SPRÅKBRÅK: Visst har jag läst Munro

Bät­tre än Englund tror.

DET VAR VÄL SOM sjut­ton! Ännu en nobel­prista­gare man inte läst. Men den här gån­gen var det ytterst nära. Alice Munros nov­el­l­sam­ling Brin­nande livet har länge legat på hus­truns med böcker svårt över­las­tade nat­tygs­bord. Hon har lik­som inte velat läsa ut den. Ibland är det så, man vill inte att en bok ska ta slut.
Där­för kunde jag denna gång redan strax efter tillkän­na­gi­van­det av årets nobel­pris lästa vinnaren. Jag läste fak­tiskt två nov­el­ler av Alice Munro. Först valde jag den kor­taste i hus­truns bok (för att snabbt vara beredd om någon vän till även­tyrs skulle ringa och kunna svara: “Visst, henne har jag läst”).
I berät­telsen Röster (11,5 sidor) i sam­lin­gen Brin­nande livet ska hon åka på en danstill­ställ­ning och i Dear life, som New Yorker länkade till på Twit­ter, föl­jer hon med en klasskam­rat hem för att lära sig en ny dans.
Båda hand­lar om hennes mamma, som hon inte beskriver särskilt smick­rande. Det är barn­domsmin­nen som till en bör­jan är täm­li­gen hän­delselösa. I båda tex­terna råkar det vara en pros­tituerad kvinna som är den dra­matur­giska tänd­hat­ten.
När jag läste Dear life kunde jag verk­li­gen stämma in i hyll­ningarna till hennes sätt att på en kort sträcka visa en hel värld. På ett hun­dram­e­ter­slopp lyckas hon springa en mil.
Eller som Peter Englund så träf­fande uttryckte det: “Alice Munro lyckas säga mer på 30 sidor än vad de flesta roman­för­fattare miss­ly­ckas med att säga på 300 sidor.“
Jag lade på min korta Munro-sträcka märke till de små for­mu­leringarna som öpp­nade stora djup, som skildrin­gen av träbron hon gick över varje dag på väg till och från skolan:

 ”…wich occa­sion­ally had a plank miss­ing, so that you could look right down into the bright, hur­ry­ing water. I liked that, but some­body always came and replaced the plank eventually.”

När jag läste Dear life som var ännu kortare än Röster, typ två skroll lång på New York­ers hem­sida, blev jag djupt impon­erad av Munros mäster­skap i att skriva kort men djupt.
Den avs­lu­tas med en bild av mod­ern, en snabb skiss som långsamt och tungt sjunker in:

“She told me this a long time later, or what seemed a long time later, when I was at the stage of hat­ing a great many things she said, par­tic­u­lary when she used that voice of shud­der­ing, even thrilled, con­vic­tion, with a tremor that seemed to be there more and more reg­u­lary, whether delib­er­ate or not.”

Just som jag skulle klippa ut detta citat upp­täckte jag vad som stod allra sist: “Page 1 of 7″.
Om första sidan var en mästerlig nov­ell, vad skulle inte då resten vara? Munro måste vara ännu bät­tre än Englund förstår.
Jag lovar att läsa resten också. Kanske hela författarskapet.

 

Reporterenkäten som gav svar på tal

EN GÅNG HADE VI något som hette “Innehåll­spro­jek­tet” på Göteborgs-Posten. Jag satt med i den språk­grupp som bland annat gjorde en enkät bland samtliga medar­betare på redak­tio­nen. Det hand­lade om skri­vande och tex­tkri­tik samt att hitta för­bät­tringar.
Under “Upp­fat­tning om det egna skri­van­det” kunde föl­jande utläsas:
* 70 pro­cent är nöjda med sina tex­ter ibland, 22 ofta och 5 aldrig.
* 67 pro­cent tycker att de skriver bät­tre nu än för några år sedan, 25 pro­cent märker ingen skill­nad medan resten skriver sämre.
* Tre fjärd­ede­lar av de svarande tycker att skri­van­det oftast är roligt, endast en sva­rade “aldrig”.
När är då skri­van­det roligt? Några exem­pel: när man får skriva långa reportage, när jag har något att berätta, när jag får tid att för­bereda mig och tid för textbear­bet­ning, när man träf­fat spän­nande män­niskor, egna nyheter, när man tror att tex­ten är vik­tig för många läsare, när man får ta ut svän­garna lite, när kon­struk­tiv kri­tik och beröm ges.

VI STÄLLDE OCKSÅ frå­gan “Hur skall vi få nyska­pande tex­ter?” Några förslag: inspirerande arbet­sledare, skrivsem­i­nar­ier, mer tid till idéar­betet, asbra betalt om man lyckas, tillåt miss­ly­ckan­den, bät­tre tex­tkri­tik, låt folk skriva om sådant de inte brukar skriva om, upp­muntran, job­byte, talan­grekry­ter­ing och talangvård, men­torer, högt i tak.
Några är tvek­samma till idén som sådan: Är det bra med allt för mycket nyska­pande? Vi sysslar med jour­nal­is­tik, inte lit­ter­atur.
Coach­n­ing:
* Drygt hälften får endast ibland respons på sina tex­ter, medan cirka 30 pro­cent får det ofta. En sva­rade “aldrig”. Läsekret­sen och arbet­skam­rater läm­nar mest respons, därefter kom­mer arbet­sledare. Av dem som får respons tycker 62 pro­cent att de får kon­struk­tiv kri­tik ibland, 20 pro­cent ofta och 18 pro­cent aldrig.
* Endast 16 pro­cent tycker inte att det är svårt att kri­tis­era andras tex­ter. Unge­fär lika många tycker pre­cis tvär­tom. Var­för är det då svårt? Ömma tår, svårt att vara kon­struk­tiv, kan upp­fat­tas per­son­ligt, finns inget forum, kon­flik­träd­slan på redak­tio­nen och “GP före­drar kvan­titet fram­för kvalitet”. De flesta anser att min­dre grup­per är det rätta forumet för tex­tkri­tik.
Några av försla­gen till för­bät­tring: men­torsys­tem, kurser i kon­struk­tiv kri­tik, en textgrupp som betar av repor­trarna en och en, ta fram de goda exem­plen, gästkri­tiker.
Vidare: Refusera usla tex­ter, kri­tiken måste bli en del av varda­gen, redak­tion­sled­nin­gen tycks sakna för­måga att bedöma vad som är bra tex­ter, en del av dem som har rykte om sig att vara goda skriben­ter skulle nog kunna bli det om de släppte pres­ti­gen och bör­jade bry sig om dem de skriver om och för.

TROTS ALLA PROBLEM och hin­der för bra tex­ter finns de ändå i GP. Vår fråga om språkup­plevelser resul­ter­ade i en lång lista med ett 30-tal skriben­ter och inslag från de flesta avdel­ningar.
Några exem­pel på motiveringar: gen­re­b­land­ning, respek­tlöst, knorr, under­hål­lande, eftertänksamt, gav nytt liv åt det redan omskrivna, geno­mar­be­tat, det per­son­liga till­talet, per­son­ligt men ändå med dis­tans, när­varokänsla, gott iak­t­ta­gande, språket lyfte fram his­to­rien.
Under avdel­nin­gen “Arbet­sred­skap” ansåg drygt 40 pro­cent att de inte behärskade sin dator ordentligt. Däre­mot var det näs­tan 90 pro­cent som kunde fly­tta sty­cken.
Denna enkät gjordes för cirka 20 år sedan. Hur skulle svaren se ut idag? De skulle vara desamma på de flesta redak­tioner tror jag.
Och det är antagli­gen fort­farande 40 pro­cent som inte behärskar sin dator ordentligt.