Ett kort seminarium

UNDER RUBRIKEN “Kon­sten att korta en text innan den är skriven” var jag en av föreläsarna på Ander­sem­i­na­r­iet i jour­nal­is­tik på uni­ver­sitetet i Karl­stad den 10 decem­ber. “Kortare och fort­are” var sem­i­na­r­i­ets ämne (andra föreläsare Augustin Erba, Torsten Rön­ner­strand, Sofia Mir­jams­dot­ter och Hen­rik Örne­bring. #Ander­sem­i­na­r­iet)
Det korta skri­van­det har ham­nat i  fokus: 140-teckenstwitter, snabba webb­tex­ter, Metrofier­ing av nyheter och nu har en nov­el­list fått nobel­priset.
Men kort är inget nytt. Ni minns kanske de där rul­lande nyhets­dis­play­erna på hus­fasaderna eller telegram­tex­ter eller vykort eller reklam­slo­gans, för att inte tala om tio Guds bud — där var ju vår Herre även först med de idag så pop­ulära lis­torna.
Ibland är det prak­tiskt omöjligt med långa tex­ter, som i gravin­skrip­tioner och tat­ueringar.
När man bör­jar tänka på kort­skri­vande är det intres­sant att upp­täcka hur många kort­tex­ter det finns inom alla möjliga områ­den.
I min fågel­bok till exem­pel. Där står: “Tyst utom under häck­nin­gen. Van­li­gaste läte en kla­gande vissling piii-lo eller gly-i-hy… I boets närhet kan ibland höras ett märk­ligt, mekaniskt knat­trande ljud, unge­fär som från en avlägsen slåt­ter­maskin.“
Rena poesin i denna fak­taspäck­ade kort­form. Beskrivn­ing av en bivråk för övrigt (tex­ten av Lars Svens­son i Europas fåglar). Han skriver också “mjukt broderande”, “hesa raspiga ram­sor” och “en väckark­locka med däm­pad kläpp (gräshopp­sån­gare).
Att skriva kort tar lång tid. “Ursäkta att jag skriver ett långt brev, jag hade inte tid att skriva ett kort”.
De verk­liga kort­skri­varna poet­erna tar extra lång tid på sig. Den pol­ska poeten Wis­lawa Szym­borska sa: “Det jag skriver på kvällen, läser jag först kri­tiskt på mor­gonen; om det som då blir kvar över­lever nästa vin­ter kan det bli tryckt.“
Inom jour­nal­is­tiken har man kanske inte rik­tigt den tiden. Det vik­tiga är att korta tex­ter skrivs med en med­veten­het om detta for­mats särskilda krav.
Återkom­mer med en kor­tad ver­sion av min föreläs­ning. Inom kort.

Sju tips för sanningssökare

ÄVEN OM MAN IBLAND kan tvivla på det, är jour­nal­is­tikens inner­sta väsen att söka san­nin­gen. Någon sa att san­nin­gen med litet s är vad som hän­der. San­nin­gen med stort S är vad som sker bakom det som hän­der.
Jag hit­tade ett gam­malt klipp från Cen­ter for Inves­tiga­tive Report­ing i USA med sju punk­ter om att söka san­nin­gen. Här är de i min egen tappning:

1.  Varn­ing för anta­gan­den. Det som är det luriga med anta­gan­den är att de flesta är rätt. Men då och då är plöt­sligt verk­ligheten en annan än den man tror sig hitta i källmaterialet.

2. Folk berät­tar vad de tror sig veta. Få män­niskor kan skilja på vad de verk­li­gen vet och vad de tror sig veta. De berät­tar vad de mis­stänker, tror, hört från andra utan att rik­tigt veta. En bra fråga är “Hur vet du det?“Ställ den gärna till dig själv också.

3. Använd sunt för­nuft. Ofta får man olika ver­sioner av samma hän­delse. Leta efter vad som verkar vara van­ligt sunt för­nuft. Tänk logiskt. Försök att se saker som de är, inte som du vill att de ska vara. En story som verkar för bra för att vara sann, är ofta det. Inte sann.

4. Folk ljuger inte till 100 pro­cent. Van­ligtvis finns en kärna av san­ning i alla his­to­rier. De flesta är inte kapabla att berätta en helt igenom falsk his­to­ria. En grun­dregel: de berät­tar den ver­sion som bäst pas­sar deras posi­tion. Ett kort “Nej” kan vara en kom­plett lögn, men en län­gre mening innehåller ofta några fakta.

5. Upp­täck vad som fat­tas. Under arbetet kan det vara bra att göra en lista på vad man inte vet. Särskilt när man har ett bra mate­r­ial och kanske är lite stolt över vad man fått fram. Leta alltid efter hålen!

6. Hetsa inte fram san­nin­gen. Okej, det finns dead­lines. Men en dead­line är aldrig någon ursäkt att skriva det du inte vet. Om du ändå måste skriva, tala om för läsarna vad du inte vet. Kom ihåg att det är bät­tre att vara tvåa med en sann story än först med en osann.

7. Odla oro­ligheten. Var alltid rädd för att ha fel. Om man har den grundin­ställ­nin­gen är chansen större att allt blir rätt.

Till sist kan man tillägga: Berätta san­nin­gen men döm inte män­niskor i onö­dan. Låt män­niskors gärningar tala för sig själva. Du är reporter, inte Gud.

Att tänka på vid textredigering

  • Titta först på det stora: dispositionen.
  • Ifrå­gasätt uppgifterna. Hur vet jag detta?
  • Kör stavn­ing­spro­gram­met. Kolla namnen.
  • Leta upprep­ningar. Använd synonymordbok.
  • Leta syft­nings­fel.
  • Var särskilt upp­märk­sam på avs­nitt du skrivit om; inga kvar­glömda eller felak­tigt böjda ord.
  • Utgån­gar efter pratminus.
  • Hänger meningar med bisatser ihop? De ska kunna läsas utan bisatser.
  • Se upp med byråkrat­språk, affärsspråk, mod­e­ord, angli­cis­mer mm.
  • Hänger det frå­gor i luften? Lämna inte läsaren i sticket. Fullfölj det som påbörjats.
  • Stryk ovid­kom­mande detal­jer och andra språk­liga infall.
  • Håll för sista menin­gen. Är den nödvändig?
  • Rev­idera inte under skrivandet.
  • Läs med en ”fien­des” ögon.

Reportaget i korthet

PLÖTSLIGT KOMMER  här några sam­man­fat­tande punk­ter om att skriva reportage:

  • Reportagets karak­tär är inte det kon­st­närliga språket. Det är analy­sen, när­varon, obser­va­tion­erna. Reportage är en arbetsmetod.
  • Till de van­liga byg­g­ste­narna skriftliga och muntliga käl­lor tillkom­mer en tredje: reportern själv.
  • Reportaget har en annan and­ning än artikeln.
  • Över­raska gärna i inled­nin­gen, men ge aldrig fal­ska löften.
  • Se upp med mit­ten där många gått på grund.
  • Detal­jer­nas bety­delse. Ver­bens kraft.
  • Skriv inte — berätta!
  • Skriv enkelt om det svåra. Kom­plicera det banala.
  • Ett reportage kan inte bara baseras på fakta. Ge av dig själv!
  • Bli inte för detaljrik: “Genom att hålla inne med vissa saker läg­ger för­fattaren tysta möj­ligheter till sin berättelse”.
  • Tänk filmiskt, i scener.

Hitta:

  • En utsik­t­spunkt, ett per­spek­tiv. Förd­jupa. Våga!
  • His­to­riens in– och utgångar
  • Dynamisk symbol-ledmotiv. Karak­täris­tiska detal­jer som säger något om helheten.
  • Det ovan­liga. Inte ICA, pizzer­ian eller F-kassan, utan butiken som säl­jer sällskapsdjur.
  • Spåret. Gör en dis­po­si­tion. En karta, en rutt. Dela in avs­nitt vad ska vara med i första, andra osv