Konsten att ha tur

DET ÄR SPÄNNANDE med jour­nal­is­tiska upp­slag. De finns runt omkring oss, kon­sten är att upp­täcka dem.
His­to­ri­erna finns gömda i kom­mu­nala han­dlin­gar, i tingsrät­tens ären­den eller på gatan. Som­liga kol­leger är fenom­e­nala på att hitta dem.
Hur är det man brukar säga? Öra för språket, öga för detal­jer och näsa för nyheter. (Se även här.)
Eller som Hen­rik Tikka­nen uttryckte det: ”Kon­sten att upp­täcka det alla kan se.”
Det kan vara ett enda ord i en han­dling, som när min kol­lega på GP, krim­i­nal­re­portern Peter Linné, var på sitt dagliga besök hos tingsrät­ten och bläd­drade igenom stämn­ingsan­sökningarna. Då fast­nade hans öga på ett enda ord: ”Axesskuten”.
Axes­sakuten är en pri­vat vård­cen­tral i Haga i Göte­borg. Bakom det för­van­skade ordet i åtalet fanns en skräm­mande his­to­ria. Så här bör­jar Lin­nés text:
För­sik­tigt frå­gar förhörsledaren var den lille femårin­gen bor.
– Axesskuten, svarar han i ett försök att uttala Axes­sakuten.
Nu åta­las mam­man för grov frid­skränkn­ing mot sina söner.
Den 32-åriga kvin­nan, bosatt i Högsbo, mis­stänks för att ha mis­shand­lat sina barn under tre års tid.

Pojken hade varit så ofta på vård­cen­tralen att han förväxlade den med sitt eget hem. Kanske kände han sig tryg­gare på ”Axesskuten” än hemma.
Exem­plet visar två vik­tiga förut­sät­tningar för att hitta berät­telserna. 1: att ha ruti­ner för kol­lar. 2: att vara nyfiken och ha öga för nyheter.
I sådana här fall hand­lar det aldrig om tur. Turen kan vem som helst trilla över. En pro­fes­sionell reporter söker upp den.

 

SPRÅKBRÅK: LP — inte lp

LP och EP

JAG HAR KVAR en gan­ska stor packe LP-skivor, ”Long Play”-vinyl alltså. En hel del EP-skivor också, ”Extended Play” (plat­tor i sin­gelfor­mat men med fyra låtar).
Däre­mot har jag inga lp-skivor eller ep-skivor.
Det ser väldigt kon­stigt ut när plöt­sligt en väl inö­vad (1948) stavn­ing ändras av någon anled­ning. Nu ser man ofta i tid­ningar­nas nöjes­si­dor LP stavas ”lp”; jag har sett vari­anten ”Lp”.
Jag har fått för mig att det är en gen­er­a­tions­fråga. Vinylen har ju på senare år fått en renäs­sans bland dem som vuxit upp med cd-skivor och de har antagli­gen tagit den skrivnin­gen med sig (jag var för övrigt som nöjes­re­porter på GP på Philips i Eind­hoven 1979 när det nya undret cd-skivan pre­sen­ter­ades – dock skrev jag ”CD-skiva”).
Vi skriver vd, dvd, pc, sms och tv för att de blivit självständiga ord, trots att de utta­las bok­stav för bok­stav och egentli­gen ska skri­vas med ver­saler.
Det finns inga rek­om­men­da­tioner från Språkrådet när det gäller LP och lp. Det går bra att skriva som man vill förstås. Vi lever som bekant i ett stavn­ings­fritt land (kan även läsas som ironi).
Själv tänker jag fort­sätta med det beprö­vade LP och EP. Som den hack­ige gamle vinyl-gubbe jag är.

Knutby som ljudillustration

Hur lät skot­ten i Knutby?

HUR BESKRIVER MAN ljud i text? Här finns stort utrymme för kreativitet. Man kan skriva att spår­vagnen gniss­lar i kur­van eller att den sjunger eller skär eller kla­gar eller något annat.
Det kan vara ett gnirk i en båt­förtöjn­ing eller ett rrrrrrrrrr från en spin­nande katt. Intres­sant är att läsa beskrivn­ing av fågel­läten, till exem­pel att en ormvråk skriker kiä-kiä eller att en nattskärra låter som en symaskin. Ibland behöver man inte ens beskriva ljudet. Om ni läser menin­gen: Hon ledde ut hästen på den sten­satta går­den, upp­står magi. Man hör hov­k­lap­pret! Eller hur?
Ett intres­sant ljud­fall upp­stod under Knutby-rättegången i Upp­sala tingsrätt 2004. En dag skulle rät­ten göra syn i mordvil­lan. Om ni minns pås­tod pas­torn att han inte hörde skot­ten mot sin hus­tru trots att han låg i rum­met bred­vid.
En krim­i­nalin­spek­tör stod i mor­drum­met och avlos­sade ett skott, med en lik­nande revolver som barn­flickan haft, ner i en hink fylld med sand.
Nor­malt har radio och tv alltid en fördel när det gäller ljudåter­givn­ing. Men inte här. Det är svårt att exakt återge hur högt ett ljud upp­fat­tas.
De skri­vande repor­trarna hade nu samma möj­lighet att beskriva för läsarna hur skot­tet upplevdes. Hur skrev de?
Sven­ska Dag­bladet: ”som en åskknall”.
Expressen: ”som en dörr som smälls igen hårt.”
TT: anger deci­bel­nivån (106,7 – 108,3) och uppger att det även utan­för vil­lan hördes en dov knall.
Dagens Nyheter och Sydsven­skan: ingen beskrivn­ing.
Afton­bladet: Peter Kad­ham­mar skrev ”…smäl­larna är höga men inte så höga att man studsar till”, sam­tidigt prob­lema­tis­er­ade han provskjut­nin­gen genom att påpeka att den gjordes mitt på dagen med mycket folk run­tomkring. När mordet skedde var det natt. Afton­bladet hade också en decibel-grafik där ljudet från revolver­skot­ten jäm­fördes med en rock­kon­sert.
Göteborgs-Posten: det lät som när en ungslucka smäller igen ”i samma rum”.
Min favorit är nog den senare som min kol­lega Anne Johans­son skrev. Det är ett ljud som är dovt men sam­tidigt smäl­lande och man får en förn­im­melse av hur högt det var och därmed också hur låg tro­värdighet pas­torn hade i det här fallet.

SPRÅKBRÅK: Journalistiskt självförtroende

MAN MÅSTE TRO på det man skriver och lita på att det är intres­sant för läsaren. Det finns en ängs­lighet som breder ut sig att bud­skapet är så torrt att man måste piffa upp det med alle­handa glät­tiga till­be­hör.
I tid­ningarna visar det sig mest i illus­tra illus­tra­tioner, till exem­pel sport­bi­lagor­nas allud­eringar på fil­maff­is­cher, eller rub­bade rubriker.
Här några andra exem­pel på denna ängs­lighet och prov på dåligt självförtroende.
His­to­rieä­tarna: Såg i går den nya tv-serien med Erik Haag och Lotta Lund­gren. De levde på 1700-talsmat. Intres­sant med flera experter inbjudna. Men de vågade inte tro på sin egen pro­gramidé utan var tvungna att lägga in trams­danser med värja och mim till ital­iensk schlager. Antagli­gen för att öka under­håll­ningsvärdet. Ett his­toriskt mis­stag. Det enda som ökade var tramsvärdet.
Sport­nytt: Ville se Zla­tans fyra fan­tastiska mål igen (alla talar om cykelsparksmålet men de tre första var också enastående, hur kunde han få sån kraft i tåpet­nin­gen vid det his­toriska första målet? Det blev ju en strut i nätet!)
Men vad fick vi? Ingen analys i slow­mo­tion som man önskat? Nej vi fick se Glenn Ström­berg. Det var han som var huvud­per­so­nen i Sport­nytt, inte Zla­tan. Målen visades på en skärm bakom Glenns huvud.
Snyggt rent tekniskt. Men nu var det inte redi­ger­ing­steknik vi ville se utan fot­boll. Van­liga. Hed­erliga. Match­bilder. Lär av Zla­tan: tro på det ni är betalda att göra!
Kul­tur­pro­gram: I Kul­turnytt i radions P1 i morse bör­jade de med nyhet­shän­delsen Gaza och inter­vjuade en poet som bor där. Även Kul­turny­heterna i SVT1 brukar haka på en aktuell nyhet­shän­delse. Och hit­tar de ingen bra kul­turvinkel kan de alltid ringa upp en poet. Lyd ett gott råd: Ägna er åt kul­turbe­vakn­ing i stäl­let och låt nyhet­sredak­tio­nen ta hand om nyheterna!
Tro på vad ni gör! Ägna krafterna åt kärnverksamheten.