Monthly Archives: augusti 2013

SPRÅKBRÅK: Allt inte sagt om Hörby

Posted on by — No Comments ↓

DET ÄR EN stor tid­ning­shög att gå igenom efter en semes­ter­resa. Bläd­dran­det går för det mesta snabbt men då och då är det något man måste läsa.
I SvD:s kul­tur­del den 11 augusti till exem­pel. Jag trodde att mediemyten om kom­mu­nal­rådet i Hörby som lät avbilda sig själv i romersk rust­ning med plym­försedd hjälm på kom­munhusets vägg, redan var föredöm­ligt utbe­nad av Medierna i P1. His­to­rien gick över världen som en skan­dal. Men som van­ligt var den över­driven. Kom­mu­nal­rådet Lars Ahlkvist är en av hun­dra avmålade per­soner på väg­gmål­nin­gen.
Vad fick SvD att spendera ytterli­gare sex sidor på sto­ryn? Jag bör­jade läs­nin­gen med en skep­tisk min. Men snabbt drogs jag in i Erik Eje Almqvists reportage.
Det visade sig vara mer att berätta. Almqvist gör kon­st­nären, Johan Falk­man, till huvud­per­son och får därmed ytterli­gare ett per­spek­tiv på den märk­liga his­to­rien.
Det är fyra per­soner som spelat cen­trala roller i sto­ryn. Alla pre­sen­teras i inled­nin­gen som är en scen från invi­gnin­gen.
Kom­mu­nal­rådet “ställer sig bakom podiet och smackar i head­setet”.
Kon­st­nären vaggar på stolen “…i knall­röda glasö­gon och svart skjorta med broder­ade blom­mor”.
Och två rader län­gre bort sit­ter inkas­somiljonären Anders Jarl­skog och stryker “bort en damm­tuss från sin tunna ullka­vaj.“
Den fjärde per­so­nen pre­sen­teras bara kort. Det räcker med att nämna hennes namn för att locka till vidare läs­ning: den egyp­tiska för­fattaren Nawal ElSaadawi. Vad i hela friden gör hon där?
Det är ett väl­skrivet reportage och med stil­säkra bilder av Daniel Nils­son. Jag plöjde alla sex sidorna, trots (eller kanske på grund av) att jag var måt­tligt intresserad i inled­nin­gen.
Det finns alltid nya aspek­ter att krama ur en story. Allt­ing är aldrig sagt. Inte ens om Hörby.

http://www.svd.se/kultur/kalabaliken-i-horby_8412778.svd

En krönikas melodi

Posted on by — No Comments ↓

Den sjun­gande krönikören.

I SÖNDAGENS God­mor­gon, världen intro­duc­er­ade Ulrika Knut­son en ny genre: den sjun­gande krönikan. Den hade inslag av både skillingtryck och Bell­man.
Det var ett gott grepp. En krönikör måste bjuda på sig själv. Det lig­ger i själva krönikans kärna att för­fattaren är per­son­lig.
Ulrika Knut­son kan gen­ren. Här några andra exem­pel från samma radio­pro­gram.
1) För några år sedan berät­tade hon om ett besök i Bask­ien, när hon råkade hamna på en restau­rang där ett bröl­lop skulle firas. Hon drogs in i fes­ten och det var livligt och trevligt.
Först efteråt fick hon reda på att säll­skapet till­hörde den ter­rorstäm­plade organ­i­sa­tio­nen ETA. Skrat­tet fast­nade i halsen och nu kom hon in på det som var hennes egentliga ämne, ter­ror­ism.
Detta är ett van­ligt och mycket tack­samt grepp i krönike­bran­schen: man utgår från någon per­son­lig hän­delse som för vidare in i ett större ämne.
2) Under Knutby-rättegången beskrev Ulrika Knut­son för­sam­lin­gen i den lilla byn utifrån tak­mål­ningarna i Knutby medeltid­skyrka, där Kristi brud är avbil­dad. (Att jag sedan stal idén till en egen krönika kan väl vara för­låtet.)
Bra grepp: bege sig bort från hän­delser­nas cen­trum för att få per­spek­tiv.
3) I sep­tem­ber tog Knut­son upp det då aktuella ämnet om Lars Vilks besök på en rasistkon­fer­ens i New York. Men hon stan­nade inte bara där, hon vidgade ämnet till andra lik­nande aktuella hän­delser: den för­fal­skade enkro­nan med kun­gasatir och nal­larna över Vit­ryssland.
Inte nog med detta, hon gav även per­spek­tiv bakåt till andra kon­tro­ver­siella konstnärs-personer som Dan Wol­gers och Lars Hillers­berg och hans tid­ning Puss.
Bra grepp: en skick­lig krönikör kom­menterar inte bara en aktuell hän­delse utan ser också tren­der och ger sam­man­hang och per­spek­tiv.
Allt detta och mer där­till behärskar krönikör­sproff­set Ulrika Knut­son. Hon vet dessu­tom att en bra krönika ska det sjunga om.

Bildjournalistik från höften

Posted on by — No Comments ↓

Hat­ten av — även för fotografen

ÄNNU EN läsarun­der­sökn­ing pre­sen­teras med powerpoint-bilder på ett mor­gon­möte. Inget fel i att ta reda på vad läsarna tycker, frå­gan är hur mycket det ska styra arbetet på redak­tio­nen. Ytterst är det ändå vår roll som pro­fes­sionella jour­nal­is­ter som måste fälla utslaget när vi for­mar tid­nin­gen.
Siffror och tabeller är lätt avläs­bara. Det är där­för tid­ningsled­ningar är så förtjusta i det mät­bara. Det är svårare att mäta den jour­nal­is­tiska intu­itio­nen. Men den är avgörande.
Ett litet exem­pel: en gång gjorde vi på GP ett reportage om yrken som håller på att för­lora sin sta­tus. Fotografen Sören Håkan­lind hade beretts tillfälle att ägna flera dagar åt de fyra porträt­tbilderna.
En av dem föreställde den gamle och ele­gant klädde härad­shövdin­gen Sohlberg utan­för tingsrät­ten i Alingsås när han lyfter på stråhat­ten för en dam.
Sören hade varit där och fotograferat honom på för­mid­da­gen. Jag talade med den 88-årige härad­shövdin­gen senare på kvällen: ”Du förstår, han tog… ja, minst fem­tio kort! Jag begriper ingent­ing”, berät­tade han. Dessu­tom ville fotografen ta nya bilder klockan halv nio mor­gonen därpå.
Håkan­lind hade näm­li­gen fått veta att det fanns ett porträtt i olja av härad­shövdin­gen inne i en av ses­sion­ssalarna, som var upp­ta­gen när de var i ting­shuset första gån­gen. Där­för åkte han upp till Alingsås en gång till. Och en halv­timme innan Sil­ber­sky skulle inta salen tog han ytterli­gare fem­tio bilder på den tålmodige Sohlberg.
Han kunde varit nöjd och stop­pat ner kam­eran. Men då hade han inte fått det snap­shot som till slut ham­nade i tid­nin­gen, när härad­shövdin­gen mötte damen.
Efter flera tim­mars jobb hade Sören Håkan­lind flera kanon­bra porträtt på härad­shövdin­gen. Ändå ratade han alli­hop och valde det som han sköt från höften. Den hun­draförsta bilden. Den enda oplan­er­ade.
Hårt jobb och ambi­tion. Pro­fes­sion­alitet och intu­ition, här i form av en slags bildlig språkmed­veten­het. Sådana insatser ham­nar aldrig på powerpoint-bilder. De egen­skaperna går inte att mäta. Man kan bara vara tack­sam att som­liga har dem.
Det är dessu­tom ett gan­ska bra sätt att göra tid­ning på.

Begränsningens konst

Posted on by — No Comments ↓

EFTER MÅNGA ÅRS  skri­vande kan det dyka upp en känsla av att man skriver i samma manér som alltid, ibland känns det som om man skrev en par­odi på sig själv. Vissa favoritord och for­mu­leringar återkom­mer allt­för ofta, sät­tet att dispon­era en text är det­samma och man skriver alltid för långt.
Man blir helt enkelt lite trött på själv.
Vad göra? Sluta skriva går ju bara inte. Däre­mot kan man utmana sig själv, försöka tänka nytt, ge sig själv andra ramar att hålla sig inom.
En gång skulle jag skriva en inter­vjuserie. Då gjorde jag en stram mall för alla tex­ter. Unge­fär så här:

  • En fast längd på tex­ten (stenhårt).
  • En fast längd på ingressen (stenhårt).
  • Den första femt­ede­len av tex­ten skulle vara mitt per­son­liga mini­porträtt av den intervjuade.
  • Det bästa citatet skulle komma i tredje utgån­gen efter ingressen.
  • Resten skulle vara en fråga/svar-intervju med en så bra sam­tal­ston som möjligt.
  • Bild­tex­ten skulle innehålla nya uppgifter.
  • Fak­taruta med stan­dard­is­erat innehåll.

Det kanske låter trist med ett så mal­lat for­mat men det är en stor utman­ing och fak­tiskt en god hjälp. Just per­son­in­ter­vjuer är ju ofta mal­lade. Jag blir dock irrit­erad när sådana här mal­lar blir slappa i kan­ten och bör­jar svaja.
Mal­lat är mal­lat och det ska hål­las. Sten­hårt.
En annan gång skulle jag inter­vjua en poli­tiker och bestämde mig för att det skulle vara utan prat­mi­nus. Inte ett enda skulle få förekomma.
Är det något man kan bli trött på så är det alla dessa pratminus-artiklar. Det pratas och pratas och reportern slänger bara in några sam­mankny­tande meningar innan nästa prat­mi­nus kom­mer. Talk­ing heads.
Det kräver mer av reportern att skriva mer med egna ord och spara prat­mi­nusen till de verk­ligt vassa citaten. Det är också ett sätt att utveckla en egen stil. Fler egna ord, färre andras ger en per­son­li­gare text.
Nåväl, jag genom­förde min inter­vju och det var inte en enda läsare som ringde och kla­gade på att det sak­nades prat­mi­nus.
Sådana små utmaningar kan man ge till sig själv när man bör­jar stelna till.
Den prat­mi­nus­fria inter­vjun finns här.

 

Placera orden med känsla

Posted on by — No Comments ↓

Bör vara välplac­erad — den också.

HUR MAN PLACERAR ord i meningar och meningar i sty­cken kan vara skill­naden på en stark och en svag text.
Den här menin­gen till exem­pel: ”Han kas­tade en sten på mig”, har inte samma effekt som den här: ”Han träf­fade mig med en sten”.
Genom att i den senare plac­era det cen­trala ordet ”sten” sist får läsaren näs­tan känslan av att själv bli träf­fad — med en sten.
Man ska alltid söka efter den allra bästa effek­ten av ord och meningar. Har man bra citat i anteck­n­ings­blocket ska de också tas om hand väl.
Om man väl­jer att sluta ett reportage med ett citat (vilket inte alltid är att före­dra) så tänk på vilka ord det är som ska klinga i slu­tack­o­rdet.
Det är inte ”, säger han” eller ”, säger hon” och inte ens ”, säger hen.” Det är orden i citatet som ska klinga.
I mitt reportage om Lån­garedsmor­den slu­tar jag inte:
Huset har varit avspär­rat i sju månader och i fön­stren kan han se hur blom­morna viss­nat en efter en. Men mön­jelil­jan blom­mar i röd-gult. 
– Det är en häl­sning till oss från Inger, säger Kjell som förstått dess bud­skap.
Utan: Lån­garedsmor­den.
Inom retoriken finns en 2–3-1-regel, alltså att börja med det näst bästa argu­mentet, följt av det sva­gaste och avs­luta med det bästa. Så kan man tänka när man skriver tid­ning­s­tex­ter också eller åtmin­stone följa regeln att lägga det sva­gaste i mit­ten.
Inte:
Anna Ander­s­son som kom gående ned­för Stor­gatan när explo­sio­nen inträf­fade berät­tar: — Det var fruk­tans­värt att se. Jag såg elds­flam­mor slå ut från fön­stret.
Bät­tre:
– Det var fruk­tans­värt att se, säger Anna Ander­s­son som kom gående ned­för Stor­gatan när explo­sio­nen inträf­fade. Jag såg elds­flam­mor slå ut från fön­stret.
Det är tyvärr inte bara att skriva på, man måste tänka lite också. Unge­fär som när man spelar ten­nis, det är bra om man får bollen över nätet men det är bät­tre om den är välplacerad.