John Hron — ett år efter

Sor­gen kan också berika livet
Ett år efteråt väcker Kode-mordet fort­farande starka känslor.

I natt har det gått ett år sedan 14-årige John Hron mör­dades på ett osed­van­ligt grymt sätt vid Inge­torpssjön i Kode. Dådet väcker fort­farande många känslor.

MAN GÅR EN VÄL upp­tram­pad stig som föl­jer berget i mjuka svän­gar. Innan man kom­mer fram är marken mera sank och en gräs­be­vuxen plats öpp­nar sig, omgiven av små björkar och knotiga tal­lar. Den slu­tar vid en bergk­nalle som stu­par ner i sjön. Det var här.
Lite dolt bakom ett busk­age står korset. Man­shögt, brun­bet­sat. Nedan­för lig­ger halvt viss­nade blom­mor. Prästkra­gar och rosor, blåk­lint. Några hand­skrivna med­de­landen: “John! God­heten vann över ond­skan. Mamma och pappa”.
Och Angel­ica, 14 år skriver: “Jag kom­mer alltid att vara din vän”.
Det är inte alla som är glada över att det står här. “Gör inte vår bad­sjö till en begravn­ingsplats”, har det hetat.
Det finns stämningar i Kode och Kungälv som uttrycker en viss leda över skriver­ierna kring mordet, en irri­ta­tion som främst är rik­tad mot föräl­drarna Hron. Bud­skapet är: Sluta älta det som hänt, vi måste gå vidare.
Föräl­drarna har engagerat sig hårt i anti-våldsarbetet och upplevs av en del som påstridiga och utmanande.
I Kode pratar man inte så mycket om det som hände vid Inge­torpssjön för ett år sedan. Det som kom­mit att kallas Kode-mordet.
Tre unga flickor som jag träf­far utan­för ICA berät­tar att de inte säger att de är från Kode när de pre­sen­terar sig. Orten är associerad med det mörka. De går på Munkegärdesskolan där John Hron gick och de talar om ett annor­lunda år.
- Nu tänker man sig för vad man säger. Det har blivit vän­li­gare på skolan. Fast det har å andra sidan alltid varit en lugn skola. Vi kände inte igen beskrivningarna av den efter mordet.
Snett över sjön från korset lig­ger udden där de fyra satt när de fick se täl­tet som till­hörde John och hans kom­pis. Och just på den plat­sen sit­ter nu fyra ung­do­mar och gril­lar korv. De är från Göte­borg. Band­spelaren är på med hög musik. Pre­cis som den gån­gen. När de får höra att det var just här som dra­mat tog sin bör­jan för ett år sedan blir de bestörta.
- Va! Var det den här sjön? Det vis­ste vi inte.
De vill visa mig något de upp­täckt på berghällen. Någon har målat i blått. Ett hakkors.

ETT PAR KILOMETER mot Kungälv bor en äldre kvinna för vilken Kode– mordet
framkallat svåra min­nen. Hon heter Essie Alt­vall. En mars­dag år 1961 mör­dades
hennes son Per-Håkan av en vilda-westernfixerad 17-åring som sköt vilt omkring
sig på en skoldans.
Dagen efter gick hon med blom­mor till mör­darens föräl­drar. Hon såg dem också som
ett offer för våldet. De trös­tade varan­dra.
Essie och hennes man Sture star­tade Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Nu bor hon
ensam i sin rad­hus­lä­gen­het i Kareby.
Essie menar att om hon inte för­lät skulle det vara att svika Per-Håkan. Och med
sin egen för­lå­tande atti­tyd kunde hon leda andra samma väg.
– De som har det svårast är de som kän­ner hat och bit­ter­het, säger hon. De
behöver all hjälp de kan få. Det är så sar­gande. De måste få leva ut sin
vil­daste sorg i ilska, i hat och elände.
För Essie Alt­vall har sor­gen berikat livet. Hon lyser av livskraft där vi sit­ter
på veran­dan med våf­flor och hem­magjord jordgubb­s­sylt. Hennes hän­der är
förvärkta och hon har svårt att gå. Men hon är fort­satt ivrig och nyfiken. Hon
utbris­ter:
– Häromda­gen sa jag till mig själv: Essie, om ett halvår fyller du nit­tio. Vad
vill du med ditt liv? Och jag sva­rade: Jag vill samla på guld­kan­tade dagar!

I ETT LITET kon­st­gal­leri i det gamla Råd­huset i Kungälv sit­ter ägaren Ebbe
Pet­ters­son bland tavlor, ramar och färg­pyt­sar. Vi råkar befinna oss just i det
rum som den unge mör­daren förhördes 1961. Råd­huset var då polis­sta­tion.
Ebbe kände honom och den skjutne Pelle var hans bästa vän. Hän­delsen fick honom
att börja arbeta med ung­do­mar på glid.
Han har lärt sig våldets mekanis­mer i arbetet med ung­do­mar sedan 60-talet. Det
som han tidigt var­nade för skulle ske har han nu fått bekräf­tat.
– Det är inte den materiella skill­naden som är avgörande, det är den kul­turella,
säger han. Uppväxtmiljöerna kan vara materiellt rika men kul­turellt fat­tiga.
– Jag är inte ute för att dalta med några mör­dare. Jag vill få en nyanserad bild
av båda offren. Den sak­nar jag i de senaste hän­delserna.
Jag åker upp till Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Skolan lig­ger högt och på
berget står en skulp­tur på en pelare. Det är en män­niskofigur som står på en
stor hand. Skulp­turen är en rep­lik av Carl Milles Guds hand och är rest inte bara till minne över ynglin­gen Per-Håkan, utan också som en sym­bol för för­son­ing.
Ett sty­cke nedan­för hänger rönnbären i klasar och på en liten björk har bladen
redan bör­jat gulna. En ny årstid är i antå­gande. Med löften om guld­kan­tade
dagar.
De finns där, men kanske är det så att de som upplevt sor­gen har lättare att
upp­täcka dem.

GP 16 augusti 1996

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>