Astrid Lindgrens begravning

 

Astrid borde fått höra 

EGENTLIGEN VAR DET inte ett dugg sor­g­ligt. Hon fick leva länge och avskedet i Storkyrkan blev så där varmt och Astrid Lind­gren­skt som man kunde vän­tat. Och vi har ju hennes böcker.
Var­för skulle inte världens bästa Astrid få sova? Vi såg henne i de sista doku­men­tär­filmerna på tv där hon satt på en park­bänk i vit kavaj och den svarta baskern på sniskan och såg så trött ut. Ögonlocken ville bara ner, ner , ner. Men fåglarna sjöng bland löven och i går sken solen över hela Stock­holm.
Redan på för­mid­da­gen var det kö till Storkyrkans port och i hög­ta­larna utan­för kunde man höra pas­tor Lennart Kosk­i­nen repetera sitt häl­sningsan­förande: ”Glöm för all del inte att sätta på era mobil­tele­foner när ni läm­nar kyrkan!” TV-folket drog kablar och blom­ster­bu­den sprang i skyt­tel­trafik med kransar som damer i mörk kavaj lade till­rätta och lade till­rätta igen för att till sist lägga dem på ett annat ställe.
I andra änden av kor­te­gevä­gen vid Adolf Fredriks kyrka kom de anhöriga ut efter en särskild avsked­scer­e­moni och en stund senare anlände den svarta katafalken dra­gen av två häs­tar. En pojke kikade in genom staket­spjälorna och utbrast: ”Jäla grym vagn!
Och den vita hästen! En genialisk idé.
När kor­te­gen nådde Storkyrkan kom vagnen med Astrids vita kista med god fart uppför Slotts­backen, en bra bit efter sprang flickan med den vita hästen och en dam i röd hatt råkade hamna mitt i vägen och fick kasta sig åt sidan i sista stund.
Vi stod sedan som pack­ade sil­lar i snål­blåsten bakom de blå-vita plas­t­ban­den. En flicka plad­drade i mobil­tele­fo­nen och försökte febrilt lokalis­era sin kom­pis: ”Men ser du inte en stor klocka på tor­net, dåra?”. En dam intill blev irrit­erad och bad henne gå någon annanstans och plad­dra.
Bred­vid oss stod två japan­ska ung­do­mar i päl­skrage och varma mös­sor. De var från Tokyo och hette Aya och Fumi. De hade ingen aning om var­för de stod där. ”Va? Astri…? Kan du skriva upp nam­net?” Nej, de hade aldrig hört talas om henne. Hon kanske inte är så världs­berömd som vi tror.
På en skylt innan­för dör­ren på Storkyrkan stod det: ”I denna lokal får vis­tas högst 1 250 per­soner sam­tidigt”. När begravn­ings­gud­stjän­sten bör­jade verkade det som om ingen läst föreskrifterna.
Och när Björn Isfälts musik till Bröderna Lejon­hjärta inledde gud­stjän­sten rörde sig S:t Göran och draken en smula. Åtmin­stone kän­des det så.

EGENTLIGEN VAR DET inte ett dugg sor­g­ligt. Om det inte hade varit för Inger Nils­son. Hennes tal var helt enkelt det mest gri­pande.
Av alla film­bar­nen är det hon som blivit mest förknip­pad med sin figur. Hon berät­tade att Astrid en gång när Inger var tonåring hade bett om ursäkt för att alla kallade Inger för Pippi.
”Men du ska aldrig be om ursäkt för att du gjort mitt liv så fan­tastiskt”, sade Inger Nils­son och talade om Astrids för­måga att beskriva förhål­lan­det mel­lan vuxna och barn på ett okon­st­lat sätt.
Hon lovade att nästa gång någon frå­gar henne om hon är lika rik som Pippi skall hon svara: ”Det är jag, för jag fick lära känna dig, Astrid! Och det är det rikaste av allt.”
När sedan klass 5A i Adolf Fredriks musik­skola sjöng Lilla Idas som­mar­visa som om man hörde den för första gån­gen, tyckte man att Astrid också borde fått höra.
Kanske var detta den sista stora icke-kungliga begravnin­gen: Gus­tav Fröd­ing, August Strind­berg, Selma Lager­löf, Dag Ham­marskjöld, Olof Palme. Det är en hand­full de senaste hun­dra åren. Kom­mer en för­fattare någon­sin att hedras på detta sätt av ett helt folk? Kanske är Astrid Lind­gren den sista för­fattaren som kun­nat spela en så stor samhäl­lelig roll.
Mar­gareta Ström­st­edt tog tillfäl­let i akt att låta Astrid än en gång nypa statsmin­is­tern i örat och utkräva ett löfte om att han skall ta ett större ans­var för bar­nen som har det svårt.

EGENTLIGEN VAR DET inte ett dugg sor­g­ligt. Svär­so­nen Carl Olof Nymans redogörelse för hur Astrids barn­barn min­des henne orsakade stor munter­het runt den vita kistan. Och Tommy Kör­berg krum­buk­tade sig lustig som den fat­tige bond­drän­gen.
När Selma Lager­löfs 100-åriga födelsedag firades 1958 sades det att hon kom­mer att läsas så länge det sven­ska språket talas. Man skulle kunna trav­es­tera det genom att säga att Astrid Lind­gren kom­mer att läsas så länge det finns barn i världen.
Astrid Anna Emilia Lind­gren är borta för evigt. Men hennes böcker… hennes böcker…
Så kom ögonblicket då de anhöriga lyfte den med röda rosor deko­r­erade kistan och bar den sakta ut mel­lan de väl­fyllda bänkraderna. Den sista jordafär­den går till Vim­merby. Vart annars?
Det blev väldigt tomt i Storkyrkan. Kung­ligheter som kom­mit i lim­ou­siner och van­ligt folk som köat i tim­tal läm­nade helge­domen. Endast de hun­dra ljusen fläm­tade.
Och S:t Göran dödade draken ännu en gång.

GP 9 mars 2002

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>