DEN ALLTID läsvärde matskribenten Mats-Eric Nilsson i Svenska Dagbladet utförde häromsistens konststycket att skriva en matspalt som samtidigt var en skrivspalt.
En del tänkvärt och välformulerat om klyschor, dessa bananskal som är utströdda på vår väg. Men, som Nilsson också påpekar, somliga är faktiskt svårslagna: “toppen på ett isberg”.
Läs den matnyttiga texten här.
Fler bra klyschor? Eller dåliga.
ATT KALLA alla idrottsmän för ”atleter” har fått sitt genombrott under OS i London. Med få undantag har de tävlande i medierna benämnts atleter, efter det engelska ordet athlete.
En tanig maratonlöpare är alltså en atlet, likväl som en tyngdlyftare.
I min gamla slitna Strömbergs synonymordbok står det vid ordet ”atlet”: kraftatlet, tyngdlyftare, jätte, bjässe, kämpe. Och vid ”atletisk”: kraftfull, muskulös, herkulisk, stark.
Jag associerar atlet med kroppsbyggnaden. Då är inte Pippi Långstrump en atlet, trots att hon kan lyfta hästar. Och definitivt inte en tanig maratonlöpare.
Och vad står det i Svenska akademins ordlista? Jo, stark man, tyngdlyftare – och friidrottare! Så fungerar ju språket, att när allt fler använder ett nytt ord eller en ny betydelse för ett ord så blir det så småningom accepterat.
Men samtidigt sker ofta en utarmning av språket. En nyans till har försvunnit.