Konsten att skriva som en apa

Skriv­ideal.

NIKLAS EKDAL INLEDDE en gång en rap­port i DN från Davos så här:

”Vilken var Coca Colas bästa reklamkam­panj förra året? Ska man tro vd:n Neville Isdell var det några videok­lipp på Youtube. Inspir­erade av två nör­dar i lab­o­ra­to­rie­rockar slängde mas­sor av ung­do­mar brustablet­ter i Coca Light-flaskor, med intres­sant resul­tat.
Före­ta­gen har tap­pat kon­trollen över sina varumärken. I en Youtube-värld kan vad som helst hända, och gör det också.
För­lorad kon­troll är det under­lig­gande temat för Värld­sekonomiskt forum i Davos.”

Han klät­trade på abstrak­tion­sste­gen. Ni vet, skriv­mod­ellen där det konkreta är därnere och det abstrakta däruppe. Repetera gärna med tidi­gare blog­g­post: Här.
Från Coca Colan längst ner på ste­gen rör han sig uppåt och ger exem­plet en högre mening med det mer abstrakta, varumärken och värld­sekonomiska styrmekanis­mer.
På abstrak­tion­sste­gen för man sig från det konkreta till det abstrakta — eller tvär­tom, enligt mod­ellen: 1) kos­san Mu 2) boskap 3) jord­bruk 4) ekonomi.
Det abstrakta kräver exem­pel och det konkreta kräver sammanhang.

VISSA FASTNAR på en bestämd nivå, hög eller låg. Vi har alla träf­fat på per­soner som pratar och pratar utan att någon gång dra en generell slut­sats av vad de pratar om. ”Och då sa han… och då sa jag… och då sa hon om henne… och det var pre­cis vad jag sa till honom.“
Eller ett resere­portage som beskriver detal­jer om ankom­st­tid, avre­setid, menyer, priser, om hotell­sän­gen var hård eller mjuk och så vidare.
Rab­b­landet av fakta utan att ha för­må­gan att sätta ihop dem till en gen­er­alis­er­ing som ger dem någon mening. Sådana tex­ter läm­nar läsaren med en korg full av infor­ma­tion utan anvis­ningar om vad man ska göra med den.

ANDRA BEFINNER sig uppe i det blå där det karak­täris­tiska är vagheten, tvety­digheten och totala meningslösheter. De jagar runt i ver­bala cirk­lar, de för­lorar för­må­gan att knyta an till det konkreta. Det blir sam­man­hang losskas­tade från sina förtöjningar (exem­plen).
Man blir irrit­erad för per­so­nen berät­tar inte vad den talar om och var­för det är rel­e­vant för mig.
Det är ett sätt att tänka som man måste vara på vakt mot: det som aldrig läm­nar de högre ver­bala abstrak­tio­nen, det som aldrig pekar nedåt till lägre nivåer av abstrak­tion. Som aldrig ger konkreta exem­pel.
Även om man talar om principer kan det vara bra att förk­lara vad man talar om. Att använda ste­gen är att elim­in­era en massa non­sen­sprat. Någon på en hög abstrak­tion­snivå som kan ge ref­er­enser till lägre nivåer, pratar inte bara, han säger något.
En tredje kat­e­gori är de som sit­ter fast halvvägs uppe på ste­gen. Då kan läsaren varken se eller förstå.
Den som lanser­ade abstrak­tion­sste­gen i boken Lan­guage in action 1940 var S I Hayakawa. Han skriver: ”Den intres­sante för­fattaren, den infor­ma­tive talaren, den pre­cise tänkaren och den för­nuftiga män­niskan manövr­erar inom alla nivåer på abstrak­tion­sste­gen, rör sig snabbt och ele­gant och på ett ord­nat sätt från det högre till det lägre, från det lägre till det högre, med sin­nen så smidiga och skick­liga och vackra som apor i ett träd.”

Konsten att välja sig själv

IBLAND HAMNAR MAN bred­vid någon på en fest eller på tåget, som bara pratar och pratar. Om sig själv. Det kan gå en hel mid­dag eller tågresa utan att per­so­nen ställt en enda inbju­dande fråga som ett “Vad tycker du?” eller “Hur kän­ner du värdinnan?”, inte ens ett “eller hur?”.
Det är en per­son som tar första per­son sin­gu­laris bok­stavligt. Dessvärre skriver sådana per­soner också i tid­nin­gen. Skriben­ter som glöm­mer läsaren.
Det är en god regel för en skribent att vara upp­märk­sam på läsaren genom hela tex­ten.
Regeln kan lätt glöm­mas bort om man skriver i jag-form. Unge­fär som en memo­ar­för­fattare som van­ligtvis mest tänker på sig själv, att skriva ner allt den varit med om, oavsett om det är spän­nande för läsaren.
Det är bra att det inte skrivs jag i nyhet­sar­tik­lar. Det skulle bli olidligt i läng­den oavsett om läsaren upp­märk­sam­mades eller inte. Skriver man i första per­son sät­ter man sig när­mare läsaren. Det blir mer intimt, vilket kanske inte alltid är önskvärt.
Men ett “jag” kan också vara allmängiltigt. När för­fattaren George Orwell del­tog i span­ska inbördeskriget blev han skjuten. I boken “En hyll­ning till Kat­alonien” beskriver han hur det kän­des, inte för att det var särskilt spän­nande att just han blivit träf­fad, det var en allmän­män­sklig erfaren­het som delats av hun­dra­tusen­tals: “Hela upplevelsen att bli träf­fad av en kula är syn­nerli­gen intres­sant och jag tror det finns skäl att beskriva den i detalj.“
Orwell kände det som om han befann sig mitt i en explo­sion. Det var en skarp knall och ett blän­dande ljussken och han fick en fruk­tans­värd stöt men kände ingen smärta “… en känsla av ytter­sta svaghet, en känsla av att åkt på en smäll och skryn­klats ihop till ingent­ing.“
I krönikor och i reportage kan “jag” var mer naturligt än i nyhet­s­tex­ter. Innan jag bör­jade skriva krönikor använde jag säl­lan första per­son i reportage. Jag var gan­ska förtjust i “vi”. Det var ofta jag och fotografen/tecknaren men inklud­er­ade sam­tidigt läsaren på något sätt.
Jag har heller inga prob­lem med “man”, det kan också vara inkluderande. Enda faran är att det kan bli lud­digt. “Man anser…” , “… menar man”. Det måste framgå klart och tydligt vem man är här.
En genre där jag-formen förekom­mer flit­igt är i recen­sioner. Ibland läser man bokre­cen­sioner där skriben­ten tar boken som utgångspunkt för att berätta en egen his­to­ria. På slutet nämns plik­t­skyldigt själva boken.
Många recensen­ter läm­nar läsaren/lyssnaren enbart med några allmänna tyckan­den. De nöjer sig med ett: “på mig funkar det inte” och lyckas inte lyfta sina reflex­ioner till något allmängiltigt. I exem­pelvis DN:s leg­en­dariske lit­ter­aturkri­tiker Bengt Holmqvists recen­sioner är ordet “jag” mycket säll­synt. Han häm­tade sin auk­toritet från en dju­pare källa.
Ett gott råd till dagens recensen­ter: försök att nästa gång utelämna ordet jag. Det blir garan­terat inte sämre. Man kan vara per­son­ligt i en text utan ett enda “jag”.
Att kliva när­mare läsaren med ett “jag” kan var allde­les utmärkt. Men det ska vara ett med­vetet val. Det är ett stilis­tiskt grepp som utkräver ett visst förhåll­ningssätt till tex­ten och läsaren (det­samma gäller ett frågor-svar-upplägg i en inter­vju).
Jag är aller­gisk mot ett “jag” som plöt­sligt dyker upp i slutet på en text — eller för den delen, ett “jag-grepp” i inled­nin­gen som sedan inte fullföljs.
Det är skill­nad på första per­son och på att skvätta “jag” all over the place, för att skriva pop­ulärsven­ska.
Vik­tigt också att komma ihåg: en jag-text har inte min­dre krav på sig, den måste vara lika sann och adek­vat som någon annan text.
Detta är i alla fall vad just jag tycker. Vad tycker du?

Känslan för ärtgrönt

Känsla för ärtgrönt.

NÄR VI SKRIVER talar vi mycket om vinkel, prat­mi­nus, kom­mentarer och textlängder. Mer säl­lan om känslor.
Jo, kanske om magkänslor: här finns en story gömd eller man får en känsla av att den här per­so­nen inte talar san­ning. En råbarkad reporter kan vara full av känslor.
Men det hand­lar också om tonen i tex­ten, att hitta ett anslag som känns rätt. Ofta svårt att sätta ord på, det är mest något som finns inom den som skriver och som man vill förmedla till läsaren.
Nog så svårt, särskilt för en sådan sen­ti­men­tal jävel som jag. Det gäller att ligga rätt och man är beroende av någon som läser och hoj­tar till om gränsen är över­skri­den.
Man ska naturligtvis inte hamna i ett allt för känslo­fyllt språk. Känslan är ofta inbyggd i sit­u­a­tio­nen, det finns inget behov av att ytterli­gare förstärka den. Läsaren förstår att det är en fruk­tans­värd oly­cka utan att reportern skriver “fruk­tans­värd”.
Anslaget sit­ter i inled­nin­gen och att hitta rätt ton kan vara en så enkel sak som att vara på plats. När jag skulle till en presskon­fer­ens om åtalet för ett sty­ck­mord i Halm­stad åkte jag i god tid och hann besöka kyrkogår­den innan. Jag hade räk­nat ut att mör­darna passerat där när de bar kropps­de­larna ner till Nis­san (vilket visade sig stämma).
Det gav mig en rys­lig känsla i ryg­graden. Samma sak med rät­tegån­gen i Bobby-fallet. På väg till tingsrät­ten i Eksjö tog jag vägen om det lilla skogstor­pet där allt hade skett. Bara för att komma när­mare det som sas i rättssalen.
Och jag inbil­lar mig att det också avspeglade sig i tex­terna. Känslor behöver inte vara något flum­migt. De kan ofta kokas ner till något väldigt konkret. Just att mör­darna passer­ade en kyrkogård eller att adventsstaken fort­farande lyste i Bob­bys rum.

Dagen efter ter­rordådet i USA den 11 sep­tem­ber 2001 skick­ades reportern på Seat­tle Times, Tomas Alex Tizon, till New York. En fotograf var med under delar av resan. Den tog ett par veckor för färdmedlet var bil. Under tiden skil­drade han ett chockat USA i en serie på 11 delar, “Cross­ing Amer­ica”.
Under resans gång talade han ofta i tele­fon med sin redak­tör, Jacqui Banaszyn­ski. Hon pratade inte om vart eller vad utan om ton, att hitta seriens arkitek­tur och själ.
Detta var ett berät­tande reportage och Jacqui bet­on­ade att det var vik­tigt att varje del bör­jade med en stark planter­ing av temat — för att tex­ten skulle bli lättare accepterad av nyhet­sredak­tio­nens tra­di­tion­al­is­ter.
Jag minns när GP bevakade Vic­to­rias och Daniels bröl­lop 19 juni 2010. Vi var en hel liten redak­tion med Sofia Dahlström som arbet­sledare. Det var en nog­grann planer­ing och efter genomgån­gen på bröl­lops­da­gens mor­gon avs­lu­tade Sofia med att säga: “Tänk ärt­grönt”.
Hon ville förmedla en känsla som skulle finnas som en under­lig­gande ton i text och bilder. Jag vet inte hur många som tänkte på detta under dagen men jag var i alla fall tvun­gen att ta med en ärt­grön bal­long i min text, som en liten hyll­ning till en arbet­sledare som mitt i schemaläg­gn­ing, lämn­ingstider och sid­planer­ing vågade säga “ärtgrönt”.

Reporterns auktoritet

KRÖNIKOR, ANALYSER och alle­handa spal­ter med stor bild­by­line är nog den stora skill­naden (plus stora bilder) om man jäm­för en dagstid­ning i dag med en för fem­ton, tjugo år sedan.
Skriben­terna lyfts fram. Det är i stort en bra utveck­ling (det finns förstås en del exem­pel på skriben­ter som på ett lysande sätt illus­tr­erar ord­språket “tomma tun­nor skram­lar mest”).
Jag vill till och med gå ännu län­gre och vill se mer av skriben­ten även i en van­lig nyhet­s­text.
Det är vik­tigt att repor­trar tar ett steg fram i tex­ten. Det hand­lar inte om att reportern ska komma med egna åsik­ter eller börja skriva i jag-form, det hand­lar om att göra tex­ten mer angelä­gen för läsaren.
Som läsare vill jag vara i goda hän­der, att det är någon per­son bakom tex­ten som vill berätta något för mig. Reporterns auk­toritet brukar man tala om, att vinna förtroende hos läsaren. Det gör man bäst med välun­der­byg­gda fakta, goda exem­pel och bra detal­jer.
Reportern kliver fram och blir lite mer syn­lig i tex­ten. Vågar ta ut svän­garna, blir en berät­tande röst, en kri­tisk röst, en som förk­larar sam­man­hang och besvarar läsarens frå­gor, en som visar vem som ljuger, en som tar tag i tak­t­pin­nen.
Rösten bakom orden ska vara en auk­toritet. Någon som tar mig med ett vän­ligt grepp i kra­gen och säger: “Kom här, jag har något vik­tigt att berätta för dig!“
Mot­sat­serna finns i var sin ytterlighet. Det är reportern som inte rik­tigt har koll och inte behärskar ämnet och där­för göm­mer sig bakom prat­mi­nus och färdiga for­mu­leringar.
I andra änden finns den auk­toritäre som skriver myn­digt och talar nedåt.
Nej, auk­toritet byg­ger en bra reporter med tro­värdighet. En som vågar vara vass och skarp i kan­terna. Sådana repor­trar borde redak­tion­sled­ningar leta efter och vårda när de väl har dem.

Den nyttiga abstraktionsstegen

EN GÅNG LÄSTE jag en artikel på DN:s kul­tur­sida som hand­lade om hur man över­sät­ter poesi från dan­ska till sven­ska. Det var säk­ert ett intres­sant ämne, prob­lemet var bara att det inte fanns ett enda exem­pel i hela tex­ten.
Man ville läsa om prob­le­men med just de och de raderna och hur man ska över­sätta just det ordet.
Långt senare fick jag en teo­retisk förk­lar­ing till denna brist i artikeln.
Det var när jag första gån­gen hörde begrep­pet ”abstrak­tion­sste­gen” på en föreläs­ning av Roy Peter Clark  under en kon­fer­ens om Nar­ra­tive writ­ing på Har­vard.
Roy Peter Clark på Poyn­ter Insti­tute har tagit upp begrep­pet som en del i jour­nal­is­tiskt skri­vande. Han kallar abstrak­tion­sste­gen för en av de mest använd­bara mod­ellerna för skri­vande som någon­sin upp­fun­nits.
Det var den amerikanske skriben­ten S. I. Hayakawa som lyfte fram det retoriska begrep­pet ”The Lad­der of abstrac­tion” i sin bok Lan­guage in Action, redan 1940.
Abstrak­tion­sste­gen låter som en väldigt kom­plicerad grej, rent av abstrakt.
Men det är en gan­ska enkel mod­ell som innehåller ett vik­tigt tänkande i allt skri­vande. Högst upp på ste­gen finns det abstrakta och längst ner det fak­tiska. Ned­erde­len står stadigt på konkret språk. Det är hårt.
Där finns de torkade blod­fläckarna, den stinkande tub­sockan, den blöta akter­tam­pen, skift­ny­ck­eln och pärl­hals­ban­det. Det appellerar till känslor.
Högst upp på ste­gen finns det abstrakta. Det som inte går att mäta, äta, lukta. Ord som fri­het, demokrati, jäm­likhet, inte­gra­tion. Ord som strä­var efter en högre mening, som appellerar till intellek­tet.
Diskus­sioner enbart på den högre nivån är ofta inte kon­struk­tiva, de leder runt i cirk­lar efter­som delt­a­garna inte är överens om vad de pratar om. Vad menar du med fri­het?
De behöver föst kliva ner för att konkre­tis­era.
Felet med DN:s kul­tur­ar­tikel var att för­fattaren enbart befann sig överst på abstrak­tion­sste­gen. Goda skriben­ter rör sig upp och ner för denna
En läsare som befinner sig högst upp på ste­gen säger: ”Ge exem­pel!”
Och när läsaren är där nere lyder utropet: ”Vad bety­der detta? Ge sam­man­hang!”
Roy Peter Clark läste en ingress ur en tid­ning: ”En 17-årings hjärta pumpade in livets gåva i en 34-årig man under en fyra tim­mar lång hjärt­trans­plan­ta­tion.”
Ordet ”hjärta” är på ste­gens bot­ten. Orden ”livets gåva” pekar på en högre mening – högre upp på ste­gen. Sådana rörelser uppåt ste­gen ska­par ett lyft till en högre alti­tud.
En varn­ing bör utfär­das för ste­gens mittdel. Här finns det lud­diga: byråkrat­språk, teknokratut­tryck, onödiga omskrivningar. Här finns ord som veder­börande, förhan­den­varande, prob­lematik, häl­sokom­mu­nikatör.
Om läsarna varken kan se eller förstå är skriben­ten antagli­gen fast i mit­ten på ste­gen.
Vi använ­der ofta abstrak­tion­sste­gen i nyhet­srap­por­terin­gen. När vi till exem­pel skriver om en skat­te­höjn­ing och har en inter­vju med en drab­bad män­niska som ”case” (hem­ska ord!).
Detta gör vi utan att tänka på Hayakawa. Och det är så det ska vara. Mycket av det jour­nal­is­tiska arbetet måste sitta i ryg­gmär­gen.
Frå­gan är bara vad vi har med oss i ryggen. Det är detta den här bloggen kom­mer att handla om.