Skriv­ideal.

NIKLAS EKDAL INLEDDE en gång en rap­port i DN från Davos så här:

”Vilken var Coca Colas bästa reklamkam­panj förra året? Ska man tro vd:n Neville Isdell var det några videok­lipp på Youtube. Inspir­erade av två nör­dar i lab­o­ra­to­rie­rockar slängde mas­sor av ung­do­mar brustablet­ter i Coca Light-flaskor, med intres­sant resul­tat.
Före­ta­gen har tap­pat kon­trollen över sina varumärken. I en Youtube-värld kan vad som helst hända, och gör det också.
För­lorad kon­troll är det under­lig­gande temat för Värld­sekonomiskt forum i Davos.”

Han klät­trade på abstrak­tion­sste­gen. Ni vet, skriv­mod­ellen där det konkreta är därnere och det abstrakta däruppe. Repetera gärna med tidi­gare blog­g­post: Här.
Från Coca Colan längst ner på ste­gen rör han sig uppåt och ger exem­plet en högre mening med det mer abstrakta, varumärken och värld­sekonomiska styrmekanis­mer.
På abstrak­tion­sste­gen för man sig från det konkreta till det abstrakta — eller tvär­tom, enligt mod­ellen: 1) kos­san Mu 2) boskap 3) jord­bruk 4) ekonomi.
Det abstrakta kräver exem­pel och det konkreta kräver sammanhang.

VISSA FASTNAR på en bestämd nivå, hög eller låg. Vi har alla träf­fat på per­soner som pratar och pratar utan att någon gång dra en generell slut­sats av vad de pratar om. ”Och då sa han… och då sa jag… och då sa hon om henne… och det var pre­cis vad jag sa till honom.“
Eller ett resere­portage som beskriver detal­jer om ankom­st­tid, avre­setid, menyer, priser, om hotell­sän­gen var hård eller mjuk och så vidare.
Rab­b­landet av fakta utan att ha för­må­gan att sätta ihop dem till en gen­er­alis­er­ing som ger dem någon mening. Sådana tex­ter läm­nar läsaren med en korg full av infor­ma­tion utan anvis­ningar om vad man ska göra med den.

ANDRA BEFINNER sig uppe i det blå där det karak­täris­tiska är vagheten, tvety­digheten och totala meningslösheter. De jagar runt i ver­bala cirk­lar, de för­lorar för­må­gan att knyta an till det konkreta. Det blir sam­man­hang losskas­tade från sina förtöjningar (exem­plen).
Man blir irrit­erad för per­so­nen berät­tar inte vad den talar om och var­för det är rel­e­vant för mig.
Det är ett sätt att tänka som man måste vara på vakt mot: det som aldrig läm­nar de högre ver­bala abstrak­tio­nen, det som aldrig pekar nedåt till lägre nivåer av abstrak­tion. Som aldrig ger konkreta exem­pel.
Även om man talar om principer kan det vara bra att förk­lara vad man talar om. Att använda ste­gen är att elim­in­era en massa non­sen­sprat. Någon på en hög abstrak­tion­snivå som kan ge ref­er­enser till lägre nivåer, pratar inte bara, han säger något.
En tredje kat­e­gori är de som sit­ter fast halvvägs uppe på ste­gen. Då kan läsaren varken se eller förstå.
Den som lanser­ade abstrak­tion­sste­gen i boken Lan­guage in action 1940 var S I Hayakawa. Han skriver: ”Den intres­sante för­fattaren, den infor­ma­tive talaren, den pre­cise tänkaren och den för­nuftiga män­niskan manövr­erar inom alla nivåer på abstrak­tion­sste­gen, rör sig snabbt och ele­gant och på ett ord­nat sätt från det högre till det lägre, från det lägre till det högre, med sin­nen så smidiga och skick­liga och vackra som apor i ett träd.”