Fokus på anekdoter
HÄROM VECKAN SKREV Torbjörn Nilsson ett reportage i Fokus om den pågående regeringsbildningen. Rubriken var “Det inre kabinettet” och han inledde med en anekdot som utspelade sig för 60 år sedan:
På eftermiddagen den sista maj kom bud från kanslihusets högre nivåer ner till källaren där varudistributionsutredningen sammanträdde. Herr Erlander ville genast träffa utredningens ordförande fru Lindström. Han ville ha råd av henne i ett ministerärende. Samtalet slutade med att hon själv blev minister med en diversehandel i portföljen. På det sättet tog sig Ulla Lindström in i regeringen. Det var 1954 men inget tyder egentligen på att det är annorlunda idag.
Så följer en genomgång av turerna i Löfvens regeringsbildning och hur somliga statsråd fått tunna ministerposter utan makt medan ett fåtal har den verkliga makten i regeringen. Nilsson avslutar med en annan anekdot om Ulla Lindström, nämligen när hon avgick i protest. En fin antydning om kommande maktrelationsproblem i den nya regeringen.
Det finns gott om bra anekdoter. Men det är en konst att använda dem i ett reportage. Det får inte bara vara en allmänt lustig historia, det måste finnas en djupare mening till varför de finns med i texten. Precis som detaljer: inte bara smäcka texten full med dem utan noga välja ut de som berättar något. Anekdoter ska säga något mer, ge perspektiv på det man har att berätta. Då är de väldigt effektiva och ofta god läsning. Och om de används i inledningen, ett bra sätt att dra läsaren in i texten.
JAG HAR ETT GAMMALT klipp från New Yorkers korrespondent i Paris, Jane Kramer, som skrivit sina “Letter from Europe” i över tjugo år. Det är ett långt reportage om fransk politik som inleds med en anekdot. Lägg märke till hur fint hon låter en vanlig sandwich bli något större, en bild av fransk politik:
Late one night toward the end of March, after a day spent listening to too many Frenchmen talk politics, I called room service at my Paris hotel, hoping for a sandwich. “We have ham and Emmental, on toast,” the waiter on the phone told me. “Good,” I said, “and could you grill the sandwich?” “No, Madame. The menu says ham and cheese; if we grill the sandwich, that would be more like a croque-monsieur.” “Agreed,” I said. “Make it more like a croque-monsieur.” “Alas,” he said, “that is not possible. A ham-and-cheese sandwich is never grilled, only when the menu says ´croque-monsieur,´ and it does not say ´croque-monseiur´.” It occurred to me then that I was lost in a very French conversation, and never mind that the waiter same from Senegal. He was French now, and our conversation was no different, really, from the ones I´d been having all day with those stock characters from the country´s ongoing campaign commedia — the pundits, the philosophers, and the pols. The French are often accused of being trapped in their Cartesian categories. A cold sandwich cannot morph into a hot sandwich without considerable mental accommodation on the part of the person putting it together. In politics, the left cannot creep toward the center, let alone the right, without a deep, if not intolerable, sense of ideological betrayal. The right rarely even consider the posibility of creeping. Change, on the right, is more a matter of cosmetic surgery.
