SPRÅKBRÅK: Signaler på en bra text

Jack­son Pol­lock Vi nr 12/12

LÄSNINGEN AV Pon­tus Dahlmans fyn­digt väl­skrivna text om den amerikanske kon­st­nären Jack­son Pol­lock i Tid­nin­gen Vi nr 12, fick en extra skjuts med den klock­rena rubriken: ”En stänkare för mycket…”
Rubriken har en per­fekt dubbel­ty­dighet och är dessu­tom kon­ge­nial med machotemat i tex­ten.
Pon­tus Dahlman upp­fyller dessu­tom ännu ett av kri­terierna på en väl­skriven text, näm­li­gen ett bra slut.
Och det råkade bli extra bra för min del. Ett vit­tne beskriver Pol­locks död­skrasch 1956: en ”sjuhel­vetes duns” hördes och därefter ”bör­jade en bil­tuta tjuta. Och den fort­satte att tjuta och tjuta”.
Detta fick mig att tänka på det film­manus som brukar betrak­tas som det bästa någon skrivit: Chi­na­town. Manuset skrevs av Robert Towne.
Det finns ett dra­matur­giskt grepp som kallas fore­shad­ow­ing (planter­ing) och i Chi­na­town finns en av de bästa. I en scen sit­ter detek­tiven Gittes (Jack Nichol­son) i en bil och vän­tar på Eve­lyn Mul­wray (Faye Dun­away). Hon sät­ter sig upp­skakad bakom rat­ten, lutar sig grå­tande framåt och kom­mer åt sig­nal­hor­net.
I slutsce­nen skjuter polisen efter hennes bil. Den stan­nar på gatan och en oavbruten sig­nal hörs. Man förstår att hon lig­ger skjuten fram­stupa över rat­ten. Hade Towne hört talas om Pol­locks oly­cka?
Så kan en bra text bli ännu bät­tre – utan att skriben­ten ”vet om det”. Se där, ännu ett kri­terium på en väl­skriven text.

SPRÅKBRÅK: Årets nyord!

ÅRETS NYORD, åtmin­stone om man räk­nar frekvensen, är… ta-ta-ra-taaa: “sär”. Det dök upp för några år sedan men har 2012 fått sitt genom­brott.
Från bör­jan hette det “så här” men har drag­its ihop sådär, shär, sär. Jag tror att det kom­mer från Stock­holmshål­let.
Jag satt på 66:ans buss här­förleden och hela vägen från Horn­stull till Sofia lyssnade jag på två unga tje­jer som sat bakom och pratade. Ordet “sär” förekom flera gånger i varje mening.
– Å han kom fram sär, ja kän­ner ju han bara lite sär, å så vahetre sa han sär, att hon å ja va sär gan­ska sär lika sär, å jaba va? ja har typ inte tänkt på de sär men ha va sär jät­tegul­lig sär…
Jag vände mig om och frå­gade om de inte kunde vara vän­liga att vari­era diskurspar­tik­larna lite i sam­talet. Nej, det gjorde jag inte. Jag satt tyst och ägnade mig åt tju­vlyssandets ädla konst.
Den här typen av småord som man plockar in i sam­tal kallas just för diskurspar­tik­lar: ju, lik­som, typ. De får sam­talet att flyta lite bät­tre.
Många av dem är garderande och gör språket lite mer dif­fust men sam­tidigt smidi­gare.
En annan allt van­li­gare garder­ing jag noterat är “…kan jag tycka” eller “jag kan tycka att…” i stäl­let för att helt enkelt säga “jag tycker”. De förra for­mu­leringarna är väl (garder­ing) en ersät­tning för “eller hur”?
Åjaba vill passa på å önska alla en rik­tigt God sär jul och jag kan tycka att det även är på plats att redan nu önska sär ett gott nytt år!

Reporterns krokiga väg

SKRIVPROCESSEN ÄR en bra grund när man ska tala om reporterns arbete. Steg för steg kan man analy­sera svårigheter och ge goda råd på vägen från axet till den goda limpan man ska servera läsaren.
Alltså: Idé / Reser­ach / Sovra / Skriva / Tex­tredi­g­era.
Först en genomtänkt idé, sedan skaffa ett gott käll­ma­te­r­ial ur vilket mana plockar russi­nen som används vid skri­van­det och sist gå igenom tex­ten och se dess bris­ter och göra den ännu bät­tre.
Så enkelt och bra. Men som alla vet stäm­mer denna process aldrig med verk­ligheten. Det är dessvärre bety­dligt mer kom­plicerat att vara reporter.
Idéer kan vara mer eller min­dre genomtänkta och ofta är det någon annans idé man ska försöka upp­båda entu­si­asm inför (en vik­tig reporter­ta­lang är att hantera alla vilda idéer som kom­mer från chefer på olika nivåer, alltså ha för­må­gan att hålla många stol­lar i luften).
Och när man sät­ter igång sin research upp­täcker man att det inte var som man tänkt. Verk­ligheten såg lite annor­lunda ut. För det mesta var den inte lika intres­sant som man tänkt, i säll­synta fall var den mer intres­sant. Åtgärd: Till­baka ett steg och rev­idera idén.
Nu sorterar man i mate­ri­alet och försöker hitta en bra vinkel och ett bra upplägg. Då visar sig också luck­o­rna. Åtgärd: Till­baka ett steg och kom­plet­tera researchen.
Äntli­gen kan man börja skriva. Den plan man tänkt hålla sig till brukar som regel spricka, men tex­ten kan fak­tiskt bli bät­tre av det. Låt fly­tet bestämma. Men här kan också luckor dyka upp och tvivel, sa hon verk­li­gen en mil­jard, ska det inte vara en miljon? Åtgärd: Till­baka två steg och ring ett nytt sam­tal.
Den oer­farne reportern tror nu att tex­ten är klar men den behöver gås igenom en sista gång för kri­tisk läs­ning. Då hän­der det som väldigt ofta brukar hända under en skrivprocess, åtmin­stone om det hand­lar om nyheter, det kom­mer ny infor­ma­tion, något har hänt som förän­drar bilden. Åtgärd: Till­baka! Till vilket sta­dium avgörs av om bilden förän­drats mer eller min­dre.
Så håller det på dagarna i ända. Det som på pap­peret ser väldigt rent och snyggt ut är i själva ver­ket ett rik­tigt skitjobb, fast ofta ett väldigt intres­sant skitjobb.
En bra reporter är den som hela tiden har för­måga att ompröva sitt arbete och ständigt är beredd att ta ut en ny kurs. Och aldrig, aldrig hålla kvar vid en vinkel om idén inte visade sig vara så bra som man först trott.
Det senare kan vara tufft när desken redan på idés­tadiet går igång och planerar bild, grafik, ren­sar två sidor och bokar plats på ettan och webb. När löpet redan är tryckt kan det vara svårt för en reporter att säga: “Gre­jen sprack!“
Där­för är det vik­tigt att även de deskans­variga är beredda att ständigt ompröva. Och inse att skrivprocessen ibland är en gan­ska krokig och gup­pig väg att fär­das på.
Den gamla värm­länd­ska vis­domen gäller i hög grad för en nyhet­sredak­tion: “Håll rumpan styv när det svänger!”

SPRÅKBRÅK: Anpassad tomte

NÄR DISNEY motiver­ade klip­pen i Tomtens jul­verk­stad var ordet “anpass­ning”. Den mer allmänt spridda rasis­men på 1930-talet, när fil­men gjordes, har först idag blivit kon­tro­ver­siell.
Fil­men firar i år 80-årsjubileum och man kan naturligtvis fun­dera över var­för dessa klipp kom­mer just nu. Men vi ska också komma ihåg att Dis­ney är ett multi­na­tionellt kom­mer­siellt före­tag som naturligtvis vill stöta sig med så få som möjligt.
Tre klipp har gjorts. Det första på en docka som är en dum blondin som har svårt att säga en sån enkel sak som “Mama!“
Det andra klip­pet är vis­serli­gen en stereo­typ bild av en fär­gad flicka men hon kan lika gärna vara en före­bild, för hon är smart. Hon har koll på hur det gick för tje­jen innan och säger omedel­bart “Mam­sen” och oke­jar sig själv. Det är sådana barn som tar sig fram här i livet.
Det tredje klip­pet är en man i grön frack och kubb som utför en kosack­dans. Jo, han har skägg och stor näsa också. Men är det någon som tänkt på honom som jude? Inte jag i alla fall. Inte för­rän Dis­ney påpekade det.
Ska man härleda folks eventuella religiösa hemvist med vägled­ning av deras näsor? Det är trots allt skill­nad på den här dansaren och Albert Engströms sluga köp­män.
I Tomtens verk­stad sliter små­tom­tarna i högt tempo och med monot­ona arbeten. Det är en bild av den antifack­lige Walt Dis­neys egen teck­nar­fab­rik, där de anställda slavade till dålig lön. Resul­tatet blev en fem månaders strejk.
Kanske är det en stilla protest från fab­rik­stom­tarna att de har slängt alla lek­saker ner i tomtens säck. Det har alltsedan jag var barn för­bryl­lat mig var­för tomten delar ut lek­sak­erna utan julk­lappspap­per om.
Men var­för bråka om Dis­neys tomtev­erk­stad? Det är bät­tre att lungt sitta under sin korkek och lukta på jul­hy­ac­in­ten. Pre­cis som en tjuren Fer­di­nand. Där har ni dessu­tom en som aldrig tänker anpassa sig.

Den förgrymmade bandspelaren

Kun­gen som frös­vann (Bild: kungahuset.se)

JAG HAR GENOM åren väldigt säl­lan använt band­spelare vid inter­vjuer. Med mitt förhål­lande till teknik har det varit svårt att kop­pla av och inte ständigt snegla på någon lampa som ska blinka.
Nu är det så mycket enklare med mobil­tele­fo­nen. Fast jag glöm­mer ofta bort denna utmärkta researchap­pa­rat. Man kan anteckna miljöer och män­niskor med bilder, man kan lagra ljud­miljöer och prat, man kan googla ute på fäl­tet.
Senast jag använde en gam­mal hed­erlig band­spelare var när vi fick en exk­lu­siv inter­vju med kun­gen inför hans 60-årsdag.
Jag ville fånga hans sätt att prata. Ni vet ”sjelv­fal­let” och de där svä­vande svaren i det blå.
Inter­vjun gick bra och jag hade gott om tid och kunde lyxa mig med att skriva ut hela inter­vjun från ban­det.
Jag job­bade kväll och det var lugnt. Satte igång ban­det och bör­jade skriva. Efter ett tag ringde tele­fo­nen och jag stängde snabbt av band­spelaren och sva­rade.
Det hand­lade om någon vat­ten­läcka som jag fick sticka emel­lan med. Nattchefen stack in huvudet och reson­er­ade lite om läckan.
Jag öpp­nade ett nytt doku­ment och bör­jade skriva en kort nyhet­s­text. Efter en stund upp­fat­tade jag i vän­ster ögonvrå något som rörde sig. Band­spelaren!
Jag hade inte stängt av den. Jag hade tryckt på ”rec”!
Hur mycket var försvun­net? Jag spo­lade till­baka och hörde: mig själv prata i tele­fo­nen om en vat­ten­läcka, länge, länge och sedan med nattchefen. Därefter hördes knat­tret från tan­gent­bor­det — länge, länge.
Jag hade hun­nit en bit in i kun­gain­ter­vjun när min nya inspel­ning star­tade, just den mest intres­santa delen var för­lorad.
Mina anteck­ningar var brist­fäl­liga för jag hade beslu­tat mig för att lita till band­spelaren.
Jag skyn­dade mig att ringa fotografen Mag­nus Sund­berg för att reka­pit­ulera vad kun­gen hade sagt.
Det blev givetvis en inter­vju i tid­nin­gen, men jag grämde mig länge över vad den skulle kun­nat bli (antagli­gen hade den inte blivit så mycket bät­tre ändå, men man tar ju alla chanser till att skylla på något).
De som är emot band­spelare brukar peka på att reportern blir en dålig lyssnare när den är på, inte lika alert. Och vi vet att en god lyssnare också har bät­tre följd­frå­gor.
Band­spelaren kan även stjäla mas­sor av tid. Man frestas att sitta och lyssna på den i stäl­let för att skriva.
Dessu­tom lockar den till fler och mer pratiga prat­mi­nus och det är aldrig till fördel för läs­barhet och förståelse.
Men visst är den till stor hjälp också, särskilt vid inter­vjuer där man kan mis­stänka att det kan bli vik­tigt att ha bevis för vad som sagts. Där­för har ofta poten­tater med sig en med band­spelare utrustad pressekreter­are.
Jag såg ingen annan band­spelare än min under kun­gain­ter­vjun, men fotograf Sund­berg tyckte sig ha sett något mikro­fon­mis­stänkt i golvlam­pan bred­vid oss.
Jag ringde fak­tiskt till hovet och hörde efter om de hade någon inspel­ning att låna ut, men fick beskedet att det inte fanns någon.
Kun­gen kanske hade raderat den av misstag.