Det talade ordet

VIKTIGA TAL BRUKAR delas ut i förväg till pressen, med brasklap­pen “Det talade ordet gäller”. Även fel­sägningar som “Kära Öre­broare”? Antagli­gen inte.
Men vad är det i övrigt som gäller för det talade ordet? Alltså hur vi pratar. Alla har vi våra superkänsliga uttal­san­ten­ner pås­lagna. Visst pratar som­liga väldigt under­ligt ibland? De säger inte teve utan tevä.
Det där med anten­ner kom­mer från pro­fes­sorn i fonetik Olle Engstrand, vars nya bok jag läst. Den heter Kan du säga Schweiz? Alltså schve­jts inte sve­jtsch. Var det inte någon som sa ausvitsch också, i stäl­let för auschvits?
Engstrand visar att tal och skrift är mycket väsensskilda. Talet lever sitt eget liv på sina egna vil­lkor.
Och det går inte att skriva talad text direkt: åss´kurar eller ´sengke´tere. Åsksku­rar och Så enkelt är det. 

ENGSTRANDS BOK ger val­uta för pen­garna. Han reder bland annat ut hur man ska uttala ordet euro.
Gan­ska många säger jorå, pre­cis som i engel­skan. Men ordet ska utta­las som bör­jan på Europa. Där­för heter det ö´rå i Frankrike, åjrå i Tysk­land och jorå i Eng­land. Men på sven­ska blir det eurå eller evrå.
Jag hörde en annan språkvetare förk­lara det med att ordet euro inte kom­mer från engel­skan utan från latinet. Jäm­för med pseudo eller neu­rol­o­gisk.
Själ­vaste statsmin­is­tern har också kon­strat till det. Ste­fan Löfven har tagit bort accen­ten på e:et men ändå utta­lar han sitt namn som om den vore där (men accen­ten lär ska finns kvar i folk­bok­förin­gen).
Däre­mot utta­las inte fv som fv utan som v. Pre­cis som före 1906-års stavn­ingsre­form, fv i slutet på ord blir f, som Annie Lööf eller hand­boll­slaget Säve­hof. Utta­las Lööv och Säve­hov.
Men alla vet väl att Putin heter Vladi´mir i för­namn och inte Vla´dimir, som nam­net utta­las i övriga Östeu­ropa.
Och Anggela Merkel med tydligt g efter­som hon är tyska, ej And­jela.
Den allt­mer utbredda u-dialekten är ett intres­sant fenomen: bucker, mun­ster, fun­ster, durr. dum­stol, murkt. För att inte tala om den elääändiga Ä-dialekten: Läääsa, läääkare, räääkna.

EN INTRESSANT sak som Engstrand tar upp är ändrade betoningar. För inte så längesedan sa man inter´nett och  insta´gramm. Nu är betonin­gen på sista stavelsen.
Men Engstrand borde gjort en större affär av detta för det är en allmän ten­dens som brett ut sig.
Jag säger fort­farande effekt´iv. Men alla andra, verkar det som, säger numera eff´ektiv. Just detta ords förän­drade uttal la jag märke till första gån­gen i tv-reklam för tvättmeldel: “eff´ektiv mot fläckar”. Det låter kraft­fullare på något sätt.
Detta har fram­för allt poli­tiker tagit fasta på med alla möjliga kon­stiga betoningar. “Vi måste värna demokrat´in” var nor­malt förr. Nu säger alla demo´kratin.
In´tensiv i stäl­let för inten´siv är ett annat av många exem­pel. Olle Engstrands giss­ning är att engel­skans ljud och ton­fall kom­mer att påverka allt mer i framtiden.

DE DÄR UTTALSANTENNERNA är pås­lagna varje gång jag lyssnar på radio. Ibland undrar man om de avskaf­fat språkvår­darna på SR. Men de finns tydli­gen kvar.
En uppgift är väl att det blir enhetliga uttal, till exem­pel av geografiska namn. Men nu har tydli­gen kul­turredak­tio­nen ensidigt bestämt att det ska heta Belarus medan man i övrigt hör Vit­ryssland.
Utrikesko­r­re­spon­den­ten i Kina Hanna Sahlberg är en favorit när hon utta­lar kine­siska namn på per­fekt kine­siska. Engstrand är skep­tisk till detta och ser hellre uttal mer anpas­sade till sven­skan. Men då mis­sar han tro­värdigheten. Sahlberg kan kine­siska.
Å andra sidan är jag kon­stigt nog inte lika förtjust i Cecilia Uddéns ara­biska. Hon bör­jade dessu­tom tidigt säga “Daesh” i stäl­let för IS, vilket förvir­rar. Här är ett typiskt exem­pel på något som borde vara gemen­samt för alla i eter­me­dierna.
“Det talade ordet gäller” i alla sam­man­hang fort­farande, eller fot-tjatt som man säger numera.

 

Dylan är ingen genre — han är en poet

ÅRETS NOBELPRISTAGARE i lit­ter­atur kom in från en helt annan dörr än alla hade vän­tat sig. Som David Rem­nick skriver i The New Yorker: “God is a colos­sal joker, isn’t She?“
Som van­ligt finns miss­belåtna kri­tiker — de finns alltid. Men man kan inte kri­tis­era sven­ska akademin för vilka de inte ger priset. Lis­tan på kval­i­fi­cer­ade kan­di­dater är lång och bara en får priset varje år.
Däre­mot kan man ifrå­gasätta om den belö­nade är kval­i­fi­cerad. I Bob Dylans fall går det inte att avfärda honom med att han är musiker. Som många redan sagt finns det gott om lit­ter­atur som inte i första hand är skriven för att läsas: Home­ros, Sapfo, Bell­man — och Win­ston Churchill fick priset bland annat för sina tal.
Blir Fröd­ings lyrik sämre av att den ton­satts? Karin Boyes? 
Utan sina tex­ter vore Bob Dylan en hyf­sad låt­makare. Hans poesi tål en granskn­ing med de största.

The guilty under­taker sighs
The lone­some organ grinder cries
The sil­ver sax­o­phones say I should refuse you
The cracked bells and washed-out horns
Blow into my face with scorn
But it’s not that way
I wasn’t born to lose you …
I want you, I want you . . .

I van­liga fall bet­onar lit­ter­aturvetare vik­ten av att inte låta för­fattaren stå ivä­gen för tex­terna (se mitt förra blog­gin­lägg om Fer­rante). Nu talar många om Dylan som en genre och att akademin har bred­dat begrep­pet lit­ter­atur. Det är ju non­sens. Bob Dylan är en poet. Gå till tex­terna innan ni kri­tis­erar valet av nobel­prista­gare!
Och han har fak­tiskt skrivit böcker också, roma­nen Taran­tula 1971 och den självbi­ografiska Memo­arer del:1 2004, över­satt av Mats Geller­felt.
Dylan skriver om män­sk­lighetens stora frå­gor, den språk­liga kreativiteten öpp­nar sig mot vårt inre och de episka insla­gen är drab­bande (The Bal­lad of Hol­lis Brown).
Nu vevas den kända fil­men till låten Sub­ter­ranean Home­sick Blues där Dylan slänger lap­par med ord ur sån­gen: Home­sick, Pave­ment, Gov­ern­ment… Och vem står i bak­grun­den? Allen Gins­berg. Det är i beatnik-traditionen med Gins­burg, Bur­roughs och Fer­linghetti 
som Bob Dylan har sina lit­terära rötter.  

NÅGRA ORD om att inter­vjua Bob Dylan. Det är ingen lätt sak har det visat sig genom åren. Hans enstaviga svar är legio.
Men då och då bry­ter han ut i klarhet. David Rem­nick påmin­ner om en inter­vju förra året:


These songs of mine, they’re like mys­tery sto­ries, the kind that Shake­speare saw when he was grow­ing up. I think you could trace what I do back that far. They were on the fringes then, and I think they’re on the fringes now. And they sound like they’ve been on the hard ground.

Värre har det gått för andra som ställt frå­gor till Dylan. En av dem kan lätt kval­i­fi­cera sig till punkt num­mer tre i inter­vjuan­dets sju dödssyn­der enligt John Sawatsky. Näm­li­gen “Över­las­tade frå­gor”.
När Bob Dylan kom till Stock­holm någon gång på 60-talet hej­dades han på fly­g­plat­sen av en svensk jour­nal­ist som ställde denna fråga:
A major part of your audi­ence belong to your own gen­er­a­tion I think and I don´t think it would be intierly wrong to assume that they are dri­ven to your con­certs by a cer­tain ele­ment of nos­tal­gia. But when you sing your old songs you sing them in new ver­sions. Is that an effort from your part to avoid bee­ing caught by nos­tal­gia. Do you want to avoid over­in­ter­pre­ta­tions by singing your old songs in new ver­sions?“
När äntli­gen frågeteck­net dök upp sva­rade Bob Dylan: “Yeah”.
Sedan läm­nade han snabbt platsen.

 

Förlaget triggade Ferrante-avslöjandet

JAG HADE HUNNIT till sidan 123 i Elena Fer­rantes andra del av Neapelk­vartet­ten, Hennes nya namn. Jag var mitt i den ekfra­siska pas­sagen där Lila för­vand­lar sitt bröl­lop­sporträtt till ett kon­stverk, när nyheten om den världs­berömda pseu­do­ny­mens verk­liga namn bris­er­ade.
Hon heter alltså Anita Raja, en över­sättare på Fer­rantes för­lag. Detta påstår åtmin­stone jour­nal­is­ten Clau­dio Gatti efter att ha under­sökt saken, gan­ska noga verkar det som.
Avs­lö­jan­det har väckt stor indig­na­tion bland kul­tur­jour­nal­is­ter, för­fattare och läsare. Det beskrivs som ett över­grepp mot Raja, nära nog fysiskt. Hon hade uttryck­li­gen sagt att hon ville för­bli anonym och detta borde respek­teras.
Elena Fer­rante debuter­ade redan 1992 men det var först med Neapelk­vartet­ten 2011–2014 som pseu­do­ny­men spreds över världen och speku­la­tion­erna om vem som stod bakom den kom igång på all­var.
Man kan sym­pa­tis­era med Fer­rantes alter ego Raja (låt oss kalla henne så), att inte vilja delta i den allt van­li­gare mass­me­di­ala karusellen kring bokut­givningar, något som för­la­gen mer eller min­dre kräver av sina för­fattare idag.
Man ska väl kunna få sitta under sin korkek och skriva böcker utan att störas av per­son­liga frå­gor.
Hon har dessu­tom visat att en bok kan bli en best­seller utan att för­fattarens ansikte är en del av mark­nads­förin­gen.
Dock är det efter Fer­rantes enorma framgån­gar naivt att tro på anonymitetens fortlev­nad. Avs­lö­jan­det skulle skett förr eller senare. Kanske är det bät­tre att det kom­mer i en väl under­byggd artikel i stäl­let för ryk­ten på sociala medier.

ATT CLAUDIO GATTI varit särskilt trig­gad av att Fer­rantes alter ego var en kvinna tror jag inte på. Det hade ju fak­tiskt kun­nat visa sig att det var en man. Sådana speku­la­tioner har fun­nits.
Och om Gatti är på rätt spår kan det mycket väl vara så att Raja skrivit roman­erna till­sam­mans med sin man för­fattaren Domenico Starnone, som är från Neapel.
Tex­t­analyser har tidi­gare indik­erat likheter med Starnones stil men även influ­enser från den tyska för­fat­tarin­nan Christa Wolf, god vän med sin ital­ien­ska över­sättare Anita Raja.
Rep­re­sen­tan­ter från för­laget har varit bland de indign­er­ade efter Gat­tis avs­lö­jande. Men de har tidi­gare själva eldat på intres­set för pseu­do­ny­men Fer­rante genom att upp­muntra (upp­mana?) för­fat­tarin­nan, som kan heta Raja, att göra anonyma inter­vjuer om sig själv.
Dessa och annat mate­r­ial om Elena Fer­rante finns pub­licer­ade i boken Fran­tu­maglia. Där finns bland annat ett brev från en av för­lagscheferna, San­dra Ozzola, där hon menar att det finns ett naturligt önskemål från läsarna att lära känna för­fattaren bakom böck­erna bät­tre.
Inter­vjuerna tycks mer bygga en fik­tion kring Elena Fer­rante än komma med infor­ma­tion om den verk­lige för­fattaren. Vad som sägs pas­sar i alla fall inte in på Anita Rajas liv.
För­laget har inte varit rik­tigt nöjd med total tyst­nad. På något sätt måste ändå för­fattaren ut på banan, anonym eller inte.

I NÅGON INTERVJU har Anita Raja sagt att pseu­do­ny­men hänger sam­man med en önskan om att för­fattaren inte ska stå mel­lan tex­ten och läsaren. Vem som skrivit en bok är inte vik­tigt, det är tex­tens möte med läsaren som är vik­tig. Ingent­ing annat.
En inställ­ning som man kan ha lätt att sym­pa­tis­erar med. Men, och här kom­mer min poäng, för­fattaren Elena Fer­rante stod i så fall redan i vägen för läsandet (i den mån för­fattaren över huvud taget gör det).
Just tack vare att de fyra böck­erna blivit en sådan for­mi­da­bel världssuccé och omskrivna framträder Fer­rante extra starkt när man läser dem. Man undrar givetvis vem hon är.
Man tänker inte min­dre på för­fattaren om det är en pseu­do­nym. Snarare tvär­tom. För­fattaren Elena Fer­rante är mer när­varande än om roman­erna haft nam­net Anita Raja på ryg­garna.
En mer omta­lad för­fattare just nu än Elena Fer­rante får man leta efter, just av den anled­nin­gen att hon är en pseu­do­nym. För­fattaren försvin­ner inte ur läsarens huvud bara för att det är påhit­tat, tvär­tom, det framträder än mer.
Nu får Anita Raja leva med detta. Det enda hon kan göra är att använda sig av det kanske mest effek­tiva försvaret mot påträn­gande jour­nal­is­ter: att göra sig så oin­tres­sant som det över huvud taget är möjligt.
Raja har sagt att om hennes namn avs­lö­jas kom­mer hon att sluta skriva böcker. Det framg­ick dock inte vem som slu­tar skriva, är det Elena Fer­rante eller Anita Raja? 

Rakt in i händelserna

 

Nytt bild­ma­gasin.

TIDNINGARNA MINSKAR kraftigt ner sina bil­dredak­tioner i en accel­ererande fart. En hel yrkeskår är satt under press.
En lakonisk kom­men­tar till sit­u­a­tio­nen på Face­book av fotografen Johan Främst: “En gång i tiden hade jag ett jobb som inte alla kunde, nu har jag ett jobb som alla tror att de kan…“
I en sådan sit­u­a­tion är det både logiskt och djärvt att starta ett bild­ma­gasin. Eyewitness.nu är nam­net och tanken är att det ska vara ett forum för bil­dreportage.
Fotografen som ögonvit­tne. Det är inte enbart doku­menter­ing av hän­delser, det är mer än så. Fotografen som reporter, en som bär med sig ett upp­drag och kom­mer hem med en per­son­lig berät­telse. Jag var där. Jag såg. Jag vill att ni också ska se.
Bildens plats och bety­delse i jour­nal­is­tiken för­min­skas. Det är fotografen Mag­nus Sund­bergs utgångspunkt och det är där­för han är djärv nog att starta Eyewitness.nu som ska komma med fyra num­mer per år.
Sund­berg är en erfaren nyhets­fo­tograf, med många år på GP, och vet hur man går rakt in i hän­delserna. Och det är detta som är den stora behåll­nin­gen med Eyewitness.nu: fotografen som bok­stavli­gen står mitt i hän­delser­nas centrum.

DET FÖRSTA HAR rubriken “Hit men inte län­gre” och hand­lar om höstens hän­delser i Ungern där fly­k­tin­gar mötts med stängsel, tag­gtråd och kravallpo­lis.
Vi har sett dessa bilder på män­niskor som går längs vägar och på järn­vägsspår, bärande på barn och sina ryg­gsäckar och plas­tkas­sar. I Mag­nus Sund­bergs bil­dreportage sjunker bilderna in och stan­nar. De blir ett levande vit­tnes­mål.
En av de starkaste bilderna är tagen mitt bland tag­gtrå­den med poliser uppradade på en grusväg på ena sidan och några fly­k­t­ing­barn på en åker på den andra sidan avspär­rnin­gen. Fotografen står mitt emel­lan, men det råder ingen tvekan om var han har sitt hjärta.
Det är mycket stängsel och fört­vivlan men också hopp­fulla ansik­ten och ren glädje, som i bilden på Muhammed Osman från Syrien som med ett kär­leks­fullt leende tit­tar ner på sin tre månader gamla dot­ter Naja. Hon sover på hans arm, lugn nu efter tår­gasat­tacken från den unger­ska polisen dagen innan.
Och i Szegeds dis­trik­ts­dom­stol bärs Fah­dawi, skadad efter en granatat­tack i Aleppo, in med spjälade ben. Han är åta­lad för att ille­galt försökt ta sig in i Ungern.
Det är en stark när­varokänsla i bilderna, som alltid när Mag­nus Sund­berg hål­lit i kam­eran. En hård­nackad poesi. Gri­pande och med en kraftig röst som vill “sjunga stjärnorna från himlen”, för att tala med Edith Söder­gran.
Världen idag är full­ständigt genom­drunk­nad av bilder. Det finns gott om ögonvit­tnen. Bra. Men ännu bät­tre att yrkesper­son­erna bland dem fort­farande tror på den geno­mar­be­tade bildberättelsen. 

Hon lät inte hatet segra

I SAMBAND MED DÅDET i Troll­hät­tan talas det om att något lik­nande inte hänt på en svensk skola sedan 1961. Den gån­gen var det Kungälv som stod för rubrik­erna.
Lörda­gen den 4 mars det året sköt en vil­dawest­ern­fix­erad 17-åring sju kil­lar på lärover­kets skoldans. En av dem, Per-Håkan, dog.
Pojken som höll i pis­tolen hade sett för många west­ern­filmer på tv, ansågs det. Bröderna Cartwright utpekades som dåliga före­bilder.
Det var en annan tid. När det hjälm­försedda hatet ännu inte för­grenat sig ut i samhäl­lets nervtrå­dar.
35 år senare träf­fade jag offrets mor, 89-åriga Essie Alt­vall, i sam­band med ett reportage om Kode­mor­detEssie och hennes man Sture star­tade Nordiska folkhögskolan i Kungälv och de bjöd ofta in ung­do­mar till diskus­sion­saft­nar. Det var en sådan träff som Pelle just läm­nat när han gick till skoldansen.
Carl Milles skulp­tur­rep­lik Guds hand som står på berget vid folkhögskolan är ett minne över Pelle.
Essie Alt­vall gjorde något märk­ligt dagen efter han blivit mör­dad: hon gick med blom­mor till mör­darens föräl­drar. Hon såg dem också som offer för våldet. De trös­tade varan­dra.
Det var en annan tid.
Djupt inom oss finns en röst som vill väl. Vi måste lyssna till den rösten idag när våldet ökar och många barn far illa, menade Essie.
Det är en tankestäl­lare om det eskalerande hatet. Som­liga saker är helt enkelt oför­låtliga. Men hop­pet om att hat ska få den goda sidan att växa, det finns även i vår tid.

GP 25 okto­ber 2015 

P.S. Anna-Maria Hager­fors skrev ett utmärkt reportage kring hän­delserna i Kungälv 1961 i DN.