Grunden läggs i skrivbygget.
LÄSTE EN ESSÄ av den amerikanske författaren och journalisten Adam Hochschild. Han skrev om John McPhee, Pulitzer-vinnare och högt ansedd reportageskribent (båda publicerar sig bland annat i New Yorker).
Det handlade om hur man bygger en text. Hochschild frågade en gång en student som läste till civilingenjör vad skillnaden var mellan en arkitekt och en ingenjör.
Han fick svaret: ”En arkitekt är en person som planerar hur huset ska se ut från utsidan. En ingenjör är en person som ser till att det inte faller samman.“
Hochschild menar att när vi skriver lägger vi för stor vikt vid arkitekturen och för lite vid själva bygget.
Vi fokuserar på husets utsida: sprudlande prosa, bilder, metaforer, miljöbeskrivningar… när vi borde mer se till struktur, budskap, förmedlandet av information på ett sådant sätt att läsaren fortsätter läsa.
En text kan ha ett väldigt flyt från det ena stycket till det andra, men om inte den inre ingenjörskonsten finns där kan den ändå upplevas som ointressant.
Detta är särskilt viktigt när man, som McPhee ofta gör, skriver om okända personer som måste presenteras för läsaren. Detta sätter ribban högre.
En nyckel till McPhees förmåga att få läsaren engagerad ligger i hans ingenjörskonst, en mästare på att bygga litterära skyskrapor.
Andra skribenter kan ha mer glittrande prosa eller bättre metaforer, men ingen har byggt upp en mer intressant konstruktion.
När jag läser andra, även erkänt skickliga skribenter får jag känslan att själva strukturen är en efterhandskonstruktion, skriver Hochschild. Det är en lång rad med livliga scener, där den som verkar passa som inledning finns i inledningen och den som verkar summera det hela finns i slutet.
Men när Hochschild läser McPhee får han känslan av att detta är en skribent som noga tänkt igenom historiens struktur redan innan han skrivit ett ord.
Hochschild ger ett exempel, ett porträtt som McPhee skrev om Thomas Hoving som var chef för New York’s Metropolitan Museum of Art.
En normal reporter kanske hade följt Hoving en tid och vävt samman det materialet med bakgrunder om hans barndom och kommentarer från personer som känner honom.
Men McPhee gör det annorlunda. Han samlar ett dussin scener från Hovings liv: han svarar på mail, pratar med sin fru, letar konst. Och från det förflutna: problem i skolan, jobb i en klädaffär och upptäckten att detta inte var något för honom.
Nästan allt bygger på väl observerad eller återkonstruerad dialog mellan Hoving och andra männsikor.
Och sedan arrangerar McPhee dessa scener, inte i kronologisk ordning.
McPhee varierar sina konstruktioner för varje ämne. Som i boken Levels of the Game, som är byggd kring en enda tennismatch mellan Arthur Ashe och Clark Graebner i US Open på 60-talet.
Den börjar med öppningsserven och slutar med matchbollen. Men mellan dem väver McPhee in porträtt av två spelare som skiljer sig radikalt i spelstil, bakgrund, politiska åsikter, ras och förhållande till livet.
Mästerstycket, enligt Hochschild är biografin om David Brower, Encounters with the Archdruid som först publicerades i New Yorker, som många av McPhees texter.
Brower var en militant, kompromisslös försvarare av den amerikanska vildmarken. Han slogs hela sitt liv mot allehanda exploatörer.
McPhee bygger sin bok på tre långa bataljer mellan Brower och personer som hatar allt han står för, till exempel geologen Charles Park som hela sitt liv exploaterat gruvfyndigheter varhelst de dykt upp.
En vanlig reporter hade antagligen först intervjuat Brower och sedan Parker. Men vad gör McPhee? Han tar med dem på en gemensam veckolång camping i ett vildmarksområde i staten Washington.
Området är känt för sitt strikta naturskydd, dock är det tillåtet att göra anspråk på gruvfyndigheter.
Parker ger sig genast av med sin geologhacka medan Brower njuter av den vackra naturen. Så kommer argumenterandet igång och de båda eldsjälarna förser samtidigt McPhee med ”writer´s gold”: dialog.
Struktur är inte ett mönster, en färdig mall. Det är något som växer fram ur materialet, säger McPhee. Men Hochschild är inte så säker: ”Han måste ha en blåprintskarta i huvudet för att kunna avgöra vilket sorts material som behöver samlas in.”
Hochschilds essä John McPhee and the archdruid i Nieman Storyboard var särskilt trevlig att läsa eftersom denna blogg också förordar ingenjörskonst i skrivandet – men också arkitektur: Grunden– Bärande väggar – Byggstenar och Heminredning.
