Dylan är ingen genre — han är en poet

ÅRETS NOBELPRISTAGARE i lit­ter­atur kom in från en helt annan dörr än alla hade vän­tat sig. Som David Rem­nick skriver i The New Yorker: “God is a colos­sal joker, isn’t She?“
Som van­ligt finns miss­belåtna kri­tiker — de finns alltid. Men man kan inte kri­tis­era sven­ska akademin för vilka de inte ger priset. Lis­tan på kval­i­fi­cer­ade kan­di­dater är lång och bara en får priset varje år.
Däre­mot kan man ifrå­gasätta om den belö­nade är kval­i­fi­cerad. I Bob Dylans fall går det inte att avfärda honom med att han är musiker. Som många redan sagt finns det gott om lit­ter­atur som inte i första hand är skriven för att läsas: Home­ros, Sapfo, Bell­man — och Win­ston Churchill fick priset bland annat för sina tal.
Blir Fröd­ings lyrik sämre av att den ton­satts? Karin Boyes? 
Utan sina tex­ter vore Bob Dylan en hyf­sad låt­makare. Hans poesi tål en granskn­ing med de största.

The guilty under­taker sighs
The lone­some organ grinder cries
The sil­ver sax­o­phones say I should refuse you
The cracked bells and washed-out horns
Blow into my face with scorn
But it’s not that way
I wasn’t born to lose you …
I want you, I want you . . .

I van­liga fall bet­onar lit­ter­aturvetare vik­ten av att inte låta för­fattaren stå ivä­gen för tex­terna (se mitt förra blog­gin­lägg om Fer­rante). Nu talar många om Dylan som en genre och att akademin har bred­dat begrep­pet lit­ter­atur. Det är ju non­sens. Bob Dylan är en poet. Gå till tex­terna innan ni kri­tis­erar valet av nobel­prista­gare!
Och han har fak­tiskt skrivit böcker också, roma­nen Taran­tula 1971 och den självbi­ografiska Memo­arer del:1 2004, över­satt av Mats Geller­felt.
Dylan skriver om män­sk­lighetens stora frå­gor, den språk­liga kreativiteten öpp­nar sig mot vårt inre och de episka insla­gen är drab­bande (The Bal­lad of Hol­lis Brown).
Nu vevas den kända fil­men till låten Sub­ter­ranean Home­sick Blues där Dylan slänger lap­par med ord ur sån­gen: Home­sick, Pave­ment, Gov­ern­ment… Och vem står i bak­grun­den? Allen Gins­berg. Det är i beatnik-traditionen med Gins­burg, Bur­roughs och Fer­linghetti 
som Bob Dylan har sina lit­terära rötter.  

NÅGRA ORD om att inter­vjua Bob Dylan. Det är ingen lätt sak har det visat sig genom åren. Hans enstaviga svar är legio.
Men då och då bry­ter han ut i klarhet. David Rem­nick påmin­ner om en inter­vju förra året:


These songs of mine, they’re like mys­tery sto­ries, the kind that Shake­speare saw when he was grow­ing up. I think you could trace what I do back that far. They were on the fringes then, and I think they’re on the fringes now. And they sound like they’ve been on the hard ground.

Värre har det gått för andra som ställt frå­gor till Dylan. En av dem kan lätt kval­i­fi­cera sig till punkt num­mer tre i inter­vjuan­dets sju dödssyn­der enligt John Sawatsky. Näm­li­gen “Över­las­tade frå­gor”.
När Bob Dylan kom till Stock­holm någon gång på 60-talet hej­dades han på fly­g­plat­sen av en svensk jour­nal­ist som ställde denna fråga:
A major part of your audi­ence belong to your own gen­er­a­tion I think and I don´t think it would be intierly wrong to assume that they are dri­ven to your con­certs by a cer­tain ele­ment of nos­tal­gia. But when you sing your old songs you sing them in new ver­sions. Is that an effort from your part to avoid bee­ing caught by nos­tal­gia. Do you want to avoid over­in­ter­pre­ta­tions by singing your old songs in new ver­sions?“
När äntli­gen frågeteck­net dök upp sva­rade Bob Dylan: “Yeah”.
Sedan läm­nade han snabbt platsen.

 

Förlaget triggade Ferrante-avslöjandet

JAG HADE HUNNIT till sidan 123 i Elena Fer­rantes andra del av Neapelk­vartet­ten, Hennes nya namn. Jag var mitt i den ekfra­siska pas­sagen där Lila för­vand­lar sitt bröl­lop­sporträtt till ett kon­stverk, när nyheten om den världs­berömda pseu­do­ny­mens verk­liga namn bris­er­ade.
Hon heter alltså Anita Raja, en över­sättare på Fer­rantes för­lag. Detta påstår åtmin­stone jour­nal­is­ten Clau­dio Gatti efter att ha under­sökt saken, gan­ska noga verkar det som.
Avs­lö­jan­det har väckt stor indig­na­tion bland kul­tur­jour­nal­is­ter, för­fattare och läsare. Det beskrivs som ett över­grepp mot Raja, nära nog fysiskt. Hon hade uttryck­li­gen sagt att hon ville för­bli anonym och detta borde respek­teras.
Elena Fer­rante debuter­ade redan 1992 men det var först med Neapelk­vartet­ten 2011–2014 som pseu­do­ny­men spreds över världen och speku­la­tion­erna om vem som stod bakom den kom igång på all­var.
Man kan sym­pa­tis­era med Fer­rantes alter ego Raja (låt oss kalla henne så), att inte vilja delta i den allt van­li­gare mass­me­di­ala karusellen kring bokut­givningar, något som för­la­gen mer eller min­dre kräver av sina för­fattare idag.
Man ska väl kunna få sitta under sin korkek och skriva böcker utan att störas av per­son­liga frå­gor.
Hon har dessu­tom visat att en bok kan bli en best­seller utan att för­fattarens ansikte är en del av mark­nads­förin­gen.
Dock är det efter Fer­rantes enorma framgån­gar naivt att tro på anonymitetens fortlev­nad. Avs­lö­jan­det skulle skett förr eller senare. Kanske är det bät­tre att det kom­mer i en väl under­byggd artikel i stäl­let för ryk­ten på sociala medier.

ATT CLAUDIO GATTI varit särskilt trig­gad av att Fer­rantes alter ego var en kvinna tror jag inte på. Det hade ju fak­tiskt kun­nat visa sig att det var en man. Sådana speku­la­tioner har fun­nits.
Och om Gatti är på rätt spår kan det mycket väl vara så att Raja skrivit roman­erna till­sam­mans med sin man för­fattaren Domenico Starnone, som är från Neapel.
Tex­t­analyser har tidi­gare indik­erat likheter med Starnones stil men även influ­enser från den tyska för­fat­tarin­nan Christa Wolf, god vän med sin ital­ien­ska över­sättare Anita Raja.
Rep­re­sen­tan­ter från för­laget har varit bland de indign­er­ade efter Gat­tis avs­lö­jande. Men de har tidi­gare själva eldat på intres­set för pseu­do­ny­men Fer­rante genom att upp­muntra (upp­mana?) för­fat­tarin­nan, som kan heta Raja, att göra anonyma inter­vjuer om sig själv.
Dessa och annat mate­r­ial om Elena Fer­rante finns pub­licer­ade i boken Fran­tu­maglia. Där finns bland annat ett brev från en av för­lagscheferna, San­dra Ozzola, där hon menar att det finns ett naturligt önskemål från läsarna att lära känna för­fattaren bakom böck­erna bät­tre.
Inter­vjuerna tycks mer bygga en fik­tion kring Elena Fer­rante än komma med infor­ma­tion om den verk­lige för­fattaren. Vad som sägs pas­sar i alla fall inte in på Anita Rajas liv.
För­laget har inte varit rik­tigt nöjd med total tyst­nad. På något sätt måste ändå för­fattaren ut på banan, anonym eller inte.

I NÅGON INTERVJU har Anita Raja sagt att pseu­do­ny­men hänger sam­man med en önskan om att för­fattaren inte ska stå mel­lan tex­ten och läsaren. Vem som skrivit en bok är inte vik­tigt, det är tex­tens möte med läsaren som är vik­tig. Ingent­ing annat.
En inställ­ning som man kan ha lätt att sym­pa­tis­erar med. Men, och här kom­mer min poäng, för­fattaren Elena Fer­rante stod i så fall redan i vägen för läsandet (i den mån för­fattaren över huvud taget gör det).
Just tack vare att de fyra böck­erna blivit en sådan for­mi­da­bel världssuccé och omskrivna framträder Fer­rante extra starkt när man läser dem. Man undrar givetvis vem hon är.
Man tänker inte min­dre på för­fattaren om det är en pseu­do­nym. Snarare tvär­tom. För­fattaren Elena Fer­rante är mer när­varande än om roman­erna haft nam­net Anita Raja på ryg­garna.
En mer omta­lad för­fattare just nu än Elena Fer­rante får man leta efter, just av den anled­nin­gen att hon är en pseu­do­nym. För­fattaren försvin­ner inte ur läsarens huvud bara för att det är påhit­tat, tvär­tom, det framträder än mer.
Nu får Anita Raja leva med detta. Det enda hon kan göra är att använda sig av det kanske mest effek­tiva försvaret mot påträn­gande jour­nal­is­ter: att göra sig så oin­tres­sant som det över huvud taget är möjligt.
Raja har sagt att om hennes namn avs­lö­jas kom­mer hon att sluta skriva böcker. Det framg­ick dock inte vem som slu­tar skriva, är det Elena Fer­rante eller Anita Raja? 

Hon lät inte hatet segra

I SAMBAND MED DÅDET i Troll­hät­tan talas det om att något lik­nande inte hänt på en svensk skola sedan 1961. Den gån­gen var det Kungälv som stod för rubrik­erna.
Lörda­gen den 4 mars det året sköt en vil­dawest­ern­fix­erad 17-åring sju kil­lar på lärover­kets skoldans. En av dem, Per-Håkan, dog.
Pojken som höll i pis­tolen hade sett för många west­ern­filmer på tv, ansågs det. Bröderna Cartwright utpekades som dåliga före­bilder.
Det var en annan tid. När det hjälm­försedda hatet ännu inte för­grenat sig ut i samhäl­lets nervtrå­dar.
35 år senare träf­fade jag offrets mor, 89-åriga Essie Alt­vall, i sam­band med ett reportage om Kode­mor­detEssie och hennes man Sture star­tade Nordiska folkhögskolan i Kungälv och de bjöd ofta in ung­do­mar till diskus­sion­saft­nar. Det var en sådan träff som Pelle just läm­nat när han gick till skoldansen.
Carl Milles skulp­tur­rep­lik Guds hand som står på berget vid folkhögskolan är ett minne över Pelle.
Essie Alt­vall gjorde något märk­ligt dagen efter han blivit mör­dad: hon gick med blom­mor till mör­darens föräl­drar. Hon såg dem också som offer för våldet. De trös­tade varan­dra.
Det var en annan tid.
Djupt inom oss finns en röst som vill väl. Vi måste lyssna till den rösten idag när våldet ökar och många barn far illa, menade Essie.
Det är en tankestäl­lare om det eskalerande hatet. Som­liga saker är helt enkelt oför­låtliga. Men hop­pet om att hat ska få den goda sidan att växa, det finns även i vår tid.

GP 25 okto­ber 2015 

P.S. Anna-Maria Hager­fors skrev ett utmärkt reportage kring hän­delserna i Kungälv 1961 i DN.

 

Historien om mitt första löp

Bild:Anna-Lena Ahlström c kungahuset.se

APROPÅ DROTTNING Sil­vias magsjuka i Paris, som av rap­porterna att döma kan ha berott på mat­förgift­ning, erin­rar jag mig mitt första löp.
Jag var prak­tikant på kväll­stid­nin­gen GT, hösten –76. En hård skola. Mer än en gång höjde jag på ögonbry­nen inför åsy­nen av hur lättvin­digt man hand­skades med jour­nal­is­tiken. Den var tydli­gen inte alltid lika ser­iös som jag trodde att den var när jag sökte till jour­nal­isthögskolan för att förän­dra världen.
Klockan 01.20.
Nattchefen: “Vi måste ha en kom­men­tar av en pros­tituerad till det här!“
Den Gar­vade Kväll­sre­portern: “Jag fixar det.“
Min tanke: “Ska han sticka ner till Götabergs­gatan nu? Hin­ner han det?“
Den Gar­vade Kväll­sre­portern satt dock lugnt kvar på sin stol, drog i ett manus­blad i skriv­mask­i­nen och bör­jade skriva: “Anneli, 23, har gått på gatan i två år…”

EN ANNAN GÅN hade Den Gar­vade fått tag i ett rik­tigt scoop. Dessvärre hade han ett annat jobb inbokat och denna gång måste han verk­li­gen sticka iväg.
Under svår vånda läm­nade han över job­bet till prak­tikan­ten. Jag fick alltså hugga tag i nyhet­stipset om att en kock vid Ste­nungs­baden i Ste­nung­sund insjuk­nat i sal­mo­nella.
Ingen större nyhet om det inte varit kop­plat till kun­ga­paret. De hade kom­mit till Ste­nung­sund inför den högtidliga sjösät­tnin­gen av den första sven­ska Amer­i­cas Cup-båten.
På kvällen var det ban­kett med mat lagad av en sal­mo­nel­lasjuk kock…
Jag kunde inte få någon bekräf­telse på att någon av gästerna drab­bats men skrev på vad jag hade.
Nästa dag såg jag löpet, mitt allra första, som sam­tidigt var ytterli­gare en lek­tion i hur slip­ste­narna dras på en kväll­stid­ning: “HUR SJUK ÄR SILVIA?”

Är Malcolm Gladwell korrupt?

FÖR NÅGRA ÅR sedan, vid ett skrivsem­i­nar­ium på Har­vard, lyssnade jag på Mal­colm Glad­well. Salen var packad, mes­tadels med kvinnliga frilansare, och jublet stort när den spenslige man­nen med det överdi­men­sion­er­ade håret gjorde entré.
Han talade om per­son­porträtt och retade upp många åhörare med påståen­det att det nor­malt räcker med en dryg timme, för att skriva en bra inter­vju. Att sitta i tim­tal eller följa per­so­nen i veckor är slöseri med tid, tyckte han. Och gav rådet: tro aldrig att du kän­ner inter­vju­per­so­nen och gräv för all del inte i barn­domen. Jag höll med full­ständigt.
Glad­well hade just då kom­mit ut med sin best­seller The Tip­ping point som sedan har följts av flera. Just nu är han ute på en lång pro­mo­tion­turné för sin senaste bok David & Goliath, som kom i okto­ber. Förra lörda­gen kunde vi se honom i Skavlan.
Men Fredrik Skavlan ställde inte några frå­gor om kri­tiken mot Glad­well som finns  i USA, främst från vän­ster­håll. Men inte bara där.
Mal­colm Glad­well är redak­tionell medar­betare i New Yorker och han är utsedd till en av västvärldens hun­dra mest infly­telserika per­soner. Han har en stark posi­tion och kan där­för påverka. Men hur skarp är gränsen mel­lan jour­nal­is­tiken och stor­före­ta­gen?
Glad­well ankla­gas för att gå de senares ären­den, främst läkemedels– och tobaksin­dus­trin, banker och häl­soförsäkrings­bo­lag.
Frä­nast är kri­tiken från mediekri­tiska sajten S.H.A.M.E (Shame the Hacks who Abuse Media Ethics) som gärna granskar jour­nal­is­tikens stora pro­filer.
Den grä­vande reportern Yasha Levin kallar Glad­well  “en av USA:s mest framgångsrika pro­pa­gan­dis­ter” och har till och med skrivit en bok om honom, The Cor­rup­tion of Mal­colm Glad­well (2012).
I en recen­sion av den nya boken skriver  Levine att den hand­lar om att tycka synd om de rika. Bud­skapet till de fat­tiga, menar Levin, är att deras sit­u­a­tion i själva ver­ket är nyck­eln till framgång. De rika däre­mot hin­dras av sin rike­dom att se sina möj­ligheter.
Glad­wells kri­tiker har grävt djupt i hans klip­parkiv. I en artikel från 1990 i Wash­ing­ton Post skriver han att påståen­det att min­skat tobaks­bruk kan spara stora pen­gar åt hälsovår­den är felak­tigt efter­som män­niskor då skulle leva län­gre.
Pro­pa­ganda för tobaksin­dus­trin, menar kri­tik­erna. Glad­wells kom­men­tar var att det knap­past gyn­nade tobaksin­dus­trin om man påpekade att deras kun­der dör unga.
Glad­well påstås tjäna sju miljoner om året på föreläs­ningar för stora före­tag. Levine menar att Glad­well genom hela sin kar­riär blivit betald av bolag som han sam­tidigt bevakat som jour­nal­ist.
Glad­well bör­jade som Reagan-supporter och arbe­tade på höger­tid­nin­gen Amer­i­can Spec­ta­tor och var engagerad i en nykon­ser­v­a­tiv tankesmedja. Han blev sedan ekonomire­porter på Wash­ing­ton Post.
Mal­colm Glad­well anses vara en av de högst betalda före­dragshål­larna i USA. Han har sagt till Atlantic Jour­nal: “Like any num­ber of writ­ers these days who do speak­ing on the side, I´m happy to chat about what­ever I´m work­ing on to whomever wants to lis­ten.
Och han är inte den ende högt betalde föreläsaren bland amerikan­ska jour­nal­is­ter. Stora pen­gar, främst från Wall Street, plöjs ner i deras fickor.
Det är naturligtvis farligt om en jour­nal­ist med stor tro­värdighet sli­rar på etiken. Mal­colm Glad­well är ett tungt varumärke. Det ställer stora krav på ärlighet och att inte utnyt­tja det för mer eller min­dre dolda motiv. En sådan per­son kan bli farlig.
Jag kom­mer att fort­sätta läsa honom med intresse. Men, som alltid, är det bra att ha med sig bak­grundsin­for­ma­tion när man bedömer folks trovärdighet.