Monthly Archives: juli 2013

Slitna mynt

Posted on by — No Comments ↓

osäker valör

IBLAND KAN MAN få för sig att det bara är en massa ord man skriver, utan att tänka på att de bety­der något.
Valet av ord kan fak­tiskt vara avgörande. Tänk efter, de som skriver bra har också ett bra ord­för­råd och har för­må­gan att använda rätt ord vid rätt tillfälle.
Rätt ord är vik­tigt. Man måste mena vad man skriver. Krav på klart språk tvin­gar skriben­ten till ett gott förar­bete.
Att till exem­pel hålla i sitt eget språk och inte låta andra ta över det. Det finns näm­li­gen många slags språk som, likt datavirus, bara vän­tar på att få ta över en reporters: mak­t­språk, affärsspråk, byråkrat­språk, mod­e­ord, angli­cis­mer.
Bild­språk används inte så ofta i den vardagliga jour­nal­is­tiken. Kanske kunde vi bli lite djär­vare här.
Läs poesi! Det är min upp­man­ing. Poesi är ord som kokats ner till ett kon­cen­trat, pre­cis som en god sås.
”Anonyma som riskorn” är en bra liknelse som jag varit glad över om jag kom­mit på själv. Men man är ju ingen Tranströmer.
En annan fin liknelse hit­tade jag i en liten Pixi-bok för barn: ”Båten gled fram som ett strykjärn på en blå gardin”. I stäl­let för det där utslitna sals­gol­vet.
Ord kan tappa sin kraft. De blir som slitna väx­elmynt, till slut ser man inte vad de är värda.

Anteckna, anteckna!

Posted on by — No Comments ↓

Kil­skrift?

UNDER MÅNGA ÅR mis­skötte jag mina anteck­ningar. Jag kunde komma till­baka till redak­tio­nen med någon svår­tydd kil­skrift på bak­si­dan av ett kvitto.
Och dessa skulle bilda stom­men i en artikel på 3.000 tecken, insåg jag något kallsvet­tig. På något sätt ord­nade det sig alltid. Antagli­gen beroende på att jag skrev direkt. Och man kom­mer ihåg mer än man tror.
“The story is not in your notes, it´s in your head”, är ett amerikan­skt uttryck.
Det ord­nade sig, men mycket talar för att tex­ten hade blivit bät­tre med ordentliga anteck­ningar.
Numera skriver jag så mycket jag kan. Men det är inte alltid så lätt att läsa vad det står.
Egentli­gen borde alla repor­trar kunna stenografi. Vi erb­jöds en kurs på jour­nal­isthögskolan minns jag, men tror inte det var någon som anmälde sig.
Vis­serli­gen utveck­lar man någon slags egen stenografi med olika förko­rt­ningar: ”ngn” är någon och ”mkt” mycket.
Jag har bara träf­fat på en jour­nal­ist under min kar­riär som kun­nat stenografi. Han var kul­turskribent (Sune Örn­berg).
Kän­ner ni någon jour­nal­ist som kan stenografi?
Den vik­tiga och svåra kon­sten att anteckna talas det väldigt lite om. Har ni någon gång hört en kol­lega fråga en annan: ”Hur gör du när du anteck­nar?”
Men gör det! Jag tror att det finns lika många sätt att anteckna på som det finns jour­nal­is­ter.
Som­liga har stora kol­legieblock, andra små reporterblock. De senaste åren har jag haft ett A4, vikt två gånger.
På rät­tegån­gar brukar jag anteckna på ena sidan av ett långs­malt kol­legieblock.
Under de oin­tres­santa pas­sagerna skriver jag rent och sovrar anteck­ningarna på mot­stående sida. Då har jag fullt läs­liga anteck­ningar och kanske till och med färdiga for­mu­leringar när jag ska sätta mig att skriva.
Vid större jobb är det bra att göra egna fot­nöt­ter eller små par­enteser under researchen, en koll på var­ifrån fak­tauppgifterna kom­mer. Ibland kan man plöt­sligt fråga sig: ”Hur vet jag detta?”
En tid­saxel är också bra att ha. Det ger överblick och struk­tur.
Alla har sina tips och tricks. För att inte tala om favorit­pen­nor.
Hur gör du när du antecknar?

 

 

Att skapa berättelser

Posted on by — No Comments ↓

UTTRYCKET ”berät­tande jour­nal­is­tik” används allt oftare. Vi ska skapa berät­telser för läsarna. Här hand­lar det dock inte alltid om text, mer om att berätta med grafik och bilder. Det är som att det inte slagit pol­i­cy­makarna på redak­tion­erna att det fak­tiskt också går att berätta med ord.
Det ena utes­luter inte det andra, men för mig som skri­vande jour­nal­ist är det naturligtvis tex­ten jag tänker på. Nar­ra­tive writ­ing har länge varit ett stort ämne inom amerikansk press och det har skriv­its åtskil­liga hyll­me­ter i ämnet.
Om vi nu ändå slår ett slag för den berät­tande tex­ten är det två saker som man bör tänka på.
1: Välj rätt his­to­ria – eller berätta his­to­rien på rätt sätt.
2: Använd rätt verk­tyg – detta ska inte bli en artikel utan något som kräver ett delvis annat sätt att arbeta på.
Ett grävjobb kanske pas­sar bät­tre att skriva i artikelform som en rak redovis­ning av de fakta man fått fram. Det kan bli spän­nande läs­ning ändå.
Eller också kan man fun­dera på om det man vill få fram kan berät­tas genom en inblandad per­son eller med hjälp av en sym­bol som kan vara motorn som dri­ver berät­telsen framåt.
Ska man skriva en berät­telse krävs att man redan från bör­jan är med­veten om att man behöver mer än hårda fakta.
Det hand­lar inte bara om vem, vad, när, var? Utan också: var­för och hur? Frå­gor som ger berät­telser.
Var­för gjorde du så? Hur kän­des det att…?
Och frå­gor som ger detal­jer till berät­telsen: Vad hade du på dig? Hände något mer sedan? Hur var vädret?
Man kan också ställa frå­gor till sin reportageidé: Vad är det över­gri­pande temat? Vad är den under­lig­gande, större berät­telsen? Vad är prob­lemet? Vem är huvud­per­so­nen? Vilka är nyck­elscenerna?
Man behöver inte vara en Hem­ing­way för att skriva reportage. Kom ihåg: Reportaget är en arbetsmetod.

Rengör luddfiltret!

Posted on by — No Comments ↓

IBLAND SITTER det en arg lapp i tvättstu­gan: ”Rengör lud­dfil­tret!” Men jag har aldrig hört upp­manin­gen vid manustvätt.
Den borde annars vara ständigt aktuell. Vem vill läsa lud­diga artik­lar i tid­nin­gen?
De förekom­mer dessvärre. Det är tex­ter som inte har någon klarhet och där frågeteck­nen hänger i luften efter läs­nin­gen.
Det ska helst inte finnas några frågetecken alls efter att man läst en text. Reporterns uppgift är att besvara läsarens frå­gor. Då får inte väsentliga svar uteläm­nas.
Var kom­mer lud­det i tex­terna ifrån?
Det kan vara lathet, brist på ork, slarv, för stor arbets­börda, stress. En annan van­lig orsak är att reportern inte rik­tigt förstår vad det hand­lar om.
Ett bil­ligt trick att komma undan är prat­mi­nus­me­to­den. Man låter den där experten prata på i spal­ten med förhopp­nin­gen att åtmin­stone några läsare förstår vad det hand­lar om.
En vik­tig förut­sät­tning att skriva klart och tydligt är att man behärskar ämnet.
En god research och ett klart språk. Det är så lud­det kan hål­las borta från spalterna.

SPRÅKBRÅK Almedalstalsextra: Stefan Löfven (s)

Posted on by — No Comments ↓

Mod­ern hälsare.

START
Ste­fan Löfven bör­jar med att gå fram och hälsa på några av de ung­do­mar som ställt upp sig bakom talarstolen. Man hör honom säga “Hal­loj!“
Anti­n­gen är det gam­meltöntigt eller också är det helt rätt. Antagli­gen det senare för framträ­dan­det är väl genomtänkt. Att till exem­pel ha entu­si­astiska ung­do­mar kring sig är en kopia av pres­i­dent Oba­mas möten. Så hade också socialdemokra­terna bju­dit in hans valkam­pan­jledare Jen­nifer O´Mailey Dil­lon till Almedalen.
SLUT
“Vän­ner valet är vårt att vinna — framti­den är vår att forma!“
Ordet Vän­ner använde alla par­tiledare, utom Jim­mie Åkesson och Jan Björk­lund som sa Sverigevän­ner.
Olof Palme sa kam­rater, den klas­siska arbetarrörelse-hälsningen. Ste­fan Löfven kanske tycker den låter för mil­i­tant. Eller för ålder­dom­lig. Han lutar sig mer mot Obama än Palme.
“Hal­loj vän­ner!” lig­ger nog mer i tiden.