ALLT KRUT PÅ ingressen. Så brukar det vara för de flesta reportrar.
Men tänk efter, inte många läsare återvänder till den där briljanta ingressen du skrev, men slutet är det sista de läser. Spara lite krut till det också.
För att lägga ihop två citat jag läst: Om inledningen kan vara en blixt som lyser upp storyn, kan ett slut vara en brinnande låga som lyser länge inom läsaren.
Bläddra igenom några tidningar och kolla hur texterna slutar. Då ska ni göra en snabb upptäckt, nämligen att de flesta slutar med ett pratminus.
Kan vara en bra utväg om deadline närmar sig allt för hastigt (vilket den alltid gör som bekant). Men det har blivit lite klichéartat.
Det kan vara bra, om det är ett bra citat som sammanfattar eller ger en väg ut. Det ger åtminstone reportern en väg ut och lämnar sista ordet till den intervjuade.
Själv är jag en sån som helst vill ha sista ordet och det enda tillfälle där jag garanterat kan få det är i min egen text. Därför missar jag sällan chansen. Jag brukar under researchen inte bara fråga mig var inledningen finns utan också om jag har något bra slut.
Det sägs att när K.J. Rowling planerade sin Harry Potter-serie började hon med att skriva det sista kapitlet. Det är bra att veta var man ska landa.
Även om slutet är viktigt ska man inte slå knut på sig själv för att finna det. Om det inte finns något naturligt slut så okej, sluta med “Dom faller den 4 april”. Bättre att fimpa än att låta cigaretten ligga och självdö i askkoppen.
Ibland kan slutet bli långdraget som en sluddrig middagstalare. Man vinkar åt läsaren: “Adjö, nu är det snart slut. Ajö, ajö”. Håll-för-metoden är bra. Täck över sista meningen och se om slutet sitter där i stället. Eller i meningen innan. Om ni hamnar uppe i ingressen kanske ni ska fundera på om det inte är läge att skriva om från början.
Slutet ska vara distinkt. Hellre ett pistolskott än att rida bort i skymningen. Det ska ha resonans och eka i läsarens huvud långt efter att tidningen lagts ner.
Det ska lämna läsaren med en stark känsla eller något att fundera över eller bli förargad över eller ett glatt leende eller en tår.
Några slutvarianter:
* Slut cirkeln. Knyt ihop säcken genom att återvända till vad du skrev i inledningen. Det kan till och med vara samma ord.
Som Peter Englund i ett reportage från Irak i DN 2005 när han åkte en hel dag med en amerikansk pansarbil. Han börjar i gryningen: Mörker. Borta över horisonten hänger en brandgul aura. Det är Bagdad. Och när de är tillbaka i skymningen avslutar han: Mörker. Borta över horisonten hänger en brandgul aura. Det är Bagdad.
* Framtidsutsikter. Låt läsaren gå vidare i sina tankar med vad som kan hända härnäst.
* Sammanfatta. Förstärk storyns centrala tema.
Här ett exempel ur en egen text, om det tillåts. Under Knutby-rättegången vittnade Åsa Walldau i rättssalen med barnflickan alldeles intill sig. Mitt tema i krönikan var hennes gåtfullhet, var hon Kristi brud eller en häxa?
Åsa Walldau miste den där blodiga natten i januari sin lillasyster. I ett känsloladdat ögonblick utbrast hon: ”Hur kunde någon skjuta henne? Hon var ju så fin. Hon var inte värd att behandlas på det här sättet!“
Strax därpå sträckte hon ut sin arm mot kvinnan som satt intill henne. Och kramade den hand som hållit i pistolen.
* Överraska. Kom med något oväntat som du sparat till sist. I bästa fall något som vänder historien som i en klassisk novell.
* Lämna huvudspåret. Låt till exempel någon biperson dyka upp, som i en kort nyhetstext som Jan Andersson skrev i GP efter en dramatisk skottlossning på ett café på Hisingen 2011. Han upptäckte ett sällskap som i en flyttpaus satt på en gräsplätt och åt smörgåstårta.
De hörde också skottlossningen men valde att fortsätta med sina flyttbestyr och säger nu att de vill äta i fred och helst inte bli störda.
Men flyttar ni in eller ut?
- Vi flyttar härifrån.“
Där satt ett citatslut perfekt.
Till sist ska vi komma ihåg att det är läsaren som har makten. Läsaren kan välja vilket slut den vill. Genom att helt enkelt sluta läsa var som helst i texten och bläddra vidare.
Men har skribenten en gång gett läsaren ett bra slut är chansen större att hen fortsätter fram till belöningen.
Monthly Archives: februari 2013
Känslan för ärtgrönt
Känsla för ärtgrönt.
NÄR VI SKRIVER talar vi mycket om vinkel, pratminus, kommentarer och textlängder. Mer sällan om känslor.
Jo, kanske om magkänslor: här finns en story gömd eller man får en känsla av att den här personen inte talar sanning. En råbarkad reporter kan vara full av känslor.
Men det handlar också om tonen i texten, att hitta ett anslag som känns rätt. Ofta svårt att sätta ord på, det är mest något som finns inom den som skriver och som man vill förmedla till läsaren.
Nog så svårt, särskilt för en sådan sentimental jävel som jag. Det gäller att ligga rätt och man är beroende av någon som läser och hojtar till om gränsen är överskriden.
Man ska naturligtvis inte hamna i ett allt för känslofyllt språk. Känslan är ofta inbyggd i situationen, det finns inget behov av att ytterligare förstärka den. Läsaren förstår att det är en fruktansvärd olycka utan att reportern skriver “fruktansvärd”.
Anslaget sitter i inledningen och att hitta rätt ton kan vara en så enkel sak som att vara på plats. När jag skulle till en presskonferens om åtalet för ett styckmord i Halmstad åkte jag i god tid och hann besöka kyrkogården innan. Jag hade räknat ut att mördarna passerat där när de bar kroppsdelarna ner till Nissan (vilket visade sig stämma).
Det gav mig en ryslig känsla i ryggraden. Samma sak med rättegången i Bobby-fallet. På väg till tingsrätten i Eksjö tog jag vägen om det lilla skogstorpet där allt hade skett. Bara för att komma närmare det som sas i rättssalen.
Och jag inbillar mig att det också avspeglade sig i texterna. Känslor behöver inte vara något flummigt. De kan ofta kokas ner till något väldigt konkret. Just att mördarna passerade en kyrkogård eller att adventsstaken fortfarande lyste i Bobbys rum.
Dagen efter terrordådet i USA den 11 september 2001 skickades reportern på Seattle Times, Tomas Alex Tizon, till New York. En fotograf var med under delar av resan. Den tog ett par veckor för färdmedlet var bil. Under tiden skildrade han ett chockat USA i en serie på 11 delar, “Crossing America”.
Under resans gång talade han ofta i telefon med sin redaktör, Jacqui Banaszynski. Hon pratade inte om vart eller vad utan om ton, att hitta seriens arkitektur och själ.
Detta var ett berättande reportage och Jacqui betonade att det var viktigt att varje del började med en stark plantering av temat — för att texten skulle bli lättare accepterad av nyhetsredaktionens traditionalister.
Jag minns när GP bevakade Victorias och Daniels bröllop 19 juni 2010. Vi var en hel liten redaktion med Sofia Dahlström som arbetsledare. Det var en noggrann planering och efter genomgången på bröllopsdagens morgon avslutade Sofia med att säga: “Tänk ärtgrönt”.
Hon ville förmedla en känsla som skulle finnas som en underliggande ton i text och bilder. Jag vet inte hur många som tänkte på detta under dagen men jag var i alla fall tvungen att ta med en ärtgrön ballong i min text, som en liten hyllning till en arbetsledare som mitt i schemaläggning, lämningstider och sidplanering vågade säga “ärtgrönt”.
Storygrupp — exempel från USA
ATT STARTA EN storygrupp som arbetar med berättande journalistik på en nyhetsredaktion kan vara en satsning med trumpeter och flaggor. Men det kan också börja med en beslutsam och hängiven reporter med stöd i en välvilligt inställd deskredaktör som kan fixa plats i spalterna.
Sedan sparas alla läsarreaktioner, mail, telefonsamtal för att visa redaktionsledningen vilken effekt det berättande reportaget kan ha.
De flesta nyhetsredaktioner saknar en manual för berättande journalistik. Man kallar allting “en bra story” oavsett om det innefattar riktiga berättande element. Mer om det här.
Filmare förstår det och det är mer utvecklat inom etermedierna. Det behöver också komma till tidningarnas nyhetsdeskar.
Man kan jobba på många olika sätt. Här är några exempel från USA som jag hämtat från boken Telling True Stories.
I tidningen Pittsburg Post-Gazette samlades sex reportrar och fotografer i ett dunkelt mötesrum. De var trötta på att alltid klaga på hur dåligt allt var och ville i stället försöka göra något åt det. Därför bildade de i största hemlighet “The subversive storytellers”. Ingen deskredaktör bjöds in till deras möten eftersom de ville ha en öppen diskussion utan att någon sa “Bra idé Bob! Kan du ha den klar till i övermorgon?“
Det blev mycket prat men inget gjort. Det var ändå en deskredaktör som till sist satte fart på gruppen: “Hey Bob! Den nya baseballarenan invigs till helgen, kan inte du och den där gruppen du har bevaka det”.
Det var ingen vänlig invitation, men de tog chansen. Sju reportrar och fyra fotografer gjorde en annorlunda berättelse från läktaren, planen och bakom kulisserna, välskrivet, annorlunda bilder och ett starkt samarbete med desken.
Lite mer trumpetande var det när Virginian Pilot i Norfolk startade ett “Narrative team” som skrev för alla avdelningar, nyheter, ekonomi och sport. Den skulle inte bara bidra med goda historier till läsarna utan också bli ett gott exempel för resten av redaktionen.
Teamet jagade konstant bra stories, både kortare och längre, och blev ett litet laboratorium för berättande journalistik. Medlemmarna träffades en gång i veckan och diskuterade sina egna reportage och studerade goda exempel från andra tidningar. Alla ville ha så mycket konstruktiv kritik som möjligt. De hjälpte varandra att bli bättre, använda mer dialog och förbättra researchen ute på plats. De blev bra på att känna vad som funkade och inte funkade.
De jobbade med nyheter, även direkt vid stora händelser, breaking news. När orkanen Isabel i september 2003 slog till mot Virginias kust utsågs en reporter ur teamet som huvudskribent, den som satte ihop stormstoryn, det behövdes någon som kunde berätta den bra.
Detta att flera reportrar gör research men en, säger en, tar ansvar för skrivandet är något som borde praktiseras oftare. Så kan berättande journalistik skapas på en redaktion även om det bara finns en enda berättande reporter.
Stora tidningar kan ha större projekt. Efter att en redaktionschef på Chicago Tribune hade haft en jobbig flygresa kom idén upp att göra “A day in the life of the air travel system”.
64 (!) reportrar och fotografer engagerades. En grundlig research gjordes innan och varje reporter fick ett speciellt uppdrag under dagen med noggranna instruktioner vad de skulle leta efter.
Eftersom det var första gången för flera att jobba på ett nytt sätt var det viktigt att de förstod att de inte skulle göra ett vanligt nyhetsknäck. Målet var inte tio pratminus från tio olika personer. Det handlade inte om någon enkätjournalistik utan om kvalitet och fördjupning. Det var okej att bara prata med en enda person, så länge som det var rätt person. Stanna på plats, även om inget verkar hända och förlita dig på att om du tar noggranna anteckningar, får du också bra material.
En leadwriter samlade in allt material och skrev storyn. Kopior skickades ut till alla inblandade för synpunkter innan slutversionen skrevs. Cirka 15 procent av allt material kom i tidningen.
Fortsättning följer. Läs även föregående bloggpost.
Efter grävgruppen: storygruppen
GRÄVGRUPPER I ALL ära men vilken nyhetsredaktion blir först med en storygrupp? Vilken dagstidning blir först med att inse kraften i den berättande journalistiken, även i det dagliga nyhetsarbetet?
Många har sedan länge insett att en tidning behöver någonting mer än den torra, lidelsefria rösten i nyhetsartiklar — en text som alla utbildade journalister kan skriva med ryggraden. Den andra rösten får ofta den växande skaran av krönikör stå för.
Men den rösten borde också få plats i nyhetstexterna. Det är en röst som kommer närmare läsarna (som inte talar till varandra i den tonen nyhetstexten förmedlar). Hur en nyhetstext ska skrivas är förbunden med ett snävt regelverk men utrymmet medger ändå något mer. Det finns plats för en röst som är både auktoritativ och medkännande.
Det handlar om att ge utrymme för en, två, tre eller flera dokumenterat välskrivande reportrar som kan ge historierna bakom rubrikerna, bakom siffrorna, bakom besluten.
Nyhetstexter ger bara ytan. Analyser? Ja, de ger djup men där finns för det mesta inga människor. Krönikor? Ja, de ger känslor och andra perspektiv men de som skriver dem är ofta inte med när det händer. Allt för många krönikörer sitter på kammaren och skriver när de borde vara ute tillsammans med nyhetsreportrarna.
Att skriva berättande reportage är förstås inget nytt, genren är lika gammal som tidningarna. Okej då, ännu äldre: hällristningarna, bibeln, runstenarna.
Och det har alltid funnits reportrar som har en förmåga att se historier som andra inte ser. De som prata med främlingar, läser anslagstavlor, äter lunch ensamma (för att kunna tjuvlyssna), ser konflikter innan de hunnit inträffa, fångar uppslag i sin egen vardag, hellre pratar med personer i närheten av viktiga människor än de viktiga människorna själva, inser att bakom varje beslut finns en förhistoria, frågar sig vem som gör smutsjobben ingen vill ha, lämnar ut sitt telefonnummer.
Det nya skulle kunna vara att öppet deklarera att nu ska vi satsa på den här typen av journalistik. Vi skapar en grupp som får till uppgift att ge läsarna, just det: läsning.
Jag är medveten om att det finns ett stort hinder för berättande nyhetsjournalistik: redaktionsledningar som inte har förståelsen för berättandets stora dynamik och dess påverkan på tidningens läsare. De har troligtvis inte ens ett hum om vad berättande journalistik är för något eftersom de mest sysslar med ekonomi, upplagor och webbstatistik.
Men hallå! Om jag avslöjar att ni faktiskt kan koppla ihop alla dessa ämnen med berättande journalistik så borde ni förstå.
Läsare kallas så därför att de läser och de vill ha läsning och med läsning menar jag fördjupande blodfyllda verklighetsskildringar om människor som läsarna själva kan identifiera sig med. Historier där andra än de vanliga maktmänniskorna kommer till tals.
Och om tidningen satsar på detta material kommer upplagan att höjas och ekonomin att bli bättre. Detta kan jag givetvis inte bevisa men, tro mig, ni har inte råd att chansa genom att avstå.
Och tänk vilka fantastiska möjligheter det finns för berättande reportage på webben! Förutom texten: bildspel, grafik, musik…
Filmaren Stefan Jarl har en ledstjärna för sitt arbete: “I första hand ge röst åt dem som ingen har, att skildra verkligheten utan skygglappar, krossa vanföreställningar och fördomar, förhindra myter och desinformation, och medverka till förändring.“
Honom skulle jag vilja ha som redaktionschef.
Fortsättning följer. Läs även: här.
SPRÅKBRÅK: Fröding som bilsäljare
Överkörd skald.
DET BÖRJADE HUR bra som helst. Vem hade för några år sedan kunnat gissa att den hårdföra rockgruppen Mando Diao skulle ligga på Svensktoppen med en låt som hette Strövtåg i hembygden?
De har legat där i tolv veckor nu. Albumet Infruset med tolkningar av Gustaf Frödings mörkare dikter var en välförtjänt kritikerframgång för Mando Diao.
Deras Strövtåg i hembygden är första sången i dikten med samma namn där Fröding gör en sorgmodig resa till sin barndoms Värmländska miljöer. I andra sången finns de kända raderna: …den dungen är mig kär, min barndom susar där.
Det Mando Diao sjunger om är Frödings sökande efter sin far Ferdinand, den av släkten stämplade oduglingen, och vars känsla av oförmåga och misslyckande sonen bar med sig genom livet.
I en annan dikt om sin far, En främmande man, skriver han:
Jag ville närma mig, jag ville bära
den tunga tyngd, som gjort hans liv eländigt,
men han vek undan, när jag nådde nära,
och mellan oss låg svalget vitt som ständigt.
Hans läppar voro fast tillsammanslutna
omkring det bittra tärande förflutna.
Det Fröding hittar är en kall tomhet. I Strövtåg i hembygden ställer han den skickligt mot det ljusa Värmländska landskapet. Mando Diaos melodi är kongenial med texten.
Men hur kongenial är den kalla tomheten med Volvo V40 Cross Country? Mando Diao har sålt sången till Volvo som använder den i sin tv-reklam. Själva säger de glatt att de vill få ut så mycket pengar som möjligt av sin musik och glömmer att de samtidigt undergräver den.
Man kan lugnt säga att Gustaf Fröding hade en betydligt seriösare inställning till sin konst.
Nu hör vi sången i tv-reklamen och kan konstatera att det slutade ganska illa för Mando Diao.