DET FINNS MÅNGA modeller för ett dramaturgiskt berättande. Man kan studera Hollywoodfilmers uppbyggnad eller gå tillbaka till Aristoteles.
Men i själva verket är det barnsligt enkelt. Just detta illustrerades i söndagens Babel i SVT när författaren Jonas Hassen Khemiri gjorde prao på ett dagis.
Hans uppgift var att berätta en saga för barnen och han började med att fråga hur en bra saga skulle vara. En flicka svarade: “I början ska det vara så där lugnt och i mitten brukar det vara spännande, sen så fixar det sig typ på slutet.“
Det är egentligen allt man behöver för att berätta en historia. En början, en mitt och ett slut. Det är ett rep att hålla sig i både för den som skriver och för läsaren. Det är en grund som även ett barn kan förstå.
Form finns i allt skapande. En klassisk poplåt kan ha delarna vers, refräng, stick, vers, refräng. Sedan kan delarna varieras i det oändliga. Chuck Berrys Roll over Beethoven ser ut så här: riff, vers, vers, vers, refräng, vers, vers, refräng, slut. Inget stick men ett ganska bra riff.
Beethoven själv skrev sina symfonier strikt ordnade i fyra delar, där den första hade ett huvudtema och ett bitema. William Shakespeare skrev pjäser i fem akter. Form håller ihop.
Grunden för allt skrivande är att hitta de stora delarna, först i researchmaterialet sedan i dispositionen. Läsaren ser orden, meningarna och stilen men kanske inte upptäcker det underliggande mönstret. Det är bra. Då är det invävt naturligt i texten.
Ett sätt att få ordning på ett längre reportage är att sätta rubriker på de olika delarna och ordna researchmaterialet i dessa. Sedan kan man hitta de stora delarna och inom varje stor del finns mindre delar. Allt som är stort består som bekant av mindre delar.
Det är inte bara i de långa reportagen man har hjälp av att strukturera sitt material. När man skriver med klockan tickande kan det vara bra att ha en ordning i bakhuvudet som fungerar varje gång. Till exempel: anslag, person, miljö, bakgrund, konflikt, fördjupning/kontext, effekt, slut. Inte nödvändigtvis i den ordningen, mellan anslag och slut kan man variera sig.
Eller göra det ännu kortare och använda Aristoteles tre dramatiska enheter: tid, plats och händelser. De finns inte bara i en Shakespearepjäs utan även i en tidningsnotis om en skogsbrand.
Det viktiga är att det är ordning i texten för läsaren. Och att denne snabbt känner förtroende för den som skrivit: “Välkommen ombord på detta reportage, det är jag som ska ta dig igenom denna spännande berättelse de närmsta minuterna!“
Så ska läsaren känna i början. Och i mitten. Och på slutet när allt fixar till sig, typ.
Barnsligt enkelt.
Monthly Archives: april 2013
Seminarium om berättande journalistik
DE DRAMATISKA landskapen i Norge anses ibland vara orsaken till det lilla landets stora litteratur. Utsikten från trappan till Jonsereds herrgård ut mot sjön Aspen med de höga bergsklipporna på ena sidan, liknar en norsk fjord.
Miljön är laddad med skildringar från historien. Men också från idag. Därför var platsen för tisdagens seminarium om den berättande journalistikens hälsotillstånd väl vald.
Jonsereds herrgård är universitetets mötesplats för tankeutbyte och här utbyttes tankar kring reportagets ställning i dagens minst sagt föränderliga medievärld.
“Berättelser” är dagens modeord. Politiker har sin berättelse om tillståndet i landet. Reklammakarna skriver spännande berättelser om varumärken. Till och med hotell och restauranger ska ge sina gäster en berättelse. Men det har förstås funnits längre inom journalistiken.
Den som myntade begreppet på svenska, medieprofilen Sören Larsson, fanns på plats med sin bok Berättande journalistik från 1994 i portföljen.
Kristina Lundgren, docent i journalistik på Södertörns högskola, inledde med att bättra på den historielöshet kring det berättande reportaget som finns. Sverige har många goda företrädare inom genren. Hon har själv skrivit en avhandling om en av dem, Bang.
Framgångssagan dog när tv kom. Man kan väl ändå säga att genren har repat sig.
Det talas mycket om papperstidningens död, menar Kristina Lundgren, men det kanske handlar om själva journalistikens överlevnad.
Marie Branner är en av landets främsta reportageskribenter, vinnare av stora journalistpriset och lärare på JMG. Hon kände att det hände något kring 2005.
– Vi hamnade i livsstilsträsket! Allt skulle bara handla om njutning och det blev allt svårare att sälja in vanliga reportage.
Så vände det plötsligt igen och alla skulle ha personporträtt. I dag frågas det efter berättelser som kommer närmare.
Denna förändring bekräftades av Tobias Regnell, vd och förlagsredaktör på Filter och Offside, som avslöjade varför de fick sådana framgångar med sina reportagetidningar redan från början.
När de startade var de helt enkelt ensamma på plan. Denna situation varade fram till 2010, då det skedde en snabb omställning. Berättelser och analyser fick allt större plats i papperstidningarna. De sågs som papperets chans att spela en roll i framtiden.
Därför finns det också anledning att se ljust på det berättande reportagets ställning, vilket var den vanligaste meningen bland seminariedeltagarna.
En lite dystrare spådom var att det kanske blir så att dagspressen delas upp i kvalitetspress med begränsade upplagor och populärpress, där den förra har berättande reportage men inte den senare.
Diskussionen som följde handlade mycket om utbildning. JMG:s nyhetsdrillande borde ha mer plats för konsten att berätta. Det finns också en okunskap på redaktionerna och frånvaro av mod, sas det.
Kanske borde en utbildningsinsats genomföras för cheferna på redaktionerna också. Där saknas det idag mycken kunskap om vad berättande tekniker och vad reportageformen kräver.
Synpunkten framfördes även att unga journalister inte hinner mogna som skribenter när de stressar runt på korttidsvikariat.
Det talades även mycket om vad berättande journalistik är. Narrative writing kallas det i anglosaxiska länder, medan man i Europa talar om litterary journalism.
Reportageskrivande kräver både talang och metod. Genren lånar grepp från skönlitteraturen och det är mycket som är konkret som att skriva i scener, dialoger, berättande detaljer och med en genomtänkt dramaturgi.
Dagens snabba nyheter är för det mesta halva historier, om ens det. De beskriver vad som hänt men inte vad som ledde fram till händelsen. Detta är något som Filter tar fasta på i sina reportage.
Den personliga rösten är en viktig ingrediens i allt reportageskrivande. Sedan kan man orda rätt länge om hur man ska definiera just berättande journalistik.
Själv bidrog jag till förvirrelsen med att referera medieforskaren Jo Bech Karlsens kritik mot den amerikanska “narrative writing” som han menar ofta är mer skönlitteratur än journalistik. Jag kommer senare att skriva mer här om Jo Bech Karlsens fjorddjupa granskning.
Han är från Norge.
Dave Berry om hur artiklar blir till
EN AV MINA favoritkåsörer är Dave Berry som i många år skrev i The Miami Herald. Han slutade för flera år sedan men tidningen fortsätter att publicera hans gamla kåserier.
Han hade väl sitt på det torra efter att ha varit syndikerad i 500 tidningar, alltså att få betalt för samma kåseri 500 gånger (något att tänka på för Johan Hakelius som skriver i 500 svenska tidningar, men olika texter).
Dave Berry har fortsatt skriva barn– och ungdomsböcker och kom nyligen med sin första roman, Insane City.
Jag hittade ett klipp från 2003 där han tar upp det låga förtroendet för journalister som finns i samhället. Det är lägre än bilförsäljare, kidnappare, Hitler och “flight-utrop på flygplatser”. Men ändå bättre än advokater.
En läsare undrar varför artiklar i ämnen han kan ofta är behäftade med så många fel. Dave Berry förklarar hur det går till på en tidning.
Först samlar reportern in information genom att intervjua människor där cirka 35 procent blir rätt citerat. Artikeln skrivs sedan och lämnas till en deskredaktör som ogillar reportrar eftersom de får lämna huset ibland medan deskredaktören måste vara kvar i tidningshuset och dricka dåligt kaffe.
Sedan händer följande enligt Berry: “Deskredaktören upptäcker att reportern gömt det viktigaste i storyn i fjortonde stycket som redaktören nu försöker flytta med “klipp och klistra”- kommandot, vilket resulterar i att artikeln försvinner in i en annan dimension. Detta delvis beroende på att redaktören, precis som alla andra journalister, har datorkunskaper som en kålrot, men också på grund av att det nya skrivprogrammet har några “buggar” som ett resultat av att det blivit installerat av en lägsta-budet-försäljare vars senaste jobb var att serva Femkampsspel på ett nöjesfält.“
Ja, sedan vet vi hur det brukar gå. Redaktören och reportern, som nu hatar varandra, skriver ihop artikeln från minnet och lämnar sedan över den till den grafiske illustratören som kapar text som är i vägen för den stora läsarvänliga grafiken, som egentligen skulle illustrera en helt annan historia i helgbilagan.
Så kan det gå, åtminstone när en kåsör beskriver verkligheten. Den kanske inte är helt sann. Men roligare.
SPRÅKBRÅK: Statoils unkna bensinångor
Otydligt varumärke
STATOIL HAR STARTAT en reklamkampanj där de försöker slå i oss att bensin inte är bensin längre. Hos Statoil ska den hädanefter kallas “miles”.
Namnbytet lanseras bland annat i en mer än lovligt töntig video där de bara på drygt tre minuter lyckas förklara att blyfri 95 och 98 nu ska heta “miles 95″ och “miles 98″ och dieseln “miles diesel”.
Med namnbytet får jag som kund “ännu mer positiva effekter”. Vilka framgår inte riktigt.
De vill i alla fall tydliggöra för mig som kund att deras bensin skiljer sig från andra bensinbolags. Det räcker tydligen inte med att jag ser en stor skylt som det står Statoil på när jag ska tanka, även själva bensinen behöver kallas något annat så att jag är helt säker på att det är just Statoil-bensin jag spiller i min bil.
Särskilt dieselbilister ska vara glada för den nya dieseln, förlåt miles-dieseln, eftersom den har ett “multifunktionellt additiv”. Jag tror att de menar tillsats med flera egenskaper, men är inte riktigt säker.
Miles-dieseln har testats “av tredje part” och bland annat visat sig ge “upp till” två procent lägre förbrukning. Men bilens ålder, förarens körstil och vägförhållanden påverkar som vanligt förbrukningen mer än detta “additiv”. Så vida inte Statoil har börjat räkna liter per mile förstås.
Med “miles diesel” kommer man “längre till samma pris” påstår Statoil. Men det gäller inte gamla kunder, de kommer precis lika långt som förut. Denna hårt lanserade “miles diesel” är nämligen samma diesel som funnits i flera år.
I själva verket är alla nya “miles-produkter” samma gamla bensin och diesel som förut. På Statoils automatstationer heter produkten fortfarande “blyfri 95″ men det är samma produkt som på de större stationerna kallas “miles”.
Statoil säger att de med namnbytet vill “tydliggöra” att deras produkter håller hög kvalitet. Det enda som tydliggörs är att det finns företag som med lullull och dimridåer inte drar sig för att lura i oss konsumenter att de gamla produkterna är nya.
Och vad det där “additivet” är får vi inte veta. Antagligen har de blandat i lite Preem bara.
Är du en Planerare eller en Dykare?
NÄR JAG SKREV krönikor på GP:s nyhetsredaktion kom desken och frågade “Vilken vinkel har du?” och jag svarade ofta: “Det vet jag inte. Jag har inte börjat skriva än”.
Jag har den egenheten att jag vill skriva mig fram till en ståndpunkt. Det gladde mig när jag läste i en intervju med DN:s krönikör Lena Andersson att hon gör likadant. Vi är säkert fler.
Jag skriver ingressen sist därför att jag är en Dykare.
Den amerikanske skrivcoachen Don Fry delar in mänskligheten, eller åtminstone den delen som ägnar sig åt skrivande, i “Planners and Plungers”.
Alltså, ungefär Planerare och Dykare. De förra tänker igenom vad de ska göra och sedan gör det. De senare gör saker och tänker igenom senare.
Planerare skapar en plan och följer den. Dykare upptäcker vad de vill under arbetets gång.
Alltså, en skrivande Planerare gör först en disposition medan en Dykare kastar sig rakt in i skrivandet direkt och fixar till det i efterhand.
Man kan inte avslöja dem genom att läsa deras texter, det måste ställas frågor om deras arbetsmetoder. De kan båda skriva med samma hastighet och samma kvalitet.
Men skrivarvärlden behärskas av Planerarna, menar Fry, alltifrån svensklärarna till deskredaktörerna. Dock behöver inte Dykarna känna sig nedtryckta. Det är okej att vara en skrivande Dykare (en tredjedel av alla journalister är det påstår Fry, jag tror att vi är betydligt fler).
Planerarna verkar så ordentliga och avundsvärda (läs: vattenkammade fjäskisar). Men glädjande nog har de också sina baksidor. De är rigida, de följer även usla dispositioner. De får problem när flytet i texten pekar åt ett annat håll än den dispositionen föreskriver.
Dykaren låter intuitionen styra. Dock kan vi vara långsamma eftersom vi gärna skriver en lång förstaversion och stryker ner efteråt. För att öka tempot föreslår Don Fry följande skrivordning: skriv, korta, disponera om och revidera.
Men, som hos många Dykare, finns det även en liten Planerare inom mig. Jag gör ofta en plan över vilken ordning textens olika delar ska komma. Sedan börjar jag skriva, inte nödvändigtvis från början och planen spricker förr eller senare men jag fortsätter och till slut har jag de delar jag anser vara nödvändiga, arrangerar dem i rätt ordning och kanske skriver övergångar mellan några av dem. Sedan skriver jag ingressen.
En god blandning av planerande och intuition är kanske det bästa.
Och du, är du en Planerare eller en Dykare?