Bättre än Englund tror.
DET VAR VÄL SOM sjutton! Ännu en nobelpristagare man inte läst. Men den här gången var det ytterst nära. Alice Munros novellsamling Brinnande livet har länge legat på hustruns med böcker svårt överlastade nattygsbord. Hon har liksom inte velat läsa ut den. Ibland är det så, man vill inte att en bok ska ta slut.
Därför kunde jag denna gång redan strax efter tillkännagivandet av årets nobelpris lästa vinnaren. Jag läste faktiskt två noveller av Alice Munro. Först valde jag den kortaste i hustruns bok (för att snabbt vara beredd om någon vän till äventyrs skulle ringa och kunna svara: “Visst, henne har jag läst”).
I berättelsen Röster (11,5 sidor) i samlingen Brinnande livet ska hon åka på en danstillställning och i Dear life, som New Yorker länkade till på Twitter, följer hon med en klasskamrat hem för att lära sig en ny dans.
Båda handlar om hennes mamma, som hon inte beskriver särskilt smickrande. Det är barndomsminnen som till en början är tämligen händelselösa. I båda texterna råkar det vara en prostituerad kvinna som är den dramaturgiska tändhatten.
När jag läste Dear life kunde jag verkligen stämma in i hyllningarna till hennes sätt att på en kort sträcka visa en hel värld. På ett hundrameterslopp lyckas hon springa en mil.
Eller som Peter Englund så träffande uttryckte det: “Alice Munro lyckas säga mer på 30 sidor än vad de flesta romanförfattare misslyckas med att säga på 300 sidor.“
Jag lade på min korta Munro-sträcka märke till de små formuleringarna som öppnade stora djup, som skildringen av träbron hon gick över varje dag på väg till och från skolan:
”…wich occasionally had a plank missing, so that you could look right down into the bright, hurrying water. I liked that, but somebody always came and replaced the plank eventually.”
När jag läste Dear life som var ännu kortare än Röster, typ två skroll lång på New Yorkers hemsida, blev jag djupt imponerad av Munros mästerskap i att skriva kort men djupt.
Den avslutas med en bild av modern, en snabb skiss som långsamt och tungt sjunker in:
“She told me this a long time later, or what seemed a long time later, when I was at the stage of hating a great many things she said, particulary when she used that voice of shuddering, even thrilled, conviction, with a tremor that seemed to be there more and more regulary, whether deliberate or not.”
Just som jag skulle klippa ut detta citat upptäckte jag vad som stod allra sist: “Page 1 of 7″.
Om första sidan var en mästerlig novell, vad skulle inte då resten vara? Munro måste vara ännu bättre än Englund förstår.
Jag lovar att läsa resten också. Kanske hela författarskapet.