Anna Lindh

  • Rät­tegån­garna efter mordet på Anna Lindh blev en lång process, ända upp i HD. Här är två krönikor från tingsrätten. 

Hur många fler lever i pill­rens skuggvärld?

DET ÄR SOM ATT stiga in i en far­ma­ceutisk skug­gvärld. Mijailo Mijailovics liv har de senaste åren kret­sat kring med­i­ciner, recept, psykakuter, läkare, psykologer, sjukhus och apotek: ett vän­trum­sliv. En vän­tan på livet.
Det kan diskuteras hur farlig han var. Men att Mijailo Mijailovic var sjuk och i behov av vård kan var och en inse. Förun­der­söknin­gens beslagspro­tokoll berät­tar den sor­g­liga his­to­rien. Detta är vad som hit­tades hemma hos honom, “under säng i rum 2″:
Besök­skort Botkyrka Psykosteam, 2 st högkost­nad­skort, 3 st Flu­ni­trazepam utskrivna av dr L., 8 st broschyrer “Enheten för tidig behan­dling av psykoser”, 4 st broschyrer “Akut­teamet — Hud­dinge — Botkyrka — Häger­sten — Lil­je­hol­men — Skärhol­men — Älvsjö”, kvitto Hud­dinge sjukhus 030223, kvitto Akut­mot­tagnin­gen M49 030412, hand­skriven A4 “Oro, illamående, yrsel, huvud­värk (tryck i huvudet), trög i skallen, ont i bröstet, isblock, para­noid mani, hal­sont.”, remiss från leg psykolog B. på Enheten för tidig behan­dling av psykoser till arbets­förmedlin­gen Unga hand­ikap­pade Johan­neshov 3/12 2001 samt vis­itkort leg psykolog B.
Dessu­tom har polisen beslag­tagit “Kloka lis­tan — rek­om­mender­ade läkemedel vid van­liga sjuk­do­mar” och fem­ton recept utskrivna av en rad läkare. Totalt förekom­mer tolv olika medika­menter i polisutred­nin­gen: Remeron, Zel­dox, Tri­la­fon, Flus­cand, Disi­pal, Noz­i­nan, Artonil, Atarax, Sonata, Stesolid, Dikloferak och Nitrzepam.
Det är med­i­ciner mot depres­sion, schizofreni, sömnbesvär, ofriv­il­liga rörelser, oro, ångest, inflam­ma­tioner, magsår och psykoser. De kan ge varierande biverkningar som yrsel, tröt­thet, rastlöshet, syn­rubb­ningar, ofriv­il­liga rörelser, oför­måga att sitta still, aggres­sivitet, dar­rningar, magbesvär, för att nämna några.
Remeron (anti­de­pres­siv), Zel­dox (mot schizofreni) och Tri­la­fon (däm­par van­föreställ­ningar och sin­nesvil­lor) har han ätit “hela tiden”. När han inte tar sina med­i­ciner får han hal­lu­ci­na­tioner och hör röster. Han har en nära rela­tion till Jesus och talar med honom. Han kän­ner sig över­vakad av Jesus som föl­jer varje rörelse. Jesus är ond på honom. Mijailo är bekym­rad över att han inte är döpt.
Han har stora söm­n­prob­lem. “Hjär­nan tar mycket stryk när man inte sover på 3–4 dygn.” Han kän­ner varje läkemedel. Flus­cand är en “jättes­tark söm­ntablett som innehåller flu­ni­trazepam” (som i rohyp­nol).
Vid tillfäl­let för mordet på Anna Lindh hade han enligt egen utsago inte sovit på ett par, tre dygn. Han hade häm­tat ut Remeron och Zel­dox på apoteket Näck­rosen i Tumba den 9 sep­tem­ber. Men det minns han inte. Han hade en läkemedel­spåse med Nitrzepam utskrivna av dr T. den 31 augusti. Han minns inte det heller, han har “varit på akuten flera gånger”.
Han försökte bli inlagd på Hud­dinge sjukhus före Anna Lindhs död men blev hän­visad till Tumba öppen­vård. Han fick ingen hjälp.
När Mijailo greps den 24 sep­tem­ber var han i psykiskt mycket dåligt skick. Vid de första förhören pratar han om Tom Cruise och tycker inte att polisen ska spela “Allan Bal­lan”. Det är absurda sam­tal, som taget ur en Beckett-pjäs.
Han är ytterst ovil­lig att samar­beta. Ibland sit­ter han helt tyst. Ett förhör ställs in efter­som han inte mår bra, han hör röster. Han får med­i­ciner på häk­tet: “45 ml Zel­dox, Tri­la­fon och Disi­pal”. Under de sista förhören, när han erkän­ner, upprepar han gång på gång “jag var jättesjuk, jag var jättesjuk”.
Mijailo Mijailovic har inte varit helt utan vård. Men den har uppen­barli­gen varit otill­räck­lig. Nu ska Social­styrelsen under­söka var­för han inte fick den hjälp han behövde. Brist på pen­gar blir antagli­gen svaret. Poli­tik­erna har lovat bät­tre resurser. Dessa löften skram­lar dock inte mer än en tom piller­burk. Polisen hade obe­grän­sade resurser under utred­nin­gen efter mordet på utrikesmin­is­ter Anna Lindh. Det kan psykvår­den bara drömma om.
Hur många fler Mijailo Mijailovic finns det?

GP 14 jan­u­ari 2004

 

Fjär­ran från medier och ministermord

RÅDHUSTRAPPAN stod två marschaller och brann. De hade varit värmekälla åt den frusna allmän­heten som köat för de nio bil­jet­terna till Anna Lindh-rättegången i huset bred­vid. Den skulle just börja när jag anlände till tingsrät­ten i Råd­huset, där den vardagliga rättsskip­nin­gen går sin gilla gång i skug­gan av pådraget i säk­er­hetssalen.
Fram­för porten stod ett ungt par. Flickan i hästsvans pus­sades, men den unge man­nens oroliga blick fanns långt i fjär­ran. Jag skulle få en förk­lar­ing till hans ner­vositet senare denna för­mid­dag.
Ett tju­go­tal mål stod upp­satta denna dag. Jag stud­er­ade lis­tan i foa­jén. Det var det van­liga med mis­shan­del, olaga hot, sex­uellt ofredande och en hoper bok­förings­brott. Två bomber­jackor informer­ade sig i luckan och gick sedan med bestämda steg mot rät­tegångssalarna. Här fanns inte till­stym­melse till säk­er­het­skon­troll.
Själv gick jag en trappa upp till sal 13 som lig­ger i samma uppgång som vigsel­rum­met: “Var vän­lig kasta inte ris­gryn i Råd­huset”. Utan­för sal 12 satt ett gäng invan­drarkil­lar i vida byxor med jät­tefickor på benen. Deras kom­p­isar anlände och häl­sade med tum­grepp och axel­stöt.
I en annan soffa satt en man i 35-årsåldern med sitt juridiska ombud, en ung kvinna i pry­dlig dräkt. Han fluffade till det långa håret i nacken med han­den och berät­tade att han mådde mycket bät­tre nu när han kom­mit ifrån drogerna. Han kanske skulle få jobb som snickare.
Jag satte mig utan­för sal 13 och vän­tade på mål B-6755–03: “Olovligt innehav av kniv”. Råd­man­nen hade sagt innan att han inte trodde att den åta­lade skulle dyka upp. Men det gjorde han. Med raska kliv i kor­ri­doren kom Ronny, en fårad man i 40-årsåldern iklädd ljusa jeans och en svart glan­sig jacka. I han­den höll han en bag deko­r­erad med det amerikan­ska stjärn­baneret. Hans gråa lock­iga hår var långt och ruf­sigt, kortk­lippt ovan­för öro­nen.
Ronny tit­tade sig oroligt omkring. Klockan var 10:45, utsatt tid. Han glän­tade på dör­ren, men ombads vänta. Strax därpå ropades Ron­nys mål upp i hög­ta­laren. Detta var ett enkelt mål med enbart en domare och en tingsno­tarie. Åkla­garen i randig tröja och plån­bok i bak­fickan gick in först. Ronny satte sig mitt emot med bagen bred­vid sig, invid Gus­tav Ryd­bergs stora mål­ning “Vin­terkväll på Hven”.
Han hade haft max­i­mal otur den där sep­tem­berkvällen på Ica Horns­gatan. Han stod bred­vid Kenta som skulle betala men hur det var så tril­lade kniven ur inner­fickan när han böjde sig ner. Till råga på allt råkade det stå en civilk­lädd polis i närheten och denne kallade på en patrull. Ronny åkte dit. Erkände innehavet men förnekade upp­såt och ville ha till­baka sin Bowiekniv med 15 cen­time­ters­blad och brunt snidat skaft.
– Var­för hade du kniv på dig? frå­gade råd­man­nen.
– Jag hade ingen­stans att lämna den. Jag är utan bostad, sva­rade Ronny. Det kän­des lite veligt att lämna den hos polare. Ja, så var det.
Förhöret var klart på min­dre än en minut. Men Ronny kände att han kanske inte gjort så bra ifrån sig som han borde och tillade:
– Det var inge illa menat, den var inte till för hot eller så.
Försvarstalet hjälpte inte. Det blev 50 dags­böter och 500 kro­nor till brottsof­fer­fonden, kniven förverkad. Ronny har för­tid­spen­sion och ingen fast adress men domen kunde skickas till Poste Restante Stock­holm 11. Fast han kanske skulle fly­tta till Skåne snart.
– Tack så mycket, sa Ronny, tog sin bag och försvann ut genom den bas­tanta dör­ren.
Råd­man­nen förk­la­rade att han egentli­gen inte tyckte om att döma efter knivla­gen efter­som den drab­bade så olika. De som döms är utes­lu­tande män­niskor på samhäl­lets skug­gsida. Men dessvärre är det en nöd­vändig lag.
Effek­terna före­visades just då i huset bred­vid när Anna Lindhs rättsläkare redogjorde för de skador hon åsamkats av Mijailo Mijailovics morakniv. Just det mär­ket tillverkas i 25.000 exem­plar per dag i fab­riken i Dalarna. Några av dem ham­nar i hän­der som inte borde hålla i en kniv.
En ung man i jeans och vit polotröja med välvår­dat skägg var också kallad till sal 13. Det var man­nen på Råd­hus­trap­pan. Han var åta­lad för snat­teri, mis­shan­del och olaga hot.
Enligt åkla­garen hade han till­sam­mans med några kom­p­isar stulit 25 ölburkar från en Seven-Eleven-butik på Vasagatan. Innehavaren sprang efter och försökte stoppa dem, “då fick jag en spark i stjärten”.
Det var bara en lätt puff med foten häv­dade den åta­lade och före­visade puffen på den unge advokaten med hårgelé och runda glasö­gon. Åkla­garen yrkade på böter för snat­teriet men över­läm­nade det övriga åt rät­ten. Butiksin­nehavaren fick ersät­tning för åtta mils körn­ing och advokaten begärde 2.935 kro­nor. Den unge man­nen reste sig och gav sin flick­vän, som sut­tit bakom honom, en puss. De läm­nade Råd­huset med lätta steg.
Men Ronny grämde sig. Två­tusen spänn i böter. Dessu­tom blev han av med den fina Bowiekniven.
Det osade bränt i foa­jén när jag läm­nade Råd­huset och klev ut på Scheel­e­gatan. Marschallerna hade slocknat.

GP 16 jan­u­ari 2004

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>