Tio råd från en skrivnarkoman

Elmore Leonard i god formJAG HAR JUST BÖRJAT läsa Elmore Leonard och rep­liken längst ner på första sidan, det är en grov giss­ning men jag tror att den på något vis sam­man­fat­tar hela hans för­fat­tarskap.
Elmore Leonard (1925 – 2013) skrev skam­lösa urbana noird­eckare med mycket bitande humor i. Han kallades ”Dick­ens of Detroit”. Den staden läm­nade han aldrig. Han satt i ett käl­larkon­tor som mer lik­nade en cell och skrev mel­lan 10 och 18 utan lunch­paus.
Jag har inte läst honom tidi­gare däre­mot hans tio skrivråd (vilken amerikansk för­fattare har inte förmed­lat sina tio skrivråd?). Elmore Leonards är bland de mest cit­er­ade.
För Leonard är det vik­ti­gaste att inget får avbryta ryt­men i berät­telsen. Hans mål­sät­tning är att för­bli osyn­lig, att inte störa läsaren med självk­larheter. Joseph Con­rad sa någonting om att ord kan komma i vägen för vad du vill ha sagt.
Det är mycket dia­log. Leonard skrev i scener och alltid med utgångspunkt från en särskild per­son i roma­nen – den vars posi­tion bäst gav liv åt scenen.

HÄR ÄR LITE kor­tat Elmore Leonards tio skrivråd:
Börja aldrig med vädret. Om det endast är för att skapa atmos­fär och inte en per­sons reak­tion på vädret, ska du inte hålla på för länge. Läsaren blir benä­gen att bläd­dra framåt för att leta efter människor.

Und­vik pro­loger. De kan vara irriterande, särskilt en pro­log som kom­mer efter en intro­duk­tion som föl­jer ett förord. Men detta förekom­mer mest inom non­fic­tion. En pro­log i en roman är bak­grund som du kan peta in var du vill.

Använd inget annat verb än ”sa” i dialoger. Rep­liker i dialoger till­hör per­son­erna i roma­nen, ver­bet är för­fattaren som sticker in sin näsa. Men ”sa” är mycket min­dre störande än kla­gade, fläm­tade, var­nade, ljög.

Använd aldrig ett adverb för att mod­i­fiera ver­bet ”sa”. … för­manade han all­varligt. Att använda ett adverb på det här sät­tet (eller näs­tan på alla sätt) är en dödssynd. För­fattaren exponerar sig grovt och använ­der ett ord som dis­tra­herar och som kan avbryta ord­växlin­gens rytm. Jag låter en roll­figur i en av mina böcker berätta hur hon brukade skriva his­toriska kär­leksskildringar: ”fulla av våldtäk­ter och adverb”.

Håll dina utrop­stecken i styr. Du är inte tillåten att använda fler än två, tre per 600.000 tecken. Om du har talang för att leka med utrop­stecken som Tom Wolfe gör, så kan du kasta in en hand­full då och då.

Använd aldrig orden ”plöt­sligt” eller ”hel­vetet bröt ut”. Den här regeln kräver inte någon förk­lar­ing. Jag har noterat att för­fattare som använ­der ”plöt­sligt” har en ten­dens att utöva min­dre kon­troll när det gäller att använda utropstecken.

Var sparsam med att använda dialek­ter. Så fort du bör­jar stava ord i dialoger fonetiskt och lad­dar sidorna med citat­tecken, har du ingen möj­lighet att stoppa. Det hand­lar i stäl­let om att försöka fånga doften av olika röster.

Und­vik detal­jer­ade beskrivn­ing av roman­fig­urer. I Ernest Hem­ing­ways nov­ell Berg som vita ele­fan­ter, hur ser ”Amerika­nen och flickan som var med honom” ut? ”Hon hade tagit av sin hatt och lagt den på bor­det.” Det är den enda ref­er­ensen till en fysisk beskrivn­ing i hela boken och ändå ser vi paret och kän­ner dem genom deras sätt att tala – utan ett enda adverb i sikte.

Und­vik detal­jerad beskrivn­ing av platser och saker. Om du inte är Mar­garet Atwood och kan måla scener med språk. Men även om du är bra på det, vill du inte ha beskrivningar som med­för att fly­tet i sto­ryn stannar.

Försök att utelämna de delar som läsare ten­derar att hoppa över. Detta är en regel som jag kom att tänka på 1983. Tänk på vad du hop­par över när du läser en roman: långa sty­cken av prosa som du ser består av allde­les för många ord. Vad för­fattaren gör är att gå in i roll­fig­urens huvud och du får veta vad per­so­nen tänker och att du inte bryr dig. Jag slår vad om att du inte hop­par över dia­log.
Det finns en elfte regel, den allra vik­ti­gaste, den som sum­merar ihop alla tio: om det låter som lit­ter­atur, skriv om.

DEN DÄR REPLIKEN längst ner på första sidan finns i Freaky Deaky. Polisen Chris  Mankowski får upp­draget att desarmera en bomb hemma hos en den ökände gang­stern Booker.
Denne hade legat i sin jacuzzi när tele­fo­nen ringde. Säk­ert fem­ton sig­naler hade gått fram innan han lyfte på luren. Det är hans kvinna som vill berätta något men först måste han sätta sig ner. Hon insis­terar på att han måste sitta ner när han ska få höra vad hon har att säga. Till sist sjunker Booker motvil­ligt ner i sin gröna favorit­fåtölj. Och kvin­nan säger: ”I´m sup­pose to tell you that when you get up, honey, what´s left of your ass is gonna go clear through the ceiling.”

Nyhetsredaktionens eviga frågor

HITTADE ETT GAMMALT referat från ett skrivmöte jag höll med ett gäng på GP:s nyhet­sredak­tion. Det är säk­ert fem­ton år sedan. Så här var det då:

Vi inledde med att försöka ringa in gen­ren nyhet­srap­por­ter­ing. Vad utmärker detta sätt att skriva? Van­liga problem.

  • Nyhet­shets. Daglig publicering.
  • Dålig genom­läs­ning av tex­ter. Ont om tid.
  • Ambi­tion­snivån anpas­sas till tid och utrymme. Kan vara frus­trerande när man kän­ner att det finns mer att berätta. Men också något att gömma sig bakom om det blev dåligt.
  • For­mat­bun­det. Skriv kort! Innebär ibland att det per­son­liga i tex­ten, miljöbeskrivningar och lik­nande, stryks först.
  • Citat: “Det måste vara något fel på mig. Jag kan inte börja skriva före tre.”
  • Vi borde åka ut mer. Även om man kom­mer lite sent på plats blir ofta tex­terna bät­tre om man fak­tiskt varit där.

Vi gick igenom veck­ans tex­ter. Några iakttagelser:

  • Prat­mi­nus används i tid och otid. Spara prat­mi­nusen till det mer personliga.
  • Oredighet. Det förekom­mer tex­ter som inte är genomtänkta. En naturlig förk­lar­ing är tids­brist. Ta tre minuter och tänk igenom tex­ten innan du skriver.
  • Frå­gor som hänger i luften. Påstå eller lova inte något som du inte ger svaret på. “Sten Heckscher hör inte till den gamle rik­spolis­chefens största beun­drare, milt sagt.” Var­för då?
  • Man kan vara per­son­lig även i raka nyhet­s­tex­ter, ett enkelt ord­val t.ex. “Kissenödig hund” (Mar­tins­son) eller det “bru­talmod­erna pol­ishuset” (Rehn).

Vi talade om avdel­nin­gens organisation.

  • Stri­den med andra avdel­ningar kan ibland vara påfrestande.
  • Många chefer har inte tid för det vik­ti­gaste. En avdel­ningschef bör inspir­era mer än admin­istr­era. De bör avlas­tas så mycket ruti­n­jobb som möjligt.
  • Enligt språk­grup­pens enkät tycker näs­tan hälften att arbetsvil­lko­ren inte ger dem goda förut­sät­tningar för att göra ett bra jobb. För lite tid, för mycket stress är de van­li­gaste hin­dren. Dålig planer­ing, split­trad arbetssi­t­u­a­tion, prak­tiskt strul och bri­s­tande respekt för att ostörd tid behövs är andra hin­der. Avsak­naden av ord­böcker och lexikon nämns också.

DET SISTA förut­sät­ter jag är åtgär­dat idag. Och det övriga? Hur tids­bun­det är det? Någon som kän­ner igen sig idag? Eller är det nyhet­sredak­tion­er­nas eviga frå­gor?
Finns det över huvud taget några skrivmöten på dagens redaktioner?

Så avdramatiseras textkritiken

MÅNGA TIDNINGAR finns ingen tra­di­tion för textsam­tal. Det krävs en del tålmodigt planerande om det skall bli bra — och fram­förallt: bestående. Enskilda sam­tal om tex­ter kan vara lätt att åstad­komma, det svåra är att få in det som en del i det vardagliga arbetet.
Syftet är att det skall bli bät­tre tex­ter i tid­nin­gen, men det är svårt att mäta. Vi kan inte säga att vi blivit 2,3 pro­cent bät­tre sedan förra månaden. Ingen reporter blir omedel­bart bät­tre efter en skri­varkurs. Det är en långsik­tig process.
En metod att på ett smidigt sätt komma in på tex­tkri­tik är att gå “bakvä­gen”. Det vill säga att börja med hur tex­terna kom till. Om vi talar för lite om våra skrivna tex­ter så talar vi ännu min­dre om hur vi gör när de kom till.
Det är samma med textsam­tal som med textcoach­n­ing: utgå från skrivprocessen. Grundin­ställ­nin­gen bör vara “lär av varan­dra”, att alla har någonting att lära ut och alla har mas­sor att lära sig.
Vi har fått ett verk­tyg för tex­tkri­tik: “Den här tex­ten blev inte bra för idén var dåligt geno­mar­be­tad” eller “Den här tex­ten blev bra där­för att det fanns en grundlig research.“
En annan vik­tig punkt i tex­tkri­tik är att und­vika bra — dåligt. Alla tex­ter, även de utmärkta, kunde skriv­its på ett annat sätt. Börja just med den frå­gan: hur kunde man gjort annor­lunda?
Finns det till exem­pel någon alter­na­tiv inled­ning? Kanske kom­mer man fram till att den var bra som den är.
Ifrå­gasätt även de bra tex­terna. På så sätt avdrama­tis­erar man textkritiken.

Det är svårt
… att ta itu med repor­trar som gör ett dåligt jobb. Ofta tar vi större hän­syn till repor­trarna än läsaren.
… att kri­tis­era den reporter som brukar vara bra. Men även en sådan reporter gör sina mis­stag eller fast­nar i manér.
… att ifrå­gasätta stora sat­sningar som kostat mycket pen­gar och tagit mycket utrymme.
… att efteråt kri­tis­era det som just då gick mycket fort. “Vi får vara glada att det kom ut en tid­ning.“
… att vara modig. En bra text kräver ett tydligt val, man måste ha modet att välja bort. Det är lättare att vara feg och göra ännu en plik­t­skyldig grå text som varken kan älskas eller hatas.

Det sak­nas
… vana att diskutera tex­ter och där­för blir ämnet känsligt. Och vi sak­nar forum för tex­tkri­tik.
… tid efter­som tex­terna inte är ett utta­lat pri­or­it­erat område går tiden ofta till annat.
… tydliga mål. Är vi överens om vad som är en bra text? Är vi redo att pri­or­it­era hår­dare i mate­ri­alet för att ge bra tex­ter utrymme och uppbackning?

Bör göras

  • Tex­tkri­tiken skall vara hjäl­pande. Den skall vara kon­struk­tiv och i grun­den pos­i­tiv. Den skall utgå från att reportern gjort sitt bästa, även om resul­tatet inte varit helt lyckat.
  • Tex­tkri­tiken skall vara analy­serande. Man måste kunna motivera kri­tiken — och beröm­met! Då lär vi oss något.
  • Det är lika vik­tigt att analy­sera de lyck­ade tex­terna som att ta reda på var­för det inte blev som man tänkt. Arbeta med de goda exem­plen! Ge mycket beröm och respons. Bör­jar man där har man också lagt grun­den för kon­struk­tiv kritik.
  • Starta korta avgrän­sade kam­pan­jer för bät­tre tex­ter. Fokusera en vecka kring bild­tex­ter, ingresser eller pratminus.
  • Vi ger mycket av oss själva i skri­van­det, där­för måste vi också få till­baka en del. Det är redak­tion­sled­nin­gens ytter­sta ans­var att inte lämna de skri­vande jour­nal­is­terna i sticket.

Reporterenkäten som gav svar på tal

EN GÅNG HADE VI något som hette “Innehåll­spro­jek­tet” på Göteborgs-Posten. Jag satt med i den språk­grupp som bland annat gjorde en enkät bland samtliga medar­betare på redak­tio­nen. Det hand­lade om skri­vande och tex­tkri­tik samt att hitta för­bät­tringar.
Under “Upp­fat­tning om det egna skri­van­det” kunde föl­jande utläsas:
* 70 pro­cent är nöjda med sina tex­ter ibland, 22 ofta och 5 aldrig.
* 67 pro­cent tycker att de skriver bät­tre nu än för några år sedan, 25 pro­cent märker ingen skill­nad medan resten skriver sämre.
* Tre fjärd­ede­lar av de svarande tycker att skri­van­det oftast är roligt, endast en sva­rade “aldrig”.
När är då skri­van­det roligt? Några exem­pel: när man får skriva långa reportage, när jag har något att berätta, när jag får tid att för­bereda mig och tid för textbear­bet­ning, när man träf­fat spän­nande män­niskor, egna nyheter, när man tror att tex­ten är vik­tig för många läsare, när man får ta ut svän­garna lite, när kon­struk­tiv kri­tik och beröm ges.

VI STÄLLDE OCKSÅ frå­gan “Hur skall vi få nyska­pande tex­ter?” Några förslag: inspirerande arbet­sledare, skrivsem­i­nar­ier, mer tid till idéar­betet, asbra betalt om man lyckas, tillåt miss­ly­ckan­den, bät­tre tex­tkri­tik, låt folk skriva om sådant de inte brukar skriva om, upp­muntran, job­byte, talan­grekry­ter­ing och talangvård, men­torer, högt i tak.
Några är tvek­samma till idén som sådan: Är det bra med allt för mycket nyska­pande? Vi sysslar med jour­nal­is­tik, inte lit­ter­atur.
Coach­n­ing:
* Drygt hälften får endast ibland respons på sina tex­ter, medan cirka 30 pro­cent får det ofta. En sva­rade “aldrig”. Läsekret­sen och arbet­skam­rater läm­nar mest respons, därefter kom­mer arbet­sledare. Av dem som får respons tycker 62 pro­cent att de får kon­struk­tiv kri­tik ibland, 20 pro­cent ofta och 18 pro­cent aldrig.
* Endast 16 pro­cent tycker inte att det är svårt att kri­tis­era andras tex­ter. Unge­fär lika många tycker pre­cis tvär­tom. Var­för är det då svårt? Ömma tår, svårt att vara kon­struk­tiv, kan upp­fat­tas per­son­ligt, finns inget forum, kon­flik­träd­slan på redak­tio­nen och “GP före­drar kvan­titet fram­för kvalitet”. De flesta anser att min­dre grup­per är det rätta forumet för tex­tkri­tik.
Några av försla­gen till för­bät­tring: men­torsys­tem, kurser i kon­struk­tiv kri­tik, en textgrupp som betar av repor­trarna en och en, ta fram de goda exem­plen, gästkri­tiker.
Vidare: Refusera usla tex­ter, kri­tiken måste bli en del av varda­gen, redak­tion­sled­nin­gen tycks sakna för­måga att bedöma vad som är bra tex­ter, en del av dem som har rykte om sig att vara goda skriben­ter skulle nog kunna bli det om de släppte pres­ti­gen och bör­jade bry sig om dem de skriver om och för.

TROTS ALLA PROBLEM och hin­der för bra tex­ter finns de ändå i GP. Vår fråga om språkup­plevelser resul­ter­ade i en lång lista med ett 30-tal skriben­ter och inslag från de flesta avdel­ningar.
Några exem­pel på motiveringar: gen­re­b­land­ning, respek­tlöst, knorr, under­hål­lande, eftertänksamt, gav nytt liv åt det redan omskrivna, geno­mar­be­tat, det per­son­liga till­talet, per­son­ligt men ändå med dis­tans, när­varokänsla, gott iak­t­ta­gande, språket lyfte fram his­to­rien.
Under avdel­nin­gen “Arbet­sred­skap” ansåg drygt 40 pro­cent att de inte behärskade sin dator ordentligt. Däre­mot var det näs­tan 90 pro­cent som kunde fly­tta sty­cken.
Denna enkät gjordes för cirka 20 år sedan. Hur skulle svaren se ut idag? De skulle vara desamma på de flesta redak­tioner tror jag.
Och det är antagli­gen fort­farande 40 pro­cent som inte behärskar sin dator ordentligt.

Bra texter börjar med redaktörskapet

STANDARDEN EN tid­nings tex­ter sätts av redak­tör­erna. Att tex­ter blir nog­grant granskade är en stark sig­nal till repor­trarna att på den här redak­tio­nen vill vi ge läsarna bra läsvärda tex­ter. Det går inte att lämna ifrån sig vad som helst och hop­pas att någon fixar till det i slutän­dan.
Sig­nalerna bör ges redan när job­bet ska göras. Hörde Fil­ters chefredak­tör Mat­tias Görans­son sucka över alla frilansare som hade idéer om ett ämne. Just ett ämne men inget mer. Han sak­nade någon dju­pare tanke om vad som skulle berät­tas.
En idé måste alltid kokas ner, stö­tas och blö­tas. Alltid. Även om det är en erkänt duk­tig reporter som alltid läm­nar väl­skrivna tex­ter ifrån sig. Alla måste tvin­gas tänka igenom vad som egentli­gen ska berät­tas.
Minns ett sam­tal för länge sedan med Ulrika Knut­son som berät­tade hur det var på salig Månads-Journalen.
Där hade man extremt pro­duc­er­ade tex­ter. De var oer­hört geno­mar­be­tade, “…för att inte säga över­ar­be­tade”. Alla jobb diskuter­ades igenom ordentligt innan de läm­nades till reportern. Idéerna drogs alltid flera varv. Tex­terna gick runt och ältades. Det rådde ett förtroen­de­fullt förhål­lande mel­lan medar­be­tarna. Ingen pres­tige, berät­tade Knut­son.
Rubriker och ingresser maldes i en särskild kvarn. De måste vara exakt rätt för att passera.
Frilansare fick inte bara en beställ­ning, idéerna knå­dades och vreds. Alla kla­rade inte detta. Det hände att frilansare sprang ut från M-J och ropade: “Aldrig mer!”.
Eller “Aldrig Mehr!”, kanske. För det var chefredak­tören Ste­fan Mehr som drev det språk­liga arbetet in i min­sta kom­mate­cken. När Ulrika Knut­son kom till M-J tyckte hon att han inte var rik­tigt klok. “Han kunde driva folk till vansinne.” Men efteråt insåg hon hur mycket hon lärde sig på den här tiden. I stäl­let för att vara stingslig blev hon tack­sam när andra hade syn­punk­ter på den egna tex­ten.
Det hand­lar om att få en bra atmos­fär på redak­tio­nen. Det är svårt och kräver långsik­tigt arbete. Men fram­för allt att led­nin­gen inser värdet av väl­skrivna tex­ter och hur dessa kan lyfta en tidning.