Dylan är ingen genre — han är en poet

ÅRETS NOBELPRISTAGARE i lit­ter­atur kom in från en helt annan dörr än alla hade vän­tat sig. Som David Rem­nick skriver i The New Yorker: “God is a colos­sal joker, isn’t She?“
Som van­ligt finns miss­belåtna kri­tiker — de finns alltid. Men man kan inte kri­tis­era sven­ska akademin för vilka de inte ger priset. Lis­tan på kval­i­fi­cer­ade kan­di­dater är lång och bara en får priset varje år.
Däre­mot kan man ifrå­gasätta om den belö­nade är kval­i­fi­cerad. I Bob Dylans fall går det inte att avfärda honom med att han är musiker. Som många redan sagt finns det gott om lit­ter­atur som inte i första hand är skriven för att läsas: Home­ros, Sapfo, Bell­man — och Win­ston Churchill fick priset bland annat för sina tal.
Blir Fröd­ings lyrik sämre av att den ton­satts? Karin Boyes? 
Utan sina tex­ter vore Bob Dylan en hyf­sad låt­makare. Hans poesi tål en granskn­ing med de största.

The guilty under­taker sighs
The lone­some organ grinder cries
The sil­ver sax­o­phones say I should refuse you
The cracked bells and washed-out horns
Blow into my face with scorn
But it’s not that way
I wasn’t born to lose you …
I want you, I want you . . .

I van­liga fall bet­onar lit­ter­aturvetare vik­ten av att inte låta för­fattaren stå ivä­gen för tex­terna (se mitt förra blog­gin­lägg om Fer­rante). Nu talar många om Dylan som en genre och att akademin har bred­dat begrep­pet lit­ter­atur. Det är ju non­sens. Bob Dylan är en poet. Gå till tex­terna innan ni kri­tis­erar valet av nobel­prista­gare!
Och han har fak­tiskt skrivit böcker också, roma­nen Taran­tula 1971 och den självbi­ografiska Memo­arer del:1 2004, över­satt av Mats Geller­felt.
Dylan skriver om män­sk­lighetens stora frå­gor, den språk­liga kreativiteten öpp­nar sig mot vårt inre och de episka insla­gen är drab­bande (The Bal­lad of Hol­lis Brown).
Nu vevas den kända fil­men till låten Sub­ter­ranean Home­sick Blues där Dylan slänger lap­par med ord ur sån­gen: Home­sick, Pave­ment, Gov­ern­ment… Och vem står i bak­grun­den? Allen Gins­berg. Det är i beatnik-traditionen med Gins­burg, Bur­roughs och Fer­linghetti 
som Bob Dylan har sina lit­terära rötter.  

SÅ NÅGRA ORD om att inter­vjua Bob Dylan. Det är ingen lätt sak har det visat sig genom åren. Hans enstaviga svar är legio.
Men då och då bry­ter han ut i klarhet. David Rem­nick påmin­ner om en inter­vju förra året:


These songs of mine, they’re like mys­tery sto­ries, the kind that Shake­speare saw when he was grow­ing up. I think you could trace what I do back that far. They were on the fringes then, and I think they’re on the fringes now. And they sound like they’ve been on the hard ground.

Värre har det gått för andra som ställt frå­gor till Dylan. En av dem kan lätt kval­i­fi­cera sig till punkt num­mer tre i inter­vjuan­dets sju dödssyn­der enligt John Sawatsky. Näm­li­gen “Över­las­tade frå­gor”.
När Bob Dylan kom till Stock­holm någon gång på 60-talet hej­dades han på fly­g­plat­sen av en svensk jour­nal­ist som ställde denna fråga:
“A major part of your audi­ence belong to your own gen­er­a­tion I think and I don´t think it would be intierly wrong to assume that they are dri­ven to your con­certs by a cer­tain ele­ment of nos­tal­gia. But when you sing your old songs you sing them in new ver­sions. Is that an effort from your part to avoid bee­ing caught by nos­tal­gia. Do you want to avoid over­in­ter­pre­ta­tions by singing your old songs in new ver­sions?“
När äntli­gen frågeteck­net dök upp sva­rade Bob Dylan: “Yeah”.
Sedan läm­nade han snabbt platsen.

 

Förlaget triggade Ferrante-avslöjandet

JAG HADE HUNNIT till sidan 123 i Elena Fer­rantes andra del av Neapelk­vartet­ten, Hennes nya namn. Jag var mitt i den ekfra­siska pas­sagen där Lila för­vand­lar sitt bröl­lop­sporträtt till ett kon­stverk, när nyheten om den världs­berömda pseu­do­ny­mens verk­liga namn bris­er­ade.
Hon heter alltså Anita Raja, en över­sättare på Fer­rantes för­lag. Detta påstår åtmin­stone jour­nal­is­ten Clau­dio Gatti efter att ha under­sökt saken, gan­ska noga verkar det som.
Avs­lö­jan­det har väckt stor indig­na­tion bland kul­tur­jour­nal­is­ter, för­fattare och läsare. Det beskrivs som ett över­grepp mot Raja, nära nog fysiskt. Hon hade uttryck­li­gen sagt att hon ville för­bli anonym och detta borde respek­teras.
Elena Fer­rante debuter­ade redan 1992 men det var först med Neapelk­vartet­ten 2011–2014 som pseu­do­ny­men spreds över världen och speku­la­tion­erna om vem som stod bakom den kom igång på all­var.
Man kan sym­pa­tis­era med Fer­rantes alter ego Raja (låt oss kalla henne så), att inte vilja delta i den allt van­li­gare mass­me­di­ala karusellen kring bokut­givningar, något som för­la­gen mer eller min­dre kräver av sina för­fattare idag.
Man ska väl kunna få sitta under sin korkek och skriva böcker utan att störas av per­son­liga frå­gor.
Hon har dessu­tom visat att en bok kan bli en best­seller utan att för­fattarens ansikte är en del av mark­nads­förin­gen.
Dock är det efter Fer­rantes enorma framgån­gar naivt att tro på anonymitetens fortlev­nad. Avs­lö­jan­det skulle skett förr eller senare. Kanske är det bät­tre att det kom­mer i en väl under­byggd artikel i stäl­let för ryk­ten på sociala medier.

ATT CLAUDIO GATTI varit särskilt trig­gad av att Fer­rantes alter ego var en kvinna tror jag inte på. Det hade ju fak­tiskt kun­nat visa sig att det var en man. Sådana speku­la­tioner har fun­nits.
Och om Gatti är på rätt spår kan det mycket väl vara så att Raja skrivit roman­erna till­sam­mans med sin man för­fattaren Domenico Starnone, som är från Neapel.
Tex­t­analyser har tidi­gare indik­erat likheter med Starnones stil men även influ­enser från den tyska för­fat­tarin­nan Christa Wolf, god vän med sin ital­ien­ska över­sättare Anita Raja.
Rep­re­sen­tan­ter från för­laget har varit bland de indign­er­ade efter Gat­tis avs­lö­jande. Men de har tidi­gare själva eldat på intres­set för pseu­do­ny­men Fer­rante genom att upp­muntra (upp­mana?) för­fat­tarin­nan, som kan heta Raja, att göra anonyma inter­vjuer om sig själv.
Dessa och annat mate­r­ial om Elena Fer­rante finns pub­licer­ade i boken Fran­tu­maglia. Där finns bland annat ett brev från en av för­lagscheferna, San­dra Ozzola, där hon menar att det finns ett naturligt önskemål från läsarna att lära känna för­fattaren bakom böck­erna bät­tre.
Inter­vjuerna tycks mer bygga en fik­tion kring Elena Fer­rante än komma med infor­ma­tion om den verk­lige för­fattaren. Vad som sägs pas­sar i alla fall inte in på Anita Rajas liv.
För­laget har inte varit rik­tigt nöjd med total tyst­nad. På något sätt måste ändå för­fattaren ut på banan, anonym eller inte.

I NÅGON INTERVJU har Anita Raja sagt att pseu­do­ny­men hänger sam­man med en önskan om att för­fattaren inte ska stå mel­lan tex­ten och läsaren. Vem som skrivit en bok är inte vik­tigt, det är tex­tens möte med läsaren som är vik­tig. Ingent­ing annat.
En inställ­ning som man kan ha lätt att sym­pa­tis­erar med. Men, och här kom­mer min poäng, för­fattaren Elena Fer­rante stod i så fall redan i vägen för läsandet (i den mån för­fattaren över huvud taget gör det).
Just tack vare att de fyra böck­erna blivit en sådan for­mi­da­bel världssuccé och omskrivna framträder Fer­rante extra starkt när man läser dem. Man undrar givetvis vem hon är.
Man tänker inte min­dre på för­fattaren om det är en pseu­do­nym. Snarare tvär­tom. För­fattaren Elena Fer­rante är mer när­varande än om roman­erna haft nam­net Anita Raja på ryg­garna.
En mer omta­lad för­fattare just nu än Elena Fer­rante får man leta efter, just av den anled­nin­gen att hon är en pseu­do­nym. För­fattaren försvin­ner inte ur läsarens huvud bara för att det är påhit­tat, tvär­tom, det framträder än mer.
Nu får Anita Raja leva med detta. Det enda hon kan göra är att använda sig av det kanske mest effek­tiva försvaret mot påträn­gande jour­nal­is­ter: att göra sig så oin­tres­sant som det över huvud taget är möjligt.
Raja har sagt att om hennes namn avs­lö­jas kom­mer hon att sluta skriva böcker. Det framg­ick dock inte vem som slu­tar skriva, är det Elena Fer­rante eller Anita Raja?