Medietrender 2013 III: Twitter-megafonen

HÄR FORTSÄTTER exem­plen på medi­etren­der 2013 som Nie­man Jour­nal­ism Lab  bett ett antal fram­stående mediemän­niskor i USA fun­dera på. Jake Levine är gen­eral man­ager på Digg.

Twit­ter — en mega­fon
“Twit­ter bör­jade som en plats för sam­tal, en plat­tform för med­de­landen. Det hade karak­tären av ett många-till-många nätverk. Vem som helst kunde pub­licera, vem som helst kunde följa någon annan. Man upp­täckte män­niskor att följa, inte innehåll att kon­sumera”, skriver Jake Levine.
I dag fram­står Twit­ter mer som ett broad­castmedium än ett socialt nätverk, menar han. Stora grup­per av använ­dare (kon­sumenter egentli­gen) föl­jer en liten grupp av stora varumärken. Några av dem är män­niskor och några är före­tag. Mycket prat, väldigt lite lyssnande.
Levine frå­gar: Var­för är det i Twit­ters intresse att fokusera deras använ­dare runt en rel­a­tivt liten grupp av mega-publicister? “Ett realtids­matande av nyhet­slänkar från före­tag och kändisar som vi redan kän­ner till i stäl­let för en meddelande-plattform där man föl­jer vän­ner, några andra som man inte kän­ner, några kändisar och några varumärken, där man bestäm­mer lunch­ställe och twit­trar dagens favoritlänkar, där det ibland är ett rum för chat­tande och ibland nat­tens nyheter.“
De stora före­ta­gen vet inte hur man deltar i små grup­pers sam­tal, däre­mot vet de hur man når en stor grupp pas­siva mediekon­sumenter. Om Twit­ter mer lik­nar en broadcast-produkt har varumärken lättare att anpassa Twitter-annonser till sina kam­pan­jer (och bud­getar).
I brist på en bät­tre term kan man kalla detta en “broadcast-ification” av de största plat­tfor­marna på sociala medier, menar Levine. Detta hän­der i de flesta sociala medier: LinkedIn, Face­book. Dessa när­mar sig mer tra­di­tionella broadcast-medier där­för att det är i denna miljö som stora varumärken vet hur man kom­mu­nicerar.
Så Levines prog­nos.  “2013 kom­mer med två saker: mera annon­sin­täk­ter för de stora sociala medierna och ett mas­sivt tillfälle för upp­kom­lin­gar som Bran­sch, Red­dit, Digg samt ett och annat före­tag som ännu ej exis­terar att skapa utrym­men där små grup­per kan engagera i högk­val­i­ta­tiva samtal.”

Fler medieprog­noser följer.

Medietrender 2013 II: Färre fulannonser

HÄR FORTSÄTTER exem­plen på medi­etren­der 2013 som Nie­man Jour­nal­ism Lab  bett ett antal fram­stående mediemän­niskor i USA fun­dera på.

Inga fler mot­b­ju­dande annonser
“Sätt er in i läsar­nas per­spek­tiv!” Det är ingen spå­dom utan en nöd­vändighet menar Mindy McAdams, pro­fes­sor vid uni­ver­sitetet i Florida. Hon ser det som den stora utmanin­gen 2013 och anser att det är vik­ti­gare än en affärsmod­ell, för om ingen vill ha det du ska sälja blir det prob­lem.
“Det är inte läsarna som besöker tid­nin­gens webb­sida varje mor­gon som vi behöver oroas oss för de kom­mer i vilket fall som helst. Inte heller dem som föl­jer jour­nal­is­ter på Face­book och Twit­ter. Nyhet­sknarkarna letar upp nyheterna även en nyhets­fat­tig dag”, skriver McAdams och fort­sät­ter:
“Om man pratar med folk som inte har någon anknyt­ning till jour­nal­ist­bran­schen, säger de flesta att de får sina nyheter på nätet. Vi vet att Google och de social medierna för män­niskor till nyhetssajter. De föl­jer alla länkar som ser intres­santa ut eller utlo­var nöjes­läs­ning. De kan till exem­pel leta infor­ma­tion om något de hörde på elva-nyheterna. Och sedan? Tänk dig in i läsarens per­spek­tiv!“
När de kom­mer till en tra­di­tionell webb­sida för nyheter vad finns det för annat innehåll till­gäng­ligt? Lockas de in i några andra intres­santa sto­ries? Van­ligtvis inte. Innehål­let de sökte kom­mer att vara omgivet av mot­b­ju­dande annonser och lis­tor på slump­mäs­siga “senaste nytt”-rubriker.
Om en sida med en redak­tionell text var en plats som inte erb­jöd 300 nya nav­i­ga­tionsval och 25 fula annonser utan istäl­let erb­jöd flera till­ta­lande dör­rar till ett varierande utbud  av högk­val­i­ta­tivt innehåll, vad skulle bli resul­tatet?
Föl­jande tror Mindy McAdams: “Om det istäl­let för den ohyg­g­liga lokala mäk­laran­non­sen fanns en under­bar bild som om man klick­ade på den tog oss till ett fan­tastiskt fotore­portage? Och om detta i sin tur var en puff för ett län­gre reportage med ännu fler fan­tastiska bilder som du kunde ladda ner, i val­fria for­mat, för en dol­lar? Sätt dig in i läsarens perspektiv!”

Flera medieprog­noser följer.

Medietrender 2013: Mer gräv

VAD KOMMER ATT hända med jour­nal­is­tiken under 2013? Det frå­gade Nie­man Jour­nal­ism Lab, knutet till Har­vard i Boston, ett antal fram­stående mediemän­niskor i USA.
Mobilens fram­marsch, nöd­vändigheten av att organ­is­era om nyhet­sredak­tion­erna, Twit­ters osunda för­van­dling och många andra medi­etren­der kom­mer på denna sida de när­maste dagarna.
Här är några nyårstankar att börja med.

Grä­van­dets återkomst
David Skok som leder den Kanaden­siska nyhet­sportalen Glob­al­news skriver: “Det  är min ödmjuka åsikt att 2013 kom­mer att bli ihågkom­met som året då grä­vande jour­nal­is­tik och insik­ts­full kom­menterande jour­nal­is­tik kom till­baka.“
Skok menar att nyhet­sor­gan­i­sa­tioner som dragit in på dju­plo­dande jour­nal­is­tik läm­nar ett utrymme för dem som i stäl­let vill etablera sig som en kraft att räkna med.
Sedan New York Times i mars 2011 införde sin betalvägg på webben har över 300 tid­ningar i USA följt efter.
Vad dessa tid­ningar insett är att det inte går att ta betalt för innehåll som finns gratis på andra håll. För att få betalmod­ellerna att fungera måste prenu­mer­an­ter­nas krav till­fredsstäl­las: att ge per­spek­tiv, tolkningar, kon­text och analys.
Under 2013 när pen­garna från alla dessa betalväg­gar ström­mar in kom­mer tid­ningarna att upp­täcka att de inte har något annat val än att pro­duc­era högk­val­i­ta­tiv förd­ju­pande jour­nal­is­tik som skil­jer sig från mängden.

Förän­dringspulsen ökar
Matt Haughey som ska­pade Metafil­ter, en av de första com­mu­ni­ty­blog­garna, skriver att webben varit main­stream i fem­ton år nu och under de första fem åren såg vi tra­di­tionella medier som tid­ningar och tv-bolag duka under i sön­der­fal­let av inter­net när nya aktörer kom in på banan.
Vad som sker nu, menar Haughey, är att dessa nya aktörer själva håller på att duka under. Blog­gan­det som bör­jade för cirka tio år sedan tas nu över av sociala medier. Men även de stora gigan­terna har prob­lem. Face­book slåss med sina förnyelseprob­lem och sin aktiekurs. Twit­ter smäller in annonser över­allt och hop­pas att det ska ordna sig.
Mobil-plattformen kom­mer att växa. Mycket pen­gar ström­mar just nu till mobi­lap­parna.
Haughey avs­lu­tar: “Jag tit­tar i min kristal­lkula och ser inte så många vinnare eller förnyelse­tren­der som jag vill satsa pen­gar på. Vad jag ser är en massa redan exis­terande bolag som kom­mer att min­ska ännu mer när förän­dringspulsen ökar och den ena förn­yaren efter den andra konkur­rera ut sina medtävlare och under en kort period finnas i strålka­s­tarljuset innan de själva ham­nar på skräphögen.”

Fem medi­etren­der
Ras­mus Kleis Nielsen, pro­fes­sor i kom­mu­nika­tion vid Roskilde uni­ver­sitet, skriver om fem medi­etren­der som kom­mer att fort­sätta att skärpa nyheterna under 2013.
* Fort­satt kost­nad­s­jakt i tid­nings­bran­schen beroende på den dig­i­tala förän­drin­gen och den glob­ala ekonomiska krisen.
* Ännu mer min­skade anslag till nyheter inom kom­mer­siell tv när de matchar tit­tar­nas och annon­sör­ernas önskemål.
* Ökad poli­tisk press på pub­lic service-medier. I USA från kon­ser­v­a­tiva som är emot statlig inbland­ning i mediemark­naden. I Väs­teu­ropa från den pri­vata sek­torns medielob­by­is­ter som pekar på orättvis konkur­rens.
* Fler upp­stickare med jour­nal­is­tiskt innehåll, även icke-kommersiella, lanser­ade under buller och bång som slåss för att få det att gå ihop och dra pub­lik.
* Håll ett öga på Frankrikes och Tysk­lands försök att ändra vil­lko­ren för nyheter på webben och Googels försök att bekämpa detta.

Fler medieprog­noser följer.

 

SPRÅKBRÅK: Myten om Sarah Wägnert

DEN 1 JANUARI bör­jade radioteaterns årslånga serie med kort­pjäser, kallad Värld­shis­to­rien. Den första hand­lade om under­sköter­skan Sarah Wägn­ert som avs­lö­jade van­vår­den på Pol­hems­går­den i Stock­holm 1998 och som fick så stort genom­slag i massme­dierna och ledde till Lex Sarah.
I pjäsen upprepas dock en myt om den här hän­delsen, bland annat den att hon risker­ade sitt jobb.
I själva ver­ket hade hon redan sagt upp sig (två veckor tidi­gare) när Rap­ports Karin Swärd gjorde inter­vjun. Och det var inte Sarah Wägn­ert som tip­sade. Hon råkade jobba just den dagen Karin Swärd kom till Pol­hems­går­den och fick över­ta­las i två tim­mar för att ställa upp.
Ändå har Sarah Wägn­ert sagt att hon sade upp sig samma dag som inslaget sän­des. Jag ringde henne vid den tiden och frå­gade och då sa hon “några dagar innan” inter­vjun gjordes. Hon kunde inte rik­tigt förk­lara var­för hon lät myten leva vidare.
Mitt minne är att det framg­ick redan i Rapport-inslaget att hon sagt upp sig, men detta “föll bort” i den vidare rap­por­terin­gen. Antagli­gen på grund av att sto­ryn blev bät­tre utan den infor­ma­tio­nen.
Detta för­tar givetvis inte Sarah Wägn­erts insats. Hon visade prov på stort civilkurage och gjorde mycket för debat­ten om åldringsvår­den.
Men det är intres­sant hur en god his­to­ria bor­rar sig in i en nyhet­srap­por­ter­ing. Själva kär­nan i den är sann, dock inte det yttre skalet som är så vik­tigt i en god his­to­ria. Och ingen vill spräcka en bra story. Här var den dessu­tom dubbelt bra: van­vård­savs­lö­jan­det och hjältin­nan.
Ibland visar sig inte ens kär­nan vara sann, som nyheten om den över­givna pojken utan­för inneband­yare­nan i Upp­sala.
Till Wägn­ert­myten hör också att det var den som star­tade debat­ten om åldringsvår­den. Men den var vid detta tillfälle redan igång. Afton­bladet hade en artielserie i ämnet och GP pub­licer­ade dagen innan Wägnert-intervjun ett reportage om Svale­bo­hem­met, illus­tr­erad med tre åldringar som sit­ter vid ett bord och sover, tagen av GP-fotografen Laila Ekst­edt.
Alltså, Sarah Wägn­ert risker­ade inte sitt jobb när hon gick ut i Rap­port och det var inte hon som star­tade vanvårds-debatten. Det är en fören­kling av verk­ligheten.
Detta kon­staterande gör egentli­gen inte Rapport-inslaget sämre och Karin Swärd var väl värd Stora jour­nal­ist­priset hon fick för det och Sarah Wägn­ert var inget dåligt val som Årets svensk.
Men ingen tjä­nar i läng­den på att föra myter vidare.