Rubrik om rubriker

Kruka till rubrik

MÅNGA REDIGERARE är fenor på rubriker. Men så finns det några som är särskilda fenor. De är en bland­ning av jour­nal­is­ter och copy­writer, språk­ligt inno­v­a­tiva och med en för­måga att skala bort, hitta syn­onymer, allit­ter­a­tioner och smarta anspel­ningar.
Alltså så långt bort man kan komma från söm­n­druckna klå­par­rubriker som CHOCKEN, BLÅSNINGEN, FIASKOT och lik­nande över­skrifter.
När jag var ung och job­bade på GT hände de inte säl­lan att redi­g­er­aren plock­ade bort den slagkraftiga första ingress-meningen man med stor möda lyck­ats åstad­komma och la den som rubrik i stäl­let. Ett lika enkelt som tids­be­sparande trick.
I min första lärobok i jour­nal­is­tik, Bo Carl­sons “Tid­ning­spro­duk­tion Jour­nal­is­tiska ele­menta och grafisk teknik” från 1971, ställs fem krav på rubriker: Språk­ligt kor­rekt, infor­ma­tiv, rätt utfor­mad, lät­tläst och adek­vat.
Gå igenom en dagstid­ning och pricka av hur många rubriker som upp­fyller alla fem kraven. Det är som allt annat i en tid­ning att det finns en del som är bra och en del som är min­dre bra.
Här två exem­pel ur Göteborgs-Posten nyli­gen.
En rik­tigt bra rubrik var den som hand­lade om det nedläg­gn­ing­shotade City­varvet:
Klockan kläm­tar för sista varvet
Full­ständigt lysande, man blir glad och upprymd. Det är inte alltid en sådan dubbel­ty­dighet lyckas. Ibland frestas redi­g­er­aren att tumma på innehål­let för en bra for­mu­ler­ing.
Ett exem­pel är ingen rubrik utan den skylt som satt på den nu (sor­g­ligt sym­bol­iskt) ned­mon­ter­ade fyren Sälö knapp som GP länge spon­srade. Det stod “Lyser på grund av GP”. I mina språköron är “på grund av” neg­a­tivt. Det borde stått “Lyser tack vare GP”. Men då mis­sar man dubbel­syft­nin­gen med grun­det. Men det kan inte hjäl­pas, skyl­ten var ingen bra språk­lig reklam för GP.
Till sist en usel rubrik från GP:s mag­a­sin Två Dagar:
Keramikens återtåg
Här verkar redi­g­er­aren inte ha läst ingressen och helt mis­sat vad det hand­lar om. Tex­ten berät­tar näm­li­gen om att keramik tvär­tom är på modet igen. Alltså inte på reträtt. Återkomst hade varit språk­ligt kor­rekt, infor­ma­tivt och adekvat.

 

Litteraturens bästa skiljetecken

Levi sät­ter punkt.

SKILJETECKNEN ÄR små men har för­må­gan att göra sig stora. I säm­sta fall syns de för mycket och blir störiga i tex­ten. I bästa fall är deras storhet diskret; de gör sig inte märkvärdiga men vet att de har stor bety­delse för läsningen.Konsten är att plac­era rätt skil­jetecken på rätt plats. I säm­sta fall är de bara utströdda i tex­ten som strös­sel på en mjuk­glass. Någon har slängt ut dem bland raderna bara.Skiljetecken är språkets kry­d­dor. De ska använ­das i rätt mängd och deras uppgift är att höja smakup­plevelsen, i det här fal­let läsup­plevelsen. Och de ska vara färska, inte gamla och uttorkade. Det vill säga, utplac­er­ade inte av gam­mal slen­trian utan av eget sub­tilt språk­tänkande — eller nytänkande. I vän­tan på att jag ska ta mig tid att leta i böcker på sven­ska  skil­jeteck­en­sex­em­pel har jag här några exem­pel på engel­ska. Hit­tade på nätet. Lit­ter­aturkri­tik­ern Kathryn Schulz pre­sen­terar sina fem bästa: “The 5 Best Punc­tu­a­tion Marks in Lit­er­a­ture”. Hon menar att i allt gott skri­vande finns alltid en besatthet av skiljetecken.

1) Nabokovs par­entes i Lolita:My very pho­to­genic mother died in a freak acci­dent (pic­nic light­ning) when I was three…“
KS: Likt blix­ten i den, är denna par­entes i sig själv för­bluffande och bril­jant. Det är även Lolita i mini­atyr, en fan­tastisk ele­gans som sam­tidigt bär på ett ett fruk­tans­värt mörker.

2) Tankstrecket i George Eliots Mid­dle­march: “One morn­ing some weeks after her arrival at Low­ick, Dorothea — but why always Dorothea?“
KS: I bör­jan på kapi­tel 29 girar plöt­sligt Eliot hårt och kas­tar oss ur his­to­rien. Det är inte bara ett nar­ra­tivt infall där berättaren avbry­ter sig själv, det åter­speglar även temat i hela boken: att se bor­tom sitt eget jag är själva essensen i Middlemarch.

3) Ellipsen (…) i T.S. Eliots The Love Song of J. Alfred Prufrock:
Let us go, through cer­tain half-deserted streets,
The mut­ter­ing retreats
Of rest­less nights in one-night cheap hotels
And saw­dust restau­rants with oys­ter shells:
Streets that fol­low like a tedious argu­ment
Of insid­i­ous intent
To lead you to an over­whelm­ing ques­tion…
Oh, do not ask, “What is it?“
Let us go, and make our visit.
KS: Allt­ing i dik­ten är ellip­tiskt (uteläm­nat). Han använ­der tre punk­ter på fem andra ställen senare i dik­ten. Men den största klyf­tan i dik­ten är den första: Vilken överväldigande fråga Eliot? Jag har två kan­di­dater: Vad är menin­gen med livet? och Vill du kanske äta mid­dag med mig någon gång? Exis­ten­siell exponer­ing eller roman­tisk förlägenhet?

4) Dick­ens kolon i A Christ­mas Carol: “Mar­ley was dead: to begin with.“
KS: Det är inled­nings­menin­gen. Men den skulle vara oin­tres­sant om den löd: “Mar­ley was dead, to begin with.” eller “To begin with: Mar­ley was dead.” Denna mening är sin­nessjuk. Den är min­dre som en öpp­n­ing än som ett tåg som omedel­bart rusar in i ett annat tåg.

5) Primo Levis punkt i The Peri­odic Table: “It is that wich at this instant, issu­ing out of a labyrinthine tan­gle of yeses and nos, makes my hand run along a cer­tain path on the paper, mark it with these volutes that are signs: a dou­ble snap, up and down, between two lev­els of energy, guides this hand of mine to impress on the paper this dot, here, this one.“
KS: Här är istäl­let en slut­mening. I roma­nen Peri­odiska sys­temet är alla 21 kapi­tel nam­n­givna efter ett grundämne. Det sista är kol (Levi var utbil­dad kemist), livets ämne. Han spårar en kolatoms bana hur den van­drar från vin­den, till havet, ett löv, en insekt, ett glas mjölk, en män­niska och in i hjär­nan vilken leder Levi att sist i menin­gen, i kapit­let, i boken plac­era den slut­liga atom­lik­nande punkten.

 

Bildtexter — en bortglömd genre

BILDTEXTER ÄR EN bort­glömd jour­nal­is­tisk genre. Just detta, att den har så svårt att bli erkänd just som en egen genre. Man är äntli­gen klar med tex­ten… visst ja, det ska ju skri­vas bild­tex­ter också. Äh, jag plockar något ur tex­ten.
Det är det första felet, att slappt upprepa något som redan står i tex­ten och missa tillfäl­let att ge läsaren något extra. Och det största felet: att inte knyta an till bilden.
Flera under­sökningar visar hur läsarens blick går över tid­ningssi­dan: Rubrik — Bild — Bild­text — Ingress — Text.
Bild­tex­ten kom­mer alltså före ingressen som vi läg­ger ner så mycket krut på. Bild­tex­ten har högt läsvärde, lägg där­för ner lite omsorg på den.
Den gamla reportagetid­nin­gen Life anställde kända skriben­ter, enbart för att skriva bild­tex­ter. Så vik­tigt var det. Och så svårt.
Det är på detal­jerna, till exem­pel bild­tex­ter, som man märker om en tid­ning är gjord av duk­tigt yrkesfolk.

JAG BRUKAR tänka på två saker. 1: att spara något i tex­ten till bil­dun­der­skriften (det kan också vara ett knep att få med lite mer än den stip­uler­ade textläng­den). 2: när jag skriver bild­tex­ten tänker jag att läsaren sit­ter bred­vid. Vi tit­tar gemen­samt på bilden.
Innan dess är det bra om man tit­tar på bilderna till­sam­mans med fotografen också. Fotografen vet tanken bakom bilden och har ett intresse av att den ska fungera ihop med bild­tex­ten. Sedan väl­jer nat­tredi­g­er­aren en helt annan bild. Det kan man aldrig gardera sig mot.
Här är några för­num­stiga råd i kon­sten att skriva bra bildtexter.

  • Grun­dregeln: om en bild pub­liceras ska det alltid finnas en bildtext.
  • Nam­nen ska vara lika många som per­son­erna på bilden och i rätt ord­ning från vän­ster. Gärna rättstavade också.
  • Den som skriver ska se bilden.
  • Bild­text och bild ska arbeta gemen­samt för fokus. De behöver inte matcha helt och hål­let, bara hålla varan­dra i handen.
  • Försök att få ny infor­ma­tion i bild­tex­ten. Und­vik citat ur tex­ten — om du inte hin­ner annat försök åtmin­stone att for­mulera om citatet.
  • Beskriv inte bilden, läsaren är förhopp­n­ingsvis seende.
  • Se bild­tex­ten som en “för-ingress” som kan locka läsaren in i tex­ten. Avs­luta gärna med en krok, något som gör läsaren nyfiken.
  • Varn­ing för bild­tex­trubriker. Den lockar till ett ord­vit­sande som kanske inte pas­sar med texten.
  • Lämna inte läsaren i sticket! Om det är något i bilden som måste förk­laras, gör det! Om det går en myrslok bakom per­so­nen på bilden måste detta kom­menteras (såvida det inte är ett reportage från en myrsloksfarm).

Några exem­pel.

KOMMENTERA! …“passerar Lesjö­fors”? Jag tycker det ser ut som om de passer­ade en stugknut med en förvå­nad gubbe.

KOMMENTERA! Rede­bergslids nyförvärv pre­sen­teras. Men vad gör han på sjukhuset? Är han skadad? (Nej, långt ner i tex­ten får vi förk­larin­gen: han gillar sjukhusfiket).

LOCKA IN LÄSAREN! En bild på ett van­ligt hus kan bli spän­nande med rätt bildtext.

BRYT INTE ILLUSIONEN! Ing­mar Bergman sa att om han pås­tod att någon på  film­duken var döden så tror pub­liken det. Här hand­lar det om en familj på Hisin­gen som måste ringa på bussen en timma i förväg. Famil­jen, hållplat­sen, tele­fo­nen — det funkar. Men om man tänker efter: skulle ni gå ut till hållplat­sen och ringa?

VISSA BILDER KRÄVER BILDTEXT! Den övre: han visar ärret efter hennes hjärt­trans­plan­ta­tion. Den undre: hon såg en varg och visar hur den gri­nat mot henne.

 

Att korta en text innan den är skriven

DEN SOM SKA SKRIVA kort måste vara en bra och dis­ci­plin­erad tex­tredi­g­er­are. För det mesta hand­lar det om att stryka ner tex­ten, men man kan också skriva kort redan från bör­jan.
Om detta talade jag på Ander­sem­i­na­r­iet i jour­nal­is­tik “Kortare och fort­are” på uni­ver­sitetet i Karl­stad den 10 decem­ber (se förra blog­g­posten).
Först några råd när man ska korta en text:
Titta på dis­po­si­tio­nen. Iden­ti­fiera de stora delarna som tex­ten är upp­byggd av för att få en överblick. Att stryka en text kan lik­nas vid trädbeskärn­ing, först tar man de stora grenarna sedan kvis­tarna. Först såg sedan sekatör. Börja inte med att peta på ord­nivå.
Grenar som växer i kors är meningar som säger samma sak, klipp bort den ena. En gren som växer inåt i trädet håller inte fokus, klipp bort!
Med sekatören tar vi bort ord..
… som gör tex­ten lud­dig och oskarp (en slags, fak­tiskt, gan­ska, näs­tan, verkar)
… som återup­prepar andra ords mening (“lud­dig och oskarp”, diverse olika delar, rund oval)
… som förstärker (oer­hörd tragedi, jättestor, fruk­tans­värd)
… som är onödigt långa (prob­lematik, starta upp, ringa upp)
Och ersät­ter fraser med ord (i hän­delse av = om)
Ju kortare text desto större vikt vid varje ord. Men det finns förstås gränser för hur mycket man kan stryka ner en text. Ibland måste den tänkas om och skri­vas om.
Det kan vara bra att tänka kort redan från bör­jan. Vad det är som sparar utrymme? Här är några saker:

  • Begränsa dig redan från bör­jan. Av de klas­siska frå­gorna: Vem? Vad? Var? När? Var­för? Hur? kanske du ska kon­cen­tr­era dig på en eller två.
  • Färre citat. Ta bara med de bästa, skriv med egna ord.
  • Pang på! Und­vik slin­grande inled­ningar. Hoppa in i storyn.
  • Grundlig research. Som­liga tror att korta tex­ter kräver min­dre research. Fel. Ju mer man vet desto lättare är det att se det väsentliga.
  • Berät­tande detal­jer. Hitta sym­boler. Få läsaren att se.
  • Sam­man­drag. Gör ett avs­nitt kort-kort. Men bara ett avs­nitt. Kom ihåg att strin­gens får man genom att välja bort, inte komprimera.
  • Notera när du skrivit hälften. En snabb avstämn­ing: håller min plan?

Vonnegut om att skriva med stil

Stil­säker rådgivare.

FÖRFATTARENKURT VONNEGUT som bland annat skrev “Slak­thus 5″, var en av de mest fram­stående stilis­terna i mod­ern amerikansk lit­ter­atur. Han har också delat med sig av sina stilis­tiska råd.
1982 skrev Von­negut en essä med titeln “How to Write with Style”. Han bör­jar med att fråga var­för vi hela tiden ska för­bät­tra vårt skri­vande. Det hand­lar om respekt för läsarna, menar Von­negut. Om man bara scrib­blar lite hur som helst märker läsarna att vi inte bryr oss om dem. De läg­ger våra namn på min­net och slu­tar läsa.
Här är Kurt Von­neguts sju bedräg­ligt enkla skrivregler:

  • Hitta ett ämne som engagerar dig.
  • Men plad­dra inte.
  • Gör det enkelt.
  • Ha modet att stryka.
  • Var dig själv.
  • Säg det du vill säga.
  • Ha för­bar­mande om läsarna.

Det sista rådet förk­larar Von­negut så här: Våra läsare kräver att vi är sym­pa­tiska och tålmodiga lärare, alltid vil­liga att fören­kla och klargöra, fastän vi egentli­gen vill sväva högt över dem, sjun­gande som näk­ter­galar genom en bril­jant metafor eller en fruk­tans­värt begå­vad mening. Men innerst inne hör vi läsar­nas upp­man­ing: “Snälla! Kom till saken!“
Det är de dåliga nyheterna. De goda är att vi lever i en demokrati där vi kan skriva vad vi vill utan räd­sla att bli bestraf­fade. Så om vår stil är vad vi väl­jer att skriva om, är möj­ligheterna abso­lut obe­grän­sade. Ingen skulle bry sig om hur bra eller dåligt vi uttryckte oss, om vi inte hade allde­les oemot­ståndliga saker att berätta.
Min sam­man­fat­tning av Kurt Von­negut är det den här: Om vi letar efter en egen stil ska vi söka i det vi skriver om.