Konsten att ställa till en scen

SCENER ÄR SMÅ ELLER stora hän­delser som hjälper den stora berät­telsen. De kan ha utspelats fram­för reporterns ögon men kan också vara något åter­berät­tat, efterkon­struerat. En scen rör sig för det mesta i kro­nol­o­gisk ord­ning. Men man kan stanna mitt i en scen och backa, ge en bak­grund: Hur ham­nade hon här? Var­för har han en pis­tol i fickan? Sedan fort­sät­ter sce­nen. Tricky, men värt att pröva.
Vilka scener man använ­der bör vara genomtänkt. Det slen­tri­an­mäs­siga använ­dan­det har vi redan talat om (se första posten i kat­e­gorin “3.Byggstenar Start-Slut”).
Scener är män­niskor och action, dia­log och detal­jer. Det ställer höga krav reporterns research. Det är vik­tigt att notera mycket detal­jer och se hela miljön, lyssna på vad som sägs — och hur.
Det lig­ger nära till hands att tänka som en fil­mare: kam­er­ans plac­er­ing, vinkel, när­bild, åkn­ing, zoom, ljus och ljud. Man kan skil­dra sce­nen ovan­i­från eller vara mitt i hän­delsen. Syftet är att göra sce­nen levande med action, känslor och detal­jer.
Och pre­cis som man använ­der talande detal­jer, används också en scen för att beskriva, för­ty­dliga något. Både fil­maren och skriben­ten måste kunna motivera var­för just denna scen finns just här: plac­era miljön, intro­duc­era per­soner, skapa stämn­ing, bak­grund…
Alla scener måste alltid ha en uppgift, göra ett jobb i texten.

PERSPEKTIVET ÄR vik­tigt. Ett bra grepp är att använda Joseph Conrad-metoden. Skildrin­gen bör­jar med havet och där ser man båten och i båten sit­ter kapte­nen. Hav, båt, män­niska. En slags inzoomn­ing.
Beskriv gatan sedan affären och därefter kvin­nan som står och tit­tar i skylt­fön­stret. Land­skapet — bondgår­den — kos­san osv.
Den för­sik­tige skriben­ten väl­jer alltid medeld­is­tans, halv­bild.
För­fattare skrev filmiskt långt innan fil­men fanns. Redan på Beowulfs tid faktiskt:

Med mjöd­kan­nor gick hän genom salen Häreds dot­ter, vän­lig mot folket, satte dryck­eskär­let i hjäl­tar­nas hand.

Först salen, sedan kvin­nan och därefter en deltalj­bild på en hjältes hand.
För att ta ett senare exem­pel, drygt tusen år senare: Björn af Kleens långa reportage från Bergsla­gen (DN 10/5 2015). Det innehåller förvå­nans­värt få scener men bör­jar ändå med en:

Det är fredag kväll i Sun­nan­sjö.
I bad­hus­förenin­gen har man som van­ligt badat bastu.
Sex kar­lar, krop­par märkta av hårt arbete i Bergsla­gens indus­tri­land­skap.
De har scham­pon­erat sig och filat ned lik­tornar. Klippt tånaglar och ätit fettsprängd Gustafskorv. Druckit 2,8:or från Spendrups, det lokala bryg­geriet.
Nu knäar en medlem på gol­vet för at rulla ihop halk­sky­d­det, en randig plastmatta.

Också en slags inzoomn­ing från byg­den till tånaglar.

PERSPEKTIVET ÄR ALLTID avgörande vid allt skri­vande, inte bara vid valet av scener. Ibland kan man plöt­sligt befinna sig mitt i en scen. En bra reporter ska ha tur.
Men en bra reporter ska också kunna förutse var det hän­der. Lär av fotograferna! De vet näm­li­gen att tillfäl­let gyn­nar den som för­berett sig.
Vid ett even­e­mang kan det vara bra att för­fly­tta sig runt för att se hän­delsen från olika vin­klar. Eller tvär­tom: bestämma sig för att skil­dra det som sker från en punkt. Kanske till och med förutbestämd. Vid Vic­to­rias och Daniels bröl­lop valde jag en bestämd kulle vid Vasamuseet där de skulle kliva ombord på slu­pen.
Plat­sen hade jag sett ut dagen innan (eller egentli­gen långt innan genom att stud­era en karta av kor­te­gevä­gen). Och mycket rik­tigt, på bröl­lops­da­gen just där på gräskullen satt några damer på en filt med cham­pag­ne­glasen i han­den.
Tom Wolfe menade i sitt man­i­fest i antolo­gin The New Jour­nal­ism (1973) att real­ism byg­ger på scen-för-scen. Den ena sce­nen skulle avlösa den andra.
Det är att från­hända sig det som en skri­vare har men inte alltid en film­regis­sör. Som skri­vare kan man växla mel­lan scener och sum­meringar. Att visa och att berätta. Show och tell.
Scener ska givetvis berätta de också men med sum­mer­ing kan man dra ihop tiden och knyta ihop scener. Det ger ett driv framåt. Sum­merin­gen är kortare, min­dre speci­fik, mer generell. Ger läsaren infor­ma­tion som inte måste förmed­las genom scener. Eller ger nöd­vändig infor­ma­tion inför en kom­mande scen.
Den amerikan­ska jour­nal­is­ten och skriv­coachen Lau­rie Hertzel ger rådet att man ska tänka på en språng­bräda: “Think of step­ping stones rather than a side­walk. The reader will fol­low you. You dont have to show them every step of the way.“
Hitta en bra bal­ans mel­lan scener och sam­man­drag, bestämma vad som pas­sar bäst för en scen och vad som bara ska sam­man­fat­tas. Inte bra med anti­n­gen eller. Man kan jäm­föra med abstrak­tion­sste­gen. Konkreta scener längst ner, abstrakt sum­mer­ing överst. En rörelse upp och ned­för ste­gen hela tiden.
Använd denna vik­tiga ingre­di­ens i skri­van­det. Bekämpa scenskräcken.

Hur personer presenteras för läsaren

Vem berät­tar?

POCKETSHOPEN HADE just fått in det första nytrycket av årets nobel­prista­gare, Patrick Modi­ano. Det var roma­nen “Lilla smy­cket”.
Jag köpte den genast och bör­jade läsa på tåget. Den bör­jar: Tolv år hade nog gått sedan man slu­tade kalla mig Lilla smy­cket och jag befann mig på met­ro­sta­tio­nen Châtelet vid rus­ningstid.
Jag-berättaren föreställde jag mig av någon anled­ning vara en man, kanske av slen­tri­antanken att det är en man som är för­fattaren. Men län­gre fram stod det, när huvud­per­so­nen följt efter en äldre kvinna: Vad var vi för ena, vi två? En kvinna av obestäm­bar ålder och en ung flicka, upp­slukade i vim­let av resenärer.
Då hade jag hun­nit drygt sex sidor in i roma­nen. Det var alltså en kvinna som berät­tat för mig och jag måste ögna igenom den från bör­jan för att läsa med rätt per­son i tankarna.
Fun­der­ade över var­för en för­fattare vän­tar sex sidor innan det avs­lö­jas vem som talar till läsaren. En nobel­prista­gare dessu­tom.
Fick en mis­stanke. Orig­inaltiteln är “La Petite Bijou”. La, den franske läsaren hade alltså redan i första menin­gen klart för sig att det var en kvinna som förde ordet. Om det varit en man hade det stått “Le Petit Bijou” (kan ingen fran­ska själv men kon­troller­ade med fran­sk­ta­lande vän­ner, bijou är vis­serli­gen maskulinum men efter­som det här är ett egen­namn används den bestämda artikeln la eller le).
Ett dilemma för en över­sättare alltså. Vad kan man göra? Lägga in en bisats: “…kalla mig, en åttaårig flicka, Lilla smy­cket…”?  Jag brukar inte läsa bak­side­s­tex­ter, om jag gjort det hade jag fått veta att flickan var arton och hette Thérèse.
ALLTNOG, INGET STORT prob­lem. Men vi kan ta det från nobel­nivå till van­lig tid­ning­s­textnivå. Alltså, hur man intro­duc­erar nya män­niskor i sin text.
Ibland kan det i en text där någon talat i några prat­mi­nus komma ännu ett långt prat­mi­nus och man förut­sät­ter att det är samma per­son som fort­sät­ter att tala, men på slutet står det “säger…” och det är en ny per­son. Inte bra.
Om det är en ny per­son som intro­duc­eras, berätta det tidigt, innan citatet eller i bör­jan av det.
Det hand­lar om att göra klart för läsaren vem som talar. I en dia­log mel­lan två kan det räcka i de första citaten, sedan förstår man att de växlar ord (men då får det inte vara flera utgån­gar i den enes citat). Hela tiden hålla överen­skom­melsen med läsaren vem som för ordet.
Ibland är det också hur någon talar. Om det efter ett långt citat står: “…säger hon på bred småländ­ska”, blir man näs­tan tvun­gen att läsa om citatet för att “höra” dialek­ten. Om det står innan citatet hör man det automa­tiskt.
I ett län­gre reportage kan man visa en per­son i inled­nin­gen som återkom­mer senare i tex­ten. En slags för­varn­ing. Men man måste komma ihåg att om en per­son ges viss upp­märk­samhet i inled­nin­gen väcker det förvänt­ningar hos läsaren att per­so­nen ska återkomma senare i tex­ten. (Här tänker jag på Carin Mannheimer som skulle spela in en jord­fäst­ningss­cen och en sta­tist spelade över med häftig gråt. Sce­nen togs om, annars hade tit­tarna varit över­ty­gade om att det nu kom in en ny per­son in i han­dlin­gen. Vem var hon? Den dödes okända dot­ter?)
Det är bra om en ny per­son kan intro­duc­eras med en liten karak­täris­tik, något per­so­nen gör till exem­pel: “I baren fanns hennes man. Han satt och speglade sig i zinkdisken.“
Om ett reportage sträcker sig över flera sidor måste byli­nen finnas först, särskilt om det finns en jag-berättare. Jag ska inte behöva bläd­dra sex sidor framåt för att få veta vem som talar till mig.
Då ser jag även om det är en man eller kvinna. Tex­ten kan dessu­tom vara späckad med små språk­liga smy­cken och då vill jag veta nam­net på den jag ska lägga på minnet.

Anekdotens kraft

Fokus på anekdoter

HÄROM VECKAN SKREV Tor­b­jörn Nils­son ett reportage i Fokus om den pågående regerings­bild­nin­gen. Rubriken var “Det inre kabi­net­tet” och han inledde med en anek­dot som utspelade sig för 60 år sedan:

På efter­mid­da­gen den sista maj kom bud från kansli­husets högre nivåer ner till käl­laren där varud­is­tri­b­u­tion­sutred­nin­gen sam­manträdde. Herr Erlan­der ville genast träffa utred­nin­gens ord­förande fru Lind­ström. Han ville ha råd av henne i ett min­is­terärende. Sam­talet slu­tade med att hon själv blev min­is­ter med en diverse­han­del i port­föl­jen. På det sät­tet tog sig Ulla Lind­ström in i regerin­gen. Det var 1954 men inget tyder egentli­gen på att det är annor­lunda idag.

Så föl­jer en genomgång av tur­erna i Löfvens regerings­bild­ning och hur som­liga stat­sråd fått tunna min­is­ter­poster utan makt medan ett fåtal har den verk­liga mak­ten i regerin­gen. Nils­son avs­lu­tar med en annan anek­dot om Ulla Lind­ström, näm­li­gen när hon avg­ick i protest. En fin antyd­ning om kom­mande mak­tre­la­tion­sprob­lem i den nya regerin­gen.
Det finns gott om bra anek­doter. Men det är en konst att använda dem i ett reportage. Det får inte bara vara en allmänt lustig his­to­ria, det måste finnas en dju­pare mening till var­för de finns med i tex­ten. Pre­cis som detal­jer: inte bara smäcka tex­ten full med dem utan noga välja ut de som berät­tar något. Anek­doter ska säga något mer, ge per­spek­tiv på det man har att berätta. Då är de väldigt effek­tiva och ofta god läs­ning. Och om de används i inled­nin­gen, ett bra sätt att dra läsaren in i texten.

JAG HAR ETT GAMMALT klipp från New York­ers kor­re­spon­dent i Paris, Jane Kramer, som skrivit sina “Let­ter from Europe” i över tjugo år. Det är ett långt reportage om fransk poli­tik som inleds med en anek­dot. Lägg märke till hur fint hon låter en van­lig sand­wich bli något större, en bild av fransk politik:

Late one night toward the end of March, after a day spent lis­ten­ing to too many French­men talk pol­i­tics, I called room ser­vice at my Paris hotel, hop­ing for a sand­wich. “We have ham and Emmen­tal, on toast,” the waiter on the phone told me. “Good,” I said, “and could you grill the sand­wich?” “No, Madame. The menu says ham and cheese; if we grill the sand­wich, that would be more like a croque-monsieur.” “Agreed,” I said. “Make it more like a croque-monsieur.” “Alas,” he said, “that is not pos­si­ble. A ham-and-cheese sand­wich is never grilled, only when the menu says ´croque-monsieur,´ and it does not say ´croque-monseiur´.” It occurred to me then that I was lost in a very French con­ver­sa­tion, and never mind that the waiter same from Sene­gal. He was French now, and our con­ver­sa­tion was no dif­fer­ent, really, from the ones I´d been hav­ing all day with those stock char­ac­ters from the country´s ongo­ing cam­paign com­me­dia — the pun­dits, the philoso­phers, and the pols. The French are often accused of being trapped in their Carte­sian cat­e­gories. A cold sand­wich can­not morph into a hot sand­wich with­out con­sid­er­able men­tal accom­mo­da­tion on the part of the per­son putting it together. In pol­i­tics, the left can­not creep toward the cen­ter, let alone the right, with­out a deep, if not intol­er­a­ble, sense of ide­o­log­i­cal betrayal. The right rarely even con­sider the posi­bil­ity of creep­ing. Change, on the right, is more a mat­ter of cos­metic surgery.

Berättelser hör hemma i nyhetsarbetet

DE SENASTE DAGARN har radion varit full av berät­telser från den sjunkna Esto­nia, tjugo år efteråt. Vi har hört drama­tiska berät­telser, svåra att slita sig från. Inter­vjuerna har genomgående varit bra genom­förda, främst på grund av att reportern litat till berät­telsen och inte avbru­tit i onö­dan (ett gott tecken på en fängs­lande radioin­t­er­vju är att man blir sit­tande i bilen, trots att man är framme).
De visar på kraften i den raka berät­telser och att nyheter och berät­tande inte står i mot­sät­tning till varan­dra. Berät­tande jour­nal­is­tik hör hemma i nyhet­sar­betet. Visst, tid­ningarna har också haft bra berät­telser från Esto­nia.
Det får mig osökt att komma med en liten rep­e­ti­tion i berät­tande jour­nal­is­tik:
Om man väl­jer att skriva ett berät­tande reportage bör man und­vika his­to­rier som enbart beskriver till exem­pel en oly­cka. En bra story behöver ele­ment av något val. Om man beskriver en oly­cka bör man kunna beskriva beslut som ledde fram till den. Sto­ryn ska vara om män­niskor, om deras beslut och dess kon­sekvenser (som man­nen på Esto­nia som tvin­gades överge sina föräl­drar och rädda sig själv).
En berät­telse är som en rörlig film. Den behöver ha ett rikt inslag av detal­jer så att läsaren inte bara får höra his­to­rien utan även uppl­eva den.
För det mesta bör­jar his­to­rien från bör­jan och föl­jer en serie hän­delser kro­nol­o­giskt. Det finns två van­liga sätt att förstöra en bra story:
1) Att berätta his­to­rien, hän­delse för hän­delse utan beskri­vande detal­jer och dia­log.
2) Att försöka berätta his­to­rien med allt för målande detal­jer och cit­era allt som sägs.
Båda dessa metoder sak­nar struk­tur. En bra berät­telse ska vara mer sug­ges­tiv än uttöm­mande. Läsarens fan­tasi behöver lite plats. Att ge för mycket detal­jer tar över läsarens fan­tasi men orsakar också en tem­posänkn­ing av sto­ryn.
Tempo är en vik­tig ingre­di­ens i berät­tande reportage. Mer detal­jer och kortare meningar sak­tar ner. Län­gre meningar och min­dre detal­jer ökar tempot.

HUR SKA MAN VETA när man ska ha mer detal­jer eller lämna dem ute? Det hjälper att tänka sig his­to­rien bestående av episoder, min­dre scener som hålls ihop för att skapa den län­gre his­to­rien.
Om man delar upp sin story i några få avs­nitt, behöver man sug­ges­tiva detal­jer inom avs­nit­ten men skynda snab­bare i övergån­garna mel­lan dem. Någon har lik­nat episoderna vid pär­lor på en tråd: håll pär­lorna glän­sande, håll trå­den spänd. Läsaren vis­tas i episoderna men behöver bli ori­en­terad och den uppgiften har övergån­garna.
Om man vill rucka på kro­nolo­gin är den enklaste meto­den att börja i mit­ten och använda sig av till­bak­ablickar för att fylla i vad som hänt innan.
Den meto­den är bra för att hålla kvar läsarens intresse. Det kan även bli en stark start, att kasta in läsaren i hän­delserna.
Alltså hitta en serie hän­delser som hakar i varan­dra och byg­ger upp berät­telsen. Den som även hit­tar ett kli­max i en scen med dra­matik eller stora känslor som faller ut i en avk­lin­gande avs­lut­ning har nått län­gre än många förmår.

Barnsligt enkel dramaturgi

DET FINNS MÅNGA mod­eller för ett dra­matur­giskt berät­tande. Man kan stud­era Hol­ly­wood­filmers upp­byg­gnad eller gå till­baka till Aris­tote­les.
Men i själva ver­ket är det barnsligt enkelt. Just detta illus­tr­erades i sönda­gens Babel i SVT när för­fattaren Jonas Has­sen Khemiri gjorde prao på ett dagis.
Hans uppgift var att berätta en saga för bar­nen och han bör­jade med att fråga hur en bra saga skulle vara. En flicka sva­rade: “I bör­jan ska det vara så där lugnt och i mit­ten brukar det vara spän­nande, sen så fixar det sig typ på slutet.“
Det är egentli­gen allt man behöver för att berätta en his­to­ria. En bör­jan, en mitt och ett slut. Det är ett rep att hålla sig i både för den som skriver och för läsaren. Det är en grund som även ett barn kan förstå.
Form finns i allt ska­pande. En klas­sisk poplåt kan ha delarna vers, refräng, stick, vers, refräng. Sedan kan delarna vari­eras i det oändliga. Chuck Berrys Roll over Beethoven ser ut så här: riff, vers, vers, vers, refräng, vers, vers, refräng, slut. Inget stick men ett gan­ska bra riff.
Beethoven själv skrev sina sym­fonier strikt ord­nade i fyra delar, där den första hade ett huvudtema och ett bitema. William Shake­speare skrev pjäser i fem akter. Form håller ihop.
Grun­den för allt skri­vande är att hitta de stora delarna, först i research­ma­te­ri­alet sedan i dis­po­si­tio­nen. Läsaren ser orden, meningarna och stilen men kanske inte upp­täcker det under­lig­gande mön­stret. Det är bra. Då är det invävt naturligt i tex­ten.
Ett sätt att få ord­ning på ett län­gre reportage är att sätta rubriker på de olika delarna och ordna research­ma­te­ri­alet i dessa. Sedan kan man hitta de stora delarna och inom varje stor del finns min­dre delar. Allt som är stort består som bekant av min­dre delar.
Det är inte bara i de långa reporta­gen man har hjälp av att struk­tur­era sitt mate­r­ial. När man skriver med klockan tickande kan det vara bra att ha en ord­ning i bakhu­vudet som fungerar varje gång. Till exem­pel: anslag, per­son, miljö, bak­grund, kon­flikt, fördjupning/kontext, effekt, slut. Inte nöd­vändigtvis i den ord­nin­gen, mel­lan anslag och slut kan man vari­era sig.
Eller göra det ännu kortare och använda Aris­tote­les tre drama­tiska enheter: tid, plats och hän­delser. De finns inte bara i en Shake­spearepjäs utan även i en tid­ningsno­tis om en skogs­brand.
Det vik­tiga är att det är ord­ning i tex­ten för läsaren. Och att denne snabbt kän­ner förtroende för den som skrivit: “Välkom­men ombord på detta reportage, det är jag som ska ta dig igenom denna spän­nande berät­telse de närm­sta minut­erna!“
Så ska läsaren känna i bör­jan. Och i mit­ten. Och på slutet när allt fixar till sig, typ.
Barnsligt enkelt.