Stränga det som Federer

Många strän­gar

LÄSTE JUST EN TEXT i New Yorker med rubiken “Roger Fed­eres nio rack­e­tar”. Den hand­lar om två gub­bar som är hans rack­et­strän­gare, Nate och Yu. Fed­erer och ett tju­go­tal andra topp­spelare beta­lar 300.000 kro­nor om året för att få sina rack­e­tar omskötta och veta att de är tip­topp: “They don´t want sur­prises out there”.
Fed­erer har alltid med sig nio rack­e­tar på banan, tre strän­gade 26 kilo, fem 26,5 kilo och ett 27 kilo. De sex­ton lodräta strän­garna ska vara av natur­ma­te­r­ial de nit­ton på tvären av poly­ester.
Han tar upp ett nytt vid varje boll­byte, vart nionde gem (föru­tom i bör­jan på matchen då bol­larna byts efter sju gem — inboll­nin­gen räk­nas som tre gem).
Nate och Yu använ­der en fransk Babo­lat Star 4 sträng­maskin från 80-talet. Den tillverkas inte län­gre men är lätt att resa med.

JAG ÄLSKAR SÅDANA här tex­ter med mycket nördinfor­ma­tion och som ger bak­grund, ny kun­skap och gör ämnet större– Helt enkelt att få bli insatt i det som annars bara nör­dar vet.
Just inom sportvärlden är de tack­samma. Det kan vara hur bol­l­ka­llar i ten­nis drillas eller handla om boxar­nas cut­men (som med iskalla järn ska fixa blö­dande ögonbryn).
Under OS i Sid­ney år 2000 hade jag en serie på GP-sporten om uten­silier inom olika grenar: bland annat om hur lång tid det tar att sätta upp en släg­gkas­tar­bur, start­block­ens anatomi, allt om bygel­häs­tar, brot­tar­nas mag­ne­siumpul­ver, kon­st­sim­mar­nas näsclips, plan­klera och om rack­et­strängn­ing fak­tiskt.
Sådana ini­tier­ade bak­grund­s­tex­ter behöver inte handla om idrott. Det kan handla om hur för­fattare gör när de skriver, hur skåde­spelare kom­mer ihåg vad de ska säga, om en sten­sättares yrkeshem­ligheter (en gång träf­fade jag en storväxt sten­sättare vars hobby var pilljob­bet att göra brickor med tänd­sticksmo­tiv).
Även poli­tiker kan vara lika fokuser­ade och nördiga som idrottsmän. Tänk att få läsa om hur par­tiledarna för­bereder sig inför valde­bat­ter. Hur de kom­mer ihåg alla siffror, vad som sagts förut och för­må­gan att gripa möj­ligheter i stun­den.
När man söker dessa fakta får man alltid även med sig bra anek­doter och his­to­rier som kan göra reportaget levande. Kom ihåg att his­to­rien lig­ger i detal­jerna. Det lilla som berät­tar om det stora.
Man ska ha många strän­gar i sin skrivracket. Löst strän­gat ger mer kon­troll men hårt ger hår­dare bol­lar. Ha ditt skrivracket hårt strän­gat.
Pete Sam­pras strän­gade 32 kilo.

Den viktiga närvarokollen

IBLAND NÄR JAG är ute och talar om skri­vande brukar jag göra en när­varokon­troll. Det hand­lar här inte om att skicka runt en namn­lista. Nej, jag har läst åhörar­nas tex­ter och tagit reda på om det finns någon när­varo i dem.
Ser man i tex­ten att reportern varit på plats? Allt för ofta märks inte det. Reportern kunde lika gärna sut­tit på redak­tio­nen och gjort research. Var­för ge sig ut i verk­ligheten om man inte rap­porterar om den?
När­varo är bara en ingre­di­ens i reporter­job­bet, men en vik­tig. “Ta läsaren till plat­sen”, heter det.
Men det är inte helt okom­plicerat. Som Mag­nus Eriks­son skrev en gång i SvD: “…tafatta försök att skapa jour­nal­is­tisk när­varo: beskriv något på plat­sen i pseudoim­pres­sion­is­tiska ter­mer, så att läsaren fat­tar att du varit där, strunt samma om det tillför något av värde…“
Att visa läsaren att vi varit där. När vi ändå pall­rat oss ut kan vi lika gärna tala om det också. Detta är den lägsta ambi­tion­snivån när det gäller när­varo.
Det finns förstås en högre. Med den vill man ge en extra dimen­sion i tex­ten, göra den mer levande.
En tid­ning­s­text ska inte bara informera, den ska över­tyga också. Till de skriftliga och muntliga käl­lorna kom­mer en till: reportern själv.
Och det ska helst vara en reporter som inte bara rab­blar detal­jer och intryck i största allmän­het, utan en som använ­der det hen sett eller hört på ett med­vetet sätt.
Det kräver ett inslag av reportageteknik i researchar­betet. Att anteckna detal­jer, fråga för att få berät­telser, tänka i scener och att ta till­vara det som hän­der just här och nu. Lyssna på vad folk säger och hur de säger det. Vara upp­märk­sam på miljön en hän­delse utspelar sig i. Ta till­vara till synes bagatel­lar­tade detal­jer som kan berätta något mera.
Kon­sten är att väva in iak­t­tagelserna på ett naturligt sätt i tex­ten. Det går lättare om man tänker på att man är där inte läsaren kunde vara. Vad var det jag såg? När­varo i bety­delsen att jag själv var när­varande. Utan att lägga för stor vikt vid en egna per­so­nen. Det vik­tiga var inte att just jag var där (som vissa krigsko­r­re­spon­den­ter rap­porterande iförd hjälm tycks tro), det vik­tiga var att läsaren hade mig där.
Det kan vara när­varo i ett inter­vju­porträtt: “När Cecilia Bar­toli talar om Salieris långa liv, och för en stund vän­der åter till Salieris födelse 1750, ringer mycket ovän­tat en tele­fon i det kala rum där vi sit­ter. Bar­toli bris­ter ut i skratt.
– Det är han, Salieri, som ringer och säger ´nej, nej, det stäm­mer inte´. Hahaha.” (Ulf Johan­son GP)
Att vara på plats är ovärderligt. Den som är ute får med sig ett så mycket rikare mate­r­ial och man får nya kon­tak­ter och får ofta med sig idéer till nya jobb. Detta vet alla.
Den reporter som är ute mycket stel­nar inte. Den som sit­ter inne blir trött och håglös. Att vara när­varande både fysiskt och i tex­ten är en av grund­bul­tarna i all jour­nal­is­tik.
Vilka är när­varande på din redaktion?

Knutby som ljudillustration

Hur lät skot­ten i Knutby?

HUR BESKRIVER MAN ljud i text? Här finns stort utrymme för kreativitet. Man kan skriva att spår­vagnen gniss­lar i kur­van eller att den sjunger eller skär eller kla­gar eller något annat.
Det kan vara ett gnirk i en båt­förtöjn­ing eller ett rrrrrrrrrr från en spin­nande katt. Intres­sant är att läsa beskrivn­ing av fågel­läten, till exem­pel att en ormvråk skriker kiä-kiä eller att en nattskärra låter som en symaskin. Ibland behöver man inte ens beskriva ljudet. Om ni läser menin­gen: Hon ledde ut hästen på den sten­satta går­den, upp­står magi. Man hör hov­k­lap­pret! Eller hur?
Ett intres­sant ljud­fall upp­stod under Knutby-rättegången i Upp­sala tingsrätt 2004. En dag skulle rät­ten göra syn i mordvil­lan. Om ni minns pås­tod pas­torn att han inte hörde skot­ten mot sin hus­tru trots att han låg i rum­met bred­vid.
En krim­i­nalin­spek­tör stod i mor­drum­met och avlos­sade ett skott, med en lik­nande revolver som barn­flickan haft, ner i en hink fylld med sand.
Nor­malt har radio och tv alltid en fördel när det gäller ljudåter­givn­ing. Men inte här. Det är svårt att exakt återge hur högt ett ljud upp­fat­tas.
De skri­vande repor­trarna hade nu samma möj­lighet att beskriva för läsarna hur skot­tet upplevdes. Hur skrev de?
Sven­ska Dag­bladet: ”som en åskknall”.
Expressen: ”som en dörr som smälls igen hårt.”
TT: anger deci­bel­nivån (106,7 – 108,3) och uppger att det även utan­för vil­lan hördes en dov knall.
Dagens Nyheter och Sydsven­skan: ingen beskrivn­ing.
Afton­bladet: Peter Kad­ham­mar skrev ”…smäl­larna är höga men inte så höga att man studsar till”, sam­tidigt prob­lema­tis­er­ade han provskjut­nin­gen genom att påpeka att den gjordes mitt på dagen med mycket folk run­tomkring. När mordet skedde var det natt. Afton­bladet hade också en decibel-grafik där ljudet från revolver­skot­ten jäm­fördes med en rock­kon­sert.
Göteborgs-Posten: det lät som när en ungslucka smäller igen ”i samma rum”.
Min favorit är nog den senare som min kol­lega Anne Johans­son skrev. Det är ett ljud som är dovt men sam­tidigt smäl­lande och man får en förn­im­melse av hur högt det var och därmed också hur låg tro­värdighet pas­torn hade i det här fallet.

Den viktiga detaljen

MAN FÅR LÄRA sig att det är vik­tigt med detal­jer. Man skall inte skriva ”ett träd” utan vilket slags träd det är. En väldig lind, till exem­pel. Det hand­lar om att ta med sig läsaren, att ge läsaren egna bilder
En gång var jag i Ljungskile. Det var höst och fot­boll­slaget hade just gått upp i allsven­skan. Det fanns en liten restau­rang vid sta­tio­nen som hade gamla skivom­slag på väg­garna och i taket hängde en elbas. Jag satt i bilen nere vid kall­bad­huset och skrev. Ett mycket lokalt snöoväder drev rakt mot mig över kilen, vilket kanske fick min när­varokänsla att öka. Jag hade kom­mit till beskrivnin­gen av restau­rangen och elbasen i taket när det slog mig att jag inte skrivit upp vilket märke det var. Var det en Fender, en Gib­son, en Gretch, en Rick­en­backer? Det blev oer­hört vik­tigt att få veta denna detalj. Jag ringde num­mer­byrån. Ingen sva­rade på restau­rangen. Jag åkte till­baka men det var stängt och man kunde inte se in.
Okej, många läsare skulle inte veta skill­naden. Okej, endast det fåtal som frekven­ter­ade restau­rangen skulle veta om jag chansade och skrev fel. De allra flesta läsarna skulle inte bry sig. Men ändå. Skulle man börja svaja med detal­jerna, var slu­tar det då? Minns Alf Hen­rik­sons vis­dom­sord:
Tänk på att du skriver för tusenden som vet min­dre och hun­draden som vet mer.
Jag skrev elbas. Och hela tex­ten kän­des meningslös.

DET FINNS ett annat sätt att använda detal­jer. Ett mer utveck­lat sätt. Vi går nu upp en svårighets­grad. Det är näm­li­gen så att detal­jer inte är till för sin egen skull. Tex­ten blir inte bät­tre ju fler detal­jer som finns med. Det kan till och med bli tröt­tande med för mycken detaljrike­dom. Rena meningslösheter tillför säl­lan något.
Ett amerikan­skt uttryck säger vad det hand­lar om: ”Telling details”. De skall berätta något. Karak­täris­tiska detal­jer som säger något om hel­heten. Detal­jerna skall säga något om plat­sen, per­so­nen, ögonblicket.
Min tidi­gare kol­lega Mar­gareta William-Olsson skrev ett reportage om en kvinna som blev trans­planterad med sex nya organ.
Hon träf­far henne på sjukhuset en dryg månad efter oper­a­tio­nen och skriver i första sty­cket: ”Foten som sticker fram under fil­ten har nymålade röda naglar.”
M W-O upp­märk­sam­mar detal­jen som blir en sym­bol för livet. Reportaget slu­tar för övrig med att kvin­nan planerar en hus­vagnsse­mes­ter till som­maren: ”…säger hon, och vif­tar med de röd­målade tånaglarna.”
Detta är att använda detal­jer som sym­boler. De kan föra berät­telsen framåt, de kan säga något större. Det lilla förk­larar det stora.
För att kunna använda detal­jer måste man vara upp­märk­sam och anteckna mycket. Det mesta används inte, men ibland hit­tar man det där vik­tiga guld­ko­r­net som lyfter berättelsen.