Konsten att se på tvären

 

Teck­n­ing: Ulf Sveningson

Härom dagen begravdes för­fattaren Lennart Hells­ing som blev 96 år gam­mal. I sam­band med att Hells­ing och tecknaren Fibben Hald skulle vara jury i GP:s sat­sning “Bar­net, ordet och bilden” träf­fade jag och Ulf Sven­ing­son dem. Tex­ten jag skrev var rik­tad direkt till bar­nen.
Här är en något förko­r­tad version.

JAG SKA BERÄTTA FÖR er om en far­bror som heter Lennart. Han skriver böcker. För barn, säger de vuxna men det är inte sant. Lennart Hells­ing skriver böcker för alla män­niskor. Krakel Spek­takel och Banan­bo­ken och alla de andra är gen­uina män­niskoböcker.
Två sidor har varenda sil­ver­slant.
En bok har sina sidor, det är sant
har goda sidor och har min­dre goda
- med män­nisko­rna är det likadant.
Lennart har sil­ver­glän­sande hår på större delen av huvudet, som han brukar ha en stor svart hatt på. Hans ögon är lite kine­siska, näsan stadig och munnen ser ut som den spelade trum­pet — eller blåste i sil­ver­horn ibland.
Han talar tyst och sakta. Han smakar lik­som på orden innan han släp­per ut dem i det fria mel­lan mus­taschen och det lilla läpp­skägget.
När man läser hans böcker förstår man att han skriver som han talar. Orden är grundligt provs­makade innan de trycks.
Det ter sig där­för naturligt att han gärna skriver om ätande och drickande, om rot­fruk­ter och grön­saker, om lem­mar, munnar, näsor och magar. Skrim­mel och skralta — pep­pra och salta.
Han har en humor som är len och varm. Den bub­blar långt nere i magen. Tup­par och kalkoner/ champinjoner/ostron och mel­oner. Det var gott.

NÄR LENNAR HELLSING var liten hade han inte lika många barn­böcker som du har. Där­för ville han skriva för barn när han bestämde sig för att bli för­fattare.
Han trä­nade sig först genom att skriva dock­teater­pjäser och göra skoltid­ningar med elaka verser om lärarna. Men snart insåg Lennart att om han någon­sin skulle bli en rik­tig för­fattare måste han veta något om män­nisko­rna. Först då kunde ha något intres­sant att berätta. Han bestämde sig för att pröva alla yrken som fanns.
Han utbil­dade sig till ingen­jör, job­bade i fab­rik, var skogshug­gare, stod i bokhan­del och arbe­tade på kon­tor. Vid det laget hade han förstått att det inte var möjligt att pröva alla yrken som fanns. Dessu­tom hade det gått bra att skriva en bok ändå.
Den gick han upp med till ett bok­för­lag som aldrig tidi­gare hade givit ut en barn­bok. Men Lennart sa att det var vik­tigt att satsa på den nya gen­er­a­tio­nen, som barn kallades lite högtidligt ibland. För det hade just varit krig och nu var bar­nen vik­ti­gare än någon­sin.
“Kom igen i mor­gon”, sa för­laget och sedan kom “Kat­ten blåser i sil­ver­horn”. Det var 1945.
Solen sjönk så rund och röd
som ett Nor­rlands lin­gonbröd
och på himlen hängde månen
som en giffel.

SEDAN DESS HAR han skrivit böcker i 47 år. Det har blivit tret­tio­fyr­tio sty­cken eller kanske fyr­tiofem­tio. Lennart är för­resten 73 år. Men han bor antagli­gen i Annor­lunda stad för, där är alla gub­bar unga.
Hans böcker heter så lustigt. En heter Summa sum­marum. En annan Den krång­liga kråkan. Och Kanal­jen i Ser­al­jen, Sju fikon eller sand i san­dalerna, Daniel Dopp­sko, Boken om Bagar Bengts­son, Banan­bok, Den under­bara pumpan, Gås med krås, Kung Kul och en bok heter bara Vitt.
Hans fig­urer är många. Krakel Spek­takel till exem­pel, som bor i ett torn­hus i Näp­pelunda, hvu­ud­stad i Alle­mans­land. I ett annat hus bor Kusin Vit­a­min och vid tor­get bor Opsis Kalop­sis.
Lennarts senaste bok heter “Att handla är nöd­vändigt”. Den hand­lar om att handla. Om hur man med lite fan­tasi kan få en van­lig livsmedel­saf­fär att för­vandla sig.
Den boken har han gjort till­sam­mans med sin kom­pis Fibben Hald. Jo, han heter Fibben. Det är näs­tan så att man kan tro att det är Lennart som hit­tat på det.
När Lennart och Fibben gör böcker till­sam­mans brukar de upp­söka de platser som boken hand­lar om. Där­för var de och hand­lade på Åhléns i Stock­holm när de gjorde den nya boken.
Vår kund­vagn glider tyst förbi ett smör­berg och ett mejeri med röd– och grön– och blåmjölk i. Bland fil och yoghurt van­drar vi.

HÄR SÄGE Lennart om dig som är barn:
- Bar­nen är poeter av sig själva. De har en sann poet­isk ådra.
Och Fibben berät­tade om när han första gån­gen fick beröm för något han ritat. Det var ett päron som han skulle sätta in i en ram. Han satte den på tvären och alla tyckte det var så fint och påhit­tigt.
Att sätta saker och ting på tvären är också Lennart Hells­ings spe­cialitet. För det är så, att den som ser hela världen på tvären ser så mycket mer än andra.
Den för­må­gan brukar de flesta barn ha, även om många tap­par den när de blir vuxna. Men hos några enstaka finns den kvar länge. Till och med hos far­bröder som är 73.
Fast det är dessvärre  mycket ovan­ligt.
Kringel krån­gel kråkas
roligt att få råkas.
 

GP 12 april 1992

 

Rakt in i händelserna

 

Nytt bild­ma­gasin.

TIDNINGARNA MINSKAR kraftigt ner sina bil­dredak­tioner i en accel­ererande fart. En hel yrkeskår är satt under press.
En lakonisk kom­men­tar till sit­u­a­tio­nen på Face­book av fotografen Johan Främst: “En gång i tiden hade jag ett jobb som inte alla kunde, nu har jag ett jobb som alla tror att de kan…“
I en sådan sit­u­a­tion är det både logiskt och djärvt att starta ett bild­ma­gasin. Eyewitness.nu är nam­net och tanken är att det ska vara ett forum för bil­dreportage.
Fotografen som ögonvit­tne. Det är inte enbart doku­menter­ing av hän­delser, det är mer än så. Fotografen som reporter, en som bär med sig ett upp­drag och kom­mer hem med en per­son­lig berät­telse. Jag var där. Jag såg. Jag vill att ni också ska se.
Bildens plats och bety­delse i jour­nal­is­tiken för­min­skas. Det är fotografen Mag­nus Sund­bergs utgångspunkt och det är där­för han är djärv nog att starta Eyewitness.nu som ska komma med fyra num­mer per år.
Sund­berg är en erfaren nyhets­fo­tograf, med många år på GP, och vet hur man går rakt in i hän­delserna. Och det är detta som är den stora behåll­nin­gen med Eyewitness.nu: fotografen som bok­stavli­gen står mitt i hän­delser­nas centrum.

DET FÖRSTA HAR rubriken “Hit men inte län­gre” och hand­lar om höstens hän­delser i Ungern där fly­k­tin­gar mötts med stängsel, tag­gtråd och kravallpo­lis.
Vi har sett dessa bilder på män­niskor som går längs vägar och på järn­vägsspår, bärande på barn och sina ryg­gsäckar och plas­tkas­sar. I Mag­nus Sund­bergs bil­dreportage sjunker bilderna in och stan­nar. De blir ett levande vit­tnes­mål.
En av de starkaste bilderna är tagen mitt bland tag­gtrå­den med poliser uppradade på en grusväg på ena sidan och några fly­k­t­ing­barn på en åker på den andra sidan avspär­rnin­gen. Fotografen står mitt emel­lan, men det råder ingen tvekan om var han har sitt hjärta.
Det är mycket stängsel och fört­vivlan men också hopp­fulla ansik­ten och ren glädje, som i bilden på Muhammed Osman från Syrien som med ett kär­leks­fullt leende tit­tar ner på sin tre månader gamla dot­ter Naja. Hon sover på hans arm, lugn nu efter tår­gasat­tacken från den unger­ska polisen dagen innan.
Och i Szegeds dis­trik­ts­dom­stol bärs Fah­dawi, skadad efter en granatat­tack i Aleppo, in med spjälade ben. Han är åta­lad för att ille­galt försökt ta sig in i Ungern.
Det är en stark när­varokänsla i bilderna, som alltid när Mag­nus Sund­berg hål­lit i kam­eran. En hård­nackad poesi. Gri­pande och med en kraftig röst som vill “sjunga stjärnorna från himlen”, för att tala med Edith Söder­gran.
Världen idag är full­ständigt genom­drunk­nad av bilder. Det finns gott om ögonvit­tnen. Bra. Men ännu bät­tre att yrkesper­son­erna bland dem fort­farande tror på den geno­mar­be­tade bildberättelsen. 

När man såg mörkret i tunneln

 

GP 4/5 2002

MIN FÖRSTA TEXT som krönikör på GP:s nyhet­sredak­tion hand­lade om att Skan­ska nu skulle ta över bygget av tun­neln genom Hal­land­såsen 1996. Rubriken var “När kom­mer tåget?” Det skulle ta näs­tan 20 år.
Det var den första av väldigt många tex­ter i samma ämne. Jag följde bygget, skan­dalerna och rät­tegån­garna.
Inför rät­tegån­gen mot tre chefer på Ban­ver­ket i maj 2002 pub­licer­ades detta reportage i bila­gan Två dagar. Det är upp­byggt kring den kanske mest drama­tiska tiden under hela tun­nel­pro­jek­tet. Feb­ru­ari 1997 var en tur­bu­lent månad på Ban­ver­ket: City­tun­neln genom Malmö skulle beslu­tas, i Hal­land­såsen växte vat­ten­prob­le­men för varje bor­rad meter, en mak­tkamp påg­ick och mitt i detta avg­ick gen­eraldirek­tören.
Min utgångspunkt är ett styrelsemöte i Stock­holm. Och motorn i reportaget är helt enkelt pro­tokol­let från detta möte.

 

KLOCKAN VAR STRAX före åtta freda­gen den 28 feb­ru­ari 1997. Det var snöfritt på gatorna i Stock­holms inner­stad, ett par minus­grader och fort­farande mörkt denna grå­mulna vin­ter­mor­gon.
Genom dörrslussen på Royal Viking Hotel vid Cen­tralen drop­pade sjut­ton all­varstyn­gda her­rar och damer in med väskor och port­föl­jer i hän­derna. De stan­nade upp i recep­tio­nen och tit­tade på tavlan med förteck­nin­gen över bokade kon­fer­en­srum. På ett av dem stod det: Ban­ver­ket.
De gick en trappa upp till ett trångt kon­fer­en­srum som hade fön­ster ut mot den dys­tra Klarabergsviaduk­ten. Det var ingen munter stämn­ing.
Bland dem som satte sig kring ord­föran­den Gerd Eng­man, land­shövd­ing i Öre­bro, fanns Ban­ver­kets tekniske chef Nils-Erik Bergström, förre vpk-ledaren Lars Werner, gen­eraldirek­tören för Folkhäl­soin­sti­tutet Agneta Dreber, riks­dags­man­nen Ing­var Johns­son (s) från Troll­hät­tan, ekono­midi­rek­tören Erland Jacob­s­son och divi­sion­schefen Sven Bårström.
Massme­dier­nas intresse för Ban­ver­ket de senaste dagarna var en mild väs­tan­fläkt mot vad som komma skulle. Vad delt­a­garna i detta styrelsemöte inte vis­ste var att de just befann sig i beg­yn­nelsen av det som skulle bli Sveriges största miljöskan­dal. Flera av dem skulle hamna i pol­is­förhör, hela styrelsen mis­stänkas för brott och en skulle åta­las.
Fem kilo­me­ter av sjut­ton var klara i tun­neln genom Hal­land­såsen sedan starten drygt tre år tidi­gare. Pro­jek­tet hade kan­tats av ständiga prob­lem. I feb­ru­ari 1996 hade Skan­ska tagit över och ju län­gre man kom genom det porösa berget desto snab­bare tömdes åsen på vat­ten. Vat­ten­domen hade över­skrid­its så gott som varje dag i tre månaders tid.

NÄR GERD ENGMAN öpp­nade styrelsemötet hade alla när­varande redan noterat att det var en per­son som fat­tades. Gen­eraldirek­tören, Mon­ica Ander­s­son, dök inte upp. Tret­tio­sex tim­mar tidi­gare hade hon skrivit sin avsked­san­sökan.
Just det här mötet ägnade åkla­garna i Malmö mycket tid åt i sin utred­ning. Samtliga styrelseledamöter förhördes. Frå­gan var: Hur mycket vis­ste de om prob­le­men i tun­neln? Inte mycket, enligt dem själva.
Sam­manträdet inled­des utan Mon­ica Ander­s­son och förslaget till dagord­ning god­kän­des, likaså pro­tokol­let från förra mötet. Sedan kom punkt 4, som var ny: “Ställföreträ­dande gen­eraldirek­tör”. Styrelsen utsåg Nils-Erik Bergström. Det
var inte första gån­gen för hans del. Han hade varit ställföreträ­dande i ett helt år innan Mon­ica Ander­s­son blev gen­eraldirek­tör. Nils-Erik Bergström är en plik­t­tro­gen tjän­ste­man inom Ban­ver­ket och han accepter­ade. Fem år senare skulle denna utnämn­ing föra honom till tingsrät­ten i Ängel­holm, åta­lad för brott mot vat­ten­la­gen.
Det var ett brott som begåtts redan tre månader tidi­gare. Men man skulle också kunna säga att det var ett brott som påg­ick även under detta styrelsemöte. Bara under den tid det tog för delt­a­garna att sätta sig hade tio­tusen­tals liter vat­ten for­sat in i tun­neln i Hal­land­såsen. Åtskil­ligt mer än vad som stod
angivet i vat­ten­domen från 1992.
Denna feb­ru­a­ri­mor­gon rann det in nära 50 pro­cent över tillåtet värde i den södra tun­neln och i den norra for­sade det in 2 400 liter per minut, vilket var mer än tillåtet för hela pro­jek­tet. För de ans­variga i Ban­ver­ket Region Syd var läget des­perat. De hade dessu­tom i dessa dagar blivit anmälda av länsstyrelsen i
Kris­tianstads län för brott mot vat­ten­la­gen.
Trots mot­gån­garna fanns det ändå en viss opti­mism bland de ans­variga i Skåne. De hade just hit­tat det som skulle kunna rädda dem från ett gigan­tiskt ingen­jörs­fi­asko. Åtta dagar innan styrelsemötet hade de beställt 25 ton av ett tät­ningsmedel som var något utöver det van­liga. Det hette Rhoca Gil.

NÄSTA PUNKT dagord­nin­gen var “Organ­i­sa­tions­frå­gan”. Den hade hängt med ett par år. Ban­ver­ket var extremt decen­tralis­erat. Till och med en så stor entre­pre­nad som tun­neln genom Hal­land­såsen sköttes helt av Region Syd i Malmö utan större inbland­ning från huvud­kon­toret i Bor­länge. Kon­trak­ten under­teck­nades av regionchefen, inte av gen­eraldirek­tören.
Mon­ica Ander­s­son till­trädde den 10 jan­u­ari 1996 och när hon första gån­gen träf­fade direk­tio­nen med de fem regioncheferna fick hon känslan av att “det här var inte en direk­tion, det här var ett feo­dalkun­gadöme med fem feo­dal­her­rar och en kung som gjorde inspek­tion­sre­sor med jämna mel­lan­rum.“
I pol­is­förhöret beskriver Mon­ica Ander­s­son mötet med tf gen­eraldirek­tören, Nils-Erik Bergström, och divi­sion­schefen Sven Bårström, som hade en färdig omor­gan­i­sa­tion­s­plan: “Dom trängde upp mig mot väggen … och så avkrävde dom mig att jag skulle ställa upp för den här omor­gan­i­sa­tio­nen, men då förk­la­rade jag för dom att det tänker jag abso­lut inte göra.“
Hon ville bilda sig en egen upp­fat­tning först och kon­fer­erade med Rik­sre­vi­sionsver­kets chef, tidi­gare medlem av Ban­ver­kets styrelse, Inga-Britt Ahle­nius som rek­om­mender­ade en kon­sult­firma.
Rik­sre­vi­sionsver­ket (RRV) hade något år tidi­gare rik­tat skarp kri­tik mot hur Ban­ver­ket var organ­is­erat i en rap­port med titeln: “På rätt spår?”. Den decen­tralis­er­ade organ­i­sa­tio­nen hade brist­fäl­lig öppen­het och ett huvud­kon­tor med för liten kom­pe­tens.
Mon­ica Ander­s­son kände sig isol­erad: “Jag hade en organ­i­sa­tion som inte hade någon som helst förståelse för det jag sysslade med.” Inte heller styrelsen förstod: “Det var pre­cis som att styrelsen kände det som om att det var dom som blev kri­tis­er­ade, att dom var så ett med själva organ­i­sa­tio­nen”.
Agneta Drebers åsikt är den mot­satta:
– Mon­ica Ander­s­son tyckte att styrelsen kri­tis­er­ade henne om man ställde frå­gor.
Något fel tycks det ha varit och mot­sät­tningarna eskaler­ade under våren. Vid ett direk­tion­s­möte den 8 maj mark­er­ade chefen för Region Syd, Hans Otten­falk, med all önskvärd tyd­lighet att gen­eraldirek­tören inte skulle lägga sig i hans revir.
Det var inte så kon­stigt att Mon­ica Ander­s­son fick regioncheferna emot sig. Hon ville näm­li­gen byta ut alli­hopa. De satt fast i det gamla. Otten­falk erb­jöds pen­sion, vilket han accepter­ade.
Mon­ica Ander­s­son ville bygga upp en cen­tral stab direkt under sig och bör­jade rekry­tera chefer. Hon ville ha kon­troll. Styrelsen stödde hennes planer, även om det fanns kri­tiska röster. Den beslöt att fort­sätta arbetet.

SEDAN ÖVERGICK MAN till punkt num­mer 6: “Rap­porter”. Den hand­lade om en kon­sult som skulle arbeta med intern­re­vi­sion. Det fanns säk­ert saker att hitta, för senare detta år skulle Ban­ver­ket få under­känt av RRV för sät­tet att hantera statens pen­gar.
Punkt 7: “City­tun­nel” var ett explo­sivt ämne. Det var på denna fråga som Mon­ica Ander­s­son två dagar tidi­gare hade avgått efter knappt fjor­ton månader som gen­eraldirek­tör.
City­tun­neln skulle byg­gas under Malmö och var en del av sat­snin­gen på Västkust­banan. Mon­ica Ander­s­son var inte emot tun­neln men kri­tis­er­ade regerin­gens förslag till finan­sier­ing som hon tyckte även­tyrade Ban­ver­kets ekonomi, vilket även ver­kets revi­sorer ansåg. Det var dessu­tom bråt­tom.
Ons­da­gen den 26 feb­ru­ari hade kom­mu­nika­tion­s­min­is­ter Ines Uus­mann beor­drat ett extrainkallat styrelsemöte per tele­fon för att få fram ett snabbt beslut om City­tun­nelav­talet. Vissa käl­lor häv­dar att även hon ifrå­gasatte tun­nelns finan­sier­ing men att statsmin­is­ter Ing­var Carls­son drev på.
Mötet bör­jade klockan nio på mor­gonen men ajourn­er­ades. Knappt hade de lagt på lurarna för­rän tele­fon­erna gick varma.
Ines Uus­mann som befann sig i Luleå hade en livlig diskus­sion med Mon­ica Ander­s­son om vad lyd­nad­sp­lik­ten för en gen­eraldirek­tör bety­der. Hon blev senare KU-anmäld för min­is­ter­styre men friades.

FÖR MONICA ANDERSSON var det en per­son­lig fråga. Hon ville kunna se sig själv i spegeln. Ines Uus­mann hade flera sam­tal under dagen med styrelsens ord­förande Gerd Eng­man.
– Jag sa till Gerd, snälla du se nu till att Mon­ica inte gör något i affekt, att det är väl genomtänkt!
Men Gerd Eng­man kunde inte förhin­dra avgån­gen:
- Mon­ica Ander­s­son över­ta­lar man inte. Hon var ben­hård.
Beslutet fick styrelsen på sit­tande stjärt. Mon­ica Ander­s­son upp­fat­tade att det fanns vissa öpp­ningar till diskus­sion på mor­gonen, men när mötet återup­p­togs på kvällen hade hon alla emot sig.
Styrelsen beslöt att följa regerin­gens önskemål om finan­sierin­gen av City­tun­neln. Mon­ica Ander­s­son satte sig ner på sitt tjän­sterum i Bor­länge och skrev sin avsked­san­sökan. Hennes kom­mentarer var bit­tra: “Styrelsen tog några tim­mars sam­manträde per tele­fon på sig att köra över Ban­ver­kets experter”. Det var dock långt ifrån alla som bekla­gade hennes avgång. Agneta Dreber: - Hon behövde ett skäl att avgå. Hon var inte rätt per­son för det här job­bet. Hon hade fel ansats till medar­betare och styrelse. Hon kallades tuff men jag skulle hellre säga osmidig.
Dagen efter Mon­ica Ander­ssons avgång under­teck­nades avtalet om City­tun­neln i Malmö av Ban­ver­kets rep­re­sen­tant Sven Bårström.
Till styrelsemötet den 28 feb­ru­ari var Sven Bårström kallad för en annan uppgift. Han hade skrivit en PM om vat­ten­prob­le­men i Hal­land­såsen som togs upp under punkt num­mer 8: “Årsre­dovis­ning”.
Sven Bårström redogjorde för innehål­let i sin skriv­else, som styrelsen fick se först när de kom till mötet. Men det hade fun­nits en mer alarmerande PM tidi­gare, skriven av Erland Jacob­s­son, tf eko­nomichef.
I slutet på jan­u­ari 1997 fick Mon­ica Ander­s­son ett sam­tal från honom. Han frå­gade:
- Är det någon som informerat dig om att det är prob­lem i Hal­land­såsen?
- Nej, vaddå?
Jacob­s­son hade varit på ett möte i Malmö den 24 jan­u­ari där man beslu­tat att kräva mera pen­gar för att komma till­rätta med det inläckande vat­tnet. Det hand­lade om över en mil­jard för det dyraste alternativet. 

I POLISFÖRHÖRT berät­tar Mon­ica Ander­s­son att hon gick direkt till Sven Bårström och Nils-Erik Bergström och frå­gade: “Vad är det här egentli­gen?”. De lug­nade henne och sa att det inte var så all­varligt. Men hon hade sedan länge varit skep­tisk till tun­nel­bygget.
Ines Uus­mann hade vär­vat Mon­ica Ander­s­son från Stock­holms kom­mun, där hon var socialdemokratiskt stads­byg­gnads­bor­gar­råd. Uus­mann ville ha någon med miljökun­skaper i det av tekniker totalt domin­er­ade Ban­ver­ket. Mon­ica Ander­ssons miljöen­gage­mang var större än Ines Uus­mann kunde ana. Redan efter några veckor på den nya posten läste hon brev från oroliga invånare på Hal­land­såsen. Den 15 feb­ru­ari informer­ades hon om sit­u­a­tio­nen vid ett besök i Malmö. Hon har sagt efteråt att hon “fick en sån här intu­itiv känsla utav att det här pro­jek­tet inte var bra, det var ett pro­jekt som jag inte trodde på”.
Det gick så långt att hon ville ta upp en diskus­sion om att stoppa bygget. Hon fick starka reak­tioner. Eko­nomichefen Erland Jacob­s­son var­nade henne för att driva frå­gan och på Region Syd var man besvärade över att hon hade tagit upp den. Det rap­porter­ades om att något av en revolt­stämn­ing var på gång.
Hennes inställ­ning hade också vål­lat irri­ta­tion på departe­mentet. Mon­ica Ander­s­son träf­fade Ines Uus­mann i Växjö i mit­ten på sep­tem­ber: “Hon dök på mig direkt om Västkust­banan och sa att du ser väl till att den blir genom­förd i tid och att alla pro­jekt blir fullt genom­förda, där­för att det här ska vara klart till Öre­sunds­brons invi­gn­ing.“
Ines Uus­mann var pres­sad av regerin­gens löften om den storskaliga sat­snin­gen på järn­vä­gen och förbindelsen med Europa. Ban­ver­ket var i sin tur pres­sat av Uus­mann att genom­föra bygget och Skan­ska hotades av stora skadestånd­skrav om de inte höll tidsschemat.

HÖSTEN 1996 BLEV läget allt mer des­perat för tun­nel­byg­garna. Teknikerna vis­ste att det fanns mycket vat­ten i åsen men de över­raskades av att det var så svårt att injek­tera, täta med cement. Efter ett år i Hal­land­såsen kon­stat­er­ade Skan­ska
att det mesta arbetet inte bestått i att bygga en tun­nel, utan i att försöka täta den. I bör­jan på 1997 när 58 fastigheter berö­vats sitt vat­ten ville Skan­ska omförhandla kon­trak­tet.
Mötet i Malmö den 24 jan­u­ari var ett kris­möte. Detta framgår av den PM som Erland Jacob­s­son skrev. Han var orolig. Ett fort­satt bygge skulle kräva ett rejält till­skott av pen­gar sam­tidigt som ingen kunde garan­tera att “det inte dyker upp nya obe­hagliga, kost­nad­skrä­vande över­raskningar”.
Han ställde till och med frå­gan om pro­jek­tet skulle avbry­tas och avs­lu­tade: “Med hän­vis­ning till ovanstående bör frå­gan om fort­sät­tnin­gen på Hal­land­såspro­jek­tet skyn­d­samt prö­vas förut­sät­tningslöst. Uppgifter om det inträf­fade kom­mer säk­erli­gen att bli offentliga eller bli kända på annat sätt väldigt snart.“
Den 7 feb­ru­ari informer­ade Mon­ica Ander­s­son styrelsens ord­förande Gerd Eng­man om Jacob­ssons PM och sa vad hon tyckte:
– Det som står här i Erland Jacob­ssons pap­per är så all­varligt att det är min upp­fat­tning att nu måste vi ha en diskus­sion om att stoppa pro­jek­tet i styrelsen. Det här är ju inte rim­ligt, ska vi verk­li­gen fullfölja det här pro­jek­tet med dom här höga kost­naderna som det innebär?
Gerd Eng­man blev upprörd över infor­ma­tio­nen, men tyckte att ett stopp lät lite galet för då hade Ban­ver­ket investerat i onö­dan. Tun­nel­bygget var dessu­tom starkt förankrat i regering och riks­dag och de var verk­ligt angelägna om att det skulle fullföl­jas. Eng­man bad Ander­s­son att be Sven Bårström skriva ett under­lag inför styrelsemötet den 28 feb­ru­ari.
Nu, om inte förr, insåg Ander­s­son och Eng­man all­varet i sit­u­a­tio­nen. Men de häv­dar att de vid den här tid­punk­ten ännu inte förstått att gränserna i vat­ten­domen över­skrid­its. Och det står fak­tiskt inte i klar­text vare sig i Jacob­ssons eller Bårströms PM.
Desto klarare stod det uttryckt i det tid­ningsklipp som ham­nade på Mon­ica Ander­ssons bord. Där stod att länsstyrelsen i Kris­tianstads län den 20 feb­ru­ari läm­nat in en anmälan mot Ban­ver­ket om brott mot vat­ten­la­gen. Denna anmälan säger sig Gerd Eng­man inte känna till för­rän i okto­ber.
Sven Bårström skrev alltså ett eget PM som han före­lade styrelsen. Till skill­nad från Jacob­s­son ställde han inte frå­gan om att eventuellt avbryta tun­neldrivnin­gen genom Hal­land­såsen. Vat­ten­läck­aget blev enbart till en ekonomisk fråga på styrelsemötet. Ingen frå­gade hur mycket vat­ten som läckte in.
Ingen frå­gade om det “kemiska tät­ningsmedel” som använts. Ingen ifrå­gasatte pro­jek­tet.
Styrelsen pumpade i stäl­let in mer pen­gar. Det blev ett tilläg­gsanslag på 800 miljoner till betongskal på utsatta ställen, vilket ändå skulle med­föra ett vat­ten­läck­age på näs­tan det dub­bla mot det tillåtna. Men en ny vat­ten­dom skulle sökas.
Beslutet fördes in i tex­ten till årsre­dovis­nin­gen. I pro­tokol­let kom det att stå: “Efter en ingående diskus­sion i styrelsen utfördes vissa jus­teringar i tex­ten.“
Det är allt som står om prob­le­men i tun­neln. Nam­net Hal­land­såsen nämns inte någon­stans i pro­tokol­let. Inget om Sven Bårströms PM heller. Sveriges största miljöskan­dal fick en mycket diskret inledning. 

NÄSTA PUNKT styrelsemötet, num­mer 9, var en for­malitet: “Bud­getun­der­lag 1998–2000″. Samma punkt på den dagord­ning som Mon­ica Ander­s­son skickat ut hade
struk­its. Den hade rubriken: “Ban­ver­kets miljöar­bete”. Här skulle gen­eraldirek­törens miljö­ex­pert Per Kåge­son ha redogjort för den miljöpol­icy han arbe­tat fram.
Kåge­son hade engager­ats av Mon­ica Ander­s­son som råd­gi­vare i miljöfrå­gor i okto­ber 1996. Han bad själv att få göra en miljöpol­icy.
– Det var illa beställt med miljöar­betet inom Ban­ver­ket, säger han. Cheferna hade åsik­ten att järn­vä­gar var ett miljövän­ligt alter­na­tiv i sig och ville inte bli belas­tade med ytterli­gare krav.
Per Kåge­son hade även noterat vat­ten­prob­le­men i Hal­land­såsen.
– Efter utkastet till allmän pol­icy skulle jag titta på några konkreta pro­jekt. Högst på den lis­tan stod Hal­land­såsen. Jag vis­ste att de låg på gränsen till domen. I slutet på novem­ber 1996 fick jag veta att de bara hade hun­nit knappt en fjärd­edel av tun­nel­bygget och förstod att de inte skulle klara det. Jag är rätt säker på att jag berörde det med Mon­ica Ander­s­son.
Per Kåge­son slu­tade när Mon­ica Ander­s­son avg­ick. Miljöpol­i­cyn antogs i maj 1997.
Vid den tid­punk­ten var det inte bara vat­ten som läckte från tun­nel­bygget, det var även Rhoca Gil.

I DET TRÅNGA OCH varma kon­fer­en­srum­met på Royal Viking Hotel hade man äntli­gen kom­mit fram till punkt 10: “Sam­manträdet avs­lu­tas”. Gerd Eng­man tack­ade alla för ett bra arbete under de tur­bu­lenta dagarna när gen­eraldirek­tören avg­ick.
Mötes­delt­a­garna sam­lade ihop sina pap­per och reste sig upp.
Om de hål­lit sig till den ursprung­liga dagord­nin­gen hade det fun­nits ännu en punkt: “Övriga frå­gor”. Man skulle kunna tänka sig flera sty­cken. Till exem­pel:
Var­för avg­ick Mon­ica Ander­s­son? Hon var ju näs­tan klar med omor­gan­i­sa­tio­nen och hade bör­jat sätta tän­derna i Hal­land­såsen. Var det kanske så att hon kände sig omöjlig på posten med den inställ­ning hon hade till tun­nel­bygget. Bör­jade hon till och med inse att det här var på väg att barka åt sko­gen allde­les? Var City­tun­neln en bra utgång?
En annan övrig fråga: Hur mycket vis­ste led­nin­gen om vat­ten­prob­le­men? Gerd Eng­man och övriga styrelsemedlem­mar förnekar kännedom och har blivit fri­ade från mis­stanke av åkla­garna. Men Mon­ica Ander­s­son? Hon var ju ändå gen­eraldirek­tör. Dessu­tom med ett miljöen­gage­mang och en tidig kri­tik mot pro­jek­tet. Hon besökte aldrig tun­neln men hösten 1996 rea­ger­ade hon på en plan­erad grund­vat­ten­sänkn­ing och i novem­ber vis­ste hennes när­maste miljö­ex­pert att det var stora prob­lem med vat­tnet.
De ans­variga för bygget anser att hon borde vetat och Per Kåge­son säger:
– Det var tvek­löst att led­nin­gen kände till detta. Tun­nel­bygget var det i särk­lass mest kom­plicer­ade pro­jekt som Ban­ver­ket hade hanterat, med risk för kraftigt röda siffror i bok­förin­gen.
Skulle man låtit en pro­jek­tchef hantera detta utan att ställa frå­gor? Eller var det som Mon­ica Ander­s­son själv säger, att den enda infor­ma­tion om Hal­land­såsen hon fick var av ekonomisk natur. Region Syd skötte tun­neln helt på egen hand och efter­som de vis­ste att gen­eraldirek­tören hade hotat med att stoppa pro­jek­tet fanns det anled­ning att sila infor­ma­tio­nen till huvud­kon­toret i Bor­länge.
Jacob­ssons och Bårströms PM var kanske en ovan­ligt lyckad kam­panj. De fick sina 800 miljoner. Utan några besvärande frå­gor. De kunde köra på. Och det gjorde de. Tills krea­turen drack ur Vad­bäcken. Det var i sep­tem­ber 1997. Sedan dess har tun­nel­bygget genom Hal­land­såsen stått still.
Här anmäler sig ytterli­gare en övrig fråga: Kom­mer det att återupptas? 

Peter Lenken, GP Två Dagar 4 maj 2002

Fakta/ detta hände:
1996
10 jan­u­ari: Mon­ica Ander­s­son till­träder som gen­eraldirek­tör för Ban­ver­ket.
15 feb­ru­ari: Skan­ska tar över som entre­prenör.
27 novem­ber: Länsstyrelsen upp­ma­nar Ban­ver­ket genom ett vites­föreläg­gande att göra något åt prob­le­men med det inläckande vat­tnet i tun­neln. Ban­ver­ket överk­la­gar och får rätt på grund av ett formellt fel.
1997
24 jan­u­ari: Region Syd har kris­möte i Malmö. Vat­ten­domen över­skri­den sedan en månad.
20 feb­ru­ari: Länsstyrelsen anmäler Ban­ver­ket för brott mot vat­ten­la­gen. Samma dag beställes det första par­tiet Rhoca Gil.
26 feb­ru­ari: Styrelsen beslu­tar att god­känna avtalet om City­tun­neln i Malmö. Mon­ica Ander­s­son avgår.
28 feb­ru­ari: Styrelsen utser en tf. gen­eraldirek­tör och beslu­tar om 800 miljoner mer till tun­nel­pro­jek­tet för att komma till rätta med vat­ten­prob­le­men.
30 sep­tem­ber: Tun­nelar­betet avbryts. Rhoca Gil-skandalen ett fak­tum.  

Hon lät inte hatet segra

I SAMBAND MED DÅDET i Troll­hät­tan talas det om att något lik­nande inte hänt på en svensk skola sedan 1961. Den gån­gen var det Kungälv som stod för rubrik­erna.
Lörda­gen den 4 mars det året sköt en vil­dawest­ern­fix­erad 17-åring sju kil­lar på lärover­kets skoldans. En av dem, Per-Håkan, dog.
Pojken som höll i pis­tolen hade sett för många west­ern­filmer på tv, ansågs det. Bröderna Cartwright utpekades som dåliga före­bilder.
Det var en annan tid. När det hjälm­försedda hatet ännu inte för­grenat sig ut i samhäl­lets nervtrå­dar.
35 år senare träf­fade jag offrets mor, 89-åriga Essie Alt­vall, i sam­band med ett reportage om Kode­mor­detEssie och hennes man Sture star­tade Nordiska folkhögskolan i Kungälv och de bjöd ofta in ung­do­mar till diskus­sion­saft­nar. Det var en sådan träff som Pelle just läm­nat när han gick till skoldansen.
Carl Milles skulp­tur­rep­lik Guds hand som står på berget vid folkhögskolan är ett minne över Pelle.
Essie Alt­vall gjorde något märk­ligt dagen efter han blivit mör­dad: hon gick med blom­mor till mör­darens föräl­drar. Hon såg dem också som offer för våldet. De trös­tade varan­dra.
Det var en annan tid.
Djupt inom oss finns en röst som vill väl. Vi måste lyssna till den rösten idag när våldet ökar och många barn far illa, menade Essie.
Det är en tankestäl­lare om det eskalerande hatet. Som­liga saker är helt enkelt oför­låtliga. Men hop­pet om att hat ska få den goda sidan att växa, det finns även i vår tid.

GP 25 okto­ber 2015 

P.S. Anna-Maria Hager­fors skrev ett utmärkt reportage kring hän­delserna i Kungälv 1961 i DN.

 

Nobelpris till det litterära reportaget

Foto: Mar­garita Kabakova

NÄR SVETLANA ALEKSIJEVITJ tillde­lades nobel­priset i tors­dags var det också ett stort lyft för det lit­terära reportaget. En röst jag hörde ifrå­gasatte om jour­nal­is­tik verk­li­gen kan vara lit­ter­atur. Men dessa två gen­rer har alltid över­lap­pat varan­dra.
En roman kan vara mer sann än en doku­men­tär. En text baserad på fakta kan låna skön­lit­terära stil­grepp.
Svet­lana Alek­si­je­vitj är utan tvekan en värdig nobel­prista­gare. Hon är en berättare. Lit­ter­atur är berät­telser, det är även jour­nal­is­tik.
Alek­si­je­vitj använ­der en jour­nal­is­tisk arbetsme­tod när hon gör research till sina böcker. Mate­ri­alet bear­be­tas lit­terärt.
Någon pås­tod att Svet­lana Alek­si­je­vitj hit­tat på en egen genre med sina omfat­tande inter­vjuer omvand­lade till lit­terära berät­telser. Men inget är nytt under solen.
Den amerikan­ska för­fat­tarin­nan och jour­nal­is­ten Mary McCarthy (1912–1989) sa: “What I really do is take real plums and put them into an imag­i­nary cake.“
Men det är egentli­gen en annan amerikan jag tänker på i sam­band med Alek­si­je­vitj: Studs Terkel (1912–2008). Han skrev böcker om Viet­namkriget, Rasprob­lem, depres­sio­nen, åldrande. Alla baser­ade på ett digert inter­vju­ma­te­r­ial.
På Studs Terkels gravsten står det: “Curios­ity did not kill this cat”. Vid begravnin­gen beskrevs hans livs­gärn­ing på föl­jande sätt: “Han var över­ty­gad om att alla män­niskors röster hade rätt att bli hörda och att de hade något vik­tigt att säga. Han var där för att lyssna, att doku­mentera och att se till att deras his­to­rier inte blev glömda
En beskrivn­ing som också kunde gälla för Svet­lana Alek­si­je­vitj.
Studs Terkel skil­drade amerikansk his­to­ria och det amerikan­ska samhäl­let. Under 45 år hade han ett radio­pro­gram i Chicago varje vecka där han inter­vjuade en per­son. Pod­cast är inte heller någon ny genre.
Studsterkel.org finns 9000 tim­mar inter­vjuer, bland annat med en rad fem­i­nis­ter.
Vad sa han själv om sin arbetsme­tod? Jo, först måste man vaska fram guld­ko­r­nen i det digra mate­ri­alet. Men det är inte klart med det. Sedan ska man tillverka ett smy­cke av guldet.
Det är en sådan guldsmed som nu fått nobel­priset i litteratur.