Det räcker inte med bara fakta

ETT NYTT ÅR STÅR för dör­ren. Vad önskar jag mig av det nya året i jour­nal­is­tiskt hänseende?
Jag hop­pas att man mitt i det snabba nyhets­flödet också hin­ner ägna läsaren en liten tanke. Att det inte bara hand­lar om att vara först, utan att även få nyheterna att hänga ihop. Ge läsaren/tittaren/lyssnaren en chans att bilda sig en egen upp­fat­tning om vad det hela hand­lar om.
Då måste redak­tio­nen iden­ti­fiera sin pub­lik och veta vilken infor­ma­tion som bäst relat­erar till dess verk­lighet. Inse att infor­ma­tion inte automa­tiskt leder till kun­skap. Den måste sät­tas in i ett sam­man­hang.
Vi måste alltid göra ett urval av fakta. Men det gäller att bät­tre förstå vilka fakta som är rel­e­vanta. Inte bara välja dem som talar för mitt feta avs­lö­jande, utan ge hela bilden. Alltid hela bilden.
Inte låta en poli­tiker komma undan med: “Vi måste se till att fler kom­muner tar emot fly­k­tin­gar.” Utan att få följd­frå­gan “Hur ska det gå till?“
Eller en ans­varig för sky­dds­boende för invan­drarkvin­nor som är hotade av sina män, när boen­det hotas av stängn­ing säga: “Efter­frå­gan har tyvärr inte varit till­räck­lig.” Tyvärr?
I stort och smått ge bästa under­lag för pub­liken. Plöt­sligt med­de­las att Orust inte län­gre är lan­dets tredje största ö, utan ersatts av den nyup­p­täckta ön Södertörn-Nacka. SCB har gjort en ny def­i­n­i­tion av vad en ö är. Men hur ser den def­i­n­i­tio­nen ut? Gan­ska vik­tig infor­ma­tion för mig som läsare.
Rock­sånger­skan Kajsa Grytt ställer in sin turné efter att ha drab­bats av näthat när hon med­verkat i tv-programmet Så mycket bät­tre. Jaha, men vad hade hon gjort för fel? Hade det ens hjälpt om jag tit­tat på pro­gram­met för att förstå?

OCH TÄNK OM INTE varje utspel om fly­k­t­ingfrå­gan från Alliansen och vän­sterblocket direkt kop­plades till det tak­tiska spelet kring Sverigedemokra­terna. Utan hand­lade om vad övriga partier vill och behöver göra.
Vore det inte bra när nästa utspel kom att helt tänka bort SD och i stäl­let kon­cen­tr­era sig på vad försla­gen verk­li­gen innebär? Alltså min­dre poli­tisk tak­tik och mer vilka förslag till lös­ningar som finns på prob­le­men. Detta är min önskan inför det stun­dande nyvalet.
Mediekon­sumenterna i fokus hela tiden. Besvara läsarens frå­gor. Inte lämna hän­gande frågetecken efter artikeln, inslaget.
Inom sporten inte bara skriva om sven­ska medaljhopp utan sätta in dem i sitt sam­man­hang. Jaha, det är tio sty­cken som har bät­tre års­bästa visar det sig, hur kan han då vara medaljkan­di­dat?
Vid ett stre­jk­varsel inte enbart skriva om hur det drab­bar tredje part, utan även om vad tvis­ten egentli­gen hand­lar om.
Det är aldrig fel att få hela bilden. Folk vill inte bara ha infor­ma­tion utan även kun­skap. Det ger alla makt att bilda sig egna kun­skaps­baser­ade åsik­ter. Inte bara veta. Utan även förstå.
Ett gott nytt sig­nifikant jour­nal­is­tikår önskas!

Faran med den enögda berättelsen

JAG LYSSNADE en TED-talk av den Nige­ri­an­ska för­fat­tarin­nan Chi­ma­manda Ngozi Adichie med titeln The dan­ger of a sin­gel story.
Den hand­lade om just det som är jour­nal­is­tikens fiende: den enögda berät­telsen.
När Adichie kom som stu­dent till USA berät­tade en studiekam­rat att hon kände medl­i­dande med henne där­för att hon kom från Afrika. Adichie hade inte tidi­gare iden­ti­fierat sig som afrikan. Hon ombads att spela lite tribe music och satte på vad hon hade, Maria Carey.
Om ett folk beskrivs på samma sätt om och om igen, då är det vad de blir. Män­niskor definieras genom his­to­rieskrivnin­gen. I medierna är mexikaner immi­granter.
Det finns alltid en annan his­to­ria. Börja med den andra his­to­rien, upp­manade Adichie. Om man bör­jar his­to­rien om USA med indi­an­er­nas pilar och inte när de första engelsmän­nen land­steg blir det en helt annan his­to­ria.
Adichie själv har, som de flesta andra, flera his­to­rier. Hon hade en lyck­lig barn­dom men hade också en far­far som dog i fängelse.

VI KÄNNER AALTFÖR väl den enögda his­to­rieskrivnin­gen: romer är tig­gare, kul­tur­min­is­tern är okun­nig, dan­skar är främ­lings­fientliga, alla bryr sig om vem som blir årets jul­värd i Svt. Och alla andra förut­fat­tade meningar: offret är alltid oskyldigt, före­tagsledare är arbet­snarko­maner, byråkrater är lata och formella, poli­tiker har alltid något att dölja, det är ensamt på top­pen, det är trist i förorten, det är spän­nande i cen­trum.
Man ska försöka lös­göra sig från klichéerna. Men notera dem som andra spot­tar ur sig.
I den utmärkta boken Story, som egentli­gen hand­lar om att skriva film­manus, skriver Robert McKee: “Fakta om vad som verk­li­gen hän­der är san­ning med litet s. San­ning med stort S finns bakom, inuti, under ytan, den håller ihop verk­ligheten eller river sön­der den och kan inte direkt observeras. Om man bara ser till det som är syn­ligt och fak­tiskt är man blind för livets san­ning.“
McKee skil­jer på fakta och san­ning. Vad som hände är fakta, inte san­ning. Den senare lig­ger dju­pare.
Där­för är det så vik­tigt att inte bara snab­brap­portera fakta, utan att också följa upp och förd­jupa. Här har den som är utrustad med en jour­nal­is­tisk näsa som kan lukta sig till den andra berät­telsen en stor fördel. Det skulle behö­vas fler sådana näsor i jour­nal­is­tiken.
Till en bör­jan är det vik­tigt att inse faran med bara en story.

Hemingway och Vallgravsmetet

DET FINA MED ATT ha en sådan här blogg är att man kan skriva pre­cis vad som faller en in. Och man slip­per försöka intressera (läs: över­tala) någon annan män­niska att det man ska skriva är så intres­sant att det bör pub­liceras. Man bara skriver och trycker på sänd. Pub­lish and don´t give a damn.
Nu satt jag på veran­dan och läste en kopia av ett par bok­si­dor ur en Hemingway-bok (sid 16 och 17). Jag har sparat dem där­för att de hand­lar om hur han arbe­tade. Till exem­pel att han slu­tade för dagen när han vis­ste vad som skulle hända härnäst. Och om han körde fast: “…brukade jag sätta mig fram­för brasan och pressa saften ur apelsin­skalen över ytterkan­ten av elden och iak­tta det blå fräs som upp­stod. Jag kunde ställa mig och titta ut över hus­taken och tänka: Var inte orolig. Du har alltid skrivit förr och du kom­mer att skriva nu också. Det enda du behöver göra är att skriva en enda sann mening.“
Så gick han till Lux­em­bourg­palat­set och tit­tade på konst. Han skriver: “Jag lärde mig något om Cézannes måleri som gjorde att de enkla sanna meningar jag skrev var långt ifrån till­räck­liga för att ge nov­el­lerna de dimen­sioner som jag för-”.
Där tog det slut. Jag vände på pap­peret men där fanns bara en massa kon­stiga anteck­ningar jag gjort med röd penna. En job­bre­search antagli­gen men jag kunde inte begripa vad det hand­lade om. Det stod tele­fon­num­mer och en massa namn, Fan­tomen, Bengt Nord­fors, Lena Svantes­son, Lill-Babs och det stod Gulfkriget och “svårare nu”.
Sedan såg jag något som egentli­gen fick mig att skriva dessa rader. Det stod: “My Fair Lady Jarl Kulle Ulla Sallert 766ggr 1959–1961″.
Och då kom jag att tänka på alla gånger man skulle skriva om de årli­gen återkom­mande even­e­man­gen: Lise­bergs öpp­nande, Lise­bergs stän­gande, hum­mer­premiären, älg­jak­ten med kun­gen på Hun­neberg, De gam­las resor, Fält­stafet­ten, Vall­gravs­me­tet på Kristi Him­melfärds­dag, Luci­akrönin­gen, Nobelfesten, Chalmer­scorté­gen, jul­skylt­ning, påskbra­sor och fan och hans moster.
En del lyck­ades man klara sig undan. Corté­gen till exem­pel har jag bara sett en gång av mis­stag. För det mesta var det fritt fram för egna idéer efter­som redak­tion­ssekreter­aren aldrig kla­rade av att hitta en ny vinkel ännu en gång. Så egentli­gen borde man tänkt: vilken utman­ing! Ingent­ing är aldrig rik­tigt det­samma, nu kan jag göra det på mitt sätt. Bät­tre än någon annan gjort före mig (risken var förstås att man då skulle åka på det nästa år och alla andra år man fort­farande var anställd på tid­nin­gen).
Man borde tänkt på Jarl Kulle och Ulla Sallert. De körde samma rep­liker i två år, 766 gånger. “Den span­ska räven rev en annan räv”, 766 gånger. “Jag tror hon kan det!”, 766 gånger.
Vall­gravs­me­tet var bara två gånger på två år. Det finns alltid nya vin­klar på allt­ing. Se där, en verk­ligt sann mening.
Och om det inte dök upp någon idé kunde man ställt sig och tit­tat ut över träd­kro­norna på Åkare­plat­sen och tänkt: Var inte orolig.

Konsten att ha tur

DET ÄR SPÄNNANDE med jour­nal­is­tiska upp­slag. De finns runt omkring oss, kon­sten är att upp­täcka dem.
His­to­ri­erna finns gömda i kom­mu­nala han­dlin­gar, i tingsrät­tens ären­den eller på gatan. Som­liga kol­leger är fenom­e­nala på att hitta dem.
Hur är det man brukar säga? Öra för språket, öga för detal­jer och näsa för nyheter. (Se även här.)
Eller som Hen­rik Tikka­nen uttryckte det: ”Kon­sten att upp­täcka det alla kan se.”
Det kan vara ett enda ord i en han­dling, som när min kol­lega på GP, krim­i­nal­re­portern Peter Linné, var på sitt dagliga besök hos tingsrät­ten och bläd­drade igenom stämn­ingsan­sökningarna. Då fast­nade hans öga på ett enda ord: ”Axesskuten”.
Axes­sakuten är en pri­vat vård­cen­tral i Haga i Göte­borg. Bakom det för­van­skade ordet i åtalet fanns en skräm­mande his­to­ria. Så här bör­jar Lin­nés text:
För­sik­tigt frå­gar förhörsledaren var den lille femårin­gen bor.
– Axesskuten, svarar han i ett försök att uttala Axes­sakuten.
Nu åta­las mam­man för grov frid­skränkn­ing mot sina söner.
Den 32-åriga kvin­nan, bosatt i Högsbo, mis­stänks för att ha mis­shand­lat sina barn under tre års tid.

Pojken hade varit så ofta på vård­cen­tralen att han förväxlade den med sitt eget hem. Kanske kände han sig tryg­gare på ”Axesskuten” än hemma.
Exem­plet visar två vik­tiga förut­sät­tningar för att hitta berät­telserna. 1: att ha ruti­ner för kol­lar. 2: att vara nyfiken och ha öga för nyheter.
I sådana här fall hand­lar det aldrig om tur. Turen kan vem som helst trilla över. En pro­fes­sionell reporter söker upp den.

 

Skrivandet som ingenjörskonst

Grun­den läggs i skrivbygget.

LÄSTE EN ESSÄ av den amerikanske för­fattaren och jour­nal­is­ten Adam Hochschild. Han skrev om John McPhee, Pulitzer-vinnare och högt ansedd reportageskribent (båda pub­licerar sig bland annat i New Yorker).
Det hand­lade om hur man byg­ger en text. Hochschild frå­gade en gång en stu­dent som läste till civilin­gen­jör vad skill­naden var mel­lan en arkitekt och en ingen­jör.
Han fick svaret: ”En arkitekt är en per­son som planerar hur huset ska se ut från utsi­dan. En ingen­jör är en per­son som ser till att det inte faller sam­man.“
Hochschild menar att när vi skriver läg­ger vi för stor vikt vid arkitek­turen och för lite vid själva bygget.
Vi fokuserar på husets utsida: sprud­lande prosa, bilder, metaforer, miljöbeskrivningar… när vi borde mer se till struk­tur, bud­skap, förmed­lan­det av infor­ma­tion på ett sådant sätt att läsaren fort­sät­ter läsa.
En text kan ha ett väldigt flyt från det ena sty­cket till det andra, men om inte den inre ingen­jörskon­sten finns där kan den ändå uppl­evas som oin­tres­sant.
Detta är särskilt vik­tigt när man, som McPhee ofta gör, skriver om okända per­soner som måste pre­sen­teras för läsaren. Detta sät­ter rib­ban högre.
En nyckel till McPhees för­måga att få läsaren engagerad lig­ger i hans ingen­jörskonst, en mästare på att bygga lit­terära skyskra­por.
Andra skriben­ter kan ha mer glit­trande prosa eller bät­tre metaforer, men ingen har byggt upp en mer intres­sant kon­struk­tion.
När jag läser andra, även erkänt skick­liga skriben­ter får jag känslan att själva struk­turen är en efter­hand­skon­struk­tion, skriver Hochschild. Det är en lång rad med livliga scener, där den som verkar passa som inled­ning finns i inled­nin­gen och den som verkar sum­mera det hela finns i slutet.
Men när Hochschild läser McPhee får han känslan av att detta är en skribent som noga tänkt igenom his­to­riens struk­tur redan innan han skrivit ett ord.
Hochschild ger ett exem­pel, ett porträtt som McPhee skrev om Thomas Hov­ing som var chef för New York’s Met­ro­pol­i­tan Museum of Art.
En nor­mal reporter kanske hade följt Hov­ing en tid och vävt sam­man det mate­ri­alet med bak­grun­der om hans barn­dom och kom­mentarer från per­soner som kän­ner honom.
Men McPhee gör det annor­lunda. Han sam­lar ett dussin scener från Hov­ings liv: han svarar på mail, pratar med sin fru, letar konst. Och från det för­flutna: prob­lem i skolan, jobb i en klädaf­fär och upp­täck­ten att detta inte var något för honom.
Näs­tan allt byg­ger på väl observerad eller återkon­struerad dia­log mel­lan Hov­ing och andra männsikor.
Och sedan arrangerar McPhee dessa scener, inte i kro­nol­o­gisk ord­ning.
McPhee vari­erar sina kon­struk­tioner för varje ämne. Som i boken Lev­els of the Game, som är byggd kring en enda ten­nis­match mel­lan Arthur Ashe och Clark Graeb­ner i US Open på 60-talet.
Den bör­jar med öpp­n­ingsser­ven och slu­tar med match­bollen. Men mel­lan dem väver McPhee in porträtt av två spelare som skil­jer sig radikalt i spel­stil, bak­grund, poli­tiska åsik­ter, ras och förhål­lande till livet.
Mäster­sty­cket, enligt Hochschild är biografin om David Brower, Encoun­ters with the Arch­druid som först pub­licer­ades i New Yorker, som många av McPhees tex­ter.
Brower var en mil­i­tant, kom­pro­miss­lös försvarare av den amerikan­ska vild­marken. Han slogs hela sitt liv mot alle­handa exploatörer.
McPhee byg­ger sin bok på tre långa batal­jer mel­lan Brower och per­soner som hatar allt han står för, till exem­pel geolo­gen Charles Park som hela sitt liv exploat­erat gru­vfyn­digheter varhelst de dykt upp.
En van­lig reporter hade antagli­gen först inter­vjuat Brower och sedan Parker. Men vad gör McPhee? Han tar med dem på en gemen­sam veck­olång camp­ing i ett vild­mark­som­råde i staten Wash­ing­ton.
Området är känt för sitt strikta naturskydd, dock är det tillåtet att göra anspråk på gru­vfyn­digheter.
Parker ger sig genast av med sin geologhacka medan Brower njuter av den vackra naturen. Så kom­mer argu­menteran­det igång och de båda eld­själarna förser sam­tidigt McPhee med ”writer´s gold”: dia­log.
Struk­tur är inte ett mön­ster, en färdig mall. Det är något som växer fram ur mate­ri­alet, säger McPhee. Men Hochschild är inte så säker: ”Han måste ha en blåprintskarta i huvudet för att kunna avgöra vilket sorts mate­r­ial som behöver sam­las in.”
Hochschilds essä John McPhee and the arch­druid i Nie­man Sto­ry­board var särskilt trevlig att läsa efter­som denna blogg också föror­dar ingen­jörskonst i skri­van­det – men också arkitek­tur: Grun­den– Bärande väg­gar – Byg­g­ste­nar och Heminredning.