- Rättegångarna efter mordet på Anna Lindh blev en lång process, ända upp i HD. Här är två krönikor från tingsrätten.
Hur många fler lever i pillrens skuggvärld?
DET ÄR SOM ATT stiga in i en farmaceutisk skuggvärld. Mijailo Mijailovics liv har de senaste åren kretsat kring mediciner, recept, psykakuter, läkare, psykologer, sjukhus och apotek: ett väntrumsliv. En väntan på livet.
Det kan diskuteras hur farlig han var. Men att Mijailo Mijailovic var sjuk och i behov av vård kan var och en inse. Förundersökningens beslagsprotokoll berättar den sorgliga historien. Detta är vad som hittades hemma hos honom, “under säng i rum 2″:
Besökskort Botkyrka Psykosteam, 2 st högkostnadskort, 3 st Flunitrazepam utskrivna av dr L., 8 st broschyrer “Enheten för tidig behandling av psykoser”, 4 st broschyrer “Akutteamet — Huddinge — Botkyrka — Hägersten — Liljeholmen — Skärholmen — Älvsjö”, kvitto Huddinge sjukhus 030223, kvitto Akutmottagningen M49 030412, handskriven A4 “Oro, illamående, yrsel, huvudvärk (tryck i huvudet), trög i skallen, ont i bröstet, isblock, paranoid mani, halsont.”, remiss från leg psykolog B. på Enheten för tidig behandling av psykoser till arbetsförmedlingen Unga handikappade Johanneshov 3/12 2001 samt visitkort leg psykolog B.
Dessutom har polisen beslagtagit “Kloka listan — rekommenderade läkemedel vid vanliga sjukdomar” och femton recept utskrivna av en rad läkare. Totalt förekommer tolv olika medikamenter i polisutredningen: Remeron, Zeldox, Trilafon, Fluscand, Disipal, Nozinan, Artonil, Atarax, Sonata, Stesolid, Dikloferak och Nitrzepam.
Det är mediciner mot depression, schizofreni, sömnbesvär, ofrivilliga rörelser, oro, ångest, inflammationer, magsår och psykoser. De kan ge varierande biverkningar som yrsel, trötthet, rastlöshet, synrubbningar, ofrivilliga rörelser, oförmåga att sitta still, aggressivitet, darrningar, magbesvär, för att nämna några.
Remeron (antidepressiv), Zeldox (mot schizofreni) och Trilafon (dämpar vanföreställningar och sinnesvillor) har han ätit “hela tiden”. När han inte tar sina mediciner får han hallucinationer och hör röster. Han har en nära relation till Jesus och talar med honom. Han känner sig övervakad av Jesus som följer varje rörelse. Jesus är ond på honom. Mijailo är bekymrad över att han inte är döpt.
Han har stora sömnproblem. “Hjärnan tar mycket stryk när man inte sover på 3–4 dygn.” Han känner varje läkemedel. Fluscand är en “jättestark sömntablett som innehåller flunitrazepam” (som i rohypnol).
Vid tillfället för mordet på Anna Lindh hade han enligt egen utsago inte sovit på ett par, tre dygn. Han hade hämtat ut Remeron och Zeldox på apoteket Näckrosen i Tumba den 9 september. Men det minns han inte. Han hade en läkemedelspåse med Nitrzepam utskrivna av dr T. den 31 augusti. Han minns inte det heller, han har “varit på akuten flera gånger”.
Han försökte bli inlagd på Huddinge sjukhus före Anna Lindhs död men blev hänvisad till Tumba öppenvård. Han fick ingen hjälp.
När Mijailo greps den 24 september var han i psykiskt mycket dåligt skick. Vid de första förhören pratar han om Tom Cruise och tycker inte att polisen ska spela “Allan Ballan”. Det är absurda samtal, som taget ur en Beckett-pjäs.
Han är ytterst ovillig att samarbeta. Ibland sitter han helt tyst. Ett förhör ställs in eftersom han inte mår bra, han hör röster. Han får mediciner på häktet: “45 ml Zeldox, Trilafon och Disipal”. Under de sista förhören, när han erkänner, upprepar han gång på gång “jag var jättesjuk, jag var jättesjuk”.
Mijailo Mijailovic har inte varit helt utan vård. Men den har uppenbarligen varit otillräcklig. Nu ska Socialstyrelsen undersöka varför han inte fick den hjälp han behövde. Brist på pengar blir antagligen svaret. Politikerna har lovat bättre resurser. Dessa löften skramlar dock inte mer än en tom pillerburk. Polisen hade obegränsade resurser under utredningen efter mordet på utrikesminister Anna Lindh. Det kan psykvården bara drömma om.
Hur många fler Mijailo Mijailovic finns det?
GP 14 januari 2004
Fjärran från medier och ministermord
PÅ RÅDHUSTRAPPAN stod två marschaller och brann. De hade varit värmekälla åt den frusna allmänheten som köat för de nio biljetterna till Anna Lindh-rättegången i huset bredvid. Den skulle just börja när jag anlände till tingsrätten i Rådhuset, där den vardagliga rättsskipningen går sin gilla gång i skuggan av pådraget i säkerhetssalen.
Framför porten stod ett ungt par. Flickan i hästsvans pussades, men den unge mannens oroliga blick fanns långt i fjärran. Jag skulle få en förklaring till hans nervositet senare denna förmiddag.
Ett tjugotal mål stod uppsatta denna dag. Jag studerade listan i foajén. Det var det vanliga med misshandel, olaga hot, sexuellt ofredande och en hoper bokföringsbrott. Två bomberjackor informerade sig i luckan och gick sedan med bestämda steg mot rättegångssalarna. Här fanns inte tillstymmelse till säkerhetskontroll.
Själv gick jag en trappa upp till sal 13 som ligger i samma uppgång som vigselrummet: “Var vänlig kasta inte risgryn i Rådhuset”. Utanför sal 12 satt ett gäng invandrarkillar i vida byxor med jättefickor på benen. Deras kompisar anlände och hälsade med tumgrepp och axelstöt.
I en annan soffa satt en man i 35-årsåldern med sitt juridiska ombud, en ung kvinna i prydlig dräkt. Han fluffade till det långa håret i nacken med handen och berättade att han mådde mycket bättre nu när han kommit ifrån drogerna. Han kanske skulle få jobb som snickare.
Jag satte mig utanför sal 13 och väntade på mål B-6755–03: “Olovligt innehav av kniv”. Rådmannen hade sagt innan att han inte trodde att den åtalade skulle dyka upp. Men det gjorde han. Med raska kliv i korridoren kom Ronny, en fårad man i 40-årsåldern iklädd ljusa jeans och en svart glansig jacka. I handen höll han en bag dekorerad med det amerikanska stjärnbaneret. Hans gråa lockiga hår var långt och rufsigt, kortklippt ovanför öronen.
Ronny tittade sig oroligt omkring. Klockan var 10:45, utsatt tid. Han gläntade på dörren, men ombads vänta. Strax därpå ropades Ronnys mål upp i högtalaren. Detta var ett enkelt mål med enbart en domare och en tingsnotarie. Åklagaren i randig tröja och plånbok i bakfickan gick in först. Ronny satte sig mitt emot med bagen bredvid sig, invid Gustav Rydbergs stora målning “Vinterkväll på Hven”.
Han hade haft maximal otur den där septemberkvällen på Ica Hornsgatan. Han stod bredvid Kenta som skulle betala men hur det var så trillade kniven ur innerfickan när han böjde sig ner. Till råga på allt råkade det stå en civilklädd polis i närheten och denne kallade på en patrull. Ronny åkte dit. Erkände innehavet men förnekade uppsåt och ville ha tillbaka sin Bowiekniv med 15 centimetersblad och brunt snidat skaft.
– Varför hade du kniv på dig? frågade rådmannen.
– Jag hade ingenstans att lämna den. Jag är utan bostad, svarade Ronny. Det kändes lite veligt att lämna den hos polare. Ja, så var det.
Förhöret var klart på mindre än en minut. Men Ronny kände att han kanske inte gjort så bra ifrån sig som han borde och tillade:
– Det var inge illa menat, den var inte till för hot eller så.
Försvarstalet hjälpte inte. Det blev 50 dagsböter och 500 kronor till brottsofferfonden, kniven förverkad. Ronny har förtidspension och ingen fast adress men domen kunde skickas till Poste Restante Stockholm 11. Fast han kanske skulle flytta till Skåne snart.
– Tack så mycket, sa Ronny, tog sin bag och försvann ut genom den bastanta dörren.
Rådmannen förklarade att han egentligen inte tyckte om att döma efter knivlagen eftersom den drabbade så olika. De som döms är uteslutande människor på samhällets skuggsida. Men dessvärre är det en nödvändig lag.
Effekterna förevisades just då i huset bredvid när Anna Lindhs rättsläkare redogjorde för de skador hon åsamkats av Mijailo Mijailovics morakniv. Just det märket tillverkas i 25.000 exemplar per dag i fabriken i Dalarna. Några av dem hamnar i händer som inte borde hålla i en kniv.
En ung man i jeans och vit polotröja med välvårdat skägg var också kallad till sal 13. Det var mannen på Rådhustrappan. Han var åtalad för snatteri, misshandel och olaga hot.
Enligt åklagaren hade han tillsammans med några kompisar stulit 25 ölburkar från en Seven-Eleven-butik på Vasagatan. Innehavaren sprang efter och försökte stoppa dem, “då fick jag en spark i stjärten”.
Det var bara en lätt puff med foten hävdade den åtalade och förevisade puffen på den unge advokaten med hårgelé och runda glasögon. Åklagaren yrkade på böter för snatteriet men överlämnade det övriga åt rätten. Butiksinnehavaren fick ersättning för åtta mils körning och advokaten begärde 2.935 kronor. Den unge mannen reste sig och gav sin flickvän, som suttit bakom honom, en puss. De lämnade Rådhuset med lätta steg.
Men Ronny grämde sig. Tvåtusen spänn i böter. Dessutom blev han av med den fina Bowiekniven.
Det osade bränt i foajén när jag lämnade Rådhuset och klev ut på Scheelegatan. Marschallerna hade slocknat.
GP 16 januari 2004