Utedass

His­to­rier om utedass

De flesta tycker antagli­gen att poli­tik och utedass inte hör ihop. För mig däre­mot är de evigt förknippade.

UTEDASS ÄR INTE bara kvav luft, sol­blänk mel­lan trä­plankor, flug­surr, avlägsna skratt, gåt­fulla läten i springor, besyn­nerliga tanke­banor och plöt­sliga luk­t­stö­tar. Det är också Bon­de­för­bun­det, Arbe­tarpar­tiet Socialdemokra­terna, Folk­par­tiet och Högern. De gamla valaff­is­ch­erna satt med ros­tiga häft­s­tift längs ena väggen.
Das­set hörde till ett sol­dat­torp i Högerud utan­för Arvika i Värm­land. Det var ihop­byggt med en mycket gam­mal ved­bod. Tor­pet var från 1800-talet med vapen­skylt på väggen.
Jag minns en arbe­tar­jätte med en slägga i nävarna, kanske från 1930-talet. Och en bonde bakom en plog i siluett mot en stilis­erad solnedgång: ”Rösta med Bon­de­för­bun­det”. Aff­is­ch­erna satt på en vacker tapet; en sådan som bara pas­sar i herrskap­srum och på utedass.
Vem som satte upp aff­is­ch­erna vet jag inte. Kanske var det den gamle indelte sol­daten West­lund som vi hyrde tor­pet av (fast han aldrig ville ta emot några pen­gar). Han bodde i granngår­den och bjöd på polk­a­griskarameller när vi kom med posten. Om han var på extra gott humör kunde han ta ner sin gamla kask och sin sabel som han vevade runt med en stund.
Han var mycket gam­mal. Mot slutet trodde han att han hade kor, fast i lagårn hade det inte stått en ko på åtskil­liga år. Men i ladan fanns det hö att hoppa i. Förr fanns det alltid ladugår­dar med hö att hoppa i varhelst man kom. Men West­lund hop­pade inte. Däre­mot tril­lade han ner från balkon­gen på ålder­domshem­met där han till slut ham­nade. 94-åringen över­levde. Dog av ålder­dom en tid därefter. Det blev auk­tion på vårt som­mar­torp och nya män­niskor fly­t­tade in. Det gamla här­bret från tidigt 1800-tal byg­gdes till med en hem­magjord veranda och grishuset inred­des.
Ett tag umg­icks jag med all­varliga planer på att smyga fram en mörk kväll och åter­erövra de gamla aff­is­ch­erna. Jag ansåg att jag på något sätt hade mer rätt till dem än de nya ägarna. Men pla­nen genom­fördes aldrig. Dessu­tom hade jag inget eget utedass att sätta upp dem på.

ANDRAS UTEDASS var mest obe­hagliga. De luk­tade till och med illa. Och några valaff­is­cher såg jag inte någon annanstans.
Ett dass såg jag aldrig inifrån. Men under­ifrån. Det var en gubbe som bodde på väg upp till Djup­dalen. Vi brukade smyga på honom och en gång gick han på dass. Det var öppet på bak­si­dan. Vår plan var att skjuta några nypon i baken på gubben och sedan pila därifrån genom sko­gen.
Vi tog oss fram i skottpo­si­tion med ena han­den för näsan. Men när vi kikade upp och såg hela härligheten blev vi allde­les han­dlings­för­la­made. En sådan jättestjärt hade vi aldrig skå­dat. Allra minst i det per­spek­tivet.
Vi sprang skräck­slagna därifrån och stan­nade inte för­rän vi var nere vid sjön. Nypo­nen hade gått sön­der i näven och det kli­ade förskräck­ligt.
– Såg du pun­gen?
– Ja, dä va hår pån.
– Ja mår ille!
– Ja mä!

FÖRST MÅNGA ÅR senare fick jag själv ett allde­les eget utedass. Också detta ett annex till en ved­bod, inte långt från det poli­tiska barn­doms­das­set för övrigt.
Das­set var ett två-håls, varav det ena var ett junior­fjöl. Man kunde sitta med dör­ren öppen och blicka in i sko­gen där råd­juren gick. De tas­sade fram runt huset men det var säl­lan man såg dem. Och mössen prass­lade i löven utan­för. Oup­phörligt.
Detta var ett helt opoli­tiskt dass. Ett natur­dass var det. Och man kände sig oer­hört naturlig när man satt där. Här fanns inga väg­gdeko­ra­tioner. Men vi skaf­fade strax några. På den högra sidan, från fjölen räk­nat, satt en färg­bild på ett Fabergé-smultron och ett tid­ningsklipp med en dikt av Tomas Tranströmer. På den högra hängde ett inra­mat foto förestäl­lande sku­tor i Skärhamn. En kvinnlig fotograf hade sign­erat, om jag inte minns fel. Sku­torna låg tätt och de utgjorde en fan­tasieg­gande kon­trast till i Värm­landssko­gen utan­för dass­dör­ren. På själva dör­ren hängde en fil­maff­isch, Casablanca med Ingrid Bergman. Ett nytryck.
På det här das­set satt man inte lika högt som på sol­dat­torps­das­set. Där­för blev det nöd­vändigt att tömma det efter ett tag. Lyck­ligtvis skedde det bara en gång under tiden vi hade stu­gan.
Så här gick det till: jag klädde mig i stövlar, en gam­mal polis­skin­n­jacka med reflexer, nya arbet­shand­skar inköpta hos Edvardssons i Kläss­bol och mössa. Sist band jag en hals­duk över mun och näsa. Jag såg ut som en gen­uin fem­femma.
Sålunda skru­dad gick jag till ver­ket. Först bröt jag loss träläm­men på bak­si­dan och sedan tog jag ett rejält tag med grepen i högen därinne och med några snabba stap­p­lande steg läm­pade jag skiten i en nygrävd grop. Allt genom­fördes under ett ivrigt stånkande och stö­nande, sam­tidigt som jag höll andan. Svet­ten lack­ade. Stanken var out­härdlig. Jag tvin­gades gå därifrån efter tre vän­dor för att hämta frisk luft.
Oly­ck­ligtvis hade vår nya granne kom­mit på besök under tiden, en ung kvinna som hade med sig en stor svart Newfoundland-hund som lystrade till nam­net Jussi. Jag sträckte fram han­den för att hälsa men drog snabbt till­baka den efter att ha sett hennes min. Egentli­gen var det lön­löst att försöka förk­lara kläd­seln och vad som var i görnin­gen, men jag pekade bort mot das­set och berät­tade så naturligt som möjligt vad jag höll på med. Det hade ingen som helst effekt. Kanske berodde det på att jag fort­farande hade hals­duken för munnen.
Jag skulle just ta av den och börja om när hon upp­gav ett fruk­tans­värt skri.
JUSSI!! NEJ JUSSI!! NEEEJ!!!
Jag vände mig om och såg den stora svarta hun­den rulla sig väl­lustigt i gropen jag just fyllt med tre skovlar. När den hörde matte ropa kom den genast springande i full kar­riär mot oss. Det hängde bruna saker i den lurviga pälsen. Jag tog betäck­n­ing bakom ett träd och matte försökte fly men snub­blade och hade snart sin lek­fulla kel­gris över sig, glatt gläf­sande och skäl­lande.
– Hun­dar brukar visst bete sig så där ibland. Det är helt nor­malt, försökte jag.
Utan ett ord gav hon sig av neråt sjön med hun­den. Jag slut­förde arbetet i ren desperation.

VID DETTA TILLFÄLLE älskade jag inte utedass. Det skall erkän­nas. Men det var tillfäl­let mer än das­set jag inte älskade. Man minns ändå bäst de fina kon­tem­pla­tiva stun­derna. Som barn: den lite pir­rande räd­slan över att ramla ner. Som vuxen: den inten­siva kon­tak­ten med barn­domens som­rar (endast sla­gen av smul­tron­d­oft). Utedas­set är ett ställe där man kan resa i tid och rum. Ett naturligt ställe.
Man exponerar sig för naturen och ger till­baka till naturen. Det är kär­nan i dasskänslan. En rit­uell akt, en kop­pling till för­fäderna. En nationell för­rät­tning: det nordiska ljuset är de blot­tade bleka stjär­tarna som sig­nalerar i mid­som­mar­nat­ten.
För mig hör utedass och som­mar ihop. För andra kanske det hör ihop med kåk­städer och spring över går­den kalla vin­ter­morgnar. (Jag älskade inte heller mitt dass när jag satt på det under ett sport­lov i minus tret­tio grader med två frigolit­skivor som enda livförsäkring.)
Men smaken för utedass är som baken, delad.

GP och Städer och ställen 1994 (Heidruns)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *