VAR BÖRJAR MAN skriva en text? Från början så klart, med ingressen. Så svarar nog de flesta reportrar. Antagligen för att det är så man lärt sig.
Traditionens makt är stor, för att inte tala om allt hokus-pokus och all övervärdering av ingresser. Många tror att hela artikeln hänger på hur bra ingressen är. Tagga ner!
Som tidigare nämnts här går läsarens öga över tidningssidan i följande ordning: bild, rubrik, bildtext och ingress. Det betyder att när läsaren äntligen nått din ingress finns redan en ganska klar uppfattning om vad som kan förväntas av texten. Tanken “Det här vill jag läsa” är redan etablerad.
Det finns en del reportrar som börjar någon annanstans i texten. Det kan vara ett avsnitt man kan bra eller ett där man finner särskild skrivlust.
Textcoachen Don Fry berättar i sin bok Writing your way om en reporter som använde Från — Till –metoden. Slutet (Till) var målet som siktas in i starten (Från). Texten skrevs sedan i ordningen slut, start, mitt.
Om man är en dykare (se tidigare post) så kan man börja skriva var som helst eftersom man ändå plockar ihop bitarna vid textredigeringen.
Denna metod kan också ha den fördelen att dispositionen blir mer öppen långt fram i skrivprocessen. Börjar man traditionellt med ingress och sedan resten, blir ofta också dispositionen traditionell. Vissa avsnitt tenderar att blir fastspikade och svåra att flytta — helt enkelt för att man inte tänker tanken att texten skulle kunna se annorlunda ut. Man blir mindre benägen att göra förändringar.
Att skriva i en annan ordning kan innebära att man blir mer öppen för att ta risker med nytänkande kring disposition och dramaturgi.
Själv skriver jag ofta ingressen sist. En av fördelarna är att man då vet exakt vad man kan utlova och läsaren behöver inte bli besviken. Allt för ofta läser man texter som inte infriar vad ingressen lovade.
Jag säger inte att ingresser är ett onödigt ont. De ska naturligtvis vara vassa och välformulerade. Men det vore bra om vi plockade ner dem från den traditionstyngda piedestalen.
Tagga ner ingresshetsen och skriv i den ordning som passar dig.
Monthly Archives: maj 2013
Sju tips för sanningssökare
ÄVEN OM MAN IBLAND kan tvivla på det, är journalistikens innersta väsen att söka sanningen. Någon sa att sanningen med litet s är vad som händer. Sanningen med stort S är vad som sker bakom det som händer.
Jag hittade ett gammalt klipp från Center for Investigative Reporting i USA med sju punkter om att söka sanningen. Här är de i min egen tappning:
1. Varning för antaganden. Det som är det luriga med antaganden är att de flesta är rätt. Men då och då är plötsligt verkligheten en annan än den man tror sig hitta i källmaterialet.
2. Folk berättar vad de tror sig veta. Få människor kan skilja på vad de verkligen vet och vad de tror sig veta. De berättar vad de misstänker, tror, hört från andra utan att riktigt veta. En bra fråga är “Hur vet du det?“Ställ den gärna till dig själv också.
3. Använd sunt förnuft. Ofta får man olika versioner av samma händelse. Leta efter vad som verkar vara vanligt sunt förnuft. Tänk logiskt. Försök att se saker som de är, inte som du vill att de ska vara. En story som verkar för bra för att vara sann, är ofta det. Inte sann.
4. Folk ljuger inte till 100 procent. Vanligtvis finns en kärna av sanning i alla historier. De flesta är inte kapabla att berätta en helt igenom falsk historia. En grundregel: de berättar den version som bäst passar deras position. Ett kort “Nej” kan vara en komplett lögn, men en längre mening innehåller ofta några fakta.
5. Upptäck vad som fattas. Under arbetet kan det vara bra att göra en lista på vad man inte vet. Särskilt när man har ett bra material och kanske är lite stolt över vad man fått fram. Leta alltid efter hålen!
6. Hetsa inte fram sanningen. Okej, det finns deadlines. Men en deadline är aldrig någon ursäkt att skriva det du inte vet. Om du ändå måste skriva, tala om för läsarna vad du inte vet. Kom ihåg att det är bättre att vara tvåa med en sann story än först med en osann.
7. Odla oroligheten. Var alltid rädd för att ha fel. Om man har den grundinställningen är chansen större att allt blir rätt.
Till sist kan man tillägga: Berätta sanningen men döm inte människor i onödan. Låt människors gärningar tala för sig själva. Du är reporter, inte Gud.
Redaktörens pyramidala feltänkande
Felvänt tänkande. Ur Don Frys Writing your way
NÄR EN REDAKTÖR säger följande: “Det där är ju jätteintressant, det borde du flytta upp i texten”, är jag på min vakt. Visst, det kan ligga något i det. Ibland kan till och med hela vinkeln hittas långt ner i texten.
Men om en deskredaktör vill flytta något som är bra längre upp i texten beror det oftare på ett slentriantänkande. Det går ut på att allt som är bra ska ligga så tidigt som möjligt i texten. Och vad händer då med det som ligger längre ner, när det dräneras på bra material?
Just det, bara tråkigare och tråkigare för läsaren. Detta tänkande kring journalistiskt skrivande kallas den upp– och nedvända pyramiden. Det allra viktigaste först, sedan det näst viktigaste, därefter det tredje viktigaste och sedan det som inte är särskilt viktigt och sist det som egentligen är helt ointressant.
Så skrevs alla nyhetsartiklar förr (och dessvärre ganska många fortfarande). En av anledningarna var att man skulle kunna kapa texten från slutet i sätteriet om den var för lång utan att något viktigt gick förlorat.
Texterna pusslades ihop på sidorna av en ombrytare, en grafiker. Sedan började sidorna ritas av en redigerare som då hade bättre koll på textlängder, men ändå hängde pyramiden kvar. Nu verkar vi vara tillbaka i sätterivarianten när redigeraren häller in texter i färdiga mallar.
Vad betyder det för läsaren att skriva på detta sätt? Förutom att läsaren snart förstår att det bara blir tråkigare och tråkigare att fortsätta, får densamme inget sammanhang, texten blir svårförståelig. Den är helt enkelt inte skriven för läsaren.
För vad är det som är tråkigt? Jo, alla fakta och sammanhang. Det som ger läsaren insikt och förståelse. Detta vill någon med pyramidtänkande trycka ner så långt som möjligt.
Det underliggande budskapet är: läs inte vidare, det blir bara tråkigare och tråkigare.
Just därför behöver man bra material även längre ner i texten. Guldmynt, brukar man kalla det. Särskilt i längre texter är det viktigt att dessa guldmynt kommer då och då som en slags belöning till läsaren. Något som på nytt väcker intresse och nyfikenhet.
Det kan vara en spännande anekdot, ett träffande citat, en välformulerad mening, en berättande detalj som ger insikt — kort sagt alla möjliga spänningsknep man kan hitta på. Eller rättare sagt, som man kan hitta i sitt researchmaterial.
Och har man lagt ut ett guldmynt, skapar det förväntan på ett nytt och om det kommer också är läsaren fast, för nu är den övertygad om att det kommer fler.
Det upp-och nedvända pyramidtänkandet placerar alla guldmynt i början i en stor hög, vilket ger besvikna och förvirrade läsare.
Så be din redaktör att noga motivera varför du ska flytta upp det som är “jätteintressant”, när det i själva verket gör bättre nytta längre ner i texten.
Det kan räcka med lite opak
ATT REDOVISA SINA källor är en hörnsten i all journalistik. Det sker lätt i en nyhetsartikel. Läsaren vill veta var vi fått uppgifterna ifrån och även veta vad vi inte lyckats ta reda på. Helt enkelt få en redovisning av gränslandet där kunskapen vilar på mer osäker grund.
Men om man skriver ett berättande reportage blir det lurigare. Källredovisning kan faktiskt vara en fiende till den spännande och fascinerande historia vi ska berätta och som man vill att läsaren ska dras in och försjunka i.
Här vill skribenten inte avbryta den illusionen genom att plötsligt träda fram och berätta torra fakta om källor. Detta är en del av den norske medieforskaren Jo Bech-Karlsens kritik av den amerikanska formen av narrative writing (se de två senaste bloggposterna nedan).
Det vill säga texter där skribenten gömmer sig på litterärt manér och är den allvetande berättaren. Det helt igenom litterära reportaget är en sällsynthet i Sverige, det normala är en blandform med litterära grepp och traditionella journalistiska passager.
I USA ÄR DET desto vanligare och Bech-Karlsens kritik finns även där. Roy Peter Clark på Poynter Institute jämför skribentens grepp om läsaren med en illusionists magiska trick. Det blir mindre illusoriskt om publiken ser speglarna och de tunna linorna.
Författaren har som magikern skapat en illusion, ljuset släcks ner, ridån viker åt sidan, strålkastaren träffar scenen och vi förflyttas till en annan plats, en annan tid.
Verktygen vi lånar från den skönlitterära lådan kan givetvis användas till att skapa illusioner, precis som i en roman eller i en film. Ingmar Bergman talade om hur lätt det var att manipulera biopubliken. Om man påstår att det är ett landskap utanför fönstret så tror åskådarna det, trots att det är en kuliss.
Denna effekt skapas av detaljer, scener, tidsförflyttningar, närvaro alla lånade rekvisita från den där lådan.
Förmågan att hitta på historier som om de var sanna är lika gammal som människan. Men det är en sak att hitta på och en annan att bygga sin historia på fakta.
Roy Peter Clark citerar den amerikanske reportern Tom French som menar att det är ett tuffare hantverk att ta råmaterialet från det vardagliga livet, en kidnappning i Boston eller en explosion i en kemisk fabrik i Texas, och göra det till en berättelse som ger läsarna en empatisk upplevelse.
Här ligger också det stora ansvaret på reportern. Litterära grepp och estetiska överväganden kan aldrig ha företräde över det journalistiska sanningskravet.
MEN DET BEHÖVER inte betyda att dessa står i konflikt med varandra. Hur ska man då göra om man vill ha flyt i historien utan vägbulor i form av källredogörelser?
Man kan ha en redaktionell kommentar intill som talar om vad innehållet bygger på. Eller tilläggsdelar på webben.
Och varför skulle inte en tidning kunna använda sig av fotnoter ibland? Till exempel i somliga grävande reportage som kräver en lång redogörelse med mängder av fakta kanske det skulle passa med en notsamling i slutet. Fotnoterna ger storyn mer transparens och bygger trovärdighet och auktoritet.
Allt berättande handlar om trovärdighet. Ibland kan man acceptera en berättelse som den är utan att behöva bry sig om alla källdetaljer. Man behöver inte se reportern, det kan räcka med att man vet att det finns någon där bakom draperiet. Någon som visat att det finns trovärdighet bakom orden.
Med rätt känsla kan reportern visa att berättelsen är relevant och sann utan att dämpa läsarens inlevelse i storyn.
Jag har hittat ordet opak i mitt gamla tummade synonymlexikon från 1979. Texten ska vara opakisk, lite svagt ljus och mjölkig, där man kan man se ljuset skina igenom.
Det kan kort sagt räcka med lite opak i texten.
För övrigt bygger detta inlägg på Jo Bech-Karlsens bok Åpen eller skjult, Roy Peter Clarks nyligen publicerade blogginlägg samt en del egna funderingar.
Det blev inget avklingande vackert slut. Men en ganska god transparens.
Är inre monolog journalistik?
KAN EN REPORTER krypa in i huvudet på en person? Och berätta vad den personen tänkte vid ett specifikt tillfälle? Kan det skönlitterära begreppet inre monolog användas inom journalistiken?
Tveksamt, säger den norske medieforskaren Jo Bech-Karlsen. I sin bok Åpen eller skjult är han kritisk till en del skönlitterära grepp inom berättande journalistik. Se bloggposten nedan.
Att intervjua sig fram till personers tankar är källkritiskt vanskligt, menar Bech-Karlsen. Man kan referera vad en människa säger men inte vad den tänker. Felkällorna är för många: man minns det man vill minnas och önskar framstå som bättre än man är. Det finns också en risk att reportern spetsar till tankarna för att de ska fungera litterärt.
Åsne Seierstad använder inre monolog i sin Bokhandlaren i Kabul, bland annat vad bokhandlarsonen Mansur tänker i vissa situationer. Hon kallar den reportagebok men Jo Bech-Karlsen skulle hellre använda benämningen dokumentärroman: “Kombinationen av dold berättare och inre monolog gör boken till förväxling lik en roman”.
Att använda sig av skönlitterära metoder i reportageform gör berättelsen tydlig och medryckande, dessutom stärks auktoriteten hos skribenten. Utan en tydlig berättarstämma förlorar berättelsen överbevisningskraft.
Felet är att verkligheten framstår som ren verklighet. I journalistik står formen alltid i förhållande till metoden. Om metoderna är osäkra bör det återspeglas i texten, menar Bech-Karlsen.
(För den som vill studera tekniken med inre monolog inom skönlitteraturen rekommenderas läsning av den fina novellen Ensam med en halv liter konjak av Thorsten Jonsson i novellsamlingen Fly till vatten och morgon, som för övrigt är läsvärd rakt igenom. Det är noveller som bygger på autentiska kriminalfall.)
Det är något medvetet manipulerande med denna typ av berättelser där det är bättre ju mer omärklig journalisten är, skriver Jo Bech-Karlsen. Journalistik förutsätter en vilja till öppenhet där det är möjligt för läsaren att syna reportern i korten. I den slutna berättelsen låter det som om allting är säkert. Reportern vill till exempel inte ha några illusionsbrott där skribenten skymtar fram, till exempel genom ett pratminus.
Illusionsbrott finns till och med inom litteraturen, påpekar Bech-Karlsen. Jag kommer att tänka på Bertholt Brechts “verfremdungseffekt”, där publiken påminns om att detta bara är teater. Så skulle kunna ske även inom ett berättande reportage: “detta är bara ett reportage, inte skönlitteratur”.
Jo Bech-Karlsen sätter fingret på många problem inom den berättande journalistiken. Visst har man tänkt på dem många gånger och jag tror att den största faran ligger i att ibland gå lite för långt just för att få inlevelse och spänning i en berättelse.
En bekännelse: rånarnas desperata repliker i inledningen på mitt reportage om Gullspångsrånet är inte autentiska. De är där för att skildra desperationen och ge en dramatisk framåtrörelse i texten. Det är högst sannolikt att de ropade något liknande, men jag kan inte säkert veta.
Att använda sig av skönlitterära tekniker i reportageformen handlar alltid om etik. Vilka litterära friheter kan man ta sig när man skildrar människor?
Dock, är det viktigt att påpeka att det inte är något fel i sig att använda sig av scener, berättande detaljer, rekonstruktioner, repliker och andra litterära, eller filmiska, grepp.
Det farliga blir om man sätter upp några slags dogma-regler kring vad som får kallas ett berättande reportage.