Dylan är ingen genre — han är en poet

ÅRETS NOBELPRISTAGARE i lit­ter­atur kom in från en helt annan dörr än alla hade vän­tat sig. Som David Rem­nick skriver i The New Yorker: “God is a colos­sal joker, isn’t She?“
Som van­ligt finns miss­belåtna kri­tiker — de finns alltid. Men man kan inte kri­tis­era sven­ska akademin för vilka de inte ger priset. Lis­tan på kval­i­fi­cer­ade kan­di­dater är lång och bara en får priset varje år.
Däre­mot kan man ifrå­gasätta om den belö­nade är kval­i­fi­cerad. I Bob Dylans fall går det inte att avfärda honom med att han är musiker. Som många redan sagt finns det gott om lit­ter­atur som inte i första hand är skriven för att läsas: Home­ros, Sapfo, Bell­man — och Win­ston Churchill fick priset bland annat för sina tal.
Blir Fröd­ings lyrik sämre av att den ton­satts? Karin Boyes? 
Utan sina tex­ter vore Bob Dylan en hyf­sad låt­makare. Hans poesi tål en granskn­ing med de största.

The guilty under­taker sighs
The lone­some organ grinder cries
The sil­ver sax­o­phones say I should refuse you
The cracked bells and washed-out horns
Blow into my face with scorn
But it’s not that way
I wasn’t born to lose you …
I want you, I want you . . .

I van­liga fall bet­onar lit­ter­aturvetare vik­ten av att inte låta för­fattaren stå ivä­gen för tex­terna (se mitt förra blog­gin­lägg om Fer­rante). Nu talar många om Dylan som en genre och att akademin har bred­dat begrep­pet lit­ter­atur. Det är ju non­sens. Bob Dylan är en poet. Gå till tex­terna innan ni kri­tis­erar valet av nobel­prista­gare!
Och han har fak­tiskt skrivit böcker också, roma­nen Taran­tula 1971 och den självbi­ografiska Memo­arer del:1 2004, över­satt av Mats Geller­felt.
Dylan skriver om män­sk­lighetens stora frå­gor, den språk­liga kreativiteten öpp­nar sig mot vårt inre och de episka insla­gen är drab­bande (The Bal­lad of Hol­lis Brown).
Nu vevas den kända fil­men till låten Sub­ter­ranean Home­sick Blues där Dylan slänger lap­par med ord ur sån­gen: Home­sick, Pave­ment, Gov­ern­ment… Och vem står i bak­grun­den? Allen Gins­berg. Det är i beatnik-traditionen med Gins­burg, Bur­roughs och Fer­linghetti 
som Bob Dylan har sina lit­terära rötter.  

NÅGRA ORD om att inter­vjua Bob Dylan. Det är ingen lätt sak har det visat sig genom åren. Hans enstaviga svar är legio.
Men då och då bry­ter han ut i klarhet. David Rem­nick påmin­ner om en inter­vju förra året:


These songs of mine, they’re like mys­tery sto­ries, the kind that Shake­speare saw when he was grow­ing up. I think you could trace what I do back that far. They were on the fringes then, and I think they’re on the fringes now. And they sound like they’ve been on the hard ground.

Värre har det gått för andra som ställt frå­gor till Dylan. En av dem kan lätt kval­i­fi­cera sig till punkt num­mer tre i inter­vjuan­dets sju dödssyn­der enligt John Sawatsky. Näm­li­gen “Över­las­tade frå­gor”.
När Bob Dylan kom till Stock­holm någon gång på 60-talet hej­dades han på fly­g­plat­sen av en svensk jour­nal­ist som ställde denna fråga:
A major part of your audi­ence belong to your own gen­er­a­tion I think and I don´t think it would be intierly wrong to assume that they are dri­ven to your con­certs by a cer­tain ele­ment of nos­tal­gia. But when you sing your old songs you sing them in new ver­sions. Is that an effort from your part to avoid bee­ing caught by nos­tal­gia. Do you want to avoid over­in­ter­pre­ta­tions by singing your old songs in new ver­sions?“
När äntli­gen frågeteck­net dök upp sva­rade Bob Dylan: “Yeah”.
Sedan läm­nade han snabbt platsen.

 

Konsten att se på tvären

 

Teck­n­ing: Ulf Sveningson

Härom dagen begravdes för­fattaren Lennart Hells­ing som blev 96 år gam­mal. I sam­band med att Hells­ing och tecknaren Fibben Hald skulle vara jury i GP:s sat­sning “Bar­net, ordet och bilden” träf­fade jag och Ulf Sven­ing­son dem. Tex­ten jag skrev var rik­tad direkt till bar­nen.
Här är en något förko­r­tad version.

JAG SKA BERÄTTA FÖR er om en far­bror som heter Lennart. Han skriver böcker. För barn, säger de vuxna men det är inte sant. Lennart Hells­ing skriver böcker för alla män­niskor. Krakel Spek­takel och Banan­bo­ken och alla de andra är gen­uina män­niskoböcker.
Två sidor har varenda sil­ver­slant.
En bok har sina sidor, det är sant
har goda sidor och har min­dre goda
- med män­nisko­rna är det likadant.
Lennart har sil­ver­glän­sande hår på större delen av huvudet, som han brukar ha en stor svart hatt på. Hans ögon är lite kine­siska, näsan stadig och munnen ser ut som den spelade trum­pet — eller blåste i sil­ver­horn ibland.
Han talar tyst och sakta. Han smakar lik­som på orden innan han släp­per ut dem i det fria mel­lan mus­taschen och det lilla läpp­skägget.
När man läser hans böcker förstår man att han skriver som han talar. Orden är grundligt provs­makade innan de trycks.
Det ter sig där­för naturligt att han gärna skriver om ätande och drickande, om rot­fruk­ter och grön­saker, om lem­mar, munnar, näsor och magar. Skrim­mel och skralta — pep­pra och salta.
Han har en humor som är len och varm. Den bub­blar långt nere i magen. Tup­par och kalkoner/ champinjoner/ostron och mel­oner. Det var gott.

NÄR LENNAR HELLSING var liten hade han inte lika många barn­böcker som du har. Där­för ville han skriva för barn när han bestämde sig för att bli för­fattare.
Han trä­nade sig först genom att skriva dock­teater­pjäser och göra skoltid­ningar med elaka verser om lärarna. Men snart insåg Lennart att om han någon­sin skulle bli en rik­tig för­fattare måste han veta något om män­nisko­rna. Först då kunde ha något intres­sant att berätta. Han bestämde sig för att pröva alla yrken som fanns.
Han utbil­dade sig till ingen­jör, job­bade i fab­rik, var skogshug­gare, stod i bokhan­del och arbe­tade på kon­tor. Vid det laget hade han förstått att det inte var möjligt att pröva alla yrken som fanns. Dessu­tom hade det gått bra att skriva en bok ändå.
Den gick han upp med till ett bok­för­lag som aldrig tidi­gare hade givit ut en barn­bok. Men Lennart sa att det var vik­tigt att satsa på den nya gen­er­a­tio­nen, som barn kallades lite högtidligt ibland. För det hade just varit krig och nu var bar­nen vik­ti­gare än någon­sin.
“Kom igen i mor­gon”, sa för­laget och sedan kom “Kat­ten blåser i sil­ver­horn”. Det var 1945.
Solen sjönk så rund och röd
som ett Nor­rlands lin­gonbröd
och på himlen hängde månen
som en giffel.

SEDAN DESS HAR han skrivit böcker i 47 år. Det har blivit tret­tio­fyr­tio sty­cken eller kanske fyr­tiofem­tio. Lennart är för­resten 73 år. Men han bor antagli­gen i Annor­lunda stad för, där är alla gub­bar unga.
Hans böcker heter så lustigt. En heter Summa sum­marum. En annan Den krång­liga kråkan. Och Kanal­jen i Ser­al­jen, Sju fikon eller sand i san­dalerna, Daniel Dopp­sko, Boken om Bagar Bengts­son, Banan­bok, Den under­bara pumpan, Gås med krås, Kung Kul och en bok heter bara Vitt.
Hans fig­urer är många. Krakel Spek­takel till exem­pel, som bor i ett torn­hus i Näp­pelunda, hvu­ud­stad i Alle­mans­land. I ett annat hus bor Kusin Vit­a­min och vid tor­get bor Opsis Kalop­sis.
Lennarts senaste bok heter “Att handla är nöd­vändigt”. Den hand­lar om att handla. Om hur man med lite fan­tasi kan få en van­lig livsmedel­saf­fär att för­vandla sig.
Den boken har han gjort till­sam­mans med sin kom­pis Fibben Hald. Jo, han heter Fibben. Det är näs­tan så att man kan tro att det är Lennart som hit­tat på det.
När Lennart och Fibben gör böcker till­sam­mans brukar de upp­söka de platser som boken hand­lar om. Där­för var de och hand­lade på Åhléns i Stock­holm när de gjorde den nya boken.
Vår kund­vagn glider tyst förbi ett smör­berg och ett mejeri med röd– och grön– och blåmjölk i. Bland fil och yoghurt van­drar vi.

HÄR SÄGE Lennart om dig som är barn:
- Bar­nen är poeter av sig själva. De har en sann poet­isk ådra.
Och Fibben berät­tade om när han första gån­gen fick beröm för något han ritat. Det var ett päron som han skulle sätta in i en ram. Han satte den på tvären och alla tyckte det var så fint och påhit­tigt.
Att sätta saker och ting på tvären är också Lennart Hells­ings spe­cialitet. För det är så, att den som ser hela världen på tvären ser så mycket mer än andra.
Den för­må­gan brukar de flesta barn ha, även om många tap­par den när de blir vuxna. Men hos några enstaka finns den kvar länge. Till och med hos far­bröder som är 73.
Fast det är dessvärre  mycket ovan­ligt.
Kringel krån­gel kråkas
roligt att få råkas.
 

GP 12 april 1992

 

Rakt in i händelserna

 

Nytt bild­ma­gasin.

TIDNINGARNA MINSKAR kraftigt ner sina bil­dredak­tioner i en accel­ererande fart. En hel yrkeskår är satt under press.
En lakonisk kom­men­tar till sit­u­a­tio­nen på Face­book av fotografen Johan Främst: “En gång i tiden hade jag ett jobb som inte alla kunde, nu har jag ett jobb som alla tror att de kan…“
I en sådan sit­u­a­tion är det både logiskt och djärvt att starta ett bild­ma­gasin. Eyewitness.nu är nam­net och tanken är att det ska vara ett forum för bil­dreportage.
Fotografen som ögonvit­tne. Det är inte enbart doku­menter­ing av hän­delser, det är mer än så. Fotografen som reporter, en som bär med sig ett upp­drag och kom­mer hem med en per­son­lig berät­telse. Jag var där. Jag såg. Jag vill att ni också ska se.
Bildens plats och bety­delse i jour­nal­is­tiken för­min­skas. Det är fotografen Mag­nus Sund­bergs utgångspunkt och det är där­för han är djärv nog att starta Eyewitness.nu som ska komma med fyra num­mer per år.
Sund­berg är en erfaren nyhets­fo­tograf, med många år på GP, och vet hur man går rakt in i hän­delserna. Och det är detta som är den stora behåll­nin­gen med Eyewitness.nu: fotografen som bok­stavli­gen står mitt i hän­delser­nas centrum.

DET FÖRSTA HAR rubriken “Hit men inte län­gre” och hand­lar om höstens hän­delser i Ungern där fly­k­tin­gar mötts med stängsel, tag­gtråd och kravallpo­lis.
Vi har sett dessa bilder på män­niskor som går längs vägar och på järn­vägsspår, bärande på barn och sina ryg­gsäckar och plas­tkas­sar. I Mag­nus Sund­bergs bil­dreportage sjunker bilderna in och stan­nar. De blir ett levande vit­tnes­mål.
En av de starkaste bilderna är tagen mitt bland tag­gtrå­den med poliser uppradade på en grusväg på ena sidan och några fly­k­t­ing­barn på en åker på den andra sidan avspär­rnin­gen. Fotografen står mitt emel­lan, men det råder ingen tvekan om var han har sitt hjärta.
Det är mycket stängsel och fört­vivlan men också hopp­fulla ansik­ten och ren glädje, som i bilden på Muhammed Osman från Syrien som med ett kär­leks­fullt leende tit­tar ner på sin tre månader gamla dot­ter Naja. Hon sover på hans arm, lugn nu efter tår­gasat­tacken från den unger­ska polisen dagen innan.
Och i Szegeds dis­trik­ts­dom­stol bärs Fah­dawi, skadad efter en granatat­tack i Aleppo, in med spjälade ben. Han är åta­lad för att ille­galt försökt ta sig in i Ungern.
Det är en stark när­varokänsla i bilderna, som alltid när Mag­nus Sund­berg hål­lit i kam­eran. En hård­nackad poesi. Gri­pande och med en kraftig röst som vill “sjunga stjärnorna från himlen”, för att tala med Edith Söder­gran.
Världen idag är full­ständigt genom­drunk­nad av bilder. Det finns gott om ögonvit­tnen. Bra. Men ännu bät­tre att yrkesper­son­erna bland dem fort­farande tror på den geno­mar­be­tade bildberättelsen. 

När man såg mörkret i tunneln

 

GP 4/5 2002

MIN FÖRSTA TEXT som krönikör på GP:s nyhet­sredak­tion hand­lade om att Skan­ska nu skulle ta över bygget av tun­neln genom Hal­land­såsen 1996. Rubriken var “När kom­mer tåget?” Det skulle ta näs­tan 20 år.
Det var den första av väldigt många tex­ter i samma ämne. Jag följde bygget, skan­dalerna och rät­tegån­garna.
Inför rät­tegån­gen mot tre chefer på Ban­ver­ket i maj 2002 pub­licer­ades detta reportage i bila­gan Två dagar. Det är upp­byggt kring den kanske mest drama­tiska tiden under hela tun­nel­pro­jek­tet. Feb­ru­ari 1997 var en tur­bu­lent månad på Ban­ver­ket: City­tun­neln genom Malmö skulle beslu­tas, i Hal­land­såsen växte vat­ten­prob­le­men för varje bor­rad meter, en mak­tkamp påg­ick och mitt i detta avg­ick gen­eraldirek­tören.
Min utgångspunkt är ett styrelsemöte i Stock­holm. Och motorn i reportaget är helt enkelt pro­tokol­let från detta möte.

 

KLOCKAN VAR STRAX före åtta freda­gen den 28 feb­ru­ari 1997. Det var snöfritt på gatorna i Stock­holms inner­stad, ett par minus­grader och fort­farande mörkt denna grå­mulna vin­ter­mor­gon.
Genom dörrslussen på Royal Viking Hotel vid Cen­tralen drop­pade sjut­ton all­varstyn­gda her­rar och damer in med väskor och port­föl­jer i hän­derna. De stan­nade upp i recep­tio­nen och tit­tade på tavlan med förteck­nin­gen över bokade kon­fer­en­srum. På ett av dem stod det: Ban­ver­ket.
De gick en trappa upp till ett trångt kon­fer­en­srum som hade fön­ster ut mot den dys­tra Klarabergsviaduk­ten. Det var ingen munter stämn­ing.
Bland dem som satte sig kring ord­föran­den Gerd Eng­man, land­shövd­ing i Öre­bro, fanns Ban­ver­kets tekniske chef Nils-Erik Bergström, förre vpk-ledaren Lars Werner, gen­eraldirek­tören för Folkhäl­soin­sti­tutet Agneta Dreber, riks­dags­man­nen Ing­var Johns­son (s) från Troll­hät­tan, ekono­midi­rek­tören Erland Jacob­s­son och divi­sion­schefen Sven Bårström.
Massme­dier­nas intresse för Ban­ver­ket de senaste dagarna var en mild väs­tan­fläkt mot vad som komma skulle. Vad delt­a­garna i detta styrelsemöte inte vis­ste var att de just befann sig i beg­yn­nelsen av det som skulle bli Sveriges största miljöskan­dal. Flera av dem skulle hamna i pol­is­förhör, hela styrelsen mis­stänkas för brott och en skulle åta­las.
Fem kilo­me­ter av sjut­ton var klara i tun­neln genom Hal­land­såsen sedan starten drygt tre år tidi­gare. Pro­jek­tet hade kan­tats av ständiga prob­lem. I feb­ru­ari 1996 hade Skan­ska tagit över och ju län­gre man kom genom det porösa berget desto snab­bare tömdes åsen på vat­ten. Vat­ten­domen hade över­skrid­its så gott som varje dag i tre månaders tid.

NÄR GERD ENGMAN öpp­nade styrelsemötet hade alla när­varande redan noterat att det var en per­son som fat­tades. Gen­eraldirek­tören, Mon­ica Ander­s­son, dök inte upp. Tret­tio­sex tim­mar tidi­gare hade hon skrivit sin avsked­san­sökan.
Just det här mötet ägnade åkla­garna i Malmö mycket tid åt i sin utred­ning. Samtliga styrelseledamöter förhördes. Frå­gan var: Hur mycket vis­ste de om prob­le­men i tun­neln? Inte mycket, enligt dem själva.
Sam­manträdet inled­des utan Mon­ica Ander­s­son och förslaget till dagord­ning god­kän­des, likaså pro­tokol­let från förra mötet. Sedan kom punkt 4, som var ny: “Ställföreträ­dande gen­eraldirek­tör”. Styrelsen utsåg Nils-Erik Bergström. Det
var inte första gån­gen för hans del. Han hade varit ställföreträ­dande i ett helt år innan Mon­ica Ander­s­son blev gen­eraldirek­tör. Nils-Erik Bergström är en plik­t­tro­gen tjän­ste­man inom Ban­ver­ket och han accepter­ade. Fem år senare skulle denna utnämn­ing föra honom till tingsrät­ten i Ängel­holm, åta­lad för brott mot vat­ten­la­gen.
Det var ett brott som begåtts redan tre månader tidi­gare. Men man skulle också kunna säga att det var ett brott som påg­ick även under detta styrelsemöte. Bara under den tid det tog för delt­a­garna att sätta sig hade tio­tusen­tals liter vat­ten for­sat in i tun­neln i Hal­land­såsen. Åtskil­ligt mer än vad som stod
angivet i vat­ten­domen från 1992.
Denna feb­ru­a­ri­mor­gon rann det in nära 50 pro­cent över tillåtet värde i den södra tun­neln och i den norra for­sade det in 2 400 liter per minut, vilket var mer än tillåtet för hela pro­jek­tet. För de ans­variga i Ban­ver­ket Region Syd var läget des­perat. De hade dessu­tom i dessa dagar blivit anmälda av länsstyrelsen i
Kris­tianstads län för brott mot vat­ten­la­gen.
Trots mot­gån­garna fanns det ändå en viss opti­mism bland de ans­variga i Skåne. De hade just hit­tat det som skulle kunna rädda dem från ett gigan­tiskt ingen­jörs­fi­asko. Åtta dagar innan styrelsemötet hade de beställt 25 ton av ett tät­ningsmedel som var något utöver det van­liga. Det hette Rhoca Gil.

NÄSTA PUNKT dagord­nin­gen var “Organ­i­sa­tions­frå­gan”. Den hade hängt med ett par år. Ban­ver­ket var extremt decen­tralis­erat. Till och med en så stor entre­pre­nad som tun­neln genom Hal­land­såsen sköttes helt av Region Syd i Malmö utan större inbland­ning från huvud­kon­toret i Bor­länge. Kon­trak­ten under­teck­nades av regionchefen, inte av gen­eraldirek­tören.
Mon­ica Ander­s­son till­trädde den 10 jan­u­ari 1996 och när hon första gån­gen träf­fade direk­tio­nen med de fem regioncheferna fick hon känslan av att “det här var inte en direk­tion, det här var ett feo­dalkun­gadöme med fem feo­dal­her­rar och en kung som gjorde inspek­tion­sre­sor med jämna mel­lan­rum.“
I pol­is­förhöret beskriver Mon­ica Ander­s­son mötet med tf gen­eraldirek­tören, Nils-Erik Bergström, och divi­sion­schefen Sven Bårström, som hade en färdig omor­gan­i­sa­tion­s­plan: “Dom trängde upp mig mot väggen … och så avkrävde dom mig att jag skulle ställa upp för den här omor­gan­i­sa­tio­nen, men då förk­la­rade jag för dom att det tänker jag abso­lut inte göra.“
Hon ville bilda sig en egen upp­fat­tning först och kon­fer­erade med Rik­sre­vi­sionsver­kets chef, tidi­gare medlem av Ban­ver­kets styrelse, Inga-Britt Ahle­nius som rek­om­mender­ade en kon­sult­firma.
Rik­sre­vi­sionsver­ket (RRV) hade något år tidi­gare rik­tat skarp kri­tik mot hur Ban­ver­ket var organ­is­erat i en rap­port med titeln: “På rätt spår?”. Den decen­tralis­er­ade organ­i­sa­tio­nen hade brist­fäl­lig öppen­het och ett huvud­kon­tor med för liten kom­pe­tens.
Mon­ica Ander­s­son kände sig isol­erad: “Jag hade en organ­i­sa­tion som inte hade någon som helst förståelse för det jag sysslade med.” Inte heller styrelsen förstod: “Det var pre­cis som att styrelsen kände det som om att det var dom som blev kri­tis­er­ade, att dom var så ett med själva organ­i­sa­tio­nen”.
Agneta Drebers åsikt är den mot­satta:
– Mon­ica Ander­s­son tyckte att styrelsen kri­tis­er­ade henne om man ställde frå­gor.
Något fel tycks det ha varit och mot­sät­tningarna eskaler­ade under våren. Vid ett direk­tion­s­möte den 8 maj mark­er­ade chefen för Region Syd, Hans Otten­falk, med all önskvärd tyd­lighet att gen­eraldirek­tören inte skulle lägga sig i hans revir.
Det var inte så kon­stigt att Mon­ica Ander­s­son fick regioncheferna emot sig. Hon ville näm­li­gen byta ut alli­hopa. De satt fast i det gamla. Otten­falk erb­jöds pen­sion, vilket han accepter­ade.
Mon­ica Ander­s­son ville bygga upp en cen­tral stab direkt under sig och bör­jade rekry­tera chefer. Hon ville ha kon­troll. Styrelsen stödde hennes planer, även om det fanns kri­tiska röster. Den beslöt att fort­sätta arbetet.

SEDAN ÖVERGICK MAN till punkt num­mer 6: “Rap­porter”. Den hand­lade om en kon­sult som skulle arbeta med intern­re­vi­sion. Det fanns säk­ert saker att hitta, för senare detta år skulle Ban­ver­ket få under­känt av RRV för sät­tet att hantera statens pen­gar.
Punkt 7: “City­tun­nel” var ett explo­sivt ämne. Det var på denna fråga som Mon­ica Ander­s­son två dagar tidi­gare hade avgått efter knappt fjor­ton månader som gen­eraldirek­tör.
City­tun­neln skulle byg­gas under Malmö och var en del av sat­snin­gen på Västkust­banan. Mon­ica Ander­s­son var inte emot tun­neln men kri­tis­er­ade regerin­gens förslag till finan­sier­ing som hon tyckte även­tyrade Ban­ver­kets ekonomi, vilket även ver­kets revi­sorer ansåg. Det var dessu­tom bråt­tom.
Ons­da­gen den 26 feb­ru­ari hade kom­mu­nika­tion­s­min­is­ter Ines Uus­mann beor­drat ett extrainkallat styrelsemöte per tele­fon för att få fram ett snabbt beslut om City­tun­nelav­talet. Vissa käl­lor häv­dar att även hon ifrå­gasatte tun­nelns finan­sier­ing men att statsmin­is­ter Ing­var Carls­son drev på.
Mötet bör­jade klockan nio på mor­gonen men ajourn­er­ades. Knappt hade de lagt på lurarna för­rän tele­fon­erna gick varma.
Ines Uus­mann som befann sig i Luleå hade en livlig diskus­sion med Mon­ica Ander­s­son om vad lyd­nad­sp­lik­ten för en gen­eraldirek­tör bety­der. Hon blev senare KU-anmäld för min­is­ter­styre men friades.

FÖR MONICA ANDERSSON var det en per­son­lig fråga. Hon ville kunna se sig själv i spegeln. Ines Uus­mann hade flera sam­tal under dagen med styrelsens ord­förande Gerd Eng­man.
– Jag sa till Gerd, snälla du se nu till att Mon­ica inte gör något i affekt, att det är väl genomtänkt!
Men Gerd Eng­man kunde inte förhin­dra avgån­gen:
- Mon­ica Ander­s­son över­ta­lar man inte. Hon var ben­hård.
Beslutet fick styrelsen på sit­tande stjärt. Mon­ica Ander­s­son upp­fat­tade att det fanns vissa öpp­ningar till diskus­sion på mor­gonen, men när mötet återup­p­togs på kvällen hade hon alla emot sig.
Styrelsen beslöt att följa regerin­gens önskemål om finan­sierin­gen av City­tun­neln. Mon­ica Ander­s­son satte sig ner på sitt tjän­sterum i Bor­länge och skrev sin avsked­san­sökan. Hennes kom­mentarer var bit­tra: “Styrelsen tog några tim­mars sam­manträde per tele­fon på sig att köra över Ban­ver­kets experter”. Det var dock långt ifrån alla som bekla­gade hennes avgång. Agneta Dreber: - Hon behövde ett skäl att avgå. Hon var inte rätt per­son för det här job­bet. Hon hade fel ansats till medar­betare och styrelse. Hon kallades tuff men jag skulle hellre säga osmidig.
Dagen efter Mon­ica Ander­ssons avgång under­teck­nades avtalet om City­tun­neln i Malmö av Ban­ver­kets rep­re­sen­tant Sven Bårström.
Till styrelsemötet den 28 feb­ru­ari var Sven Bårström kallad för en annan uppgift. Han hade skrivit en PM om vat­ten­prob­le­men i Hal­land­såsen som togs upp under punkt num­mer 8: “Årsre­dovis­ning”.
Sven Bårström redogjorde för innehål­let i sin skriv­else, som styrelsen fick se först när de kom till mötet. Men det hade fun­nits en mer alarmerande PM tidi­gare, skriven av Erland Jacob­s­son, tf eko­nomichef.
I slutet på jan­u­ari 1997 fick Mon­ica Ander­s­son ett sam­tal från honom. Han frå­gade:
- Är det någon som informerat dig om att det är prob­lem i Hal­land­såsen?
- Nej, vaddå?
Jacob­s­son hade varit på ett möte i Malmö den 24 jan­u­ari där man beslu­tat att kräva mera pen­gar för att komma till­rätta med det inläckande vat­tnet. Det hand­lade om över en mil­jard för det dyraste alternativet. 

I POLISFÖRHÖRT berät­tar Mon­ica Ander­s­son att hon gick direkt till Sven Bårström och Nils-Erik Bergström och frå­gade: “Vad är det här egentli­gen?”. De lug­nade henne och sa att det inte var så all­varligt. Men hon hade sedan länge varit skep­tisk till tun­nel­bygget.
Ines Uus­mann hade vär­vat Mon­ica Ander­s­son från Stock­holms kom­mun, där hon var socialdemokratiskt stads­byg­gnads­bor­gar­råd. Uus­mann ville ha någon med miljökun­skaper i det av tekniker totalt domin­er­ade Ban­ver­ket. Mon­ica Ander­ssons miljöen­gage­mang var större än Ines Uus­mann kunde ana. Redan efter några veckor på den nya posten läste hon brev från oroliga invånare på Hal­land­såsen. Den 15 feb­ru­ari informer­ades hon om sit­u­a­tio­nen vid ett besök i Malmö. Hon har sagt efteråt att hon “fick en sån här intu­itiv känsla utav att det här pro­jek­tet inte var bra, det var ett pro­jekt som jag inte trodde på”.
Det gick så långt att hon ville ta upp en diskus­sion om att stoppa bygget. Hon fick starka reak­tioner. Eko­nomichefen Erland Jacob­s­son var­nade henne för att driva frå­gan och på Region Syd var man besvärade över att hon hade tagit upp den. Det rap­porter­ades om att något av en revolt­stämn­ing var på gång.
Hennes inställ­ning hade också vål­lat irri­ta­tion på departe­mentet. Mon­ica Ander­s­son träf­fade Ines Uus­mann i Växjö i mit­ten på sep­tem­ber: “Hon dök på mig direkt om Västkust­banan och sa att du ser väl till att den blir genom­förd i tid och att alla pro­jekt blir fullt genom­förda, där­för att det här ska vara klart till Öre­sunds­brons invi­gn­ing.“
Ines Uus­mann var pres­sad av regerin­gens löften om den storskaliga sat­snin­gen på järn­vä­gen och förbindelsen med Europa. Ban­ver­ket var i sin tur pres­sat av Uus­mann att genom­föra bygget och Skan­ska hotades av stora skadestånd­skrav om de inte höll tidsschemat.

HÖSTEN 1996 BLEV läget allt mer des­perat för tun­nel­byg­garna. Teknikerna vis­ste att det fanns mycket vat­ten i åsen men de över­raskades av att det var så svårt att injek­tera, täta med cement. Efter ett år i Hal­land­såsen kon­stat­er­ade Skan­ska
att det mesta arbetet inte bestått i att bygga en tun­nel, utan i att försöka täta den. I bör­jan på 1997 när 58 fastigheter berö­vats sitt vat­ten ville Skan­ska omförhandla kon­trak­tet.
Mötet i Malmö den 24 jan­u­ari var ett kris­möte. Detta framgår av den PM som Erland Jacob­s­son skrev. Han var orolig. Ett fort­satt bygge skulle kräva ett rejält till­skott av pen­gar sam­tidigt som ingen kunde garan­tera att “det inte dyker upp nya obe­hagliga, kost­nad­skrä­vande över­raskningar”.
Han ställde till och med frå­gan om pro­jek­tet skulle avbry­tas och avs­lu­tade: “Med hän­vis­ning till ovanstående bör frå­gan om fort­sät­tnin­gen på Hal­land­såspro­jek­tet skyn­d­samt prö­vas förut­sät­tningslöst. Uppgifter om det inträf­fade kom­mer säk­erli­gen att bli offentliga eller bli kända på annat sätt väldigt snart.“
Den 7 feb­ru­ari informer­ade Mon­ica Ander­s­son styrelsens ord­förande Gerd Eng­man om Jacob­ssons PM och sa vad hon tyckte:
– Det som står här i Erland Jacob­ssons pap­per är så all­varligt att det är min upp­fat­tning att nu måste vi ha en diskus­sion om att stoppa pro­jek­tet i styrelsen. Det här är ju inte rim­ligt, ska vi verk­li­gen fullfölja det här pro­jek­tet med dom här höga kost­naderna som det innebär?
Gerd Eng­man blev upprörd över infor­ma­tio­nen, men tyckte att ett stopp lät lite galet för då hade Ban­ver­ket investerat i onö­dan. Tun­nel­bygget var dessu­tom starkt förankrat i regering och riks­dag och de var verk­ligt angelägna om att det skulle fullföl­jas. Eng­man bad Ander­s­son att be Sven Bårström skriva ett under­lag inför styrelsemötet den 28 feb­ru­ari.
Nu, om inte förr, insåg Ander­s­son och Eng­man all­varet i sit­u­a­tio­nen. Men de häv­dar att de vid den här tid­punk­ten ännu inte förstått att gränserna i vat­ten­domen över­skrid­its. Och det står fak­tiskt inte i klar­text vare sig i Jacob­ssons eller Bårströms PM.
Desto klarare stod det uttryckt i det tid­ningsklipp som ham­nade på Mon­ica Ander­ssons bord. Där stod att länsstyrelsen i Kris­tianstads län den 20 feb­ru­ari läm­nat in en anmälan mot Ban­ver­ket om brott mot vat­ten­la­gen. Denna anmälan säger sig Gerd Eng­man inte känna till för­rän i okto­ber.
Sven Bårström skrev alltså ett eget PM som han före­lade styrelsen. Till skill­nad från Jacob­s­son ställde han inte frå­gan om att eventuellt avbryta tun­neldrivnin­gen genom Hal­land­såsen. Vat­ten­läck­aget blev enbart till en ekonomisk fråga på styrelsemötet. Ingen frå­gade hur mycket vat­ten som läckte in.
Ingen frå­gade om det “kemiska tät­ningsmedel” som använts. Ingen ifrå­gasatte pro­jek­tet.
Styrelsen pumpade i stäl­let in mer pen­gar. Det blev ett tilläg­gsanslag på 800 miljoner till betongskal på utsatta ställen, vilket ändå skulle med­föra ett vat­ten­läck­age på näs­tan det dub­bla mot det tillåtna. Men en ny vat­ten­dom skulle sökas.
Beslutet fördes in i tex­ten till årsre­dovis­nin­gen. I pro­tokol­let kom det att stå: “Efter en ingående diskus­sion i styrelsen utfördes vissa jus­teringar i tex­ten.“
Det är allt som står om prob­le­men i tun­neln. Nam­net Hal­land­såsen nämns inte någon­stans i pro­tokol­let. Inget om Sven Bårströms PM heller. Sveriges största miljöskan­dal fick en mycket diskret inledning. 

NÄSTA PUNKT styrelsemötet, num­mer 9, var en for­malitet: “Bud­getun­der­lag 1998–2000″. Samma punkt på den dagord­ning som Mon­ica Ander­s­son skickat ut hade
struk­its. Den hade rubriken: “Ban­ver­kets miljöar­bete”. Här skulle gen­eraldirek­törens miljö­ex­pert Per Kåge­son ha redogjort för den miljöpol­icy han arbe­tat fram.
Kåge­son hade engager­ats av Mon­ica Ander­s­son som råd­gi­vare i miljöfrå­gor i okto­ber 1996. Han bad själv att få göra en miljöpol­icy.
– Det var illa beställt med miljöar­betet inom Ban­ver­ket, säger han. Cheferna hade åsik­ten att järn­vä­gar var ett miljövän­ligt alter­na­tiv i sig och ville inte bli belas­tade med ytterli­gare krav.
Per Kåge­son hade även noterat vat­ten­prob­le­men i Hal­land­såsen.
– Efter utkastet till allmän pol­icy skulle jag titta på några konkreta pro­jekt. Högst på den lis­tan stod Hal­land­såsen. Jag vis­ste att de låg på gränsen till domen. I slutet på novem­ber 1996 fick jag veta att de bara hade hun­nit knappt en fjärd­edel av tun­nel­bygget och förstod att de inte skulle klara det. Jag är rätt säker på att jag berörde det med Mon­ica Ander­s­son.
Per Kåge­son slu­tade när Mon­ica Ander­s­son avg­ick. Miljöpol­i­cyn antogs i maj 1997.
Vid den tid­punk­ten var det inte bara vat­ten som läckte från tun­nel­bygget, det var även Rhoca Gil.

I DET TRÅNGA OCH varma kon­fer­en­srum­met på Royal Viking Hotel hade man äntli­gen kom­mit fram till punkt 10: “Sam­manträdet avs­lu­tas”. Gerd Eng­man tack­ade alla för ett bra arbete under de tur­bu­lenta dagarna när gen­eraldirek­tören avg­ick.
Mötes­delt­a­garna sam­lade ihop sina pap­per och reste sig upp.
Om de hål­lit sig till den ursprung­liga dagord­nin­gen hade det fun­nits ännu en punkt: “Övriga frå­gor”. Man skulle kunna tänka sig flera sty­cken. Till exem­pel:
Var­för avg­ick Mon­ica Ander­s­son? Hon var ju näs­tan klar med omor­gan­i­sa­tio­nen och hade bör­jat sätta tän­derna i Hal­land­såsen. Var det kanske så att hon kände sig omöjlig på posten med den inställ­ning hon hade till tun­nel­bygget. Bör­jade hon till och med inse att det här var på väg att barka åt sko­gen allde­les? Var City­tun­neln en bra utgång?
En annan övrig fråga: Hur mycket vis­ste led­nin­gen om vat­ten­prob­le­men? Gerd Eng­man och övriga styrelsemedlem­mar förnekar kännedom och har blivit fri­ade från mis­stanke av åkla­garna. Men Mon­ica Ander­s­son? Hon var ju ändå gen­eraldirek­tör. Dessu­tom med ett miljöen­gage­mang och en tidig kri­tik mot pro­jek­tet. Hon besökte aldrig tun­neln men hösten 1996 rea­ger­ade hon på en plan­erad grund­vat­ten­sänkn­ing och i novem­ber vis­ste hennes när­maste miljö­ex­pert att det var stora prob­lem med vat­tnet.
De ans­variga för bygget anser att hon borde vetat och Per Kåge­son säger:
– Det var tvek­löst att led­nin­gen kände till detta. Tun­nel­bygget var det i särk­lass mest kom­plicer­ade pro­jekt som Ban­ver­ket hade hanterat, med risk för kraftigt röda siffror i bok­förin­gen.
Skulle man låtit en pro­jek­tchef hantera detta utan att ställa frå­gor? Eller var det som Mon­ica Ander­s­son själv säger, att den enda infor­ma­tion om Hal­land­såsen hon fick var av ekonomisk natur. Region Syd skötte tun­neln helt på egen hand och efter­som de vis­ste att gen­eraldirek­tören hade hotat med att stoppa pro­jek­tet fanns det anled­ning att sila infor­ma­tio­nen till huvud­kon­toret i Bor­länge.
Jacob­ssons och Bårströms PM var kanske en ovan­ligt lyckad kam­panj. De fick sina 800 miljoner. Utan några besvärande frå­gor. De kunde köra på. Och det gjorde de. Tills krea­turen drack ur Vad­bäcken. Det var i sep­tem­ber 1997. Sedan dess har tun­nel­bygget genom Hal­land­såsen stått still.
Här anmäler sig ytterli­gare en övrig fråga: Kom­mer det att återupptas? 

Peter Lenken, GP Två Dagar 4 maj 2002

Fakta/ detta hände:
1996
10 jan­u­ari: Mon­ica Ander­s­son till­träder som gen­eraldirek­tör för Ban­ver­ket.
15 feb­ru­ari: Skan­ska tar över som entre­prenör.
27 novem­ber: Länsstyrelsen upp­ma­nar Ban­ver­ket genom ett vites­föreläg­gande att göra något åt prob­le­men med det inläckande vat­tnet i tun­neln. Ban­ver­ket överk­la­gar och får rätt på grund av ett formellt fel.
1997
24 jan­u­ari: Region Syd har kris­möte i Malmö. Vat­ten­domen över­skri­den sedan en månad.
20 feb­ru­ari: Länsstyrelsen anmäler Ban­ver­ket för brott mot vat­ten­la­gen. Samma dag beställes det första par­tiet Rhoca Gil.
26 feb­ru­ari: Styrelsen beslu­tar att god­känna avtalet om City­tun­neln i Malmö. Mon­ica Ander­s­son avgår.
28 feb­ru­ari: Styrelsen utser en tf. gen­eraldirek­tör och beslu­tar om 800 miljoner mer till tun­nel­pro­jek­tet för att komma till rätta med vat­ten­prob­le­men.
30 sep­tem­ber: Tun­nelar­betet avbryts. Rhoca Gil-skandalen ett fak­tum.  

Konsten att ställa till en scen

SCENER ÄR SMÅ ELLER stora hän­delser som hjälper den stora berät­telsen. De kan ha utspelats fram­för reporterns ögon men kan också vara något åter­berät­tat, efterkon­struerat. En scen rör sig för det mesta i kro­nol­o­gisk ord­ning. Men man kan stanna mitt i en scen och backa, ge en bak­grund: Hur ham­nade hon här? Var­för har han en pis­tol i fickan? Sedan fort­sät­ter sce­nen. Tricky, men värt att pröva.
Vilka scener man använ­der bör vara genomtänkt. Det slen­tri­an­mäs­siga använ­dan­det har vi redan talat om (se första posten i kat­e­gorin “3.Byggstenar Start-Slut”).
Scener är män­niskor och action, dia­log och detal­jer. Det ställer höga krav reporterns research. Det är vik­tigt att notera mycket detal­jer och se hela miljön, lyssna på vad som sägs — och hur.
Det lig­ger nära till hands att tänka som en fil­mare: kam­er­ans plac­er­ing, vinkel, när­bild, åkn­ing, zoom, ljus och ljud. Man kan skil­dra sce­nen ovan­i­från eller vara mitt i hän­delsen. Syftet är att göra sce­nen levande med action, känslor och detal­jer.
Och pre­cis som man använ­der talande detal­jer, används också en scen för att beskriva, för­ty­dliga något. Både fil­maren och skriben­ten måste kunna motivera var­för just denna scen finns just här: plac­era miljön, intro­duc­era per­soner, skapa stämn­ing, bak­grund…
Alla scener måste alltid ha en uppgift, göra ett jobb i texten.

PERSPEKTIVET ÄR vik­tigt. Ett bra grepp är att använda Joseph Conrad-metoden. Skildrin­gen bör­jar med havet och där ser man båten och i båten sit­ter kapte­nen. Hav, båt, män­niska. En slags inzoomn­ing.
Beskriv gatan sedan affären och därefter kvin­nan som står och tit­tar i skylt­fön­stret. Land­skapet — bondgår­den — kos­san osv.
Den för­sik­tige skriben­ten väl­jer alltid medeld­is­tans, halv­bild.
För­fattare skrev filmiskt långt innan fil­men fanns. Redan på Beowulfs tid faktiskt:

Med mjöd­kan­nor gick hän genom salen Häreds dot­ter, vän­lig mot folket, satte dryck­eskär­let i hjäl­tar­nas hand.

Först salen, sedan kvin­nan och därefter en deltalj­bild på en hjältes hand.
För att ta ett senare exem­pel, drygt tusen år senare: Björn af Kleens långa reportage från Bergsla­gen (DN 10/5 2015). Det innehåller förvå­nans­värt få scener men bör­jar ändå med en:

Det är fredag kväll i Sun­nan­sjö.
I bad­hus­förenin­gen har man som van­ligt badat bastu.
Sex kar­lar, krop­par märkta av hårt arbete i Bergsla­gens indus­tri­land­skap.
De har scham­pon­erat sig och filat ned lik­tornar. Klippt tånaglar och ätit fettsprängd Gustafskorv. Druckit 2,8:or från Spendrups, det lokala bryg­geriet.
Nu knäar en medlem på gol­vet för at rulla ihop halk­sky­d­det, en randig plastmatta.

Också en slags inzoomn­ing från byg­den till tånaglar.

PERSPEKTIVET ÄR ALLTID avgörande vid allt skri­vande, inte bara vid valet av scener. Ibland kan man plöt­sligt befinna sig mitt i en scen. En bra reporter ska ha tur.
Men en bra reporter ska också kunna förutse var det hän­der. Lär av fotograferna! De vet näm­li­gen att tillfäl­let gyn­nar den som för­berett sig.
Vid ett even­e­mang kan det vara bra att för­fly­tta sig runt för att se hän­delsen från olika vin­klar. Eller tvär­tom: bestämma sig för att skil­dra det som sker från en punkt. Kanske till och med förutbestämd. Vid Vic­to­rias och Daniels bröl­lop valde jag en bestämd kulle vid Vasamuseet där de skulle kliva ombord på slu­pen.
Plat­sen hade jag sett ut dagen innan (eller egentli­gen långt innan genom att stud­era en karta av kor­te­gevä­gen). Och mycket rik­tigt, på bröl­lops­da­gen just där på gräskullen satt några damer på en filt med cham­pag­ne­glasen i han­den.
Tom Wolfe menade i sitt man­i­fest i antolo­gin The New Jour­nal­ism (1973) att real­ism byg­ger på scen-för-scen. Den ena sce­nen skulle avlösa den andra.
Det är att från­hända sig det som en skri­vare har men inte alltid en film­regis­sör. Som skri­vare kan man växla mel­lan scener och sum­meringar. Att visa och att berätta. Show och tell.
Scener ska givetvis berätta de också men med sum­mer­ing kan man dra ihop tiden och knyta ihop scener. Det ger ett driv framåt. Sum­merin­gen är kortare, min­dre speci­fik, mer generell. Ger läsaren infor­ma­tion som inte måste förmed­las genom scener. Eller ger nöd­vändig infor­ma­tion inför en kom­mande scen.
Den amerikan­ska jour­nal­is­ten och skriv­coachen Lau­rie Hertzel ger rådet att man ska tänka på en språng­bräda: “Think of step­ping stones rather than a side­walk. The reader will fol­low you. You dont have to show them every step of the way.“
Hitta en bra bal­ans mel­lan scener och sam­man­drag, bestämma vad som pas­sar bäst för en scen och vad som bara ska sam­man­fat­tas. Inte bra med anti­n­gen eller. Man kan jäm­föra med abstrak­tion­sste­gen. Konkreta scener längst ner, abstrakt sum­mer­ing överst. En rörelse upp och ned­för ste­gen hela tiden.
Använd denna vik­tiga ingre­di­ens i skri­van­det. Bekämpa scenskräcken.