Kungen som frösvann (Bild: kungahuset.se)
JAG HAR GENOM åren väldigt sällan använt bandspelare vid intervjuer. Med mitt förhållande till teknik har det varit svårt att koppla av och inte ständigt snegla på någon lampa som ska blinka.
Nu är det så mycket enklare med mobiltelefonen. Fast jag glömmer ofta bort denna utmärkta researchapparat. Man kan anteckna miljöer och människor med bilder, man kan lagra ljudmiljöer och prat, man kan googla ute på fältet.
Senast jag använde en gammal hederlig bandspelare var när vi fick en exklusiv intervju med kungen inför hans 60-årsdag.
Jag ville fånga hans sätt att prata. Ni vet ”sjelvfallet” och de där svävande svaren i det blå.
Intervjun gick bra och jag hade gott om tid och kunde lyxa mig med att skriva ut hela intervjun från bandet.
Jag jobbade kväll och det var lugnt. Satte igång bandet och började skriva. Efter ett tag ringde telefonen och jag stängde snabbt av bandspelaren och svarade.
Det handlade om någon vattenläcka som jag fick sticka emellan med. Nattchefen stack in huvudet och resonerade lite om läckan.
Jag öppnade ett nytt dokument och började skriva en kort nyhetstext. Efter en stund uppfattade jag i vänster ögonvrå något som rörde sig. Bandspelaren!
Jag hade inte stängt av den. Jag hade tryckt på ”rec”!
Hur mycket var försvunnet? Jag spolade tillbaka och hörde: mig själv prata i telefonen om en vattenläcka, länge, länge och sedan med nattchefen. Därefter hördes knattret från tangentbordet — länge, länge.
Jag hade hunnit en bit in i kungaintervjun när min nya inspelning startade, just den mest intressanta delen var förlorad.
Mina anteckningar var bristfälliga för jag hade beslutat mig för att lita till bandspelaren.
Jag skyndade mig att ringa fotografen Magnus Sundberg för att rekapitulera vad kungen hade sagt.
Det blev givetvis en intervju i tidningen, men jag grämde mig länge över vad den skulle kunnat bli (antagligen hade den inte blivit så mycket bättre ändå, men man tar ju alla chanser till att skylla på något).
De som är emot bandspelare brukar peka på att reportern blir en dålig lyssnare när den är på, inte lika alert. Och vi vet att en god lyssnare också har bättre följdfrågor.
Bandspelaren kan även stjäla massor av tid. Man frestas att sitta och lyssna på den i stället för att skriva.
Dessutom lockar den till fler och mer pratiga pratminus och det är aldrig till fördel för läsbarhet och förståelse.
Men visst är den till stor hjälp också, särskilt vid intervjuer där man kan misstänka att det kan bli viktigt att ha bevis för vad som sagts. Därför har ofta potentater med sig en med bandspelare utrustad pressekreterare.
Jag såg ingen annan bandspelare än min under kungaintervjun, men fotograf Sundberg tyckte sig ha sett något mikrofonmisstänkt i golvlampan bredvid oss.
Jag ringde faktiskt till hovet och hörde efter om de hade någon inspelning att låna ut, men fick beskedet att det inte fanns någon.
Kungen kanske hade raderat den av misstag.
