USA

  •  I mars 1992 gjorde jag och fotografen Lars Alexi en reportageresa till USA. Vi var ute i tre veckor och åkte från kust till kust. Den lilla blänkaren (65.543 tecken) pub­licer­ades i GP Söndag på 5,5 sidor. En road­story skulle man kunna kallad det.

Från kust till kust

”We´re going to LA!” they yelled.
“What are you going to do there?”
“Hell, we don´t know. Who cares?”
            (Jack Ker­ouac. On the road)

PASTOR ROBERT Tilton knäp­per hän­derna, stir­rer in i tv-kameran med sin för­ryckta blick och säger all­varligt: ”Jag kän­ner att någon därute i vårt under­bara land just nu – just i detta ögonblick, har prob­lem med matsmält­nin­gen. Men jag kän­ner också healin­gens kraft. Någon blir bra! Någon därute blir bra! Tack Gud!”
zip
”I nästa pro­gram ska vi lära ut hur man hand­lar lamp­skär­mar.”
zip
”Demon­stra­tio­nen i Wash­ing­ton i dag mot en hår­dare abort­lags­tift­ning sam­lade 20.000 män­niskor.”
zip
”Se på dessa lyck­liga små barn. De var inte plan­er­ade. Nu kan inte deras föräl­drar tänka sig ett liv utan dem. Det bästa i livet är inte plan­erat.”
zip
”…avrät­tades idag i stats­fän­gelset i Tuson, Ari­zona. Ännu en fånge vän­tas inom kort sän­das till elek­triska stolen.”
zip
”Mat­tel Toys intro­duc­erar My Bun­dle Baby. Den lilla babyn kan bäras runt magen i en stop­pad väska. Er dot­ter kan få uppl­eva gläd­jen att vara med barn. Tryck på knap­pen och lyssna till hjärt­sla­gen, känn sparkarna! Mat­tel Toys tar ett steg framåt för dock­leken. Bat­terier ej inklud­er­ade.”
zip
”Detta är väderkanalen! 24 tim­mar om dygnet! Vi pre­sen­terar vädret där du befinner dig!”
zip
”…som föd­des utan hjärna förra veckan. Vi har sam­lat en läkarpanel som skall gå igenom och förk­lara hjärn­mod­ellen på bor­det här. Med oss är också bar­nets föräl­drar i en stu­dio i…”
zip
”Var­för hacka bort ogräset på trädgårds­gån­gen när ni kan få det att försvinna med ett lätt tryck på den här flaskan!”
zip
Robert Tilton igen: ”Förän­dra ditt liv nu! Nuu kan du få bilen, vil­lan, poolen! Teckna dig för en avbe­tal­ning till Faith Fam­ily Church i Dal­las. 10.000, 100.000 dol­lar! Våra tele­fon­is­ter tar emot. Ring nu!”
klick
Det första jag gjorde när jag kom till New York var att slå på tv:n och plocka mig igenom de 35 kanalerna i snabb följd. För känslans skull och för att få hjär­nan att förstå att den nu befann sig i USA.

AMERIKAS FÖRENTA stater är ett väldigt land. Och vi var här för att korsa hela kon­ti­nen­ten. Köra över rub­bet. Från kust tilll kust. Från New York till Los Ange­les. Tanken var att lan­det skulle lära oss något. Vad, åter­stod att se.
Vi kom åtta på kvällen och fick vänta olidligt länge i den hasande kön hos passpolisen på JFK. Vi hade sorgfäl­ligt fyllt i våra pap­per. Offi­ciellt var vi tur­is­ter. Offi­ciellt? Vad inbil­lade vi oss? Vi var tur­is­ter, även om jag hade ett ovan­ligt stort anteck­n­ings­block i fickan och Lars (hans pre­sen­ter­ade sig som Larry hela tiden i USA, för enkel­hetens skull) hade ovan­ligt många kameror i väsko­rna.
Så ham­nade vi i en gul taxi med en svart förare i stickad mössa som hela vägen in till Man­hat­tan talade någon slags afrikan­ska i den skrapiga kom­mu­nika­tion­sra­dion.
– Det låter som om han talar med Nairobi, sa Larry.
– Han kanske har en kol­lega där som inte hit­tar, sa jag.
Vi tog in på Algo­nquin Hotel på 44:e gatan. Ett gam­malt amerikan­skt hotell i europeisk stil som ägs av en japan. Ner­sut­tna skin­n­fåtöl­jer i baren och senaste num­ret av New Yorker på rum­men.
Det är ingen slump att det just är den tid­nin­gen på just det här hotel­let. Redak­tio­nen lig­ger i kvarteret intill och skriben­terna brukar hålla till i baren. Men fram­för allt har den anknyt­ning till det berömda ”round table” som var en diskus­sion­sklubb för New Yorks intellek­tuella på 20-talet. En av medlem­marna var Harold Ross, New York­ers grun­dare.
Runda bor­det på Algo­nquin var en plantskola för berättare och kon­ver­satörer. Där sågs kri­tik­ern Alexan­der Woll­cott, för­fat­tarin­nan Dorothy Parker och ingen min­dre än Harpo Marx. Enligt egen utsago var han där enbart för att det prat­samma säll­skapet sak­nade någon som satt och lyssnade.
Vi åt en sen mid­dag på en ital­iensk restau­rang i närheten med pre­ma­nenta juldeko­ra­tioner. Innan sän­gen tog vi en öl i Algo­nquins bar och pratade med en gråhårig gäng­lig kypare som hette Louis och som sa att han var nykom­ling på stäl­let efter­som han bara hade varit där i 16 år. Han berät­tade att det runda bor­det nu fly­t­tats in till kabarérestau­rangen.
– Grup­pen split­trades på 30-talet när en efter en åkte till Hol­ly­wood för att skriva för fil­men. De som var kvar satt och bekla­gade sina vän­ner som sålde sig för pen­gar – tills de själva åkte västerut. Senare höll Orson Wells till här och William Faulkner. Och Sin­clair Lewis ville köpa stäl­let.
– Var träf­fades då dagens intellek­tuella i New York? frå­gade vi Louis.
– Inte en aning. Finns det några?

VI STANNADE några dagar i New York innan den långa upp­täck­t­sre­san västerut tog sin bör­jan. Det var ingen bråd­ska. Lan­det låg där och vän­tade. Mil efter mil av vägar och slät­ter och berg.
Jag köpte en vägkarta av en försäl­jare på gatan för att ta reda på exakt hur långt det egentli­gen var. 2.786 miles mel­lan New York och Los Ange­les. 448 mil.
– Det känns rätt långt fak­tiskt, sa Larry.
– Egentli­gen skulle man inte behöva åka så långt för att lära känna ett tvärsnitt av det amerikan­ska folket pås­tod jag. I stäl­let för att åka på läng­den skulle vi kunna göra resan ver­tikalt. Här i New York. 448 mil mot 381 meter.
I Empire State Build­ing job­bar och bor det 25.000 män­niskor, från eldaren nere i käl­laren till olje­mag­naten på kon­toret högst upp. Hit löper trå­dar från hela USA. Eldaren har sin familj i Geor­gia och oljemiljonären har öpp­nat faxled­ningar till sina olje­fält i Texas. Det är som en medel­stor amerikansk stad.
– I det här huset kan vi lära känna hela USA, sa jag. Det finns ett för­valt­nings­bo­lag som sköter kåken. Tänk bara hur många fön­ster­put­sare de måste ha till de 6.500 fön­stren och hur många elek­triker till det gigan­tiska elsys­temet. Det måste ständigt finnas kra­nar som drop­par och glöd­lam­por som måste bytas.
Det var värt att pröva, så vi bör­jade med att gå ner till den glän­sande skra­pan vid korsnin­gen Femte avenyn och 34:e gatan och in i den stora foa­jén i art decos­til. Nam­n­förteck­nin­gen över hyres­gästerna täcker en tio meter lång vägg. Några pri­vat­bostäder, men mest kon­tor: klädaf­färsked­jor, fastighets­bo­lag, rese­byråer, tan­dläkare, advokater – och var det inte en äkta pri­vat­de­tek­tiv också? ”Austers Detek­tivbyrå”.
Det är hiss­byte på 86:e vånin­gen för att ta sig ända upp till 102:a. På 86:e kan man gå ut. Det blåser hårt och folk går framåt­lu­tade. Det ser komiskt ut inne från sou­venir­shopen. Plat­sen har för övrigt alltid varit en pop­ulär utsik­t­spunkt för män som beun­drar vyerna när damer­nas kjo­lar lyfts av vin­den.
Från Empire State Build­ing är Man­hat­tan en Grand Canyon i stål och glas. Svin­d­lande djup, hot­full och fascinerande. Femte Avenyn som en spikrak Col­orad­oflod som ström­mar åt båda håll.
Någon tap­par sin broschyr. Den breder ut vin­garna, står stilla en evighet och beger sig sedan i väg i en lång vågrörelse österut: över Madi­son Avenue, Lex­ing­ton Avenue, ut mot East River och bort i de vita skyarna över Brook­lyn och Long Island.
Ner i den full­pack­ade hissen igen. Det var denna uppfinning som var förut­sät­tnin­gen för det mod­erna Man­hat­tan. Utan hissar inga skyskra­por. Under de fyr­tio åren efter 1890 ekade nitham­rarna i det ena bygget väldigare än det andra. Det bör­jade 1886 med en byg­gnad på beskedliga tret­ton våningar. När stålskelet­tet hun­nit tio våningar sålde ägaren till grannhuset sin fastighet. Han var över­ty­gad om att det nya huset skulle trilla omkull.
Det gjorde det inte och därefter bör­jade det stora tävlings­bygget. Flat­iron: 20 våningar, Singer Build­ing: 47 våningar, Wool­worth: 60 våningar, Chrysler Build­ing: 77 våningar. Det slu­tade 1931 med Empire State Build­ing: 102 våningar, 443 meter med radiomas­ten. Om det inte varit för börskraschen hade ett ännu högre hus, med 150 våningar, byg­gts.
I samma månad som börskraschen inträf­fade hade man bör­jat riva gamla hotell Wal­dorf Asto­ria som skulle ge plats åt den nya skyskra­pan. Som en liten upp­muntran i de bis­tra tiderna för mil­jardären J J Raskob och de andra finan­siär­erna hit­tade man en extra käl­lare under hotel­let. Det var Mrs Astors pri­vata vinkäl­lare med fem fat whisky från spansk-amerikanska kriget och över hun­dra lådor vin och cham­pagne från Frankrike.
Det märk­liga med Empire State Build­ing är inte själva byg­gnaden, utan sät­tet den kom till på. Den byg­gdes helt och hål­let på ett år och fyr­tiofem dagar, näs­tan fem månader snab­bare än beräk­nat. Last­bi­larna kom och gick, hissarna stod aldrig stilla, män­nen (som mest var de 4.000) behövde aldrig vänta. Varje minut var plan­erad. Stålverken i Pitts­burg spot­tade ut balkar och det tog inte mer än 80 tim­mar för dem att bli en del av Empire State Build­ing.
Högre och högre arbe­tade sig män­nen upp, hän­gande i kablar, bal­anserande på plankor, sit­tande gränsle på balkar. En uppvis­ning utan sky­ddsnät.
Den första man 1931 invigdes den i mod­est art decos­til smy­ck­ade byg­gnaden. Arkitek­ten William Lamb var inte med. Han befann sig på ett kryssnings­far­tyg ute på Atlanten. Därifrån telegrafer­ade han: ”På väg en dag. Och jag kan fort­farande se byg­gnaden!”
Det tog dock åtskil­liga år att fylla skyskra­pan med hyres­gäster. Endast 46 pro­cent av ytan var uthyrd vid invi­gnin­gen och ett år senare stod drygt 30 pro­cent out­hyrd. Många idéer fanns för att pop­u­laris­era ”The Empty State Build­ing”. En var att bygga om själva top­pen till en gigan­tisk Coca Cola-flaska.
Det enda fiaskot med världens högsta byg­gnad var förtöjn­ings­mas­ten för luftskepp. Man hade inte räk­nat med de kraftiga uppvin­darna som svepte längs hus­fasaden. I sep­tem­ber 1931 lyck­ades ändå ett litet luftskepp ankra i tre minuter. Två veckor senare gjordes ett nytt försök med ett mil­itärskepp. Det höll på att ställa sig på näsan. För att räta upp luftskep­pet frigjorde kapte­nen en del av vat­ten­bal­las­ten, som ham­nade på intet ont anande män­niskor (det var en mol­n­fri dag) några kvarter därifrån.
Många har slu­tat sina dagar med ett hopp från den berömda byg­gnaden. Den förste redan innan den var klar. Som­liga har dock vak­terna lyck­ats dra till­baka. I andra fall har någon annan ingripit: i decem­ber 1979 hop­pade Elvita Adams från 86:e vånin­gen men blev fån­gad av vin­den som blåste henne till­baka till en avsats på vånin­gen under. Hon drogs in i byg­gnaden och räd­dades.
Den all­varli­gaste oly­ckan hände 1945 då över­ste William Smith körde in i Empire State Build­ing med sitt B-25 bomb­plan. 14 per­soner dödades och 26 blev skadade.
Oly­ckan inträf­fade den dim­miga mor­gonen den 28 juli. Smith kom in över Man­hat­tan allde­les för lågt och var snart fånge bland skyskra­porna. Han hade över­levt åtskil­liga attacker i kriget i Europa men detta kla­rade han inte. Han väjde för ett par byg­gnader och bör­jade en brant stign­ing. Men för sent.
Bomb­planet träf­fade 79:e vånin­gen. En av motor­erna flög vidare rakt igenom huset och lan­dade på ett tak på andra sidan gatan. Den andra motorn stör­tade ner i ett hisss­chakt.
Detta hus med 78 hissar, 6.500 fön­ster och 25.000 invånare är, som sagt, som en amerikansk stad. Eller det kanske är hela lan­det.
Empire State Build­ing är för resten ingen byg­gnad. Den är mer än så: en sym­bol för kap­i­tal­is­tisk kraft och före­ta­garanda – Mam­mons möte med Gud. En sym­bol för den amerikan­ska drömmen.

MEDAN LARRY ringde runt för att försöka komma upp på något lämpligt tak för en kvälls­bild av huset, sökte jag någon ans­varig för att komma in i det. Efter ett par dagars inten­sivt ringande med­de­lade en sekreter­are att jag sökte fel per­son. Den jag borde söka satt någon annanstans och hette Mr Carella. Möjli­gen var det ännu en detek­tiv. Det fick vi aldrig veta, för vi lade ner pro­jek­tet. New York hade tagit på krafterna.
– Den här stan suger musten ur en, sa jag. Fak­tum är att 52 pro­cent av dess invånare tycker att man måste vara lite tokig för att bo här och 59 pro­cent villl egentli­gen bo någon annanstans. Vi drar härifrån! De ner­sut­tna sätena i tax­i­bi­larna är dessu­tom inte bra för min rygg och för­resten är jag trött på bil­tutandet och oset från Hot dog-vagnar och jord­nöt­srostare. Vidare västerut!
– Mot Los Ange­les! ropade Larry och pekade åt Hud­son River-hållet. Men vi måste ta det från bör­jan. Vi skall börja med Ellis Island, där emi­granterna togs emot.

FÄRJAN TILL Fri­hets­gudin­nan och Ellis Island nere vid Bat­tery Park hade just gått så vi fick stå och vänta vid kajen i tjugo minuter. Dess­bät­tre blev vi och de andra i den växande kön under­hållna av två mörka atleter som fram­förde en akro­bat­show på andra sidan staketet. Och det var inga dåliga gre­jor, 20 armhävningar stående på hän­derna, tio fri­v­olter på rad och lik­nande.
– Vi kunde vara hemma hos er och göra inbrott just nu. Men det är inte vår stil, sa den ene när fär­jan kom in och mös­san gick runt.
Den fria före­tagsamheten firar tri­um­fer även bland de utslagna. Den tan­dlösa tan­ten som sit­ter på trot­toaren med fem kat­ter i band och tig­ger pen­gar, den lille fär­gade killen som sit­ter och trum­mar på tomkar­tonger på Femte Avenyn en lördagsmor­gon, luf­fare, alk­isar, trasiga gestal­ter som lever bland skräpet i grän­derna.
Som­liga som kom­mer till New York tycker det är under­ligt att ett sådant rikt land har så många hun­griga män­niskor. Men det är inte alls kon­stigt. Där det finns omåt­tligt rika brukar det också finnas omåt­tligt fat­tiga. Det går nio fat­tiga på en rik. Någon måste ju betala lyxen.
Från fär­jan växte snart den berömda vyn av Lower Man­hat­tans sky­line fram, overk­lig som ett vykort. World Trade Cen­ter i ena kan­ten och Brook­lyn Bridge i den andra. Bron är vacker i all sin sliten­het.
Larry pekade ut en kaj på New Jersey-sidan där han sut­tit en hel för­mid­dag en gång, omgiven av alle­handa skumma män­niskor, och vän­tat på att Queen Elis­a­beth II skulle lämna New York. Han ville ha den klas­siska Atlantån­gar­bilden med skyskra­porna som bak­grund.
Att anlända till New York med båt är idag mest roman­tik. Det roman­tiska skim­ret försvin­ner om man går omkring på Ellis Islands immi­grant­mu­seum. Det var här de allra flesta européer ham­nade. Årtion­dena runt 1900 anlände tusen­tals män­niskor varje dag. Reko­rdåret var 1907 med en miljon. En enda dag det året passer­ade 11.747 immi­granter Ellis Island.
De hade äntli­gen nått möj­ligheter­nas förlovade land. Fat­tiga och under­tryckta i sina hem­län­der skulle de här få upprät­telse och räk­nas som ful­lvärdiga med­bor­gare. Och även om den amerikan­ska dröm­men inte blev sann, kunde de trösta sig med att de inte län­gre stod lägst på rangskalan. De kunde näm­li­gen vara säkra på att alltid ha en klass under sig: negr­erna.
De svarta kom inte genom Ellis Island. De kom i bojor, längst ner i skep­pen, halvdöda och mis­shand­lade.
I den vack­ert ren­over­ade salen hänger nu två väldiga amerikan­ska flag­gor. Mel­lan järn­räck­ena stod män­nisko­rna i kö, ännu svaga i benen efter den långa sjöre­san. Salen har lik­nats vid Babel där all världens språk ekade mel­lan de sten­satta tak­val­ven. Framme vid pulpe­ten ropade de ut sina kon­stiga namn. Någon ritade ett tecken med krita på deras krage. ”Pg” stod för havande, ”K” för nju­rar, ”X” bety­dde sin­nesslö och så vidare. För en del innebar märknin­gen läkarun­der­sökn­ing eller förhör. Unge­fär 2.000 skick­ades varje månad till­baka på red­eri­ets bekost­nad.
På muren runt byg­gnaden står alla nam­nen ingrav­er­ade i kop­parplåt. The Amer­i­can Immi­grant Wall of Honor – från Jacob Bernard Abra­ham­sen till Harry Zuck­man. Över 100 miljoner amerikaner är idag anhöriga till en man, kvinna eller ett barn som kom­mit over Atlanten och stått I den långa kön I reg­istreringssalen på Ellis Island.
Här fick vi per­spek­tiv på våra ved­er­mö­dor i kön på flygplatsen.

PACKADE VI våra pin­naler och drog själva iväg i pio­njär­ernas fot­spår. Jag höll hårt på att ta tåget den första biten.
– Okej, bara jag får rida på en häst när vi kom­mer till prärien, sa Larry.
– Jag ser hellre en base­ball­match, sa jag.
– Vart ska vi åka?
– Till Chat­tanooga förstås: Par­don me boy, is this the Chat­tanooga choo choo? Track twen­ty­nine! Boy, you can give me a shine!
Det var bara det att spår 29 inte fanns på Penn­syl­va­nia Sta­tion. Vi fick inte ens våra skor put­sade. Och när vi frå­gade en flicka  i bil­jet­tluckan om två enkla till Chat­tanooga kröp hon när­mare och stam­made: — Cha… Cha… Chatta-vad-då-för-något?
Hon bad oss bok­stavera och frå­gade en kol­lega som åtmin­stone kunde nynna sån­gen. Men det hjälpte inte. Det exis­ter­ade inget Chat­tanooga. I varje fall inte på hennes datorskärm.
– Då åker vi så nära vi kom­mer Chat­tanooga, sa jag. Atlanta blir bra, tack.
Tåget, The Cre­sent, gick inte heller kvart i fyra som Glenn Miller påstår, utan tio över två. Vår sov­vagn­skon­duk­tör Tina visade oss till rätta. Vi hade var sin sin­gelkupé som var i min­i­malaste laget. En sliten men bred fåtölj som kunde fäl­las fram till en säng och fram­för den ett lock med en liten toalett under. ”Your restroom”, som Tina så tak­t­fullt uttryckte det. (Det är något rörande med amerika­nar­nas finkäns­lighet när det gäller toalet­ter.)
Kupén var även utrustad med rak­bladsinkast och min­sann ett skop­ut­sarskåp.
Vi avg­ick prick 14.10. Tåget skakade iväg över bron till New Jer­seysi­dan. New York sky­line avteck­nade sig med ett skräpigt och nergånget indus­tri­land­skap i för­grun­den. I Philadel­phia stan­nade vi i tio minuter. Jag läste en tid­ning och sedan var vi i Bal­ti­more. Och före kvällen i Wash­ing­ton. Vi såg en skymt av Arlington-kyrkogården, det fick räcka.
Skräpet följde oss hela vägen. Halvt raser­ade indus­tribyg­gnader, ros­tiga con­tain­rar, plun­drade bil­vrak, järn­vägs­bankar fulla med pap­per, plast och plåt­flagor.
The Cre­sent, som trafik­erar sträckan New York – New Orleans, tuffade på genom nat­ten. När elled­ningarna tog slut bytte vi till ett bas­tant diesel­lok. New Jer­sey, Delaware, Mary­land, Wash­ing­ton D.C., Vir­ginia, North Car­olina, Siuth Car­olina och vid frukostkaf­fet passer­ade vi gränsen till Geor­gia.
Mitt emot satt en äldre affärs­man från Atlanta. Han tit­tade ständigt på klockan och kunde lugna tåg­per­son­alen med att vi nog skulle vara framme i tid.
Han fick mig att tänka på boken jag såg i en bokhan­del på Broad­way, The Over­worked Amer­i­can? Amerika­narna får allt min­dre fritid. De arbe­tar en månad mer per år i dag jäm­fört med för 20 år sedan. Man­u­fak­tu­rar­betare i USA job­bar två månader mer per år än kol­legerna i Frankrike och Tysk­land. De job­bar ihjäl sig. För vad då? De hade det rätt hyg­g­ligt redan 1948. Den stan­dar­den skulle de kunna behålla i dag genom att jobba varan­nan vecka.

VI KLEV AV VID en oansen­lig sta­tion i Atlanta tjugo över åtta på mor­gonen, delade en taxi till stan med en sjö­man och hop­pade av vid första bästa biluthyrare.
– Vart ska ni? Frå­gade den paranta kvin­nan bakom disken.
– Det vet vi inte, sva­rade vi, för det hade vi inte tänkt på.
– Vet ni inte vart ni ska?
– Nej. Västerut.
– Var vill ni lämna bilen?
– Ja… öh… Den­ver.
– Den­ver?
– Nej, Kansas City kanske blir bät­tre.
Vi fick, något motvil­ligt kän­des det som, en röd Pon­tiac och drog ut på 75:an mot Chat­tanooga, för det var ju dit vi skulle egentli­gen. Vid det här laget hade det gått upp för oss att det inte går några tåg till Chat­tanooga län­gre. Fak­tum är att det sista gick den 1 maj 1971.
Det berömda Choo-Choo-tåget döptes av en jour­nal­ist på 1880-talet. Nu är den pampiga järn­vägssta­tio­nen ett Hol­i­day Inn-hotell. Väntsalen är restau­rang och de gamla vagnarna hotell­rum.
Vi tog en skakig sväng med en museis­pår­vagn, så hade vi i alla fall anlänt till sta­tio­nen i Chat­tanooga på räls.
I övrigt var Chat­tanooga just den håla vi hade vän­tat oss. Icke desto min­dre lyck­ades vi köra fel och hade alla besvär i världen att ta oss ut ur stan. Så småningom ham­nade vi rätt, passer­ade strax tid­szo­nen till Cen­tral time, vann en timme och upp­täckte att Mem­phis inte låg så långt borta. Efter stor tvekan läm­nade vi spåret mot Nashville (vi mis­sade därmed ett besök på whiskey-destilleriet Jack Daniel´s) och svängde av på den min­dre 64:an.
Den här delen av Ten­nessee består av den sydös­tra änden av Appalach­erna. Vägen skru­var sig över höjderna, kan­tad av för­fallna hus med de typiska syd­statsveran­dorna som är möbler­ade med gamla sof­for och bil­säten. Går­darna är belam­rade med ros­tiga skrot­bi­lar och magra hun­dar. Ett slags Tjalle Tvärvigg-landskap.
Vi upp­täckte att vi körde på ”David Crockett-highway”. I närheten av hans födelses­tad fanns det till och med en David Crockett-park med camp­ing­plats, en liten fiskesjö, en pool och en restau­rang där man kan leva ett civilis­erat vildmarksliv.

DET BÖRJADE MÖRKNA och vi insåg att milen är segare i USA. Vi hit­tade ett hyg­g­ligt motell i den lilla staden Savan­nah, pre­cis lagom stor för att ha en MacDonald´s, en Pizza Hut, en Taco-bar och en Ken­tucky Fried Chicken. Vi valde den senare och smällde i oss en rejäl por­tion av nuggets med honungs-senap-dressing, crisp.pommes-frites, ned­sköljt med en liter Pepsi med is i frigolit­mugg. Vi läm­nade efter oss en imponerande skräphög på bor­det.
Larry ringde hem från en tele­fon på gatan. Bara för att det var så häftigt. Rycka luren och slå num­ret och vips var man hemma.
Efter en ofriv­il­lig omväg över Jack­son (skall detta vara bil­is­mens hem­land med sådan under­utveck­lad vägskylt­ning?) gled vi in i Mem­phis vid mid­dagstid. Vi styrde rakt mot 3717 Elvis Pres­ley Boule­vard och Grace­land.
Så fort vi öpp­nat bildör­ren hörde vi King Cre­ole ur en raspig hög­ta­lare och förstod genast att vi ham­nat på en helig vall­fart­splats.
En välor­gan­is­erad sådan ändå. Små bus­sar tar pil­grimerna över boule­var­den till det her­rgård­s­lik­nande Grace­land och leds genom hela härligheten av det trasgranna möble­manget, svas­set, prålet och de prunk­ande scenkostymerna.
Det enda äkta vi såg var Elvis moster insvept i en filt på veran­dan med sin sköter­ska bred­vid sig. Hon bor fort­farande i huset.
Vi tog första bästa buss till­baka till andra sidan boule­var­den och ham­nade bland blänkande Buickar och kro­made Cadil­lacar på Elvis bil­mu­seum, omgivet av ett kop­pel sou­venir­shopar. Och vem satt i en mon­ter och sign­er­ade sin Elvis-bok om inte hans mor­bror? I cow­boy­hatt och allt.
Det var för mycket. Vi läm­nade hastigt Grace­land och körde ner till Mem­phis slitna down­town. Ham­nade på Sleep Out Willie´s, en galen restau­rang med kvällstryck redan klockan fyra på efter­mid­da­gen, käkade en ham­bur­gare och hal­sade ett par öl. Vid det här laget hade vi ingen större lust att köra hela vägen upp till Kansas City, 451 miles, över 70 mil.
– Vi läm­nar bilen här och tar fly­get i stäl­let, föres­log jag.
Sagt och gjort. Union street rakt ut mot fly­g­plat­sen. Vi svepte förbi det leg­en­dom­spunna Sun Records med Hound Dog skräl­lande i bil­ra­dion.
Halv tio på kvällen var vi i Kansas City, kvit­ter­ade ut en Ford Crown Vic­to­ria, körde några mil och högg in på ett motell.

NÄSTA MORGON kor­sade vi Mis­souri och lade oss på spåret rakt västerut, en rak­sträcka tvärs över hela Kansas. Ett god­ståg från Union Pacific med fem lok och etthun­dratjugo vagnar gjorde oss säll­skap några mil.
Vi stan­nade i Hor­ton och klev in på ett trött café med häst­tavlor på väg­garna. I ena hör­net stod en frys­box och i det andra, under en gul plas­t­lampa, satt en äldre dam i rosa glasö­gon och sle­vade i sig pan­cakes med lönnsirap. Vi drack en kopp kaffe och åt en plas­tin­packad klad­dig Hon­ey­bun under tyst­nad.
En stund senare, utan­för Hiawatha, ham­nade vi helt oför­mo­dat i en trafik­stock­n­ing. Det visade sig vara ingent­ing min­dre än en äkta amerikansk bon­dauk­tion. Far­maren Har­lan Buehler hade dött två månader tidi­gare och efter­läm­nat hus­tru men inget barn som ville ta över går­den. Den hade varit i samma familjs ägo sedan 1800-talet, fick vi veta. ”De var antagli­gen här före indi­an­erna”, sa en av de äldre män­nen i jeans­munder­ing och den oblig­a­toriska base­bal­lkepsen som befolkade gård­spla­nen.
Ben, en Kasas­far­mare som min­des de hårda tiderna på 30-talet när sand­stor­marna svepte bort jor­den i hela Mel­lanamerika, var en annan av dem.
– Det blev kolsvart mitt på dagen och vi knöt näs­dukar runt ansik­tet. Vi tej­pade för fön­ster och dör­rar men det hjälpte inte. Sanden blåste rakt in i huset ändå. Det var hårda tider. Fy sjut­ton! Jag körde last­bil ner till Alabama. Det fanns ingen hytt och jag satt på bensin­tanken och körde. God­damn it! Nu är det snart lika illa som på 30-talet. Många klarar sig inte som jord­brukare län­gre.
– Jag läste en tid­ningsar­tikel, högg Den­nis in – en lång gäng­lig figur i runda glasö­gon och snickar­jeans. Det stod att vi i USA bara är en fjärd­edel så många bön­der som i Europa men våra farmer är fjor­ton gånger större. Ändå har vi prob­lem.
– Det är inte stor­leken det beror på, fort­satte Ben graval­l­varligt. Vi har inga poli­tiker som begriper att våra egna prob­lem här hemma är de vik­ti­gaste. Var­för ska vi lägga ner mil­jarder på försvaret och åka runt och kriga på platser vi aldrig hört talas om, när vi behöver pen­garna här i vårt eget land?
– Det finns inget levande skäl, inget ekonomiskt eller poli­tiskt skäl var­för vi ska rycka ut som en satans brand­kår varenda gång, inflikade en man som hette Slat­tery, uppfödd i Tomb­stone i Ari­zona.
– Vi har en granne här borta som ska sticka till Sov­jet, sa Ben.
– Ska han fly­tta? frå­gade jag förvå­nat.
– Nej, han ska dit och lära rys­sarna odla vete.
– Åfan! Var bor han?
– En bit härifrån.
– Vad heter han?
– Heter? Sa Ben och tit­tade på Den­nis. Vi kallar honom ass­hole.
Auk­tion­is­ten hade nu klivit upp på ett flak och med fyra med­hjäl­pare speedade han upp tem­pot ytterli­gare.
– Eight-eight-eight-eight-and a half-half-half-half-do I hear some more-more-more? Nine! All­right, thank you! Nine-nine-nine-nine-nine-nine-nine-nine, rabbel­sjöng han på amerikan­skt auk­tionsvis.
Och snabbt klub­bades har­var, gamla trak­torer, stängsel, byt­tor, byråer, strykjärn, bestick, en studs­matta och en frisörstol samt ett 22-kalibers Win­ches­tergevär från 1890-talet.
Vi nöjde oss med varsin smaskig äppel­paj med visp­grädde och en liter kaf­feblask i red­skaps­bo­den. Sedan speedade vi upp For­den i 65 miles per hour och lät den löpa på den spikraka 36:an, medan vi dig­gade fläskig last­bilscoun­try­musik.
I Marysville körde vi in på Braod­way, en gat­sten­söken där en ensam kille på en glän­sande HD gled omkring och letade efter livet. Ännu ett 120-vagnarståg tutade sig igenom samhäl­let.
Mina kalsonger hade tagit slut, så jag gick in i man­u­fak­tu­raf­fären för att köpa några nya. Det var en affär med ord­ning och  reda. Tan­ten tog fram måt­tban­det och talade om för mig vad jag ville ha. För fyra dol­lar fick jag två gammaldags kalsonger med plats för en cow­boy – och ett par rutiga strumpor på köpet.
Dör­ren till Marvin´s Bar­ber Shop – ”expert på hårk­lipp­n­ing”  –stod öppen och vi kikade in. Där stod Mar­vin själv med saxen i håret på Tom Joyce. Tom, med röt­ter i Cork, berät­tade att han plan­er­ade en resa till Irland. Hans anfäder hade gett sig över Atlanten och ham­nat i norra Kansas. Kanske tog de en sista pint på puben Kruger´s, den med skyl­ten ”The last beer before Brook­lyn”.
Annars var det mest tyskar i dessa trak­ter. Men också sven­skar. Vi passer­ade Scan­dia med ”The Kaffe Haus” och ”Great folk­fest in May”. Rakt söderut i meller­sta Kansas lig­ger sven­skstaden Linds­borg.
Ursprung­li­gen hade jag tänkt att vi skulle åka dit. Men inte för att prata sven­ska utan för att besöka grannstaden Lyons. Där, mitt i vete­dis­trik­tet, lig­ger ett litet museum i en tegel­byg­gnad. Huvu­dat­trak­tio­nen är ett glasskåp där en del av medelti­den för­varas. Det är en ring­brynja från 1541, en gång buren av en span­jor.
Museet utmärker näm­li­gen den nordliga gränsen för con­quis­ta­dor­ernas fram­stöt i Nor­damerika. Ryt­tarna i järn­skjor­tor och hjäl­mar hade med sig en indian från slät­ten i bojor som de het­sade hun­darna på för att han skulle tala. Men vid Lyons gav de upp. Det fanns inga guld­skim­rande städer. Lan­det var värdelöst. Indi­an­erna fick leva ifred ännu ett par hun­dra år.

SJÄLVA RÖRDE VI oss på vår upp­täck­t­sresa längs andra väder­streck. Och nu upp­täckte vi något svart vid horison­ten. Det var något obestäm­bart som bredde ut sig över ett stort område.
– Det är boskap! utropade Larry plöt­sligt.
– Nej det kan inte vara möjligt!
Jo, nu såg vi. Tusen och åter tusen bif­fkor. Unge­fär så måste det sett ut när bison­hjor­darna drev omkring här för tvåhun­dra år sedan.
Det var Repub­li­can Val­leyu Cat­tle Field. Vi körde in på vägarna mel­lan inhäg­naderna och såg boskap med num­mer­lap­par i öro­nen så långt ögat kunde nå. Nere vid kon­toret hop­pade två mod­erna cow­boys in i en liten last­bil. De hade hat­tar, jeans och boots men inga revolvrar. I stäl­let hängde en mobil­tele­fon vid byxlin­nin­gen.
Inne på det enkla kon­toret träf­fade vi bossen själv sit­tande vid en dataskärm.
–Vi har 27.000 djur, men det är inte särskilt mycket. I Nebraska finns det farmer med 50.000 djur, berät­tade han och gav oss en kort sif­fer­bak­grund. Vi äter 30 kilo oxkött per per­son och år i det här lan­det. Vi slak­tar 120.000 djur dagli­gen. 75.000 djur går igenom den här far­men årli­gen. De stan­nar här i genom­snitt 140 dagar och är två år gamla när de går till slakt.
Han kunde alla siffror utan­till. Men på far­mares vis ville han helst prata poli­tik. Den innevarande pres­i­den­ten var inte bra. Ingen annan pres­i­dent heller för den delen. Några stats­bidrag kunde man inte räkna med. Ville för­resten inte ha några. Det bästa är om var och en klarar sig själv. Skat­ten är 36 pro­cent, ”som de byg­ger en ato­m­ubåt för, som de sedan åker någon­stans och förstör”. Och återi­gen kom det:
– Satsa på välfärdssys­temet i stäl­let för militären!

DET BÖRJADE SKYMMA och plöt­sligt fanns inga motell i sikte. Vi insåg att vi befann oss i gles­byg­den. Så småningom såg vi ett ljus i fjär­ran. Det var Smith Cen­ter, ett samhälle på 2.000 själar. Den vän­liga motel­lvärdinnan avrådde caféet intill och föres­log en restau­rang ett par kvarter därifrån.
Det var mer än vi hade vän­tat oss, en rik­tig restau­rang inhyst i en sekel­skiftesvilla. Här fick vi frit­erad mozarella, en rejäl biff­stek, vanilj­glass med chok­lad­sås och en flaska kali­for­niskt röd­vin.
Vi satt kvar en stund efter stängnin­gen och pratade med stäl­lets innehavare, den genom­snälle 33-årige Dave som berät­tade hur han ham­nat här ute.
– Jag träf­fade ej tjej hemma i Den­ver. Hon hade två barn. Vi var verk­li­gen kära i varan­dra och ville göra något till­sam­mans. Så hit­tade vi det här stäl­let och fly­t­tade till Smith Cen­ter. Vi skulle samla antikviteter och driva restau­rangen. Allt skulle bli per­fekt. Men det sprack. Hon stack efter åtta månader.
– Här satt jag mitt ute i Kansas med en restau­rang som dessu­tom gick knack­igt. Jag var 22 år gam­mal och hade job­bat i restau­rang­bran­schen sedan jag var tio. Först i min mor­brors i Den­ver, sedan i Vail. Ett tag hade jag en restau­rang till i en grannstad till Smith Cen­ter. Jag höll på att jobba häcken av mig. Det blev för mycket.
– Nu fun­derar jag på att söka mig någon annanstans. Det är inget fel på Smith Cen­ter egentli­gen. Det är en rätt trevlig stad, rel­a­tivt välmående, mycket tyskar. Men det är samma prob­lem här som i alla småstäder på lands­byg­den: de unga åker till de större städerna för att stud­era och sedan kom­mer de inte till­baka. Vem vill bo i Smith Cen­ter?
– Nej, jag har gjort mitt här. Jag har en kom­pis i San Diego. Han säger: ”Kom ner hit och öppna ett ställe!” Men var ska jag få pen­garna ifrån? Dessu­tom måste jag först sälja det här. Och det finns bät­tre orter att ta över restau­ranger på.
– Folk tror att kvin­nan som server­ade er är min fru. Men hon är bara anställd. Ett sådant här ställe pas­sar annars för ett äkta par. Det är gott om utrymme i lägen­heten på övervånin­gen.
– Förra ägarna var ett äldre par. De hade öppet när de kände för det. Det var en fin restau­rang för samhäl­lets läkare och advokater. Hon var galak­lädd i upp­satt hår och med tio guldringar på varje hand. Det måste ha varit en syn när hon kom ned­sti­gande för trap­pan!
– Nu har jag öppet så länge jag kan men stamgästerna räcker inte rik­tigt till i en stad med 2.000 invånare. Jag blir nog kvar här… det verkar inte bät­tre.
Per­son­alen hade gått hem och Dave blåste ut ljusen på bor­det. Vi tack­ade för en strå­lande måltid och lovade rek­om­mendera stäl­let till alla vi träf­fade längs vägen, ända till Los Ange­les. Och vi hop­pades att allt skulle ordna upp sig.
Ute var det allde­les mörkt. På trap­pan tände vi ännu en cig­a­r­ill, medan Dave tände hos sig på övervånin­gen.
– Tror du han är kvar här om vi kom­mer till­baka om tio år? frå­gade jag.
– Säk­ert, sva­rade Larry och blåste ut en rök­plym mot den svarta Kansashimlen.
Vi promen­er­ade hem till motel­let under tyst­nad. Det luk­tade fort­farande boskap om våra kläder.

ÖVERALLT DÄR VI stan­nade tit­tade folk undrande på oss och sa: ”You guys must have picked the wrong turn some­where!” Alla tog för givet att vi åkt vilse. Här ute i det enformiga Kansas fanns väl inget av intresse? Och ändå sägs det att man inte har upplevt USA om man inte en gång har stått i gräs upp till arm­bågshöjd och blickat ut över de oändliga vid­derna bort mot horison­ten. Detta öppna land­skap med den fria himlen över sig är USA:s hjärta.
Det är åtmin­stone dess mittpunkt. Nor­dost om Smith Cen­ter utan­för en trasig liten håla som heter Lebanon lig­ger USA:s geografiska mittpunkt näm­li­gen.
Ett sten­röse på en gräs­plätt med USA:s och Kansas flag­gor på en stång. En låda med fön­ster som skall föreställa ett litet kapell för två per­soner, upp­ställt av en lokal mis­sionär. ”Välkom­men till USA:s cen­trum!”
Och äntli­gen vis­ste vi var vi befann oss. (Vägkar­tan hade tril­lat ur bildör­ren dagen innan, när vi stan­nade för att köpa en påse whiskey av en enögd ban­jospelande sprit­bu­tiksin­nehavare mitt ute på prärien.) Här fick vi plöt­sligt klara besked: Lat­i­tud 39 grader 50 minuter, lon­gi­tud 98 grader 35 minuter.
En plats där man höll sig välo­ri­en­terad. I denna vill­farelse levde vi ytterli­gare några minuter, tills Roland John­son från Wichita klev ur bilen. Iförd bälte med häst­spänne, cow­boy­hatt och sol­glasö­gon poser­ade han vil­ligt fram­för Lar­rys sur­rande kam­era.
– Jasså, ni är från Sverige? Lustigt, min mor­mor kom från Sverige.
– Äh, var då ifrån när­mare bestämt?
– Från Danmark.

VI FORTSATTE IN i Nebraska och for igenom ett öde Red Cloud, ett igen­vuxet järn­vägsspår i Franklin och en minnes­tavla över ett indi­anöver­fall. Väg 183 tog oss upp till Platte River. Vi följde flo­den åt nord­väst, pre­cis som tio­tusen­tals andra européer gjort före oss. Längs sand­bankarna utmed den grunda Platte River gick kar­a­van­erna med prärievagnar på The Ore­gon Trail under den senare hälften av 1800-talet. Här kunde man hitta över­givna lin­neskåp och andra möbler utmed flo­den. En och annan gravhög också.
The Ore­gon Trail är starkt förknip­pad med en märk­lig man som skrev en bok med den titeln. Han hette Fran­cis Park­man, en his­toriker från Boston som fått indi­aner på hjär­nan.
Han star­tade sin run­dresa i den vilda västern 1847, följde Platte River upp till Fort Laramie, anslöt sig till ett band siouxer på krigssti­gen vid Black Hills och vände sedan hemåt längs Arkansas River.
Resan tog ett halvår och var av naturliga skäl rik på stra­p­atser. Till saken hörde att Park­man själv långt ifrån var någon atletisk typ. Tvär­tom, han var extremt sjuk­lig, led av migrän och ledgångsreuma­tism, svårar­tad röd­sot med ständigt återkom­mande feber­at­tacker och dessu­tom var hans syn­för­måga starkt ned­satt. Han hade tid­vis stora svårigheter att över huvud taget sitta i sadeln eller hålla sig på benen. Åren efter resan (som han kallade ”en under­hål­lande tur”) kunde han bara arbeta några tim­mar om dagen.
Hans vurm för vild­mark­slivet innebar dock inte att han var någon roman­tiker. Nej, han hade inget vack­ert att säga om naturen: buf­flarna är ”odjur av exem­pel­lös ful­het”, indi­aner som lever fredligt är usla varelser och han drar sig inte för att puckla på närgångna barn med sin käpp.
Park­man bodde hos siouxin­di­an­erna och beskriver med sak­lig inlevelse deras sätt att leva. Till hans stora besvikelse rann en krig­sex­pe­di­tion mot shoshon­erna ut i sanden, men han fick i alla fall vara med och jaga buf­flar.
Till viss del berodde det inställda indi­ankriget på ett säll­skap Kali­forniene­m­i­granter som hade köpt med sig för mycket whiskey. De sålde en del av par­tiet till under­pris men resten beslöt de dricka upp själva, hellre än att hälla ut det. De drack såå mycket de orkade och sålde det sista till indi­an­erna, vilket resul­ter­ade i tumult och kniv­dråp. Efter det slaget glömde indi­an­erna bort var­för de var på krigssti­gen och åter­vände hem.
Indi­ankrig eller inte så hör Park­mans The Ore­gon Trail till den klas­siska västernlitteraturen.

ETT ANSLAG VISADE SIG: ”Gothen­burg the beau­ti­ful – en stad man vill att bar­nen skall växa upp i.” Vi svängde av för att titta på denna påstått välar­tade sven­skstad.
De nyblivna ägarna till Swede Café höll på att repar­era skyl­ten. Inne på fiket hit­tade vi en tid­ning och läste vad kol­legerna på The Gothen­burg Times skrev denna dag. Den största nyheten var att Anto­nio ”Andy” Dish­mans mar­i­jua­naodling beslag­tag­its av polisen. Fyra spal­ter namn från dom­stolen, barn­parad med bib­liotekets sagotant, inskrivna och utskrivna från sjukhuset och den beun­drans­värt detaljrika polis­rap­porten:
Måndag
6.10: störande djur/Williamson.
8.07: bilbrand/Gothenburg brand­kår.
9.13: parkeringsklagomål/Williamson.
9.44: störande grannar/Williamson.
10.12: information/Williamson.
Tis­dag
00.26: mis­stänkt person/Meyer.
2.40: dörröppning/Meyer.
3.15: dörröppning/Meyer.
9.52: hundbett/Olson.
12.11: räddningslarm/Gothenburg brankår.
13.22: mis­stänkt fordon/Brittenham.
Som så många andra städer i dessa trak­ter har också Gothen­burg en gam­mal äkta Pony Express-station att visa upp. På den tiden det begav sig red 80 sty­cken kurirer som gal­ningar med brev, 40 var ständigt på väg västerut och 40 åt andra hål­let.
Detta påminde Larry om en sak.
– Det är ju fan att man inte ska hitta en häst att rida på, fnyste han.
– Inte ens en sketen base­ball­match hit­tar man, sa jag.
Vi över­nat­tade i Ogalala på ett motell med en dil­li­gens utan­för entrén.
Oglala var nam­net på en av siouxin­di­an­er­nas stam­mar vars mest kände ledare var Red Cloud. Han föd­des här, där Plat­tflo­den delar sig, omkring 1822. Han var 87 år när han dog 1909.
Red Cloud blev aldrig hövd­ing efter­som han i unga år dödat en stam­frände. Inte vem som helst heller: den mäk­tige Bull Bear. Som orädd kri­gare mot pawnee– och kråkin­di­an­erna skaf­fade han sig ändå en så stark posi­tion att de vita länge trodde att det var han som var hövdin­gen.
När de vita banade väg till de nya guld­fyn­digheterna i Mon­tana 1865, tvärs igenom sioux­er­nas land, led­des mot­stån­det av Red Cloud. Stridigheterna de föl­jande tre åren kom att kallas Red Clouds krig.
Till­sam­mans med cheyen­ner och apra­hoer och med krigsledarna Crazy Horse, Lit­tle Wolf, Lit­tle Horse, White Bull och Man-Afraid-of-His-Horse intog Red Cloud Big Horn Moun­tains i Wyoming. I denna månad då trä­den knäp­per (decem­ber) anföll indi­an­erna 81 sol­dater under befäl av kapten William Fet­ter­man. De lurades in i ett bakhåll och nedgjordes till sista man. Indi­an­erna seg­rade men för­lorade många av sina kri­gare. ”Stri­den med de hun­dra fallna” kallades ”Fet­ter­man­mas­sak­ern” av de vita.
Sol­da­ter­nas krop­par var stym­pade och sön­der­hack­ade till oigenkänn­lighet. Indi­an­erna hade lärt sig den sortens krigföring av de vita några år tidi­gare vid Sand Creek, där 105 kvin­nor och barn och 28 män av cheyennes­tam­men dödades av vita sol­dater. Liken skalper­ades och förne­drades. Fler hade dött om inte sol­da­terna sik­tat så dåligt på grund av omåt­tlig whiskeykon­sum­tion.
Indi­ankri­gen var ofat­tbart grymma. Sand Creek var inte det enda tillfäl­let då mödrar med barn i fam­nen sköts av de vita.
Grymheten var ibland inte min­dre vita emel­lan. Ett säll­synt råskinn var den ökände Big Nose George Par­rott. Han nöjde sig inte med att enbart råna. Han mör­dade så många han kunde komma åt också.
Big Nose slu­tade sina dagar i en telegraf­s­tolpe utan­för Rawl­ins, Wyoming. Läkaren som obduc­er­ade honom lät tillverka ett par skor av hans hud. Han blev senare guvernör i staten.
Indi­ankri­gen finns utmärkt beskrivna av Dee Brown i boken Begrav mitt hjärta ii Wounded Knee. Nyt­tig läs­ning för den som vuxit upp med Hopa­long Cassidy.

INTERSTATE 76 ledde oss in i Col­orado. Farten hade nu ökat något från de lagstadgade 65 m.p.h., det gick helt enkelt inte att hålla igen på de långa rako­rna. Vi pejlade in en radio­sta­tion med gamla fina 60-talsgoldies, de fanns var man drog fram, och vi blev höga på The Byrds Eight miles high.
Det långsamt svepande platta land­skapet var sövande. Någon sorts halvöken med ett och annat ensligt hus. Det verkade som om ingen hade någon använd­ning för detta land­skap. Det bara låg där, utslängt som en sliten filt.
Så plöt­sligt öpp­nade sig en utsikt över en flack slätt och längst bort såg vi för första gån­gen i den blå luften, långt i fjär­ran, Klip­piga bergens snöiga top­par. Rocky Moun­tains! Yip­pi­iee!!!
Vi drog in i Den­ver. Det var ett trevligt ställe, som man gärna hade velat se mer av. Men som ett par stres­sade Phileas Fogg-figurer stör­tade vi in på närm­sta fly­gkon­tor och fix­ade bil­jet­ter till Albu­querque, tog ut pen­gar på en bank, köpte ett par nya T-tröjor och Larry fick tag på några snygga boots (i brist på häst).
Två tim­mar senare var vi i New Mex­ico, kvit­ter­ade ut en split­ter ny Dodge Van och såg Albu­querques ljus försvinna i back­spegeln. Nu var vi ute på Inter­state 40, den gamla Route 66 och det var mex­i­co­musik på radion, mabo, cora­son, trum­peter och hela skiten.
Vi blev som galna – trum­made på instru­ment­brä­dan, tutade, tjoade och skrek. Dogen flög fram som en vild mus­tang under stjärnorna. Och i den becksvarta nat­ten punk­ter­ade sig­nal­hor­net tystnaden.

VI VAKNADE I Grants med den nat­tliga ham­bur­garen kvir­rande i magen. Nyheterna talade om en avrät­tning i Tuson som tydli­gen varit en ”förskräck­lig syn”, enligt ett med­bor­garvit­tne. Diskus­sio­nen hand­lade inte om det inhu­mana i dödsstraff utan om gaskam­maren var rik­tigt up-to-date. En expert talade varmt för gift­spruta istäl­let.
I det lokala mor­gonpro­gram­met på tv satt en gam­mal bekant, jour­nal­is­ten och för­fattaren Studs Terkel, 80 år vid det här laget. Han har skrivit en rad rap­port– och reportage­böcker. Och nu berät­tade han om sin senaste bok, om rasis­men ”den amerikan­ska besattheten”.
– Vi har aldrig erkänt graden av negro­fobi som plå­gat det här lan­det, säger en av de inter­vjuade i boken. Från bör­jan tog vi lan­det från några mörkhyade män­niskor, begick de värsta över­grepp för att hålla det, kri­gade för att utvidga det, köpte och sålde mörkhyade för att bygga det. Vi har aldrig erkänt åkom­man. Om vi inte gör det kom­mer vii heller aldrig att hitta ett botemedel mot det.

VI STANNADE I Gallup – indi­an­hu­vud­staden vid det stora Nava­joreser­vatet. Vi råkade hamna utan­för polis­sta­tio­nen och blev vit­tnen till hur en hög­gr­a­digt beru­sad gam­mal indi­ankvinna fördes ut ur en polis­bil och in i häk­tet. Gallup bekräf­tade sitt eget rykte redan innan vi ens hun­nit kliva ur bilen.
Alko­holis­men är utbredd bland indi­an­erna och här i Gallup blir det extra tydligt. På hel­gerna för­dub­blas invå­naran­talet och stan är osäker att vis­tas i. Spriten flö­dar. Indi­an­erna upprät­thåller en hun­dra år gam­mal tradition.

MED FRONTEN GUL av krossade fjäri­lar frus­tade Dogen vidare. Asfal­ten brände under däcken. Vi var som van­ligt omgivna av de tunga lång­tradarna som oavbrutet dun­drar fram över kon­ti­nen­ten. Ena veckan plan­tor från Ore­gon till Boston, andra veckan sty­ck­egods från North Car­olina till Hus­ton. Freight­liner, Peter­bilt, Ken­worth, Inter­na­tional och White. 400 hästkrafter på heta syd­statsvä­gar och över isiga bergspass. Köra tio tim­mar, sova åtta.
Men det är dåligt med förtjän­sten för tillfäl­let. Konkur­rensen är för hård. Samma summa för en körn­ing i dag som för tio år sedan. Och ovanpå det poliskon­trollerna. Böterna för en ”speedticket” vari­erar från stat till stat, 30 till 100 dol­lar.
– Polisen i Ari­zona lär vara värst, sa jag till Larry vid rat­ten och pekade menande på hastighetsmätaren. En gång drog de in 44.000 dol­lar på en åttatimmars-razzia. Bara så du vet.
Vi fort­satte Route 66 (vi före­drog att kalla den så, för känslans skull). Gamla Route 66 firade just detta år sitt årsju­bileum. Det var 66 år sedan den fick sitt num­mer. Jord­bruks­de­parte­mentet hade vis­serli­gen föres­lagit vägnum­mer 60, men det ville inte Ken­tucky ha och då blev det 66. It winds from Chicago to LA/ More than 2.000 miles of motor­way.
Vägen blev sym­bolen för bilkul­turen, en mod­ern prärieväg västerut. Stein­beck kallade den ”Mod­ervä­gen”. Det var på den som famil­jen Joad fär­dades i Vre­dens dru­vor på 30-talet, från det dammiga Okla­homa till fruk­todlin­garna i Kali­fornien.
Nu svepte vi fram på den nya breda motorvä­gen med num­mer 40. Inte ett fly­t­t­lass så långt ögat kunde nå. Bara de jät­te­lika hus­bi­larna med en små­bil på släp som jolle.
30-talet verkade långt borta. Men plöt­sligt fick vi en häl­sning från his­to­rien. Det var Larry som såg det först. Han skrek till: — Såg du!
Jag tit­tade upp från vägkar­tan (jag sit­ter alltid försjunken i vägkar­tor när jag inte kör och ser där­för väldigt lite av omgivningarna) och då såg jag också: Herman´s Garage. Det låg på en liten par­al­lel­lväg och måste ha stått där sedan 30-talet, av bensin­pumparna att döma.
Vi körde säk­ert en mil innan vi hit­tade en avfart och kunde åka till­baka igen på den min­dre vägen. Bensin­sta­tio­nen var så ned­lagd den kunde bli men i verk­staden höll någon på och mekade. Det var ingen min­dre än Her­man själv. I gul keps och trasig jean­s­jacka.
Jodå, han öpp­nade macken 1937 och min­des mycket väl Stein­becks ”oakies” med möble­man­gen på bil­taken. En del var i eländig kon­di­tion redan här och då hade de halva sträckan kvar. Men många kla­rade sig också bra senare, efter vad han hört. Själv kom han upp från Texas under depres­sio­nen. En släk­t­ing ord­nade jobb.
Macken stängde han 1968. Chevron­pumparna står kvar och bleks av solen, lik­som Coca Cola-termometern vid dörren.

STRAX DÄRPÅ SÅG vi vår första buf­fel. Den stod i en liten inhäg­nad vid vägen och såg trött ut. Efter­som det inte fanns någon häst i närheten ville inte Larry stanna. Jag berät­tade vad jag läst om buf­flar hos Park­man.
–Det finns två sätt att jaga buf­fel, eller fanns: år 1800 sprang 40 miljoner buf­flar omkring på prärien. 1895 var de bara 800 sty­cken. Park­man var ute i tid för att få uppl­eva de rik­tigt stora buf­fel­hjor­darna. De som såg den synen glömde den aldrig.
– Ett sätt att jaga buf­fel var att smyga sig på dem, men Park­man före­drog det mer spän­nande sät­tet, näm­li­gen buf­fel­jakt på hästrygg. En duk­tig jägare kunde ner­lägga fem eller sex djur på en jakt.
– Med en bra häst kunde man rida upp jäm­sides med buf­feln och klappa den på ryggen om man så önskade. Det var ingen fara så länge buf­feln inte var trött. Men bör­jade tun­gan hänga och fradgan flyga i munnen kunde den plöt­sligt göra ett utfall åt sidan. Då gällde det att sitta säk­ert ii sadeln. Den som tril­lade av var döds­dömd.
– Jagade man med gevär måste man ladda i farten. En del hade kulorna redo i munnen. Den kanske största faran i denna slags buf­fel­jakt var att hästen tram­pade ner i ett präriehund­hål eller en ravin. Vid ett sådant tillfälle bröt hästen benet och ryttaren nacken.
– Buf­feln gav de jagande indi­an­erna allt vad de behövde: mat, kläder, bäd­dar, bågsträn­gar, lim, garn, rep och sad­lar till häs­tarna, vat­tenäm­bar, tält­duk och föremål till byte­shan­del. Men de vita utro­tade buf­feln. Inte i första hand för pälsens skull utan för att ta ifrån indi­an­erna deras förut­sät­tningar att exis­tera.
– När indi­an­erna föstes sam­man i reser­vat tillde­lades de köt­tran­soner en gång i månaden. För det mesta i form av utmär­glade kor och oxar. Det hände då att de drev ut de stackars djuren på prärien för att än en gång få uppl­eva jak­ten, den som bara några årtion­den tidi­gare varit grun­den för deras existens.

NÅGRA MIL FRÅN Flagstaff upp­täckte jag att vi inte var så långt från Grand Canyon.
– Okej, sa jag. Det är 160 kilo­me­ter fram och till­baka. Några tim­mar senare i Los Ange­les, vad gör det? Vi skulle gräma oss när vi kom hem om vi inte gör den här avstickaren.
Det var ingen diskus­sion. Jag tog över rat­ten och vi svängde av upp mot sevärd­heten. Kom fram just när det bör­jade skymma. Gick fram till kan­ten och kände på stu­pet. Långt, långt därnere en flik av Col­orad­oflo­den och mitt emel­lan några svä­vande fåglar. Lika svin­d­lande som utsik­ten över Man­hat­tan från Empire State Build­ing.
Vi stod andäk­tiga i tio minuter. Och det var allt vi såg av Grand Canyon. Samtliga hotell­rum visade sig näm­li­gen vara upp­tagna.
– Äh, va fan! Har man sett det, så har man sett det, sa Larry. Det spelar väl ingen roll om man står och glor i fem tim­mar eller i tio minuter.
– Du har rätt, instämde jag. Vi är nog de kvick­aste tur­is­terna som någon­sin satt sin fot på Grand Canyons kant. Snabb­tur­ism hör dessu­tom på något sätt till USA.
Tack vare denna enastående effek­tivitet fick vi stifta bekantskap med staden Williams nere vid stora vägen. En lång gata som inte verkade ha förän­drats mycket sedan 50-talet. Neonljus, biltill­be­hör, blinkande motell­skyl­tar, bensin­mackar med 50-talsstuk och som om detta inte vore nog, var den enda bilen på gatan i denna sena timme en ljus­blå Ford Cus­tom­line.
– Min favorit­bil när jag var liten, sa jag. En typisk 58:a.
– Möjli­gen 59:a, sa Larry
– Men i så fall utta­gen 58, sa jag.
Ung­do­marna som satt i den vackra plåt­skapelsen gjorde dessvärre sitt bästa för att fördärva den gamla bilen. De vrålkörde ett kvarter och tvär­brom­sade vid nästa. Så där höll de på.
Vi tog en öl på en bar med stop­pad disk, bil­jard­bord, neon­reklam på väg­garna och en imponerande flaskup­p­sät­tning. När vi kom ut back­ade Ford Cus­tom­li­nen just ner från en hög trot­toarkant så att ljud­däm­paren höll på att flyga av. Jag blev för­ban­nad på glina som inte hade någon respekt för äldre bilar. Jag tog buskörnin­gen som en per­son­lig förolämp­n­ing. Det var i alla fall min favorit­bil de höll på att sabba. En sådan bil som jag skulle köpa när jag blev stor.
Just innan jag tänkte öppna framdör­ren och rycka ut den finnige förar­mar­o­dören besin­nade jag mig. Om de inte hade någon respekt för äldre bilar hade de säk­ert ingen respekt för medelålders gub­bar heller. Och de var trots allt sex sty­cken. Dessu­tom bar Larry sina kameror och sta­tiv och kunde inte springa så fort.
Vi gick till­baka till motel­let alltmedan dema­tri­alis­erin­gen av pojk­bils­dröm­men fort­satte bakom oss. Den nat­ten drömde jag om Dinky Toys-bilar.

VI ÅT FRUKOST en Coffe Shop i Selig­man med stop­pade gula säten, som att sitta i en 50-tals-Cheva. Allt var engångs: tall­rikar, mug­gar, bestick, ketchup och senap. Var­för skulle de stå här ute i öknen och diska? De har väl vik­ti­gare saker för sig.
En ihärdigt tug­gum­mi­tug­gande servit­ris server­ade oss. I sin mag­nifika non­cha­lans stir­rade hon ut genom fön­stret när hon tog emot beställ­nin­gen. Hela hennes sätt att gå och röra sig på utta­lade ordet: booor­ing! Hon var helt enkelt hög­gr­a­digt uttråkad.
– En vacker dag häller hon kaf­feblas­ket äöver plas­t­blom­morna och går härifrån, sa jag.
– Frå­gan är bara vart hon ska ta vägen, sa Larry.
– Hon kanske får sina kicks på Route 66, sa jag.
Vi läm­nade Café Bor­ing och tog en extrasväng på den gamla 66:an. En bit som fort­farande heter 66. För känslans skull.
Vid det här laget hade Larry äntli­gen hit­tat sin spök­stad. Den som han hade sett på en fotout­ställ­ning i New York. Bodie låg i Sierra Nevada. Väldigt långt från Los Ange­les.
– Vi kan flyga hem från San Fran­cisco i stäl­let, föres­log Larry. Vi har ändå inget att göra i Los Ange­les, om man tänker efter.
Jag insåg att det inte var mycket att göra. Larry hade fått vit­tring på ett bil­dreportage och inget kunde hin­dra honom.
Vi kor­sade Col­orad­oflo­den och körde in i det spel­galna Nevada. Vi stan­nade ii Las Vegas för att leta efter en tvätt, för nu var läget prekärt. Hur märk­ligt det än låter så kan man fak­tiskt inte vända ut och in på kalsonger hur länge som helst. Strumporna skall vi inte tala om.
–Det måste väl ändå finnas en kines som kan tvätta på ett par tim­mar, stö­nade Larry otåligt när han svängde in på The Strip.
– Jag läste om en tvät­tkines i Green­wich Vil­lage i New York, sa jag. Han lev­er­erade punk­tligt med ett ”Good mol­ning söl” och på tvättpaketet fanns ett kine­siskt skrivtecken som bety­dde ”yes”, i menin­gen utmärkt kund. Men ibland hade tvättgubben andra tecken för kun­der som han inte gillade. Ett av dem kunde till exem­pel betyda ”denna skjorta till­hör den röd­håriga idioten på Tionde gatan”.
I Las Vegas tydde dessvärre alla tecken på att ingen kunde tvätta åt oss. En tvättgubbe, som inte var kines, kunde fixa det till dagen därpå, men så länge ville vi inte stanna på ett ställe där man lade ner så mycket möda på snabba pen­gar men inte på snabbtvätt.
Högst en halv­timme kunde vi tänka oss. Vi tog en sväng in på Ceasars Palace, spelade bort fem dol­lar och drog vidare. Snabb­tur­ism var ordet.
Vi styrde nor­rut in i Nevadaök­nen. Rakt, rakt, rakt, rakt, rakt. Kak­tusar och sön­der­skjutna vägskyl­tar. Och ett hus mitt därute. Vad sjut­ton lever de av här?
Vi kom till Beatty. Tre motell som alla var spel­hålor. Vi tog in på motel­let med ”stans bästa restau­rang”, vilket inte sade så mycket. Vi kunde i alla fall inte se någon annan.
Till vår oer­hörda förvån­ing hade stäl­let en tvättstuga. Vi lad­dade två mask­iner på direk­ten. Medan vi knaprade i oss var sin dass­lock­spizza och pim­plade mex­iöl sprang vi väx­elvis och skötte tvät­ten och tork­tum­laren. Två så hus­liga restau­rang­gäster hade de väl aldrig skå­dat.
Sedan intog vi baren, törstiga som två uttorkade cow­boys. Vi drack den ena whiskeys efter den andra. Barflickan var hård men rättvis. Bardisken hade inbyggd tv-skärm med pok­er­spel som ständigt blinkade: ”Insert 5 coins!”
Till slut hade vi druckit ur hela flaskan och spelat bort varenda coin. Men det var väl å andra sidan menin­gen med hela stället.

VI VAKNADE I ETT till­stånd av svår ökenångest och kunde dragit på oss vad som helst bara för att så snabbt som möjligt få komma bort från plat­sen, som låg ett revolver­skott från Death Val­ley. Men kläderna var rena och snart hade vi tvät­tat bort den värsta gråheten från oss själva också. Det var en dag som gjord för Bud­weiser och Coca Cola.
Solen stekte och vi körde in på en dammig grusväg som ledde till Gold Point. Det var där vi träf­fade Dick Engle, 67 år gam­mal och guld­grä­vare.
Gold Point är en levande spök­stad. Så levande som några skjul utslängda i öknen kan bli. Här hit­tades sil­ver 18880 och guld 1902. Det fanns 225 hus som mest.
Dick visade oss det fallfärdiga postkon­toret som han kallade museum: gamla flaskor, böcker, väskor, hus­geråd och en vägg full med efterlysningsaff­is­cher från 1952.
– Jag kom hit 1961 med min fru, berät­tade Dick med sin knag­g­liga röst. Jag arbe­tade för ett gru­vbo­lag. Vi slet 300 meter under jord i åtta tim­mar varje dag. När gru­van slog igen blev vi kvar. Jag har ett eget litet gru­vhål nu. Det är mest tids­för­driv. Sedan min fru dog är hun­den mitt enda säll­skap här. Den dagen Gipsy dör läg­ger jag mig ner också. Jo, så är det. Guld? Äh! Man måste ju ha något att göra. Jag åker in ett par gånger om året tillju­darna i Las Vegas, eller Reno ibland, och säl­jer lite. Jag dricker inte och spelar inte län­gre. Nej, det är slut med det nu. Jag har en bror i Vir­ginia som är pro­fes­sor i juridik. Han vill att jag ska fly­tta till honom. Han förstår inte hur jag kan bo så här. Fast han har aldrig varit och besökt mig. Då skulle han se att jag har det bra. Beta­lar 24 dol­lar i skatt varje år för huset. Det är lagom, eller vad tycker ni? 24 dol­lar. Jag åker in till Tonopah och hand­lar ibland och vat­tnet får vi hämta borta vid berget där på andra sidan dalen.
– Det bor en kille bred­vid mig. Han håller på med sina mask­iner. Jag vet inte vad han lever av. Han har i alla fall inte hit­tat något guld, det vet jag. Men han sköter sitt och jag sköter mitt… önskar jag kunde säga det­samma om de där som fly­t­tat in i skjulet uppe på kullen. De kom för ett halvår sedan. Husvilla från Loas Ange­les. Två bröder och en son till en av dom. När dom får pen­gar köper dom sprit och dricker sig fulla. Dom skrä­nar på kväl­larna och ibland kom­mer dom ner och bråkar med mig. Fan! Då häm­tar jag polisen. Men det ord­nar sig väl det med. En vacker dag tröt­tnar dom och fly­t­tar. Om dom inte haft ihjäl varan­dra innan dess.
– Nä, jag klarar mig. Fast skalleror­marna är ett bekym­mer förstås. Jag hör dom inte län­gre. Det är tur att jag har Gipsy.
Med var sin glim­mande sten i fickan fort­satte vi över bergen mot Kali­fornien.
– Det var en fin man, sa jag. Tror du han är kvar här om vi kom­mer till­baka om tio år?
– Säk­ert, sva­rade Larry och kop­plade in krypväxeln.

VI KOM NER i en dal och vände nor­rut på high­way 395 mot Lake Tahoe. Efter tio mil hit­tade vi en smal grusväg upp till Bodie, spök­staden som vi egentli­gen skulle till.
William Bodey hit­tade guld här år 1859. Han fick aldrig se staden växa upp efter­som han dog redan samma höst i en snös­torm. Men staden upp­kallades efter honom, dock med nam­net fel­sta­vat på grund av en slarvig skylt­målare. Och min­nesste­nen som sent omsider skulle resas till Bodeys ära fick inskrip­tio­nen: ”Rest till min­net av James A. Garfield”. När nyheten om pres­i­dent Garfields död slog ner i Bodie fick gravören hastigt och lustigt nya order av de känslosamma stads­borna.
Bodie är ett märk­ligt ställe. Det lig­ger ovan­för träd­gränsen på 2.500 meters höjd. Marken är buskig och sandig. Det unika med Bodie är att så mycket är orört. När man går omkring bland de brunär­gade trähusen får man lätt intrycket att staden över­giv­its i alla hast. Husen är läm­nade som de var, med inven­tarier och allt. Flasko­rna står kvar på saloondiskarna, diverse­han­delns skylt­fön­ster är fyllt av varor och hos begravn­ingsen­tre­prenören står kistorna sta­plade.
Plun­drare har varit här men till­räck­ligt mycket är bevarat för att man utan större fan­tasi kan känna sig för­fly­t­tad till vilda västern.
Och Bodie var verk­li­gen en vild stad. Under de mest hek­tiska guldåren hade den mel­lan tio– och tolv­tusen invånare. Bara under ett par år i slutet på 1870-talet ström­made gru­var­betare, spelare, affärsmän, pros­tituer­ade och alle­handa speku­lanter i tusen­tal till Bodie.
Snart var staden mer känd för det vilda lev­er­net än för de rika guld­fyn­digheterna. Och vad kunde man vänta sig när var­tan­nat hus på den nära två kilo­me­ter långa huvudgatan var en saloon? Sju ölbryg­gerier var ständigt igång. Whiskyn lev­er­erades till staden med häst­vagnar, hun­dra fat åt gån­gen. Kuskarna utförde kvalitet­skon­troller under fär­den och var i regel så pack­ade när de kom fram till Bodie att de inte kunde stå på benen.
Trafiken på ”Fröken­gränd” och ”Jungfru­al­lén” var livlig om kväl­larna. Inte minst kring huset där Rosa May, den vack­raste och mest omsvär­made av Bod­ies gläd­je­flickor, bodde. Hon blev seder­mera ordentligt gift, men aldrig accepterad av stadens borg­er­skap.
Bodie hade också sitt eget chi­na­town där opi­umhålorna låg tätt. Många dog en våld­sam död, andra dukade under i lung­in­flam­ma­tion under de stränga vin­trarna, då man tvin­gades använda dyna­mit för att få ner de döda i jor­den.
Slitet i gru­vorna tog hårt på krafterna. Den som antagli­gen slet mest var Jerry. Han var sta­tion­erad på 150-metersnivån. Han inte bara arbe­tade där, han bodde där också.
Jerry var en åsna. Efter­som en vuxen åsna inte gick in i hissko­r­gen köpte gru­vbo­laget ett åsne­föl. När de hissade ner Jerry vis­ste gru­var­be­tarna att han aldrig mer skulle få se dagsljuset. Jerry växte till sig nere i hålet och drog de tunga gruvvagnarna.
Men en dag utbröt en brand i gru­vschak­tet. Arbe­tarna satte sig i säk­er­het. Jerry däre­mot var nu för stor för att hissas upp. Han hit­tades död i sitt stall och fick sin grav under jord, så att säga.
En tid senare berät­tade en arbetare att han sett en vit åsna van­dra omkring nere i gru­van. Nästa dag dog han i en oly­ck­shän­delse och en rys­ning gick genom staden.
Spök­staden Bodie vak­tas av tre rangers. En av dem stod och tvät­tade snövess­lan i solskenet. Efter viss över­tal­ning gick han med på att släppa in oss i ett av husen. Vi valde hotel­let med vid­hän­gande saloon. Rangern gav oss stränga order om att inte röra någonting. Inte ens dammet.
I recep­tio­nen var kas­sas­kåpet sprängt, annars var det mesta pry­dligt – bort­sett från dammet förstås. Skylt ovan­för skrivbor­det: ”Bodie Hotel. Meals of all hours”, resekof­fer­tar just inkomna och en tele­fon­växel med plug­garna isatta, som om sam­tal påg­ick. I kor­ri­doren bakom låg rum­men på rad. En sjö­mans­blus slängd över en stol, tvät­tfat på nat­tygs­bor­det, en tid­ning och en tavla på den mön­strade ten­nväggen. Saloo­nens kök var fullt utru­stat och bakom det fanns ett litet lab­o­ra­to­rium där guld­fyn­den analy­ser­ades.
På hemvä­gen gick vi en stund på kyrkogår­den som lig­ger på en slut­tning med utsikt över Bodie. Den är inhäg­nad med ett staket. Ovan­för den, utan­för stängslet, lig­ger kineskyrkogår­den.
På ned­si­dan, också utan­för stängslet, hit­tade vi en långt ifrån vacker gravsten av betong med nam­net inri­s­tat med grova bok­stäver: Rosa May.

VI ÖVERNATTADE i Bridge­port en bit län­gre nor­rut. Nu var vi i Kali­fornien, lyck­sökar­nas och även­tyrar­nas stat. Över bergen, Sierra Nevada, bara bör­jar det rik­tiga Kali­fornien. Bäckar, stup, tur­ist­bus­sar, småhotell, granskog, klip­por, branta ned­förslut och plöt­sligt: blom­mande buskar, gröna fält, per­sikoodlin­gar, man­del­träd, boskap och vingår­dar. Mamas and Papas på bil­ra­dion och reklam för bil­verk­staden ”Old oil­can Harry” där man kan få se bilen repar­eras på tv medan man vän­tar.
Efter­som Mon­terey var ett måste hakade vi på Inter­state 5 vid Stock­ton söderut. Vi orkade inte ända fram. Nytt motell. Räkor och Napa Valley-vin. Sov som grisar.
Men Mon­terey var en besvikelse. Det tur­is­ti­fier­ade Can­nery Row med Stein­beck­iana var bara tragiskt. Det är trist att se ställen som bara lever på gam­mal nos­talgi.
Det bör­jade för­resten så smått redan när Stein­beck levde. När han gjorde ett återbesök på sin berömda resa med hun­den Charley ville de gamla vän­nerna att han skulle slå sig ner i Mon­terey igen. Men Stein­beck insåg att ingent­ing kunde bli som förr. Varken han själv eller hans vän­ner var de samma län­gre. Och Mon­terey hade förän­drats. Nu fiskade man tur­is­ter, inte sar­diner. Kon­st­när­erna hade ersatts av rika krö­susar. Han pack­ade hus­bilen och fort­satte hem till östkusten.
Det bästa med Mon­terey var att se Stilla havets vågar rulla in mot stran­den. Vi hade nått vårt mål. Vi hade fär­dats  från kust till kust. Vad hade vi sett? Vad hade vi lärt oss om USA?
– Vi har sett vägar, lång­tradare, slät­ter, berg, motell och en gam­mal bisonoxe. Och vi har träf­fat några bön­der, indi­aner och en hel­vetes massa servit­riser, sum­mer­ade jag.
– Det är fak­tiskt inte så illa. Fast du glömde Elvis moster, sa Larry. Det som grämer mig är att vi inte sett skymten av en enda rid­häst.
– Inte en base­ball­match heller för den delen, sa jag.
–  Frå­gan är om vi vet ett dugg mer om amerikan­erna nu än innan vi åkte ‚sa Larry.
– Nej, vi har antagli­gen inte blivit ett piss klokare, sa jag. Alla intryck är en enda röra, som att titta ner i en skål spagetti. Det här lan­det låter sig inte beskri­vas. Det för­blir en dröm – eller en mardröm. Det här lan­det är omåt­tligt. Det är helt enkelt too much.

VI HADE SETT FRAM emot några soliga dagar på ett lugnt motell vid en Kali­for­nisk sand­strand. Vad hände? Det bör­jade regna!
Då drog vi till San Fran­cisco direkt. Vi stan­nade och tankade i bör­jan av Mar­ket street. Plöt­sligt upp­täckte vi att det gick omkring pojkar hand i hand på gatan och flickor omslin­grande varan­dra. Det var något skumt. Så många av den sorten. På samma ställe.
– Åh! Ni var ju i Cas­tro! Skrat­tade bar­tendern på den ital­ien­ska kro­gen vi till slut ham­nade. Det är de homo­sex­uel­las stads­del. På 60-talet var det hip­pies, nu är det bögar. Ha, ha!
San Fran­cisco har alltid varit en revolterande stad. Jack Ker­ouac drev omkring här i slutet på 40-talet. Sedan skrev han On the road i en enda ohäm­mad akt. Han barar skrev rakt av, inget ändrades. Lagt kort lig­ger. Resten av tiden han levde hade han fullt upp med att arbeta på leg­en­den om sitt liv – pre­cis som Tru­man Capote och Hem­ing­way gjorde. Men att han skulle ha myn­tat begrep­pet ”The Beat Gen­er­a­tion” förnekade han ihärdigt: — Jag vet ingent­ing om ”gen­er­a­tioner”, bara mor­sor, far­sor och mostrar, sa han.
I San Fran­cisco hängde vi på spår­vagnar, körde fram och till­baka över Golden Gate, drev omkring i Fisherman´s Wharf och betedde oss allmänt som tur­is­ter (hade vi inte gjort det hela tiden kanske?)
Vi åkte till och med ut till Alca­traz och gick runt med en freestyle, lad­dad med ett guide­band, i han­den. Fän­gelseny­ck­lar som skram­lar och berät­telser om Al Capone, ”Fågel­man­nen”, George ”Machine gun” Kelly och rymn­ings­försöken. Troligtvis lyck­ades ingen fly från Alca­traz under åren det använ­des som fän­gelse, 1934–1963. Några hit­tade man aldrig, men de drunk­nade antagli­gen i det kalla och ström­mande vat­tnet runt ön.

HÄR STOD VI nu vid resans slut­punkt: från Ellis Island till Alca­traz. Andra hade gjort resan förut. Några av invan­drarna som kom in från östkusten genom Ellis Island ham­nade senare längst ut på västkusten, i fän­gelset på Alca­traz.
Vi begrun­dade detta på fär­jan till­baka till Fisherman´s Wharf och tänkte vidare i samma banor: vat­tnet under oss var Stilla havet, på väg ut till Ellis Island var det Atlanten. Bron vi såg till höger var Golden Gate, i New York var det Brook­lyn Bridge. Från bro till bro, från ö till ö, från kust till kust. Vi hade fär­dats genom tret­ton stater i en vågrörelse över kon­ti­nen­ten under tre veckor. Och nu kom tid­punk­ten då vi skulle lämna lan­det.
Vi spände fast oss, lutade våra huvu­den till­baka och det stora planet lyfte sina tjugo hjul från Förenta Sta­ter­nas jord. Det gjorde en vid sväng över San Fran­cisco Bay och flög in över stan igen. Från min fön­ster­plats såg jag den upplysta are­nan vid Can­dle­stick Park där Bea­t­les gav sin sista kon­sert den 29 augusti 1966.
Men nu påg­ick någon slags match. Vänta nu… base­ball! San Fran­cisco Giants mötte just i detta ögonblick Boston Red Socks (kol­lade i tid­nin­gen senare). Med blicken kon­cen­tr­erad på de små fig­ur­erna nere på pla­nen utbrast jag:
– Larry! Kolla! Jag fick se en base­ball­match till slut ändå!
Men Larry sva­rade inte. När jag vände mig om såg jag att han redan hade som­nat.
Larry drömde antagli­gen att han red på en häst för läder­stövelns klack slog mot väskan på gol­vet. Han var till­baka ute på den vida prärien. Pony Express-väskorna hängde längs sadel­si­dorna, hov­arna dun­sade ivrigt mot den mjuka jor­den medan han galop­per­ade västerut, mot indi­an­er­nas och buf­flar­nas land, mot den nedgående solen bakom Klip­piga bergens siluett.

THE END

Göteborgs-Posten 21 juni 1992.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>