Levi sät­ter punkt.

SKILJETECKNEN ÄR små men har för­må­gan att göra sig stora. I säm­sta fall syns de för mycket och blir störiga i tex­ten. I bästa fall är deras storhet diskret; de gör sig inte märkvärdiga men vet att de har stor bety­delse för läsningen.Konsten är att plac­era rätt skil­jetecken på rätt plats. I säm­sta fall är de bara utströdda i tex­ten som strös­sel på en mjuk­glass. Någon har slängt ut dem bland raderna bara.Skiljetecken är språkets kry­d­dor. De ska använ­das i rätt mängd och deras uppgift är att höja smakup­plevelsen, i det här fal­let läsup­plevelsen. Och de ska vara färska, inte gamla och uttorkade. Det vill säga, utplac­er­ade inte av gam­mal slen­trian utan av eget sub­tilt språk­tänkande — eller nytänkande. I vän­tan på att jag ska ta mig tid att leta i böcker på sven­ska  skil­jeteck­en­sex­em­pel har jag här några exem­pel på engel­ska. Hit­tade på nätet. Lit­ter­aturkri­tik­ern Kathryn Schulz pre­sen­terar sina fem bästa: “The 5 Best Punc­tu­a­tion Marks in Lit­er­a­ture”. Hon menar att i allt gott skri­vande finns alltid en besatthet av skiljetecken.

1) Nabokovs par­entes i Lolita: “My very pho­to­genic mother died in a freak acci­dent (pic­nic light­ning) when I was three…“
KS: Likt blix­ten i den, är denna par­entes i sig själv för­bluffande och bril­jant. Det är även Lolita i mini­atyr, en fan­tastisk ele­gans som sam­tidigt bär på ett ett fruk­tans­värt mörker.

2) Tankstrecket i George Eliots Mid­dle­march: “One morn­ing some weeks after her arrival at Low­ick, Dorothea — but why always Dorothea?“
KS: I bör­jan på kapi­tel 29 girar plöt­sligt Eliot hårt och kas­tar oss ur his­to­rien. Det är inte bara ett nar­ra­tivt infall där berättaren avbry­ter sig själv, det åter­speglar även temat i hela boken: att se bor­tom sitt eget jag är själva essensen i Middlemarch.

3) Ellipsen (…) i T.S. Eliots The Love Song of J. Alfred Prufrock:
Let us go, through cer­tain half-deserted streets,
The mut­ter­ing retreats
Of rest­less nights in one-night cheap hotels
And saw­dust restau­rants with oys­ter shells:
Streets that fol­low like a tedious argu­ment
Of insid­i­ous intent
To lead you to an over­whelm­ing ques­tion…
Oh, do not ask, “What is it?“
Let us go, and make our visit.
KS: Allt­ing i dik­ten är ellip­tiskt (uteläm­nat). Han använ­der tre punk­ter på fem andra ställen senare i dik­ten. Men den största klyf­tan i dik­ten är den första: Vilken överväldigande fråga Eliot? Jag har två kan­di­dater: Vad är menin­gen med livet? och Vill du kanske äta mid­dag med mig någon gång? Exis­ten­siell exponer­ing eller roman­tisk förlägenhet?

4) Dick­ens kolon i A Christ­mas Carol: “Mar­ley was dead: to begin with.“
KS: Det är inled­nings­menin­gen. Men den skulle vara oin­tres­sant om den löd: “Mar­ley was dead, to begin with.” eller “To begin with: Mar­ley was dead.” Denna mening är sin­nessjuk. Den är min­dre som en öpp­n­ing än som ett tåg som omedel­bart rusar in i ett annat tåg.

5) Primo Levis punkt i The Peri­odic Table: “It is that wich at this instant, issu­ing out of a labyrinthine tan­gle of yeses and nos, makes my hand run along a cer­tain path on the paper, mark it with these volutes that are signs: a dou­ble snap, up and down, between two lev­els of energy, guides this hand of mine to impress on the paper this dot, here, this one.“
KS: Här är istäl­let en slut­mening. I roma­nen Peri­odiska sys­temet är alla 21 kapi­tel nam­n­givna efter ett grundämne. Det sista är kol (Levi var utbil­dad kemist), livets ämne. Han spårar en kolatoms bana hur den van­drar från vin­den, till havet, ett löv, en insekt, ett glas mjölk, en män­niska och in i hjär­nan vilken leder Levi att sist i menin­gen, i kapit­let, i boken plac­era den slut­liga atom­lik­nande punkten.