Litteraturens bästa skiljetecken

Levi sät­ter punkt.

SKILJETECKNEN ÄR små men har för­må­gan att göra sig stora. I säm­sta fall syns de för mycket och blir störiga i tex­ten. I bästa fall är deras storhet diskret; de gör sig inte märkvärdiga men vet att de har stor bety­delse för läsningen.Konsten är att plac­era rätt skil­jetecken på rätt plats. I säm­sta fall är de bara utströdda i tex­ten som strös­sel på en mjuk­glass. Någon har slängt ut dem bland raderna bara.Skiljetecken är språkets kry­d­dor. De ska använ­das i rätt mängd och deras uppgift är att höja smakup­plevelsen, i det här fal­let läsup­plevelsen. Och de ska vara färska, inte gamla och uttorkade. Det vill säga, utplac­er­ade inte av gam­mal slen­trian utan av eget sub­tilt språk­tänkande — eller nytänkande. I vän­tan på att jag ska ta mig tid att leta i böcker på sven­ska  skil­jeteck­en­sex­em­pel har jag här några exem­pel på engel­ska. Hit­tade på nätet. Lit­ter­aturkri­tik­ern Kathryn Schulz pre­sen­terar sina fem bästa: “The 5 Best Punc­tu­a­tion Marks in Lit­er­a­ture”. Hon menar att i allt gott skri­vande finns alltid en besatthet av skiljetecken.

1) Nabokovs par­entes i Lolita:My very pho­to­genic mother died in a freak acci­dent (pic­nic light­ning) when I was three…“
KS: Likt blix­ten i den, är denna par­entes i sig själv för­bluffande och bril­jant. Det är även Lolita i mini­atyr, en fan­tastisk ele­gans som sam­tidigt bär på ett ett fruk­tans­värt mörker.

2) Tankstrecket i George Eliots Mid­dle­march: “One morn­ing some weeks after her arrival at Low­ick, Dorothea — but why always Dorothea?“
KS: I bör­jan på kapi­tel 29 girar plöt­sligt Eliot hårt och kas­tar oss ur his­to­rien. Det är inte bara ett nar­ra­tivt infall där berättaren avbry­ter sig själv, det åter­speglar även temat i hela boken: att se bor­tom sitt eget jag är själva essensen i Middlemarch.

3) Ellipsen (…) i T.S. Eliots The Love Song of J. Alfred Prufrock:
Let us go, through cer­tain half-deserted streets,
The mut­ter­ing retreats
Of rest­less nights in one-night cheap hotels
And saw­dust restau­rants with oys­ter shells:
Streets that fol­low like a tedious argu­ment
Of insid­i­ous intent
To lead you to an over­whelm­ing ques­tion…
Oh, do not ask, “What is it?“
Let us go, and make our visit.
KS: Allt­ing i dik­ten är ellip­tiskt (uteläm­nat). Han använ­der tre punk­ter på fem andra ställen senare i dik­ten. Men den största klyf­tan i dik­ten är den första: Vilken överväldigande fråga Eliot? Jag har två kan­di­dater: Vad är menin­gen med livet? och Vill du kanske äta mid­dag med mig någon gång? Exis­ten­siell exponer­ing eller roman­tisk förlägenhet?

4) Dick­ens kolon i A Christ­mas Carol: “Mar­ley was dead: to begin with.“
KS: Det är inled­nings­menin­gen. Men den skulle vara oin­tres­sant om den löd: “Mar­ley was dead, to begin with.” eller “To begin with: Mar­ley was dead.” Denna mening är sin­nessjuk. Den är min­dre som en öpp­n­ing än som ett tåg som omedel­bart rusar in i ett annat tåg.

5) Primo Levis punkt i The Peri­odic Table: “It is that wich at this instant, issu­ing out of a labyrinthine tan­gle of yeses and nos, makes my hand run along a cer­tain path on the paper, mark it with these volutes that are signs: a dou­ble snap, up and down, between two lev­els of energy, guides this hand of mine to impress on the paper this dot, here, this one.“
KS: Här är istäl­let en slut­mening. I roma­nen Peri­odiska sys­temet är alla 21 kapi­tel nam­n­givna efter ett grundämne. Det sista är kol (Levi var utbil­dad kemist), livets ämne. Han spårar en kolatoms bana hur den van­drar från vin­den, till havet, ett löv, en insekt, ett glas mjölk, en män­niska och in i hjär­nan vilken leder Levi att sist i menin­gen, i kapit­let, i boken plac­era den slut­liga atom­lik­nande punkten.

 

Vonnegut om att skriva med stil

Stil­säker rådgivare.

FÖRFATTARENKURT VONNEGUT som bland annat skrev “Slak­thus 5″, var en av de mest fram­stående stilis­terna i mod­ern amerikansk lit­ter­atur. Han har också delat med sig av sina stilis­tiska råd.
1982 skrev Von­negut en essä med titeln “How to Write with Style”. Han bör­jar med att fråga var­för vi hela tiden ska för­bät­tra vårt skri­vande. Det hand­lar om respekt för läsarna, menar Von­negut. Om man bara scrib­blar lite hur som helst märker läsarna att vi inte bryr oss om dem. De läg­ger våra namn på min­net och slu­tar läsa.
Här är Kurt Von­neguts sju bedräg­ligt enkla skrivregler:

  • Hitta ett ämne som engagerar dig.
  • Men plad­dra inte.
  • Gör det enkelt.
  • Ha modet att stryka.
  • Var dig själv.
  • Säg det du vill säga.
  • Ha för­bar­mande om läsarna.

Det sista rådet förk­larar Von­negut så här: Våra läsare kräver att vi är sym­pa­tiska och tålmodiga lärare, alltid vil­liga att fören­kla och klargöra, fastän vi egentli­gen vill sväva högt över dem, sjun­gande som näk­ter­galar genom en bril­jant metafor eller en fruk­tans­värt begå­vad mening. Men innerst inne hör vi läsar­nas upp­man­ing: “Snälla! Kom till saken!“
Det är de dåliga nyheterna. De goda är att vi lever i en demokrati där vi kan skriva vad vi vill utan räd­sla att bli bestraf­fade. Så om vår stil är vad vi väl­jer att skriva om, är möj­ligheterna abso­lut obe­grän­sade. Ingen skulle bry sig om hur bra eller dåligt vi uttryckte oss, om vi inte hade allde­les oemot­ståndliga saker att berätta.
Min sam­man­fat­tning av Kurt Von­negut är det den här: Om vi letar efter en egen stil ska vi söka i det vi skriver om.

 

Bildjournalistik från höften

Hat­ten av — även för fotografen

ÄNNU EN läsarun­der­sökn­ing pre­sen­teras med powerpoint-bilder på ett mor­gon­möte. Inget fel i att ta reda på vad läsarna tycker, frå­gan är hur mycket det ska styra arbetet på redak­tio­nen. Ytterst är det ändå vår roll som pro­fes­sionella jour­nal­is­ter som måste fälla utslaget när vi for­mar tid­nin­gen.
Siffror och tabeller är lätt avläs­bara. Det är där­för tid­ningsled­ningar är så förtjusta i det mät­bara. Det är svårare att mäta den jour­nal­is­tiska intu­itio­nen. Men den är avgörande.
Ett litet exem­pel: en gång gjorde vi på GP ett reportage om yrken som håller på att för­lora sin sta­tus. Fotografen Sören Håkan­lind hade beretts tillfälle att ägna flera dagar åt de fyra porträt­tbilderna.
En av dem föreställde den gamle och ele­gant klädde härad­shövdin­gen Sohlberg utan­för tingsrät­ten i Alingsås när han lyfter på stråhat­ten för en dam.
Sören hade varit där och fotograferat honom på för­mid­da­gen. Jag talade med den 88-årige härad­shövdin­gen senare på kvällen: ”Du förstår, han tog… ja, minst fem­tio kort! Jag begriper ingent­ing”, berät­tade han. Dessu­tom ville fotografen ta nya bilder klockan halv nio mor­gonen därpå.
Håkan­lind hade näm­li­gen fått veta att det fanns ett porträtt i olja av härad­shövdin­gen inne i en av ses­sion­ssalarna, som var upp­ta­gen när de var i ting­shuset första gån­gen. Där­för åkte han upp till Alingsås en gång till. Och en halv­timme innan Sil­ber­sky skulle inta salen tog han ytterli­gare fem­tio bilder på den tålmodige Sohlberg.
Han kunde varit nöjd och stop­pat ner kam­eran. Men då hade han inte fått det snap­shot som till slut ham­nade i tid­nin­gen, när härad­shövdin­gen mötte damen.
Efter flera tim­mars jobb hade Sören Håkan­lind flera kanon­bra porträtt på härad­shövdin­gen. Ändå ratade han alli­hop och valde det som han sköt från höften. Den hun­draförsta bilden. Den enda oplan­er­ade.
Hårt jobb och ambi­tion. Pro­fes­sion­alitet och intu­ition, här i form av en slags bildlig språkmed­veten­het. Sådana insatser ham­nar aldrig på powerpoint-bilder. De egen­skaperna går inte att mäta. Man kan bara vara tack­sam att som­liga har dem.
Det är dessu­tom ett gan­ska bra sätt att göra tid­ning på.

Placera orden med känsla

Bör vara välplac­erad — den också.

HUR MAN PLACERAR ord i meningar och meningar i sty­cken kan vara skill­naden på en stark och en svag text.
Den här menin­gen till exem­pel: ”Han kas­tade en sten på mig”, har inte samma effekt som den här: ”Han träf­fade mig med en sten”.
Genom att i den senare plac­era det cen­trala ordet ”sten” sist får läsaren näs­tan känslan av att själv bli träf­fad — med en sten.
Man ska alltid söka efter den allra bästa effek­ten av ord och meningar. Har man bra citat i anteck­n­ings­blocket ska de också tas om hand väl.
Om man väl­jer att sluta ett reportage med ett citat (vilket inte alltid är att före­dra) så tänk på vilka ord det är som ska klinga i slu­tack­o­rdet.
Det är inte ”, säger han” eller ”, säger hon” och inte ens ”, säger hen.” Det är orden i citatet som ska klinga.
I mitt reportage om Lån­garedsmor­den slu­tar jag inte:
Huset har varit avspär­rat i sju månader och i fön­stren kan han se hur blom­morna viss­nat en efter en. Men mön­jelil­jan blom­mar i röd-gult. 
– Det är en häl­sning till oss från Inger, säger Kjell som förstått dess bud­skap.
Utan: Lån­garedsmor­den.
Inom retoriken finns en 2–3-1-regel, alltså att börja med det näst bästa argu­mentet, följt av det sva­gaste och avs­luta med det bästa. Så kan man tänka när man skriver tid­ning­s­tex­ter också eller åtmin­stone följa regeln att lägga det sva­gaste i mit­ten.
Inte:
Anna Ander­s­son som kom gående ned­för Stor­gatan när explo­sio­nen inträf­fade berät­tar: — Det var fruk­tans­värt att se. Jag såg elds­flam­mor slå ut från fön­stret.
Bät­tre:
– Det var fruk­tans­värt att se, säger Anna Ander­s­son som kom gående ned­för Stor­gatan när explo­sio­nen inträf­fade. Jag såg elds­flam­mor slå ut från fön­stret.
Det är tyvärr inte bara att skriva på, man måste tänka lite också. Unge­fär som när man spelar ten­nis, det är bra om man får bollen över nätet men det är bät­tre om den är välplacerad.

Slitna mynt

osäker valör

IBLAND KAN MAN få för sig att det bara är en massa ord man skriver, utan att tänka på att de bety­der något.
Valet av ord kan fak­tiskt vara avgörande. Tänk efter, de som skriver bra har också ett bra ord­för­råd och har för­må­gan att använda rätt ord vid rätt tillfälle.
Rätt ord är vik­tigt. Man måste mena vad man skriver. Krav på klart språk tvin­gar skriben­ten till ett gott förar­bete.
Att till exem­pel hålla i sitt eget språk och inte låta andra ta över det. Det finns näm­li­gen många slags språk som, likt datavirus, bara vän­tar på att få ta över en reporters: mak­t­språk, affärsspråk, byråkrat­språk, mod­e­ord, angli­cis­mer.
Bild­språk används inte så ofta i den vardagliga jour­nal­is­tiken. Kanske kunde vi bli lite djär­vare här.
Läs poesi! Det är min upp­man­ing. Poesi är ord som kokats ner till ett kon­cen­trat, pre­cis som en god sås.
”Anonyma som riskorn” är en bra liknelse som jag varit glad över om jag kom­mit på själv. Men man är ju ingen Tranströmer.
En annan fin liknelse hit­tade jag i en liten Pixi-bok för barn: ”Båten gled fram som ett strykjärn på en blå gardin”. I stäl­let för det där utslitna sals­gol­vet.
Ord kan tappa sin kraft. De blir som slitna väx­elmynt, till slut ser man inte vad de är värda.