NÄR SVETLANA ALEKSIJEVITJ tilldelades nobelpriset i torsdags var det också ett stort lyft för det litterära reportaget. En röst jag hörde ifrågasatte om journalistik verkligen kan vara litteratur. Men dessa två genrer har alltid överlappat varandra.
En roman kan vara mer sann än en dokumentär. En text baserad på fakta kan låna skönlitterära stilgrepp.
Svetlana Aleksijevitj är utan tvekan en värdig nobelpristagare. Hon är en berättare. Litteratur är berättelser, det är även journalistik.
Aleksijevitj använder en journalistisk arbetsmetod när hon gör research till sina böcker. Materialet bearbetas litterärt.
Någon påstod att Svetlana Aleksijevitj hittat på en egen genre med sina omfattande intervjuer omvandlade till litterära berättelser. Men inget är nytt under solen.
Den amerikanska författarinnan och journalisten Mary McCarthy (1912–1989) sa: “What I really do is take real plums and put them into an imaginary cake.“
Men det är egentligen en annan amerikan jag tänker på i samband med Aleksijevitj: Studs Terkel (1912–2008). Han skrev böcker om Vietnamkriget, Rasproblem, depressionen, åldrande. Alla baserade på ett digert intervjumaterial.
På Studs Terkels gravsten står det: “Curiosity did not kill this cat”. Vid begravningen beskrevs hans livsgärning på följande sätt: “Han var övertygad om att alla människors röster hade rätt att bli hörda och att de hade något viktigt att säga. Han var där för att lyssna, att dokumentera och att se till att deras historier inte blev glömda
En beskrivning som också kunde gälla för Svetlana Aleksijevitj.
Studs Terkel skildrade amerikansk historia och det amerikanska samhället. Under 45 år hade han ett radioprogram i Chicago varje vecka där han intervjuade en person. Podcast är inte heller någon ny genre.
På Studsterkel.org finns 9000 timmar intervjuer, bland annat med en rad feminister.
Vad sa han själv om sin arbetsmetod? Jo, först måste man vaska fram guldkornen i det digra materialet. Men det är inte klart med det. Sedan ska man tillverka ett smycke av guldet.
Det är en sådan guldsmed som nu fått nobelpriset i litteratur.
Category Archives: 1. GRUNDEN
Det räcker inte med bara fakta
ETT NYTT ÅR STÅR för dörren. Vad önskar jag mig av det nya året i journalistiskt hänseende?
Jag hoppas att man mitt i det snabba nyhetsflödet också hinner ägna läsaren en liten tanke. Att det inte bara handlar om att vara först, utan att även få nyheterna att hänga ihop. Ge läsaren/tittaren/lyssnaren en chans att bilda sig en egen uppfattning om vad det hela handlar om.
Då måste redaktionen identifiera sin publik och veta vilken information som bäst relaterar till dess verklighet. Inse att information inte automatiskt leder till kunskap. Den måste sättas in i ett sammanhang.
Vi måste alltid göra ett urval av fakta. Men det gäller att bättre förstå vilka fakta som är relevanta. Inte bara välja dem som talar för mitt feta avslöjande, utan ge hela bilden. Alltid hela bilden.
Inte låta en politiker komma undan med: “Vi måste se till att fler kommuner tar emot flyktingar.” Utan att få följdfrågan “Hur ska det gå till?“
Eller en ansvarig för skyddsboende för invandrarkvinnor som är hotade av sina män, när boendet hotas av stängning säga: “Efterfrågan har tyvärr inte varit tillräcklig.” Tyvärr?
I stort och smått ge bästa underlag för publiken. Plötsligt meddelas att Orust inte längre är landets tredje största ö, utan ersatts av den nyupptäckta ön Södertörn-Nacka. SCB har gjort en ny definition av vad en ö är. Men hur ser den definitionen ut? Ganska viktig information för mig som läsare.
Rocksångerskan Kajsa Grytt ställer in sin turné efter att ha drabbats av näthat när hon medverkat i tv-programmet Så mycket bättre. Jaha, men vad hade hon gjort för fel? Hade det ens hjälpt om jag tittat på programmet för att förstå?
OCH TÄNK OM INTE varje utspel om flyktingfrågan från Alliansen och vänsterblocket direkt kopplades till det taktiska spelet kring Sverigedemokraterna. Utan handlade om vad övriga partier vill och behöver göra.
Vore det inte bra när nästa utspel kom att helt tänka bort SD och i stället koncentrera sig på vad förslagen verkligen innebär? Alltså mindre politisk taktik och mer vilka förslag till lösningar som finns på problemen. Detta är min önskan inför det stundande nyvalet.
Mediekonsumenterna i fokus hela tiden. Besvara läsarens frågor. Inte lämna hängande frågetecken efter artikeln, inslaget.
Inom sporten inte bara skriva om svenska medaljhopp utan sätta in dem i sitt sammanhang. Jaha, det är tio stycken som har bättre årsbästa visar det sig, hur kan han då vara medaljkandidat?
Vid ett strejkvarsel inte enbart skriva om hur det drabbar tredje part, utan även om vad tvisten egentligen handlar om.
Det är aldrig fel att få hela bilden. Folk vill inte bara ha information utan även kunskap. Det ger alla makt att bilda sig egna kunskapsbaserade åsikter. Inte bara veta. Utan även förstå.
Ett gott nytt signifikant journalistikår önskas!
Faran med den enögda berättelsen
JAG LYSSNADE PÅ en TED-talk av den Nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie med titeln The danger of a singel story.
Den handlade om just det som är journalistikens fiende: den enögda berättelsen.
När Adichie kom som student till USA berättade en studiekamrat att hon kände medlidande med henne därför att hon kom från Afrika. Adichie hade inte tidigare identifierat sig som afrikan. Hon ombads att spela lite tribe music och satte på vad hon hade, Maria Carey.
Om ett folk beskrivs på samma sätt om och om igen, då är det vad de blir. Människor definieras genom historieskrivningen. I medierna är mexikaner immigranter.
Det finns alltid en annan historia. Börja med den andra historien, uppmanade Adichie. Om man börjar historien om USA med indianernas pilar och inte när de första engelsmännen landsteg blir det en helt annan historia.
Adichie själv har, som de flesta andra, flera historier. Hon hade en lycklig barndom men hade också en farfar som dog i fängelse.
VI KÄNNER AALTFÖR väl den enögda historieskrivningen: romer är tiggare, kulturministern är okunnig, danskar är främlingsfientliga, alla bryr sig om vem som blir årets julvärd i Svt. Och alla andra förutfattade meningar: offret är alltid oskyldigt, företagsledare är arbetsnarkomaner, byråkrater är lata och formella, politiker har alltid något att dölja, det är ensamt på toppen, det är trist i förorten, det är spännande i centrum.
Man ska försöka lösgöra sig från klichéerna. Men notera dem som andra spottar ur sig.
I den utmärkta boken Story, som egentligen handlar om att skriva filmmanus, skriver Robert McKee: “Fakta om vad som verkligen händer är sanning med litet s. Sanning med stort S finns bakom, inuti, under ytan, den håller ihop verkligheten eller river sönder den och kan inte direkt observeras. Om man bara ser till det som är synligt och faktiskt är man blind för livets sanning.“
McKee skiljer på fakta och sanning. Vad som hände är fakta, inte sanning. Den senare ligger djupare.
Därför är det så viktigt att inte bara snabbrapportera fakta, utan att också följa upp och fördjupa. Här har den som är utrustad med en journalistisk näsa som kan lukta sig till den andra berättelsen en stor fördel. Det skulle behövas fler sådana näsor i journalistiken.
Till en början är det viktigt att inse faran med bara en story.
Den nakna inspirationen
DET ÄR EN GAMMAL sanning att man som skribent inte kan sitta och vänta på den gudomliga inspirationen. Särskilt inte om man är nyhetsreporter.
Men visst finns det något som heter inspiration. Och visst kan man skriva inspirerad även som reporter.
När man har fått tag i ett bra material eller när man plötsligt, mitt i skrivandet, känner den där oförklarliga kicken i tangenterna eller när man sett fotografens fantastiska bilder eller när en kollega eller redaktören lyckats säga de rätta sakerna.
Det kan också vara när man sänts ut på ett hopplöst uppdrag och gått omkring och våndats. Så plötsligt händer det! Som den gången jag tillsammans med några kolleger på GP:s söndagsredaktion skickades ut till Nordstan för att beskriva verkligheten.
Då råkade jag vara på rätt plats för en gångs skull, noterade och gick direkt tillbaka till redaktionen och skrev ner allt i ett inspirerat svep: Ett drama i Nordstan.
Kanske kom inspirationen, inte från känslan av att åstadkomma något gudomligt, utan enbart från lättnaden av att jag hade hittat något över huvud taget att skriva om.
Om man ska hitta inspiration i skrivandet på en tidningsredaktion tror jag att det är viktigt med en tillåtande attityd samt en arbetsledning som är språkkunnig och kan säga till när skrivflytet gått på grund.
Konstnären Ernst Josephson (1851–1906) skrev en gång följande i ämnet:
“Det finns bara två sätt att måla. Det ena är: måla på inspiration — medan färgen är våt och stämningen varm, medan den första entusiasmen ännu svallar i ens blod och driver på penseln som en naturkraft.
Det andra: att måla med en innerlig, långmodig kärleks outtröttliga, aldrig sviktande och aldrig sinande ömhet och omtanke; göra om och göra om igen, älska sig in i varje hörn av sitt motiv, i varje veck på ett ansikte, i varje blad på ett träd.
Det första slagets målningar blir vanligen färdiga på sitt vis.
Det senare slagets blir aldrig färdiga.”
Ernst Josephsons mest berömda målning är Näcken. Lika naken är den som skriver på inspiration. Det krävs mod att våga lita på sin egen inspiration. Halleluja! Hissa alla segel! Nu åker vi!
Intuition är förstadiet till inspiration. Man skriver från början och till slutet bara på känslan. Skit i dispositionen och dramaturgin. Jag låter flytet leda mig.
Eller man börjar bearbeta och bearbeta. Lustfyllt kanske, men risken för överarbetning är stor. Texten vill, som Josephson påpekar, inte blir klar.
Men den måste lämnas, då tänker jag inte bara på deadline utan på att jag själv måste ta farväl av texten.
När den italienske skulptören Giacometti fick frågan hur han visste när en skulptur var klar, svarade han: “Det vet jag inte, men jag bestämmer mig för att lämna den.“
Det finns två sätt att skriva: på inspiration och på eftertanke.
I bästa fall förekommer de samtidigt.
Lena Andersson om det jobbiga skrivandet
I SLUTET PÅ 90-TALET fick tidningen Tecknaren en ny redaktör. Hon hette Lena Andersson. Jag tyckte hon skrev väldigt bra och tänkte flera gånger att jag skulle höra av mig med beröm.
Vissa saker blir bara inte av. Men hon klarade sig bra ändå. Och nu läser jag i Björn af Kleens utmärkta intervju med henne i DN att hon i viss mån är skeptisk till beröm: “Man kan aldrig veta varför någon ger kritik eller beröm. Vi människor är inte hederliga alla gånger.“
Där känner jag inte igen mig men desto mer i annat hon säger om skrivande. Till exempel det hon en gång sa om sina krönikor i DN, att hon måste skriva sig fram till en ståndpunkt. Det gjorde mig glad eftersom det var precis så jag skrev mina egna krönikor. Desken frågade: “Vad har du för vinkel?” Jag svarade: “Det vet jag inte. Jag har inte börjat skriva än.“
I Kleens intervju finns det fler resonemang kring skrivandet som jag känner igen så väl.
Om att det är jobbigt att skriva.
LA: “Den vita sidan. Hur börjar jag? Vart ska jag? Hur ska jag orka tränga ned i texten? Förmå säga något annat än det jag först kommer på?“
Just så, man ska trycka ner varje bokstav i texten. Det är mödosamt i början. Det är därför man hittar på så mycket annat att göra. Jag brukar lura mig själv genom att skriva in anteckningarna, då finns materialet där och behöver bara bearbetas.
Om att det gör ont att skriva.
LA: “Jag brukar tänka på Lars Forssell. Jag tror han pratade med Pär Lagerkvist i tv. Forssell frågade ‘Skriver du?’ ‘Nej”, svarade Lagerkvist, ‘det är så våldsamt att skriva’. Jag känner precis så. Det finns något brutalt i skrivandet. Eftersom man hela tiden måste stöta emot sin egen gräns. Och på nytt försöka forcera den.“
Ofta hänger det på de höga ambitioner man har med texten som ska skrivas. Och veta att gränsen är min egen förmåga. Underbart när man överträffar den. Men jämmerligt när man, som i de flesta fall, inte gör det.
Om självcensuren.
LA: “Jag har ofta en timme på morgonen där jag inte märker att jag skriver. Plötsligt har det gått en timme utan motstånd. Den timmen utan spärr är viktig, för då är censuren av. Sen smyger sig gnäll inifrån. Då skriver jag en timme till. Men om jag sen fortsätter blir det inget. Då börjar jag stryka. Då är det bäst att gå därifrån.“
Att inte märka när man skriver betyder att man skriver utan att tänka på vad man gör. Som en golfswing. Eller att serva i tennis. Man kan inte tänka på de olika delarna: inte ner med armbågen, uppkastarmen rak…
Den gamla sanningen: släpp inte fram censorn i dig när du skriver, vänta tills texten ska läsas igenom.
Om att vara sin egen domare.
LA: “Ingen får se ofärdig text. Det är för lätt att lasta över på andra att avgöra om det duger eller inte. Därför är jag skribent av min text, men också läsare av den. Jag måste själv kunna veta när det uppstår laddning.“
Jo, och lita på den känslan. Tyvärr kan den svika ibland och då är det ovärderligt att ha en erfaren sanningssägare i närheten. Men det mesta jobbet måste man göra själv. Som professionell skribent är det viktigt att kunna erkänna för sig själv att det här duger inte.
Lena Andersson talar om förmågan att inse när texten inte är klar. “Det gäller att veta när man inte är klar. Det är det som är arbetet.”
Om distans till texten.
LA: “Det handlar om att en liten distans inträder mellan mig och texten. Jag ska bli lite förvånad: Har jag skrivit det här? Ett litet förfrämligande. — - — Den distansen är avgörande för litterär kvalitet.“
Jag har alltid läst mina tidningstexter när de är tryckta. Låtsas att jag är en vanlig läsare. Det ger en distans till mitt eget skrivande och är en nyttig påminnelse om att man ibland lägger sig till med vissa manér.
Om språkligt motstånd.
LA: “Författare är generellt inte personer som har lätt för språk. Utan svårt. För författare gör språket motstånd.“
Den som är intresserad av skrivande ser inte bara språkets alla möjligheter utan också dess svårigheter. Man upptäcker att skrivande i mycket är problemlösande. Det kan ställa till det rejält.
Lena Andersson skriver med stor integritet, men även själva skrivprocessen omger hon med integritet. Hon vill helst inte ha någon inblandning utifrån.
Där är alla olika. Somliga vill släppa in någon tidigt, andra bara när texten är färdig. Det Lena Andersson säger mynnar ut i att man måste ta ansvar för sin egen text. Det kan man inte överlåta åt någon annan, oavsett om det är en tidningsartikel eller roman.