LÄSNINGEN AV Pontus Dahlmans fyndigt välskrivna text om den amerikanske konstnären Jackson Pollock i Tidningen Vi nr 12, fick en extra skjuts med den klockrena rubriken: ”En stänkare för mycket…”
Rubriken har en perfekt dubbeltydighet och är dessutom kongenial med machotemat i texten.
Pontus Dahlman uppfyller dessutom ännu ett av kriterierna på en välskriven text, nämligen ett bra slut.
Och det råkade bli extra bra för min del. Ett vittne beskriver Pollocks dödskrasch 1956: en ”sjuhelvetes duns” hördes och därefter ”började en biltuta tjuta. Och den fortsatte att tjuta och tjuta”.
Detta fick mig att tänka på det filmmanus som brukar betraktas som det bästa någon skrivit: Chinatown. Manuset skrevs av Robert Towne.
Det finns ett dramaturgiskt grepp som kallas foreshadowing (plantering) och i Chinatown finns en av de bästa. I en scen sitter detektiven Gittes (Jack Nicholson) i en bil och väntar på Evelyn Mulwray (Faye Dunaway). Hon sätter sig uppskakad bakom ratten, lutar sig gråtande framåt och kommer åt signalhornet.
I slutscenen skjuter polisen efter hennes bil. Den stannar på gatan och en oavbruten signal hörs. Man förstår att hon ligger skjuten framstupa över ratten. Hade Towne hört talas om Pollocks olycka?
Så kan en bra text bli ännu bättre – utan att skribenten ”vet om det”. Se där, ännu ett kriterium på en välskriven text.
Monthly Archives: december 2012
SPRÅKBRÅK: Årets nyord!
ÅRETS NYORD, åtminstone om man räknar frekvensen, är… ta-ta-ra-taaa: “sär”. Det dök upp för några år sedan men har 2012 fått sitt genombrott.
Från början hette det “så här” men har dragits ihop sådär, shär, sär. Jag tror att det kommer från Stockholmshållet.
Jag satt på 66:ans buss härförleden och hela vägen från Hornstull till Sofia lyssnade jag på två unga tjejer som sat bakom och pratade. Ordet “sär” förekom flera gånger i varje mening.
– Å han kom fram sär, ja känner ju han bara lite sär, å så vahetre sa han sär, att hon å ja va sär ganska sär lika sär, å jaba va? ja har typ inte tänkt på de sär men ha va sär jättegullig sär…
Jag vände mig om och frågade om de inte kunde vara vänliga att variera diskurspartiklarna lite i samtalet. Nej, det gjorde jag inte. Jag satt tyst och ägnade mig åt tjuvlyssandets ädla konst.
Den här typen av småord som man plockar in i samtal kallas just för diskurspartiklar: ju, liksom, typ. De får samtalet att flyta lite bättre.
Många av dem är garderande och gör språket lite mer diffust men samtidigt smidigare.
En annan allt vanligare gardering jag noterat är “…kan jag tycka” eller “jag kan tycka att…” i stället för att helt enkelt säga “jag tycker”. De förra formuleringarna är väl (gardering) en ersättning för “eller hur”?
Åjaba vill passa på å önska alla en riktigt God sär jul och jag kan tycka att det även är på plats att redan nu önska sär ett gott nytt år!
Reporterns krokiga väg
SKRIVPROCESSEN ÄR en bra grund när man ska tala om reporterns arbete. Steg för steg kan man analysera svårigheter och ge goda råd på vägen från axet till den goda limpan man ska servera läsaren.
Alltså: Idé / Reserach / Sovra / Skriva / Textredigera.
Först en genomtänkt idé, sedan skaffa ett gott källmaterial ur vilket mana plockar russinen som används vid skrivandet och sist gå igenom texten och se dess brister och göra den ännu bättre.
Så enkelt och bra. Men som alla vet stämmer denna process aldrig med verkligheten. Det är dessvärre betydligt mer komplicerat att vara reporter.
Idéer kan vara mer eller mindre genomtänkta och ofta är det någon annans idé man ska försöka uppbåda entusiasm inför (en viktig reportertalang är att hantera alla vilda idéer som kommer från chefer på olika nivåer, alltså ha förmågan att hålla många stollar i luften).
Och när man sätter igång sin research upptäcker man att det inte var som man tänkt. Verkligheten såg lite annorlunda ut. För det mesta var den inte lika intressant som man tänkt, i sällsynta fall var den mer intressant. Åtgärd: Tillbaka ett steg och revidera idén.
Nu sorterar man i materialet och försöker hitta en bra vinkel och ett bra upplägg. Då visar sig också luckorna. Åtgärd: Tillbaka ett steg och komplettera researchen.
Äntligen kan man börja skriva. Den plan man tänkt hålla sig till brukar som regel spricka, men texten kan faktiskt bli bättre av det. Låt flytet bestämma. Men här kan också luckor dyka upp och tvivel, sa hon verkligen en miljard, ska det inte vara en miljon? Åtgärd: Tillbaka två steg och ring ett nytt samtal.
Den oerfarne reportern tror nu att texten är klar men den behöver gås igenom en sista gång för kritisk läsning. Då händer det som väldigt ofta brukar hända under en skrivprocess, åtminstone om det handlar om nyheter, det kommer ny information, något har hänt som förändrar bilden. Åtgärd: Tillbaka! Till vilket stadium avgörs av om bilden förändrats mer eller mindre.
Så håller det på dagarna i ända. Det som på papperet ser väldigt rent och snyggt ut är i själva verket ett riktigt skitjobb, fast ofta ett väldigt intressant skitjobb.
En bra reporter är den som hela tiden har förmåga att ompröva sitt arbete och ständigt är beredd att ta ut en ny kurs. Och aldrig, aldrig hålla kvar vid en vinkel om idén inte visade sig vara så bra som man först trott.
Det senare kan vara tufft när desken redan på idéstadiet går igång och planerar bild, grafik, rensar två sidor och bokar plats på ettan och webb. När löpet redan är tryckt kan det vara svårt för en reporter att säga: “Grejen sprack!“
Därför är det viktigt att även de deskansvariga är beredda att ständigt ompröva. Och inse att skrivprocessen ibland är en ganska krokig och guppig väg att färdas på.
Den gamla värmländska visdomen gäller i hög grad för en nyhetsredaktion: “Håll rumpan styv när det svänger!”
SPRÅKBRÅK: Anpassad tomte
NÄR DISNEY motiverade klippen i Tomtens julverkstad var ordet “anpassning”. Den mer allmänt spridda rasismen på 1930-talet, när filmen gjordes, har först idag blivit kontroversiell.
Filmen firar i år 80-årsjubileum och man kan naturligtvis fundera över varför dessa klipp kommer just nu. Men vi ska också komma ihåg att Disney är ett multinationellt kommersiellt företag som naturligtvis vill stöta sig med så få som möjligt.
Tre klipp har gjorts. Det första på en docka som är en dum blondin som har svårt att säga en sån enkel sak som “Mama!“
Det andra klippet är visserligen en stereotyp bild av en färgad flicka men hon kan lika gärna vara en förebild, för hon är smart. Hon har koll på hur det gick för tjejen innan och säger omedelbart “Mamsen” och okejar sig själv. Det är sådana barn som tar sig fram här i livet.
Det tredje klippet är en man i grön frack och kubb som utför en kosackdans. Jo, han har skägg och stor näsa också. Men är det någon som tänkt på honom som jude? Inte jag i alla fall. Inte förrän Disney påpekade det.
Ska man härleda folks eventuella religiösa hemvist med vägledning av deras näsor? Det är trots allt skillnad på den här dansaren och Albert Engströms sluga köpmän.
I Tomtens verkstad sliter småtomtarna i högt tempo och med monotona arbeten. Det är en bild av den antifacklige Walt Disneys egen tecknarfabrik, där de anställda slavade till dålig lön. Resultatet blev en fem månaders strejk.
Kanske är det en stilla protest från fabrikstomtarna att de har slängt alla leksaker ner i tomtens säck. Det har alltsedan jag var barn förbryllat mig varför tomten delar ut leksakerna utan julklappspapper om.
Men varför bråka om Disneys tomteverkstad? Det är bättre att lungt sitta under sin korkek och lukta på julhyacinten. Precis som en tjuren Ferdinand. Där har ni dessutom en som aldrig tänker anpassa sig.
Den förgrymmade bandspelaren
JAG HAR GENOM åren väldigt sällan använt bandspelare vid intervjuer. Med mitt förhållande till teknik har det varit svårt att koppla av och inte ständigt snegla på någon lampa som ska blinka.
Nu är det så mycket enklare med mobiltelefonen. Fast jag glömmer ofta bort denna utmärkta researchapparat. Man kan anteckna miljöer och människor med bilder, man kan lagra ljudmiljöer och prat, man kan googla ute på fältet.
Senast jag använde en gammal hederlig bandspelare var när vi fick en exklusiv intervju med kungen inför hans 60-årsdag.
Jag ville fånga hans sätt att prata. Ni vet ”sjelvfallet” och de där svävande svaren i det blå.
Intervjun gick bra och jag hade gott om tid och kunde lyxa mig med att skriva ut hela intervjun från bandet.
Jag jobbade kväll och det var lugnt. Satte igång bandet och började skriva. Efter ett tag ringde telefonen och jag stängde snabbt av bandspelaren och svarade.
Det handlade om någon vattenläcka som jag fick sticka emellan med. Nattchefen stack in huvudet och resonerade lite om läckan.
Jag öppnade ett nytt dokument och började skriva en kort nyhetstext. Efter en stund uppfattade jag i vänster ögonvrå något som rörde sig. Bandspelaren!
Jag hade inte stängt av den. Jag hade tryckt på ”rec”!
Hur mycket var försvunnet? Jag spolade tillbaka och hörde: mig själv prata i telefonen om en vattenläcka, länge, länge och sedan med nattchefen. Därefter hördes knattret från tangentbordet — länge, länge.
Jag hade hunnit en bit in i kungaintervjun när min nya inspelning startade, just den mest intressanta delen var förlorad.
Mina anteckningar var bristfälliga för jag hade beslutat mig för att lita till bandspelaren.
Jag skyndade mig att ringa fotografen Magnus Sundberg för att rekapitulera vad kungen hade sagt.
Det blev givetvis en intervju i tidningen, men jag grämde mig länge över vad den skulle kunnat bli (antagligen hade den inte blivit så mycket bättre ändå, men man tar ju alla chanser till att skylla på något).
De som är emot bandspelare brukar peka på att reportern blir en dålig lyssnare när den är på, inte lika alert. Och vi vet att en god lyssnare också har bättre följdfrågor.
Bandspelaren kan även stjäla massor av tid. Man frestas att sitta och lyssna på den i stället för att skriva.
Dessutom lockar den till fler och mer pratiga pratminus och det är aldrig till fördel för läsbarhet och förståelse.
Men visst är den till stor hjälp också, särskilt vid intervjuer där man kan misstänka att det kan bli viktigt att ha bevis för vad som sagts. Därför har ofta potentater med sig en med bandspelare utrustad pressekreterare.
Jag såg ingen annan bandspelare än min under kungaintervjun, men fotograf Sundberg tyckte sig ha sett något mikrofonmisstänkt i golvlampan bredvid oss.
Jag ringde faktiskt till hovet och hörde efter om de hade någon inspelning att låna ut, men fick beskedet att det inte fanns någon.
Kungen kanske hade raderat den av misstag.

