Reportern som magiker

NÄR DEN AMERIKANSKE reportern Chris Jones inter­vjuade magik­ern Teller, känd för sina utsökta tysta tricks utan bom­bastiska rökridåer eller ljus­ef­fek­ter, sa denne: “Ibland är det magiska bara en per­son som läg­ger ner mer tid på något än man rim­li­gen kan förvänta sig.“
Tellers trick är en pro­dukt av hårt arbete. Jones fick idén att jäm­föra sitt eget arbete med magik­erns. Här är hans sju punk­ter för magiskt berättande.

1.
Dölja: att hålla ett objekt i en till synes tom hand.
Goda skriben­ter pre­sen­terar inte hela sto­ryn i bör­jan. Detta är skill­naden mel­lan nyhet­s­tex­ter och berät­tande tex­ter.
Det är detta som är kraften i berät­tandet. De bästa his­to­ri­erna är om någonting mer än sto­ryn själv. Det finns ett dolt under­lig­gande tema, en större berät­telse, som du döl­jer i din handflata.

2.
Slänga: att i hem­lighet avyt­tra obe­hövliga objekt.
Detta hand­lar om research. Man gör den brett men tar inte med alla detal­jer i tex­ten. I ditt jobb som reporter ingår att avgöra vad som är vik­tigt och vad som är ovik­tigt. Och du slänger allt som inte är vik­tigt.
Det finns saker som läsaren inte behöver veta och det finns saker som läsaren inte behöver veta just nu. Det finns inget snab­bare sätt att tråka ut en läsare än att tala om varenda liten detalj.

3.
Stjäla: att i hem­lighet erhålla ett behövligt objekt
En bra reporter är en pro­fes­sionell tjuv. Små nyhet­sno­tiser kan gömma en stor berät­telse, så också en tju­vlyssning på en restau­rang. Bra idéer kom­mer inte av sig själva. Stjäla är inget fint ord. Man kan kalla det research eller kreativitet.

4.
Ladda: att i hem­lighet för­fly­tta ett objekt där det är dolt.
Vi har en bra idé, vi har gjort vår research, vi har stulit det vi behöver och vi har kas­tat det vi inte behöver. Det är nu vi bör­jar fun­dera över berät­telsens struk­tur.
De bästa berät­telserna är inte en uppräkn­ing av hän­delser. Vi måste ladda sto­ryn. Struk­tur är svårt att förk­lara. I en nyhet­s­text fån­gar man in läsaren med en bra krok. I berät­tande tex­ter måste denna krok vara kop­plad till slutet. Ett bra sätt är att börja skriva slutet. Då vet man vart man ska och kan skriva sig dit.

5.
Simulera: att ge intryck av att något som inte hänt har hänt.
Detta är hem­ligheten i varje god story. Den får läsaren att se något den förut inte sett. Den ger dem en känsla av att ha varit med, att ha varit på plats.
Du ger dem andras erfaren­heter, du tar dem ur läs­fåtöl­jen och plac­erar dem i rym­den, i en kohage, i ett orkes­ter­dike, i en släg­gkas­tar­ring, i en.… magik­ers huvud.

6.
Vilseleda: att vända upp­märk­samheten bort från den hem­liga rörelsen.
Det ska inte synas att arbetet varit en stor ansträngn­ing. Ibland är skriben­ter frestade att låta läsaren förstå att de är väldigt smarta. Those sto­ries suck, skriver Jones.
Meto­den, hur man fixat det, bety­der ingent­ing — det är effek­ten, vad läsaren får ut, som är allt. Läsaren ska sugas in i sto­ryn, du har inte gett dem någon anled­ning att sluta läsa.

7.
Växla: att i hem­lighet byta ett objekt med ett annat.
Sto­ryn är egentli­gen om något större. Och detta avs­lö­jande måste vara sub­tilt. Och hem­ligt. Du säger inte “Egentli­gen hand­lar det är om…“
Tänk på skämt. De är berät­telser med en över­raskn­ing på slutet. Måste vara logiskt. Som ett film­slut man tycker är kon­stigt, men så tänker man efter och finner att det fak­tiskt är logiskt: att jag inte såg det! Lita på läsarna.

KANSKE ÄR EN del av Jones syn­punk­ter lite krys­tade men nu är den en gång så med amerikan­ska föreläsare att de bara måste ha ett punk­t­pro­gram. Däre­mot sym­pa­tis­erar jag med att som jour­nal­ist jäm­föra och hitta inspi­ra­tion från andra verk­samheter.
Och visst finns det mycket magi i skri­van­det. Och att hitta den är mycket enkelt, det är bara att lägga ner mer tid än någon kan förvänta sig.

Läs och lyssna på Chris Jones hela föreläs­ning — och se Tellers magiska trix här.

SPRÅKBRÅK: Göta hovrätts dubbla haveri

GÖTA HOVRÄTT HAR i det upp­märk­sam­made skadeståndsmålet gjort sig skyldig till ett dubbelt haveri.
Det första haver­iet:
De sänker den utsatta kvin­nans kränkn­ingsskadestånd från 130.000 kro­nor till 25.000 kro­nor. En del av motiverin­gen kom­mer för alltid att vara stig­ma­tiserande för det sven­ska dom­stolsväsendet, näm­li­gen att det “blivit allt­mer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtrik­tad avseende sina sex­uella vanor”.
Dom­stolen redovisar inget under­lag för denna bedömn­ing. Den menar “att man i för­tals­brott ska bedöma vilka etiska och sociala värderingar som finns i samhäl­let när brot­tet begås.“
Men vad den inte beak­tar är att kränkningar på nätet blivit socialt min­dre accepterat. Så lite accepterat att vi fått flera för­tals­do­mar där unga flickor råkat rik­tigt illa ut genom sex­uella kränkningar på nätet. Dessa sociala och etiska värderingarna bortser domarna  i Göta hov­rätt ifrån. Vilket visar hur up to date deras egna värderingar är.
De tror dessu­tom att en 17-årig kille som läg­ger ut en kränkande film på nätet inte kän­ner till att den kom­mer att spri­das okontrollerat.

Det andra haver­iet:
Lörda­gen den 12 okto­ber arranger­ades för första gån­gen Öppen dom­stol över hela lan­det, där rät­tegångssalarna öpp­nades för allmän­heten. På dom­stolsver­kets hem­sida kunde man läsa: “Just nu arbe­tar vi i Sveriges Dom­sto­lar extra mycket med att öka vår öppen­het och till­gäng­lighet”.
Jag har under de senaste åren varit med om flera upp­märk­sam­made rät­tegån­gar där rät­tens ord­förande varit till­gäng­lig för massme­dierna när domen kom­mit eller till och med arrangerat en presskon­fer­ens. Detta är helt enligt dom­stolsver­kets pol­icy: rät­tens ledamöter ska inte gömma sig, de ska förk­lara hur de resonerar.
Men de tre man­liga domarna i Göta hov­rätt i Jönköping (Lennart Öst­blom, Niklas Rund­berg och Paul Fors­berg) var inte särskilt intresser­ade av att förk­lara sina resone­mang.
Inte för­rän trycket blev för hårt ager­ade dom­stolen med ett pressmed­de­lande och att utse en av domarna att svara på frå­gor.
Men ännu på ons­dagsmor­gonen var det en annan domare som i P1:s mor­gon­sänd­ning försökte (inte särskilt framgångsrikt, milt sagt) förk­lara sina kol­legers tankegån­gar.
Detta infor­ma­tion­shaveri inträf­far pin­samt nog för dom­stolsver­ket endast nio dagar efter de fina talen om en “ökat öppen­het och till­gäng­lighet”.
Hov­rättsrådet Lennart Öst­blom visar dessu­tom i en inter­vju i DN ett for­mi­da­belt förakt för den allmänna opin­io­nen när han ska förk­lara det nu ökända citatet ur domen med: “Det är hov­rät­tens bild av verk­ligheten, den kanske är felak­tig, vad det jag.“
Nä, vad vet ett stackars man­ligt hov­rättsråd om hur en ung flicka kän­ner sig efter att ha blivit smyg­fil­mad under ett sam­lag och ham­nat i tusen­tals män­niskors datorer?
Ja, annat än att det verkar vara socialt accepterat förstås.

 

Att komma bakom pappfiguren

EN JOURNALISTISK genre som vuxit de senaste åren är porträt­tet. Idag finns det i mor­gon­tid­ningar, kväll­stid­ningar, veck­o­press och mag­a­sin.
Över­allt långa porträtt av, i de allra flesta fall, redan kända per­soner. Det är mer säl­lan man får läsa något intres­sant om en per­son man aldrig hört talas om förut (däre­mot en hel del oin­tres­sant om per­soner man aldrig hört talas om förut, dessa som tid­nin­gen tror är kända, pop-up-kändisar som råkat vara med i något reality-sammanhang på tv som bara en bråkdel av befolknin­gen sett men som tid­ningsredak­törer tror är “kändisar” efter­som de inte tycks ha upp­täckt att antalet tv-kanaler sedan många år är fler än en, som det var i min ung­dom då per­soner blev verk­liga kändisar bara av att ha varit med på ett hörn i Hylands hörna, de flesta av dessa pop-up-kändisar är också glömda inom tre månader — trots porträt­ten).
Många porträtt man läser är täm­li­gen oin­tres­santa oavsett kändis­skap. Det beror ofta på att man inte får veta något nytt om per­so­nen. Eller den kände för­fattaren eller artis­ten som just fått sin nya bok/cd total­så­gad av kri­tik­erna, så nämns inte detta med ett ord i den oblig­a­toriska inter­vjun. Det ska vara trevligt.
Förr hette det inter­vju, nu säger man porträtt och det är inte alla som insett att därmed har rib­ban omedel­bart höjts. Ett porträtt förvän­tas gå dju­pare och ge läsaren en större närhet­skänsla till per­so­nen ifråga.
Verk­liga kändisar är som roll­fig­urer i en film eller roman. Men hur är de i verk­ligheten? Om det nu är det som är det intres­santa, för det mesta brukar det vara mer spän­nande att höra deras tankar om sitt jobb (eller det ovän­tade fritids-intresset) än att de älskar spin­ning­pas­set på gymet.
Ett sätt att skriva mer spän­nande porträtt tror jag är att göra en bredare research och tala med per­soner som stött på inter­vjuof­fret i ett tidi­gare liv. Men det är inte alla redak­törer som tillåter den tiden för reportern. Jo, det är fritt fram men de vill inte betala för det.
Nu blir det de oblig­a­toriska tre närstående som ska lovsjunga den inter­vjuade. Det är lika tråkigt som de där doku­men­tär­porträt­ten (oftast amerikan­ska) i tv som enbart består av inklippta hyll­ningar av kolleger/släktingar. Bor­ing var ordet.
Man kan lära av skön­lit­ter­a­turen. Stephen King skriver i sin bok On writ­ing om sina onda roman­fig­urer. Han försöker få dessa så van­liga som möjligt. Då blir de verk­liga och inte klichéer och vi iden­ti­fierar vi oss med dem och först då blir per­so­nen verk­ligt skräm­mande.
Åter till den gamla san­nin­gen: Beskriv hur män­niskor är genom att berätta vad de gör. Tala inte själv om hur de är, låt läsaren förstå. King: “If I have to tell you, I lose”.
Kort sagt, det hand­lar om att försöka komma förbi den endi­men­sionella kändisen och i stäl­let göra per­so­nen levande. Vem är det som döl­jer sig bakom papp­fig­uren?
Lättare sagt än gjort. Men om man lyckas kan det bli skräm­mande bra.

 

SPRÅKBRÅK: Ett Jerry-minne

Foto Mag­nus Sundberg

MAN STÅR PÅ per­rong 3 i Halls­berg och vän­tar på tåget till Alingsås. För­driver tiden med mobilen. Det lyser en röd etta på fb-appen. Där står “Mag­nus Sund­berg skriver om dig”. Så får man läsa detta!
Mag­nus, en GP:s bästa fotografer genom tiderna, minns vårt reportage om Jerry Williams. Jag minns det också. I min­sta detalj. Så är det med vissa jobb, de fast­nar i min­net.
Kom­mer ihåg att jag var skep­tisk till Mag­nus idé att ta en bild på Jerry utan­för Folkets Park i Udde­valla. Var rädd att det skulle bli lite töntigt. Men jag sa inget. Man ska inte lägga sig i fotografers jobb, de säger inget om mina frå­gor.
Däre­mot ska man vara engager­ade i varan­dras roller. Reportaget ska bli en hel­het. Ibland går man för sig själv, ibland är man nära varan­dra. Tip­sar, växlar blickar, pratar. Fyra ögon ser mer än två. Men aldrig ifrå­gasätta varan­dra.
Jerry vid Folk­parken blev dra­gar­biden. Ett utmärkt porträtt.
Minns även att jag satt länge och fun­der­ade på hur det återkom­mande Jerka-citatet “RACKEN ROOOLL!!!” skulle for­muleras. Jag hade tio ver­sioner innan jag bestämde mig. Ibland är det vik­tigt med bok­stäverna. Det finns ingen vet­tig förk­lar­ing, bara en känsla.
Läste fak­tiskt denna text i Bok­tor­net i P1 en gång. Det känns pre­ten­tiöst att läsa en tid­ning­s­text i radion. Och lite rum­phugget för lyssnarna mis­sade ju Mag­nus fina bilder. Tågre­san hem gick som på räls.

SPRÅKBRÅK: Chefer som undergräver sig själva

LEGETIMITET ÄR ORDET. SU-chefen Bar­bro Fridén köpte kom­mu­nika­tion­skon­sul­ter för 116.197 kro­nor — och lärde sig ingent­ing.
När GP nyli­gen pub­licer­ade sin granskn­ing om SU-ledningens vid­lyftiga fak­turor hän­visade hon till andra. Det behövs ingen mediekon­sult för att klargöra regel 1A när det blåser: Göm dig inte, träd fram!
Dag två ställde hon upp på en 34 minut­ers chatt.
Någon ansåg att dessa sum­mor är peanuts i SU:s hela bud­get. Men då mis­sar man något. Det hand­lar inte om kro­nor och ören eller hur mycket godis SU-ledningen prop­par i sig på en kon­fer­ens.
Sak­ens kärna är legit­imitetens prin­cip.
När en auk­toritet vill att vi andra ska lyssna och vara med på tåget har det bety­delse hur den själv beter sig. Att leda utan legit­imitet är i läng­den en omöj­lighet. Vem tar till exem­pel en före­tagsledare som kräver miljoner i månad­slön och bonusar på all­var?
Förvå­nans­värt många ledare inser inte att de är sår­bara för opin­io­nen från dem de ska leda. Trots alla kost­bara medi­eträningar.
Bar­bro Fridén beta­lade 45 000 kro­nor plus moms för råd från Lars Löf­gren.
Jag inter­vjuade honom en gång när han var Dra­ma­tenchef och han gav mig (allde­les gratis) ett gam­malt värm­länd­skt vis­dom­sord som Bar­bro Fridén tydli­gen inte fick ta del av: “Håll rumpan styv när det svänger”.

Pub­licerad i GP Kul­tur 15 okto­ber 2013