JAG HAR HÖRT repor­trar säga att ett prat­mi­nus måste vara orda­grant åter­givet. Då tänker jag att de måste anti­n­gen ha ett extremt gott minne, vara hejare på att anteckna snabbt (och sam­tidigt läs­ligt) eller alltid använda band­spelare, även när det är bråt­tom.
För hur kan de annars cit­era orda­grant? Till saken hör att de ändå måste redi­g­era i citaten. Det går inte att skriva exakt vad folk säger med alla “öh… äääh…som sagt var…vad heter det.…“
Och hur gör de om svaret läm­nas på engel­ska? Det måste över­sät­tas, men även ett sven­skt svar kanske måste över­sät­tas för att göra det begripligt för läsaren.
De flesta håller nog med om att prat­mi­nus inte behöver vara något exakt citat och man kan till och med lägga ihop två svar till ett.
Men en inter­vjuad per­son ska kunna känna igen sig i ett prat­mi­nus, även om det inte var just de exakta orden i den exakta ord­nin­gen. Sedan hän­der det förstås att folk vill dementera trots att de inte är fel­cit­er­ade, men det är en annan femma.
Om man vill mark­era att det var pre­cis så här per­so­nen sa, så läg­ger man ett exakt citat inom citat­tecken. Prat­mi­nus och citat­tecken ger olika sig­naler till läsaren.

DET SVÅRA ÄR inte att skriva vad de säger, det svåra är att få dem att säga något bra. Det finns förvisso mus­s­lor och sådana som inte kan prata i full­ständiga meningar men om det är magra citat i anteck­n­ings­bo­ken är det oftare reporterns eget fel. Kvaliteten på prat­mi­nusen hänger på vilka frå­gor som ställs.
Det går dock att för­bät­tra dem redan under inter­vjun. Fråga: “Vad var det du sa? Jag förstod inte rik­tigt. Vad du säger är alltså…“
Ibland kan ett utta­lande vara helt fan­tastiskt, roligt, spän­nande, träff­säk­ert. Men när man bör­jar skriva upp­täcker man att det inte har något med ämnet att göra.
Ett van­ligt och fullt förståeligt fel är att på något sätt, en P3-övergång eller någon annan krys­tad for­mu­ler­ing, ändå försöka få med citatet. Här måste man vara hård. Ställ frå­gan “Vad hand­lar det här om?” Pas­sar inte prat­mi­nuset så: Adios!
Det går kanske att spara till en annan gång. Som någon sa: “Vilken idiot som helst kan plocka bort en dålig rad ur en dikt, det krävs ett rik­tigt proffs att plocka bort en bra rad.”

VID STÖRRE JOBB har man ofta pratat med många per­soner. De kan lätt bli för många i en text. Man vill ju inte att läsaren ska drab­bas av någon namnkat­a­log à la Dostojevskij-romaner. Ju kortare text desto färre per­soner.
Jag brukar göra en cast­ing: vilka ska få vara med? Två, tre sty­cken kanske. De andras uppgifter kan vara med utan prat­mi­nus.
Detta är vik­tigt att bestämma innan man skriver. När man väl plockat in en per­son i tex­ten är det svårare att göra sig av med den.
Jag skulle rek­om­mendera så få per­soner som möjligt. Det är allde­les för många som får säga för mycket i tid­ningarna. En text blir generellt bät­tre om den inte bara byg­ger på prat­mi­nus.
Jag vill inte enbart läsa vad trä­narna tyckte om matchen, jag villl ha en analys av sportreportern.