EN GÅNG LÄSTE jag en artikel på DN:s kultursida som handlade om hur man översätter poesi från danska till svenska. Det var säkert ett intressant ämne, problemet var bara att det inte fanns ett enda exempel i hela texten.
Man ville läsa om problemen med just de och de raderna och hur man ska översätta just det ordet.
Långt senare fick jag en teoretisk förklaring till denna brist i artikeln.
Det var när jag första gången hörde begreppet ”abstraktionsstegen” på en föreläsning av Roy Peter Clark under en konferens om Narrative writing på Harvard.
Roy Peter Clark på Poynter Institute har tagit upp begreppet som en del i journalistiskt skrivande. Han kallar abstraktionsstegen för en av de mest användbara modellerna för skrivande som någonsin uppfunnits.
Det var den amerikanske skribenten S. I. Hayakawa som lyfte fram det retoriska begreppet ”The Ladder of abstraction” i sin bok Language in Action, redan 1940.
Abstraktionsstegen låter som en väldigt komplicerad grej, rent av abstrakt.
Men det är en ganska enkel modell som innehåller ett viktigt tänkande i allt skrivande. Högst upp på stegen finns det abstrakta och längst ner det faktiska. Nederdelen står stadigt på konkret språk. Det är hårt.
Där finns de torkade blodfläckarna, den stinkande tubsockan, den blöta aktertampen, skiftnyckeln och pärlhalsbandet. Det appellerar till känslor.
Högst upp på stegen finns det abstrakta. Det som inte går att mäta, äta, lukta. Ord som frihet, demokrati, jämlikhet, integration. Ord som strävar efter en högre mening, som appellerar till intellektet.
Diskussioner enbart på den högre nivån är ofta inte konstruktiva, de leder runt i cirklar eftersom deltagarna inte är överens om vad de pratar om. Vad menar du med frihet?
De behöver föst kliva ner för att konkretisera.
Felet med DN:s kulturartikel var att författaren enbart befann sig överst på abstraktionsstegen. Goda skribenter rör sig upp och ner för denna
En läsare som befinner sig högst upp på stegen säger: ”Ge exempel!”
Och när läsaren är där nere lyder utropet: ”Vad betyder detta? Ge sammanhang!”
Roy Peter Clark läste en ingress ur en tidning: ”En 17-årings hjärta pumpade in livets gåva i en 34-årig man under en fyra timmar lång hjärttransplantation.”
Ordet ”hjärta” är på stegens botten. Orden ”livets gåva” pekar på en högre mening – högre upp på stegen. Sådana rörelser uppåt stegen skapar ett lyft till en högre altitud.
En varning bör utfärdas för stegens mittdel. Här finns det luddiga: byråkratspråk, teknokratuttryck, onödiga omskrivningar. Här finns ord som vederbörande, förhandenvarande, problematik, hälsokommunikatör.
Om läsarna varken kan se eller förstå är skribenten antagligen fast i mitten på stegen.
Vi använder ofta abstraktionsstegen i nyhetsrapporteringen. När vi till exempel skriver om en skattehöjning och har en intervju med en drabbad människa som ”case” (hemska ord!).
Detta gör vi utan att tänka på Hayakawa. Och det är så det ska vara. Mycket av det journalistiska arbetet måste sitta i ryggmärgen.
Frågan är bara vad vi har med oss i ryggen. Det är detta den här bloggen kommer att handla om.
