Monthly Archives: oktober 2015

Hon lät inte hatet segra

Posted on by — No Comments ↓

I SAMBAND MED DÅDET i Troll­hät­tan talas det om att något lik­nande inte hänt på en svensk skola sedan 1961. Den gån­gen var det Kungälv som stod för rubrik­erna.
Lörda­gen den 4 mars det året sköt en vil­dawest­ern­fix­erad 17-åring sju kil­lar på lärover­kets skoldans. En av dem, Per-Håkan, dog.
Pojken som höll i pis­tolen hade sett för många west­ern­filmer på tv, ansågs det. Bröderna Cartwright utpekades som dåliga före­bilder.
Det var en annan tid. När det hjälm­försedda hatet ännu inte för­grenat sig ut i samhäl­lets nervtrå­dar.
35 år senare träf­fade jag offrets mor, 89-åriga Essie Alt­vall, i sam­band med ett reportage om Kode­mor­det. Essie och hennes man Sture star­tade Nordiska folkhögskolan i Kungälv och de bjöd ofta in ung­do­mar till diskus­sion­saft­nar. Det var en sådan träff som Pelle just läm­nat när han gick till skoldansen.
Carl Milles skulp­tur­rep­lik Guds hand som står på berget vid folkhögskolan är ett minne över Pelle.
Essie Alt­vall gjorde något märk­ligt dagen efter han blivit mör­dad: hon gick med blom­mor till mör­darens föräl­drar. Hon såg dem också som offer för våldet. De trös­tade varan­dra.
Det var en annan tid.
Djupt inom oss finns en röst som vill väl. Vi måste lyssna till den rösten idag när våldet ökar och många barn far illa, menade Essie.
Det är en tankestäl­lare om det eskalerande hatet. Som­liga saker är helt enkelt oför­låtliga. Men hop­pet om att hat ska få den goda sidan att växa, det finns även i vår tid.

GP 25 okto­ber 2015 

P.S. Anna-Maria Hager­fors skrev ett utmärkt reportage kring hän­delserna i Kungälv 1961 i DN.

 

Nobelpris till det litterära reportaget

Posted on by — No Comments ↓

Foto: Mar­garita Kabakova

NÄR SVETLANA ALEKSIJEVITJ tillde­lades nobel­priset i tors­dags var det också ett stort lyft för det lit­terära reportaget. En röst jag hörde ifrå­gasatte om jour­nal­is­tik verk­li­gen kan vara lit­ter­atur. Men dessa två gen­rer har alltid över­lap­pat varan­dra.
En roman kan vara mer sann än en doku­men­tär. En text baserad på fakta kan låna skön­lit­terära stil­grepp.
Svet­lana Alek­si­je­vitj är utan tvekan en värdig nobel­prista­gare. Hon är en berättare. Lit­ter­atur är berät­telser, det är även jour­nal­is­tik.
Alek­si­je­vitj använ­der en jour­nal­is­tisk arbetsme­tod när hon gör research till sina böcker. Mate­ri­alet bear­be­tas lit­terärt.
Någon pås­tod att Svet­lana Alek­si­je­vitj hit­tat på en egen genre med sina omfat­tande inter­vjuer omvand­lade till lit­terära berät­telser. Men inget är nytt under solen.
Den amerikan­ska för­fat­tarin­nan och jour­nal­is­ten Mary McCarthy (1912–1989) sa: “What I really do is take real plums and put them into an imag­i­nary cake.“
Men det är egentli­gen en annan amerikan jag tänker på i sam­band med Alek­si­je­vitj: Studs Terkel (1912–2008). Han skrev böcker om Viet­namkriget, Rasprob­lem, depres­sio­nen, åldrande. Alla baser­ade på ett digert inter­vju­ma­te­r­ial.
På Studs Terkels gravsten står det: “Curios­ity did not kill this cat”. Vid begravnin­gen beskrevs hans livs­gärn­ing på föl­jande sätt: “Han var över­ty­gad om att alla män­niskors röster hade rätt att bli hörda och att de hade något vik­tigt att säga. Han var där för att lyssna, att doku­mentera och att se till att deras his­to­rier inte blev glömda
En beskrivn­ing som också kunde gälla för Svet­lana Alek­si­je­vitj.
Studs Terkel skil­drade amerikansk his­to­ria och det amerikan­ska samhäl­let. Under 45 år hade han ett radio­pro­gram i Chicago varje vecka där han inter­vjuade en per­son. Pod­cast är inte heller någon ny genre.
På Studsterkel.org finns 9000 tim­mar inter­vjuer, bland annat med en rad fem­i­nis­ter.
Vad sa han själv om sin arbetsme­tod? Jo, först måste man vaska fram guld­ko­r­nen i det digra mate­ri­alet. Men det är inte klart med det. Sedan ska man tillverka ett smy­cke av guldet.
Det är en sådan guldsmed som nu fått nobel­priset i litteratur.