Några kåserianvisningar

Kåserisig­natur

MAN HAR BETT MIG nedteckna några kort­fat­tade råd uti den ädla kon­sten att för­färdiga kåserier. “Vad i her­rans namn ska det tjäna till? undrar ni. Frå­gan är dessvärre befo­gad. Finns det någon som helst nytta med kåserier? Har de något berät­ti­gande i dagens mass­me­di­ala stekos? Och om de mot för­modan har det, var­för ska just jag skriva dem?
Det är dessa tunga frå­gor en kåsör ständigt brot­tas med. Vadan, varthän, typ.
Skit­samma! Hur gör man då? Man kan till att börja med vara avväp­nande och självi­ro­nisk som jag var allde­les nyss i denna inled­ning. Då har vi redan klarat av två vik­tiga punk­ter i det tunga ämnet om lätta tex­ter.
Tre för­resten. Avväp­n­ing, självi­roni och: över­drift. Om man över­driver ett ämne till en viss grad upp­står en komisk effekt. Svårigheten är bara att veta i hur hög grad. En allt­för liten över­drift märks kanske inte och man fram­står som en pre­ten­tiös tråk­måns.
En allt­för stor över­drift kan å andra sidan få läsaren att känna sig för­löjli­gad, stun­gen av en okänslig hyper­bol­get­ing till skribent.
Å tredje sidan kan en mega-överdrift bli gan­ska kul: “De kan ta upp vad som helst på elräknin­gen, jag fat­tar ändå ingent­ing: moms, oms, a-kassa, fly­gtil­lägg eller avbe­tal­ning på Älvs­borgs lösen”.
Fyra för­resten. Avväp­n­ing, självi­roni, över­drift och: stil­brott. Jag bör­jade lite upp­blåst med en gan­ska styltig och till­gjord mening i antikverad byråkrat­stil. “Man har bett mig… uti” och “…för­färdiga”. Denna följdes av en rapp rep­lik i en mer tal­språk­slik stil (“Vad i her­rans namn…”) och plöt­sligt har vi kas­tats från det hög­tra­vande till det mustigt jord­nära. I kåseriskri­vande är det fritt fram för sådana tvära kast.

FEM OM MAN så vill. Avväp­n­ing, självi­roni, över­drift, stil­brott och läsarkon­takt. En god kåsör skriver inte för läsarna utan sam­ta­lar med dem. Det är inte helt fel att redan i inled­nin­gen dra med sig läsaren. Ett bil­ligt trick är just detta ni nyss läste i bör­jan av denna text: “…undrar ni”. Och genast är ni själva med i tex­ten vare sig ni undrat eller ej.
Sex, abso­lut. Avväp­n­ing, självi­roni, över­drift, stil­brott, läsarkon­takt och: språk­trendighet. En god kåsör lyssnar. Trendiga ord snap­pas upp och används med iro­nisk dis­tans. “Vadan, varthän, typ” är förstås exem­pel på stil­brott men även på språk­trendighet, även om ordet “typ” mist en del av sin iro­niska använd­barhet. Annars finns det tokroliga man­age­mentspråket som en rik källa att ösa ur.
Sju är det nog. Avväp­n­ing, självi­roni, över­drift, stil­brott, läsarkon­takt, språk­trendighet och: över­raskn­ing.
Efter den här tex­tens styltiga inled­ning, som för varje mening när­mar sig ren depres­sion, kom­mer ett glatt “Skit­samma!”.
Någon liten klur­gubbe inne i kåsörens huvud säger till när det räcker och då kan det vara effek­t­fullt att bara kasta sig i lia­nen rakt över till den mot­satta sidan. Den glada i det här fallet.

FÖR ATT INTE  säga åtta. Avväp­n­ing, självi­roni, över­drift, stil­brott, läsarkon­takt, språk­trendighet, över­raskn­ing och: mot­sats. Att använda mot­satser är van­ligt i allt skri­vande. Som kåsör finns det en del humor­ef­fek­ter att utvinna. “… det tunga ämnet om lätta tex­ter” är kanske inte så jät­tekul och orig­inellt men man kan ju inte lyckas varje gång.
Ni får ursäkta, men det finns fak­tiskt en punkt till. Avväp­n­ing, självi­roni, över­drift, stil­brott, läsarkon­takt, språk­trendighet, över­raskn­ing, mot­sats och: ordlek.
Vad är en kåsör om inte en lek­ledare i ord? Jag använ­der rim­lexikon när jag vill ordleka lite. En vågad vrid­ning, en säll­sam sam­man­sät­tning, en nyfiken när­läs­ning och gärna en allit­ter­a­tion. “Hyper­bål­get­ing” är helt okej, om jag får säga det själv.

TJA, UNGEFÄR DETTA kan man tänka på. Inled­ningsvis. Låt oss repetera Avväp­n­ing, självi­roni, över­drift, stil­brott, läsarkon­takt, språk­trendighet, över­raskn­ing, mot­sats, ordlek och: skratt. Se där, en tionde punkt.
Alltså, vad ni än gör när ni skriver kåserier, skratta inte! Håll masken. Var kylig. Knip ihop. Var gärna lite kiss­nödig, det speedar upp tex­ten på ett väl­görande sätt.
Men fram­för allt, var all­varsam. Kom ihåg att det är en plågsam uppgift ni tagit på er. Det är tungt många gånger. Mycket tungt. För att inte säga direkt plågsamt.
Men skitsamma!

P.S. Min kåserisig­natur (sedan 1981!) på GP:s kåserisida Världens gång är Tyko. Varan­nan fredag. Ojämna veckor.
Det är för­resten bra att använda en sig­natur, då slip­per man stå där med skam­men om kåset blivit platt, kry­s­tat och plumpt. Detta råd gav jag en gång Tykos alter ego.

SPRÅKBRÅK: Politiker som inte vill svara

VAD GÖR MAN åt poli­tiker som inte vill svara på frå­gor? Ett gam­malt klas­siskt prob­lem. I Ekots lördagsin­ter­vju illus­tr­erade energi­min­is­ter Anna-Karin Hatt ( c ) detta.
Det hand­lade om dem som är mot­stån­dare till vin­d­kraft­sut­byg­gnaden och hon fick frå­gan av Ekot:s Ci Holm­gren: “Vad tror du det är som gör att de inte vill ha vin­d­kraft?“
Det är en god idé att låta den inter­vjuade själv definiera ett prob­lem, då är det lättare för reportern att gå vidare än om reportern själv läg­ger grun­den för frå­gan. Det är ju detta som Carl Bildt så ofta använ­der sig av, näm­li­gen att ifrå­gasätta pre­mis­serna för frå­gan.
Men att få en poli­tiker att så att säga tala för mot­stån­darna är ingen lätt sak.
Så här sva­rade Anna-Karin Hatt: ” Generellt sett finns det ett väldigt starkt stöd för utbyg­gnad. Forskare vid Göte­borgs uni­ver­sitet gjorde en under­sökn­ing 2011 där de kunde visa att 88 pro­cent av alla sven­skar ville att vi skulle satsa lika mycket eller ännu mer på att bygga ut vin­d­kraften.“
Ny fråga: “Men de som inte vill då?“
Hatt: “Det är klart, ska man sen få ett stöd för en lokal etab­ler­ing — - — så är det vik­tigt att vin­d­krafts­bo­la­gen är duk­tiga på att — - — finns en bra förankring…“
Svaret är dubbelt så långt och hand­lar fort­farande om hur man ska förankra besluten.
Ci Holm­gren gör ett tredje försök: “Men de som ändå inte vill, vad tror du det är de inte vill ha?“
Hatt: “Fram­förallt tror jag det är så att om man kän­ner att man får något tydligt till­baka…“
Svaret är nu ännu län­gre men hand­lar fort­farande om att bola­gen ska förankra och föra dia­log. Ci Holm­gren ger upp.
Efter­som det var inled­nin­gen på pro­gram­met kanske hon skulle avbru­tit och star­tat om med upp­manin­gen “svara gärna på mina frå­gor”.
Jag tycker åtmin­stone det är bra om reportern för­ty­dli­gar för lyssnaren/läsaren att poli­tik­ern inte ville svara på frå­gan. Eller i det här fal­let själv fram­fört mot­stån­dar­nas argu­ment, dessa fick nu inte komma fram och poli­tik­ern slapp kon­fron­teras med dem.
I P1-morgon var det infra­struk­tur­min­is­ter Cata­rina Elm­säter (m) som hade svårt att svara på frå­gor om 15-minutersgräns för förse­nade tåg.
Hon utg­ick från en pre­miss som inte fanns, näm­li­gen att berömma sig själv för att de valt att mäta (som om någon var emot det). Hon valde också poli­tik­er­tricket att föra fram en färdig fras: “För resenären är ett förse­nat tåg alltid ett förse­nat tåg oavsett minuter”.
Dessvärre upprepade hon denna korkade och meningslösa sen­tens tre gånger.
Här behövdes inget för­ty­dli­gande. Elm­säter kla­rade på ett utmärkt sätt av att illus­tr­era sin egen svarslöshet.

Om mamma älskar dig…

EN AV DE YRKESSKADOR som en jour­nal­ist kan drab­bas av är den över­drivet kri­tiskt granskande blicken, att i alla lägen ifrå­gasätta och hitta ömma punk­ter. Att aldrig vara rik­tigt nöjd.
Att känna sig miss­ly­ckad om allt är per­fekt, om man inte lyck­ats hitta någon liten spricka i fasaden. Att aldrig vara ode­lat entu­si­astisk. Tänk om jag kunde ha min hus­trus spon­tana skratt. Nej, jag är skep­tisk. Vem vet, när allt kom­mer omkring kanske det inte var något att skratta åt.
Man påpekar ett litet fel i bar­nens sko­lar­beten när man i stäl­let helt och hål­let borde ägna sig åt beröm. Man kan inte gå och handla utan att granska varje vara. Var­för heter det ”Hushållspastej” och ”Vardagskorv”, det måste vara någon enklare sort. Bäst att kolla innehålls­förteck­nin­gen. ”Flintastek”? Den fanns inte när jag var liten. Har de hit­tat en ny del på grisen som inte gick att äta förut? Och var­för står det ”Första försäljn­ings­dag” på ett bröd? Säljs inte bröd alltid när det är färskt?
Visst är det bra att vara kri­tisk. Visst är det bra att inte bli lurad i affären. Men det blir så tröttsamt. Man skulle bara vilja gå omkring på Ica som en van­lig män­niska ibland, utan Stål­man­nenkosty­men.
Jag hit­tar alltid något fel när jag hand­lar. Alltid. Men man vill ju inte klaga. Man vill inte vara som en gnäll­gubbe. Eller den gnäll­gubben som man egentli­gen är.
Räd­slan att göra bort sig kanske är orsaken till att den kri­tiska blicken alltid är pås­la­gen.
Det som är en av mina största till­gån­gar som jour­nal­ist kan bli plågsamt pri­vat. För visst måste man som jour­nal­ist vara kri­tisk och ifrå­gasät­tande. Ständigt. Det lig­ger i själva upp­draget. Som en klok chefredak­tör sa: “Jag skulle aldrig anställa någon som inte sa emot mig.“
Det där har jag antagli­gen hört någon­stans men när jag tänker efter är det nog en skröna. Finns det verk­li­gen en chefredak­tör som sagt så? Jag är skep­tisk.
Alltså alltid ifrå­gasät­tande. Aldrig entu­si­astisk (jo, om man hit­tat något som är rik­tigt fet­fel någon­stans förstås).
Jag hörde en amerikansk jour­nal­ist säga något träf­fande om det här en gång. Han sa:
“If your mother tells you she loves you… well, check it out.”

Konsten att välja sig själv

IBLAND HAMNAR MAN bred­vid någon på en fest eller på tåget, som bara pratar och pratar. Om sig själv. Det kan gå en hel mid­dag eller tågresa utan att per­so­nen ställt en enda inbju­dande fråga som ett “Vad tycker du?” eller “Hur kän­ner du värdinnan?”, inte ens ett “eller hur?”.
Det är en per­son som tar första per­son sin­gu­laris bok­stavligt. Dessvärre skriver sådana per­soner också i tid­nin­gen. Skriben­ter som glöm­mer läsaren.
Det är en god regel för en skribent att vara upp­märk­sam på läsaren genom hela tex­ten.
Regeln kan lätt glöm­mas bort om man skriver i jag-form. Unge­fär som en memo­ar­för­fattare som van­ligtvis mest tänker på sig själv, att skriva ner allt den varit med om, oavsett om det är spän­nande för läsaren.
Det är bra att det inte skrivs jag i nyhet­sar­tik­lar. Det skulle bli olidligt i läng­den oavsett om läsaren upp­märk­sam­mades eller inte. Skriver man i första per­son sät­ter man sig när­mare läsaren. Det blir mer intimt, vilket kanske inte alltid är önskvärt.
Men ett “jag” kan också vara allmängiltigt. När för­fattaren George Orwell del­tog i span­ska inbördeskriget blev han skjuten. I boken “En hyll­ning till Kat­alonien” beskriver han hur det kän­des, inte för att det var särskilt spän­nande att just han blivit träf­fad, det var en allmän­män­sklig erfaren­het som delats av hun­dra­tusen­tals: “Hela upplevelsen att bli träf­fad av en kula är syn­nerli­gen intres­sant och jag tror det finns skäl att beskriva den i detalj.“
Orwell kände det som om han befann sig mitt i en explo­sion. Det var en skarp knall och ett blän­dande ljussken och han fick en fruk­tans­värd stöt men kände ingen smärta “… en känsla av ytter­sta svaghet, en känsla av att åkt på en smäll och skryn­klats ihop till ingent­ing.“
I krönikor och i reportage kan “jag” var mer naturligt än i nyhet­s­tex­ter. Innan jag bör­jade skriva krönikor använde jag säl­lan första per­son i reportage. Jag var gan­ska förtjust i “vi”. Det var ofta jag och fotografen/tecknaren men inklud­er­ade sam­tidigt läsaren på något sätt.
Jag har heller inga prob­lem med “man”, det kan också vara inkluderande. Enda faran är att det kan bli lud­digt. “Man anser…” , “… menar man”. Det måste framgå klart och tydligt vem man är här.
En genre där jag-formen förekom­mer flit­igt är i recen­sioner. Ibland läser man bokre­cen­sioner där skriben­ten tar boken som utgångspunkt för att berätta en egen his­to­ria. På slutet nämns plik­t­skyldigt själva boken.
Många recensen­ter läm­nar läsaren/lyssnaren enbart med några allmänna tyckan­den. De nöjer sig med ett: “på mig funkar det inte” och lyckas inte lyfta sina reflex­ioner till något allmängiltigt. I exem­pelvis DN:s leg­en­dariske lit­ter­aturkri­tiker Bengt Holmqvists recen­sioner är ordet “jag” mycket säll­synt. Han häm­tade sin auk­toritet från en dju­pare källa.
Ett gott råd till dagens recensen­ter: försök att nästa gång utelämna ordet jag. Det blir garan­terat inte sämre. Man kan vara per­son­ligt i en text utan ett enda “jag”.
Att kliva när­mare läsaren med ett “jag” kan var allde­les utmärkt. Men det ska vara ett med­vetet val. Det är ett stilis­tiskt grepp som utkräver ett visst förhåll­ningssätt till tex­ten och läsaren (det­samma gäller ett frågor-svar-upplägg i en inter­vju).
Jag är aller­gisk mot ett “jag” som plöt­sligt dyker upp i slutet på en text — eller för den delen, ett “jag-grepp” i inled­nin­gen som sedan inte fullföljs.
Det är skill­nad på första per­son och på att skvätta “jag” all over the place, för att skriva pop­ulärsven­ska.
Vik­tigt också att komma ihåg: en jag-text har inte min­dre krav på sig, den måste vara lika sann och adek­vat som någon annan text.
Detta är i alla fall vad just jag tycker. Vad tycker du?

Texten som fyllnadsmaterial

HAR NI HÖRT his­to­rien om för­man­nen Oskar från Göte­borg som över­vakade ett smärre grävpro­jekt på Såg­gatan i Majorna på 50-talet?
Kom­mu­nalar­be­tarna höll på att gräva en djup grop. Den min­ste i gän­gen (i Göte­borg heter det “gän­gen” även i bestämd form sin­gu­lar) stod längst ner och grävde. Unge­fär en gång i halv­tim­men hade han fyllt skot­tkär­ran vid kan­ten.
En av de andra gub­barna som stod bred­vid körde bort och tömde kär­ran som sedan ställdes till­baka. Den lille fort­satte gräva nere i hålet. När de näs­tan var klara råkade den som skulle köra iväg med skot­tkär­ran tappa bal­ansen och sakta, sakta gled all lera till­baka ner i gropen igen.
Snart stod en väldig skugga vid man­nens sida. Det var Oskar. Men den förvän­tade utskäll­nin­gen kom inte. Oskar tit­tade tyst ner i hålet och sa: “Fyllde änna gött dö!“
Detta var värre än en utskäll­ning. Man­nen var förkrossad.
Jag hörde his­to­rien en gång av språkpro­fes­sorn Bo Ralph som var vit­tne till hän­delsen. Ralph höll ett sem­i­nar­ium som hand­lade om språkets valörer och språket som kom­mu­nika­tionsverk­tyg.
Saker och ting kan sägas på många olika sätt. Det vik­tiga är att bud­skapet går fram. Oskar hade en väl inö­vad känsla för detta.
Det är en känsla som också borde finnas hos alla skri­vande jour­nal­is­ter. Språket kan som bekant skymma bud­skapet också. När vi själva grävt klart ska vi inte sch­ab­bla bort det vi med så stor möda grävt fram.
Där­för är det gläd­jande att flera pro­gram­punk­ter på det kom­mande grävsem­i­na­r­iet hand­lar om att göra en bra berät­telse av det stora mate­ri­alet.
Jag tänker också på vår roll i det dagliga arbetet, att avs­löja själva språket. Att granska mak­thavarna även på det språk­liga planet, för språket är också ett vapen.
Det gäller att se språket, uttrycken, orden. Vilka ord använ­der poli­tik­ern? Ofta väl valda, ibland utslun­gade i stun­dens hetta.
Så är det även med oss själva. Ofta väl valda ord men ibland går det lite för snabbt.
Då kan det upp­stå smått komiska rader, ja rent av någon slags ofriv­il­lig poesi: “Livet har blixtlås bak” (mod­ere­portage) eller “Ökad kollek­tiv­trafik i faro­zo­nen” (vem vågar åka där?). Samt: “Medryckande musik av Hemvär­net — så man näs­tan hade lust att göra på stäl­let marsch” (bild på diri­gen­ten, en enbent mil­itär).
Man brukar säga att dagstid­ningsjour­nal­is­ter skriver i sanden. Det är värre än så, vi sit­ter inne i ett tim­glas och skriver sanden. Då kanske man kan tro att det inte är så speciellt noga med språket — det är ju snart glömt.
Det hän­der att vi tvin­gas koka soppa på en spik, det är också en talang. Men det kan bli plågsamt kry­s­tat när en tid­ning bestäm­mer sig för att “hålla i” nyheten några dagar till. På fjärde dagen brukar den där spiken komma. Man har egentli­gen inget nytt att säga men bestäm­mer ändå att “hålla i”.
Ibland önskar man att utrym­met bestämdes av innehål­let. Men det kanske är att kräva för mycket.
Vi repor­trar är ju så olika (tack och lov!). Det finns alla sorter, från den språk­ligt med­vetne petimätern med bestämda åsik­ter om varje skil­jetecken, till nyhet­sjä­garen som öser ur sig tex­ter som är ett slags råma­te­r­ial för redi­g­er­aren. Frå­gan är vilken kat­e­gori den senare före­drar?
Det är inte språk­lig vir­tu­ositet jag efterl­yser, bara lite mer tanke bakom det vi skriver. Ökad språkmed­veten­het. Inget okri­tiskt anam­mande av mod­e­ord, fack­ut­tryck, sven­gel­ska glosor och språk­liga dim­ridåer.
Då slip­per vi också risken att få höra den trötte nat­tredak­tören Oskars rep­lik när vi läm­nat: “Tack! Fyllde änna gött dö.