Teaterbussen

 

  • En gång, under tiden på GP:s söndagsredak­tion på 90-talet, fick jag upp­draget att åka med på en teater­resa till Stockholm. 

 

Teater­bussen från Borås

DE KOMMER FRÅN Fin­spång, Ron­neby, Skara, Horred, Avesta och Karl­stad. Det är Kum­labuss, Gus­tavs­sons i Mull­sjö, Six­tens resor och MK Buss­re­sor. Det är lördag och alla är på väg till Stock­holm.
Ombord finns förvän­tans­fulla land­sorts­bor som beta­lat 1.000 kro­nor plus avbeställ­ningsskydd för en helg med teater, sight­see­ing och förstak­lasshotell i huvud­staden.
Tidigt på lördagsmor­gonen plockas de upp. Som­liga har stora resväskor med sig, andra en liten bag som stop­pas under benen när de sjunker ner i buss­fåtöl­jen. Det är enstaka par och större säll­skap på sex per­soner. Det sam­ta­las låg­mält men ivrigt. Så kom­mer Käcke Erling på och häl­sar alla ”GOD MORGON!”. Inte bara det, han kräver tydliga svar från var och en också.
Rut reser med vänin­norna i bowl­ing­gänget. De skall se ”Stålar” på Inti­man — ”en girig fars”. Katrin bjuder på clemen­tiner. Och Svea har köpt en Bell­man­lott. Så trevligt. De hjälps åt alla fyra att skrapa. Ingen vinst, men Katrins grannes dag­mamma vann 100.000 kro­nor på en triss­lott i förra veckan.
Chauf­fören sät­ter på Ring så spelar vi med Tord Carls­son. Kom­mer ordet ”kal­a­ba­lik” från norskan, turkiskan eller latinet? Finnsko­gavalsen med Olle Johnny. Alltmedan de leriga åkerte­garna glider förbi utan­för buss­fön­stren. Och ett sågverk. Och Franssons fab­riks­försäljn­ing. En mil utan­för Jönköping, när de flesta slum­rar, ser Rut två älgar. Två stora, såg ni? Vilka hal­sar dom har.
Första stop­pet är Brun­storps Värd­shus utan­för Huskvarna. ”Gästerna bety­der allt för oss”. Det förstår man, anmärker Katrin spet­sigt. Över 50 kro­nor för två fika!
En rast till blir det i Nyköping. Katrin vill äta men Rut och Svea tycker det är onödigt. Märta föres­lår en enkel omelette. Det kan vi ju ta så vi står oss. Ser ni, de har samma dukar som i bowl­ing­hallen. Så trevligt.
Klockan är halv två när bussen passerar Rik­sre­vi­sionsver­ket på Kung­shol­men. Och här lig­ger hotel­let, Ama­ran­ten. Åh, så fint! Och så tyst dör­rarna glider upp.
En guide vän­tar i foa­jén. Häl­sar välkom­men på bred gotländ­ska och delar ut teater­bil­jet­terna och rum­sny­ck­larna. Men det är ju bara ett kort med hål i! 239 och 244. Då bor vi inte så långt ifrån varan­dra. Så trevligt.
Dans­buf­fet­bil­jet­ter kostar 280 kro­nor styck. Oj, det var inte bil­ligt. Men man får väl kosta på sig lite när man ändå är i Stock­holm.
Damerna tar hissen upp till sina rum med tret­ton TV-kanaler, små scham­poflaskor i badrum­met, mini­bar och extrakudde på hyl­lan i garder­oben. Tusen­tals andra buss­re­senärer gör samma sak när de fyller hotell­sän­garna i Stock­holm på hel­gerna.
Rut har redan provle­gat sin. Tror visst att hon som­nade en stund när Svea höll på inne i badrum­met. Slå en sig­nal hem till Erik är väl inte att tänka på, det ska ju vara så dyrt att ringa från hotell.
Nu har de några tim­mar i Stock­holm. Kanske har Åhléns öppet till fyra. Och NK hin­ner vi säk­ert med. Måste man lämna in nyck­elko­rten?
Tio i sju går bussen till teatern. Först släp­per den av på Vasan och de som ska på Sköna Helena med Mar­tin Ljung. Den kanske man skulle tagit.
Inti­man. Här är det. Vilken trevlig salong. Hur gam­mal är den här teatern? Strind­berg har spelat här sade herrn bred­vid. Kan det vara möjligt? Var han skåde­spelare också?
Salon­gen är bara halv­full. Det verkar vara mest folk från andra bus­sar. En flicka fnit­trar hys­teriskt innan ridån går upp. Det är rent genant att höra. Är hon full? Jo, och pojkarna på samma rad. Tänk så barnsliga. Inte var vi så barnsliga när vi var 25. Var vi det Katrin?
Jag tror bestämt att damerna fram­för oss också har druckit. Gör man så nu för tiden? Det har man ju hört talas om sådana som åker till Eng­land för att se på fot­boll och är stup­fulla hela tiden. Men att vara full vid ett teaterbesök? Nä, vet ni vad.
Nu bör­jar det och där sit­ter Nils Eklund. Honom har vi sett på TV. Var det Goda grannar han var med i? Eller var det Varuhuset?
I pausen är det upprorsstämn­ing på bänken fram­för. Damerna tycker att det är skan­dal. Något så dåligt. De tänker gå.
Fast Rut och bowl­ingvänin­norna blir kvar. Men inte var den särskilt rolig. Och de pratar så fort. Vi kanske skulle tagit Sköna Helena ändå?
Artiga applåder blir det i alla fall. Fast de är snabba att lyfta ridån några gånger innan pub­liken hun­nit sluta applådera.
Nu vän­tar redan bussen utan­för. Såg ni vilket snärj hon hade i garder­oben? Gamla kvin­nan. Hal­tade gjorde hon också. Vad bra vi har det som blir häm­tade så här. Tänk så välor­gan­is­erat.
Sedan blir det supé i hotell­restau­rangen. Och tror ni inte Svea blev upp­b­ju­den! Märta gick upp tidigt, hon hade köpt en Allers. Var det halvelva vi skulle ställa in väsko­rna i bussen?
Men tänk vilken frukost! Åh, så mycket mat. Fast trångt var det kring bor­det. Skinka och tre sorters ostar. Men var är kaf­fet? Jasså, står det på bor­det. Såg ni den där tjocke som gick före. Han lik­nar Rune i affärn. Hi, hi!
Får man ta två gånger? Använ­der man samma tall­rik? Svea, ska du inte ha ett wiener­bröd också, som avrund­ning? Åh, tok heller! Så här mätt har jag inte varit sedan vi åkte Tysk­lands­fär­jan.
Nu är det bäst vi skyn­dar oss. Märta har tagit en juice i mini­baren som hon måste betala. Bussen står redan utan­för. Vilken är vår?
En går till Wasamuseet och en kör rund­tur. Rund­turen vore väl trevligt. Stock­holm är ju så fint.
Jo, det blir sajs­ing. Här är pol­ishuset där rät­tegån­garna mot Holmér hölls. Och Nor­rmalm­storg där Clark Olof­s­son var och här­jade, i hör­net där, nere i käl­laren. Och på Strand­vä­gen bor Märta Philips­son.
Tänk, den lägen­heten är säk­ert inte liten. Men hon har väl städ­hjälp förstås. Och titta här finns det gamla spår­vagnar. Så trevligt.
Vid mid­dagstid sam­las alla teater­bus­sarna på Slotts­backen. Där står de i en lång rad. Folk ström­mar till från alla håll och chauf­för­erna står och pratar med varan­dra före avfär­den. Pas­sager­arna räk­nas minst två gånger. Så bär det av hemåt.
Är det någon som vill se Globen? Jaaa! OK, då kan jag köra den vägen.
På hem­fär­den är det tystare i bussen. Mär­tas Allers går runt fast hon har redan löst kor­sor­det själv. Rut äter hal­stablet­ter och frå­gar Svea oroligt: Kom­mer vitlöken igenom ändå?
I Brun­storp läm­nar chauf­fören över till en kol­lega och får applåder. Rut bör­jar. För det är han värd. Jo, det är han allt.
Novem­ber­mörkret är kom­pakt utan­för buss­fön­stren. En man har svårt att komma ut från toalet­ten och Katrin blir fnit­trig.
Klockan sju är bussen framme vid järn­vägssta­tio­nen. Och där står Erik och vän­tar med bilen.
Hur vi haft det? Åh, så trevligt!

Även pub­licerad i Städer och ställen 1994 (Heidruns)

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *