Skotten i Rödeby

Dödsskjut­nin­gen i Rödeby norr om Karl­skrona ägde rum vid halv två-tiden på nat­ten den 6 okto­ber 2007.

Rödeby ett klu­vet samhälle

TVÅ VECKOR EFTER skot­ten som dödade fem­tonårige Simon är det lugnt i Rödeby. Men bara på ytan. Trakasserierna fort­sät­ter, både i det lilla samhäl­let och på inter­net.
Utan­för fritids­går­den vid Röde­byskolan bör­jar mörkret lägra sig. Bussen från Karl­skrona passerar och flackande strålka­stare från mope­der när­mar sig. Efter det som hänt har går­den ökat öppet­tiderna och det är här ung­do­marna sam­las.
Inifrån de täckta fön­stren dånar det från en frenetisk trum­sla­gare: pan­gar på puko­rna, kraschar cym­balerna. Det är mycket frus­tra­tion som ska ut hos Röde­bys ung­do­mar. Det är lugnt på ytan men det bub­blar av åsik­ter, aggres­sioner och ställ­ningsta­gan­den.
Dagarna efter den tragiska hän­delsen satte någon upp en hat­lapp på en anslagstavla i cen­trum rik­tad mot mope­dgäng. Några ung­do­mar trodde sig veta vem det var och nu är en ruta krossad i man­nens villa. Hoten och hatet på webb­sajten Lunarstorm fortsätter.

FLERA UNGDOMAR SAMLAS utan­för fritids­går­den bland mop­par och cyk­lar. De plockar ständigt med sina mobil­tele­foner och pratar lugnt med varan­dra. Vi när­mar oss och frå­gar för­sik­tigt hur stämnin­gen är i Rödeby. Det är som att trycka på en knapp.
– Det gör ont att se på anslagstavlorna “Befria Rödeby från ung­do­mar”. Man står inte ut med alla påhopp. Det är så himla job­bigt att de drar alla över en kam. “Alla ung­do­mar är ligis­ter.” Vuxna lyssnar inte. Det har varit så i flera år iRödeby att ung­do­marna varit lite förkas­tade. Här på fritids­går­den kan vi snacka utan att få hugg till­baka hela tiden.
– Tidi­gare var Rödeby känd som nazisthåla, alla i Karl­skrona var rädda för elever från Rödeby. Men det har lug­nat ner sig nu. De har väl mog­nat.
– När man var på hemväg klockan två på nat­ten ropade gänget: “Punkjävel!”. De yngre tje­jerna som hängde med kil­larna var också tuffa: “Var det du som spot­tade på min moppe? Nej, det är tur för dig din djävel”. Nu känns det härligt att kunna gå hem på nat­ten utan att titta sig bakom ryggen hela tiden
– Ja, och jag tycker att det är skönt att de ska öppna ett socialkon­tor här.
De berät­tar om 16-åringen som fort­farande lig­ger på sjukhus efter skottskadorna. Hur det alltid varit prob­lem kring honom, att han själv en gång blev knivhuggen och att han sagt på sjukhuset att han ska börja ett nytt liv. Och om den lätt förstånd­shandikap­pade 19-åringen i den trakasser­ade famil­jen som länge känt sig hotad och att han själv var gan­ska kaxig.
– Det var helt overk­ligt när vi fick reda på vad som hänt. Jag blev väckt av mamma som skrek.
– Och jag fick sms och trodde först att det var ett skämt. Fick inte in i skallen att det var lilla söta Simon.
– Min låt­sas­pappa berät­tade det. Simon var alltid med och tog hand om alla. Det känns fel att han skulle dö.
Den där kvällen åkte de på två mop­par, tre kil­lar på varje, ut till den avskilt belägna går­den. Det sägs att de var onyk­tra, att bara Simon var nyk­ter och att det var där­för han åkte med. Men det snackas så otroligt mycket. Man hör ständigt nya ver­sioner. Hela tiden återkom­mer de till Simon.
– Han var omty­ckt av alla. Han var den charmiga killen. “Hej, får jag en kram”, sa han. Man blev glad bara av att se honom. Det är job­bigt för oss som kände Simon. Det pratas så mycket, “rätt åt honom”, men de vet inte vem han var.
– Man tror inte att det kunde hända i Rödeby. Man kan inte skylla på någon. Andra föräl­drar hade säk­ert gjort likadant.
– Nej, jag tror inte att menin­gen var att skjuta dem. Alla har fått sig en tankestäl­lare nu. Vi kan inte hålla på så här. Folk kom­mer att inse att det inte funkar län­gre. Vi måste ta hand om varan­dra i stäl­let.
Plöt­sligt öpp­nas dör­ren till fritid­shem­met och en blond tjej skriker på tje­jerna att de ska sluta snacka skit för det var inte alls så att de hade med sig några påkar när de åkte iväg till famil­jen för hon var med dem hela kvällen fram tills att de stack och de hade inte plankor i hän­derna heller utan smala snös­tavar och “för­resten är Rödeby fan ingen nazisthåla”.
Hon är rik­tigt arg och sät­ter sig på trot­toarkan­ten en bit bort och röker. Det går inte att lugna henne.
Det finns mycket att bear­beta. Det kom­mer att ta tid.

UNDER EN GATLYKTA UTANFÖR simhallen kom­mer en kvinna med en liten hund. Hon är mamma till två tonåringar.
– De första dagarna pratade vi och trös­tade. Det får inte bli något hat. Vi måste försöka landa i något gott, säger hon. Det har varit mycket prat om föräl­drarna. Alla har vi en his­to­ria och som­liga har en tung ryg­gsäck att bära. Om de inte orkar måste andra ställa upp.
Hon säger att de som varit rädda och gnällt förut nu fått vat­ten på sin kvarn.
– Folk har inte vågat gå ut och det har lärt gänget att det är okej att strula. Nu måste vuxna synas mer. Bemöter man ung­do­mar med respekt får man respekt till­baka, det är min över­tygelse. Mina barn har blivit hotade på Lunarstorm. Inga vackra saker att läsa. Det rör upp mycket känslor, säger hon och tilläg­ger:
– Det är vuxna som skrivit.
Mer vill hon inte säga. Inte sitt namn heller.

DET TAR TIO MINUTER i bil från Karl­skrona till Rödeby. Vad möts man av? Ett helt van­ligt sven­skt litet samhälle med två livsmedelshal­lar, en gam­mal jär­naf­fär, ett torg med vård­cen­tral och blom­ster­af­fär. Kyrkan och skolan mitt i byn. Röde­byskolan, som är en av Sveriges största skolor, har ett till­byggt bad­hus.
En äldre man i keps och håriga kinder ställer in varu­vagnen utan­för Coop. Jo, han tycker att det är tråkigt om det ska bli mot­sät­tningar mel­lan grup­per efter det här. Någon borde ingripit tidi­gare. Men han har sin upp­fat­tning klar: Om det varit i USA hade man­nen inte sut­tit häk­tad nu. Där är det en självk­larhet att försvara sin egendom.

50-ÅRINGENS GÅRD LIGGER näs­tan två kilo­me­ter utan­för samhäl­let Rödeby. En grusväg leder upp i sko­gen med en moss­belu­pen stengärds­gård på ena sidan. Den slu­tar vid ett gult bon­ing­shus omgivet av stora röda uthus. Det är en mycket vacker gård med öppna marker på den ena sidan och skog på den andra. Höst­färg­erna flam­mar.
En vit stad­sjeep från ett min­dre vak­t­bo­lag står fram­för polisens avspär­rningar. Två vak­ter kliver ut. Går­den har hotats med ned­brän­ning och bevakas.
En bit nere på vägen lig­ger blom­mor, slock­nade gravljus och foton på den döde 15-åringen med kär­leks­fulla hälsningar.

LENNART HANSSON ÄR när­po­lis i Rödeby. Han sit­ter i Karl­skrona. men försöker vara i Rödeby flera gånger i veckan. Det är en erfaren polis med bis­ter mus­tasch och vän­liga ögon.
– Rödeby är unge­fär som vilken ort som helst. Affär­erna stänger klockan 20 och korvkiosken klockan 22. Sedan kan man inte se en enda vuxen män­niska. Mope­dung­do­marna sam­las vid korvkiosken. De flesta är som alla andra, löjligt förtjusta i sina mope­der. Pre­cis som jag var.
Han berät­tar om prob­le­men som upp­stod i fjol som­ras.
– Det var skadegörelse och ofredande kring det här moppegänget. Då ställde vi polis­bilen på tor­get och fil­made dem. Det är svåra bev­is­frå­gor när de kör omkring i sina svarta hjäl­mar. Många skriker på föräl­drarna. Det är rätt, de har ett stort ans­var. Men om de själva gått i kras? Har man en supande farsa som före­bild får man också en supande tonåring.
– Jag säger inte att socialen gjort fel men det måste gå att göra mer, säger Lennart Hans­son. Det är ofta barn från split­trade hem­förhål­lan­den som inte haft det så lätt. Som van­lig med­män­niska önskar man att famil­jerna hade ett bät­tre sky­ddsnät. Uppen­barli­gen räcker inte vårt till.
Lennart Hans­son ser all­varligt bekym­rad ut.
– Folk som sut­tit hemma i sina stu­gor och irrit­erat sig på mope­dgänget rea­gerar nu på inter­net med hat. Jag har tvin­gats lära mig Lunarstorm och Youtube, som tydli­gen tillåter vad som helst. Det är förö­dande.
Men hur kunde polisen missa de lång­variga trakasserierna av famil­jen?
– Jag vet inte hur länge bråket pågått. En första anmälan som jag såg kom i decem­ber i fjol. Om ären­det läggs ner kom­mer anmäl­ningarna inte in till oss här på när­polisen. Det fanns tidi­gare anmäl­ningar men det fick inte larmk­lock­o­rna att ringa hos mig.
Däre­mot har Lennart Hans­son fun­derat en del över 16-åringen.
– Han är nog en större fara för sig själv än för andra. Jag har varit orolig för honom jät­telänge. Han har utveck­lat en avancerad krim­i­nalitet med gan­ska många anmäl­ningar på sig. Med en sådan kille föl­jer det en svans och med Lunarstorm blir det fler ändar på svansen. Om jag hade man­dat att plocka bort fem, sex stru­lande ung­do­mar så skulle det bli lugnt i flera år i Rödeby.

SIMON VAR INKALLAD till pol­ishuset iKarl­skrona samma vecka som tragedin i Rödeby utspelade sig. Lennart Hans­son ville höra honom kring en del mope­d­bus. Men fram­förallt ville han prata all­var med Simon som var i riskzo­nen, men en omty­ckt och trevlig per­son. Hans­son upp­fat­tade att Simon var en kille som kunde inta en pos­i­tiv ledar­roll. Han var en som andra kan följa.
De satt i ett sam­manträdesrum med infor­ma­tion om när­polisen och om risk­fak­torer på anslagstavlan. Simon lovade att bät­tra sig. Lennart Hans­son trodde på honom. De tog i hand.
Ett par dagar senare låg Simon död på en gård­splan fullpep­prad med blyhagel.

GP 21 okt 2007
Från rät­tegån­gen

KARLSKRONA: Den första rät­tegångs­da­gen blev en lång plåga för alla inblandade. Skot­ten i Rödeby ekar ännu tomt. Hur kunde det gå så snett?

Han berät­tar om vilken panik han har: “Her­regud de ska döda grab­barna!” Han ser mope­dung­do­marna på går­den genom fön­stret och blir full­ständigt över­ty­gad om att de kom­mit till den ensligt belägna går­den för att döda sonen och dennes kom­pis. Försöker ladda älgstudsaren men hän­derna skakar för mycket. Tar hagel­geväret.
– Jag har ett svagt minne av att jag hör att det smäller.
Så långt har den mordå­ta­lade 50-åringen med stor möda hål­lit känslorna i schack. Men när han säger “Sedan släp­per paniken. Jag ser att det lig­ger två pojkar på gräs­mat­tan och förstår jag att jag skju­tit dom”, kom­mer gråten.
Och hans anhöriga gråter på bänken bakom mig. Vid det här laget har rätte-gången pågått i åtta tim­mar och den långa dagen har varit en plåga för alla i den full­pack­ade salen. Allt­ing i denna his­to­ria är bara tragik.
Här sit­ter föräl­drarna till Simon Söder­berg som dog endast 15 år gam­mal. De lyssnar på åkla­gare Tommy Cleven­hults redovis­ning av sonens skottskador. Han visar bilder på den svårt sar­gade krop­pen och pekar på en skelet­tbild var alla hagel fanns i fem­tonårin­gens kropp, i armen, i buken, i bröstet.
De vill inte titta på bilderna. De tit­tar inten­sivt i gol­vet. De käm­par med känslorna. Åkla­garen säger: Det sista skot­tet avlos­sas på en meters håll, snett uppifrån i 45 graders vinkel. Simon måste ha stått på knä och döden var ögonblick­lig. Här förelåg inget nöd­värn. Det var en ren avrät­tning.
Och här sit­ter föräl­drarna till den svårt skadade 17-åringen som utpekas som den dri­vande kraften i de mångåriga trakasserierna mot 50-åringens familj.

DET ÄR ETT UNDER att han lever. Han har ett dräner­ingsrör i ryggen bred­vid ett stort sår, en påse på magen, ärr på bröstet och mjäl­ten är bort­ta­gen. Han har gått ner fem­ton kilo.
17-åringen har en grå munk­jacka. Han är snag­gad, har mörka ögon och går kutryg­gigt, märkt av sviterna efter 26 hagel i krop­pen. Dessa visas för rät­ten i en burk.
Under förhöret är han fåordig och försöker mil­dra sin egen bety­delse. Han knack­ade på dör­ren vid halv två-tiden på nat­ten med en meter­lång träpåk i han­den och ville “prata”.
Hårt pres­sad av 50-åringens advokat erkän­ner han dock flera av de mångåriga trakasserierna mot famil­jen, även sådant han tidi­gare inte velat kän­nas vid. Och han gick till slut med på att han den här kvällen ringt och hotat sonen i famil­jen till livet.
Han beskriver 50-åringen som vir­rig. “Han vis­ste inte vad han gjorde”.
– Han pil­lade på geväret. Jag blev rädd. Så sköt han Simon. Jag ser att han lig­ger på marken och skriker på hjälp. Andra skot­tet träf­far mig i ryggen. Kom­p­isen (till sonen i huset) kom­mer fram och står med hän­derna i byx­fick­o­rna och säger “Nu är du inte så kaxig längre!”

17-ÅRINGEN SÄGER ATT han tänker på Simon varje dag och att han vak­nar varje natt men pratar inte med någon om sina känslor.
Den 50-årige man­nen i grårandig skjorta och stål­bå­gade glasö­gon har stora men­tala prob­lem. Han har svåra ticks i ansik­tet och slår fin­ger­top­parna mot munnen.
Hur störd var han den där kvällen? Klart är att han var helt fel per­son att trakassera.

GP 10 jan­u­ari 2008

 

* Tingsrät­ten i Karl­skrona fri­ade den 51-årige Röde­by­pap­pan. Hov­rät­ten i Malmö ändrade domen. Den åta­lade fälldes för dråp och grov mis­shan­del.
Han fick dock ingen påföljd. Hän­syn togs till att han sut­tit häk­tad 6,5 månader och att han led av en all­varlig psykisk störn­ing när brot­tet begicks. Han ansågs inte heller vid domen vara till­räck­ligt störd för att bli dömd till tvångsvård.
Han dömde att betala skadestånd till de mål­sä­gande på sam­man­lagt 181 800 kro­nor, vilket var hälften mot vad de krävt.
Man­nen bor kvar på går­den (2014)

Andra upp­märk­sam­made domar där rättsp­syki­a­trin spelat en vik­tig roll.

MATTIAS FLINK — mör­dade sju per­soner i Falun 1994.
Tingsrät­ten: Fän­gelse 14 år. (Rättsliga rådet oenigt, 3–3)
Hov­rät­ten: Fän­gelse livstid.
Högsta dom­stolen: Fän­gelse livstid.

MIJAILO MIJAILOVIC — Anna Lindhs mör­dare 2003.
Tingsrät­ten: Fän­gelse livstid. (Rättsp­syki­a­trisk under­sökn­ing: ej sjuk)
Hov­rät­ten: Vård. (Även utlå­tande från rättsliga rådet: sjuk)
Högsta dom­stolen: Fän­gelse livstid. (Sjuk, men ej tillräckligt)

ULF OLSSON — mör­dade 10-åriga Helén Nils­son och 26-åriga Jan­nica Ekblad.
Tingsrät­ten: Fän­gelse livstid (Rättsp­syki­a­trisk under­sökn­ing och rättsliga rådet: sjuk)
Hov­rät­ten: Vård (Rät­ten oenig)

SARA SVENSSON — utförde mordet på Alexand­ra Fos­smo i Knutby.
Tingsrät­ten: Vård (Rättsliga rådet: sjuk, dock oenigt)
Hov­rät­ten: Vård

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>