Sveriges sämsta fotbollslag

Ett mål i baken var sjunde minut

REDAN EFTER FYRA minut­ers spel häm­tade Richard Enesten den första bollen ur nätet. Han skulle få göra det tolv gånger till innan matchen var slut.
Det var 0–8 i halvlek och läget var prekärt. Vad säger tränaren till ett lag som lig­ger under med 8–0 i halvtid? Täck upp bät­tre på kan­terna? Vårda bollen? Löp i dju­pled?
Frå­gan är egentli­gen inte aktuell för Ubb­hults IF. De har ingen tränare. Och det kanske är just där­för de lig­ger under med 8–0 i halvtid ibland.
Som förra lörda­gen mot seri­etvåan Kin­nahult hemma på Ekås­vallen. Det var näst sista matchen för säsongen. Veckan innan hade de för­lorat med 11–0 mot Björ­ke­torp.
Rubriken var given: ”Sveriges säm­sta fot­boll­slag”. För vad annat kan man säga om Ubb­hults IF i divi­sion VI Kinna? Ett lag som på 21 matcher inte lyck­ats ta en enda poäng; som släppt in 157 mål och gjort fyra. Ett insläppt mål var tolfte minut. Ett gjort mål var elfte halvlek. Nit­ton poäng efter näst sista laget.
Jisses! Hur kan det vara möjligt? Vad är det för fot­bolls­masochis­ter som spelar i Ubb­hults gula tröjor?

NEDERLAGETS SVÅRA konst. Ubb­hult har fått bra trän­ing i den. Men vem vill bli expert på att för­lora?
Vi kän­ner med alla mål­vak­ter som böjer sig stelt och plockar ut bollen ur nätet. Eller håller upp nätet med hän­derna och petar fram bollen med foten. Det är momentet efter att de har slagit knyt­näven i gräset. Momentet efter besvär­jelserna.
Han vän­der ryggen åt mot­stån­dar­nas upp­sträckta armar, bara för att stå öga mot öga med pub­liken bakom målet. Den jub­lande eller den egna ankla­gande tysta. Nätet måste vit­t­jas. Bollen måste frigöras. Sce­nen måste spelas upp om och om igen. Lidan­det och förnedrin­gen hör idrot­ten till. Som när en boxare tar räkn­ing.
Det hör till. Gläd­jen och sor­gen. Vi måste ha dem båda. I jublet över målet måste vi också se mål­vak­ten när han går in i sitt eget nät. Det är där­för 0–0-matcher är så smak­lösa.
Men om nätet måste vit­t­jas för ofta? Om all­varet försvin­ner? Om blodet blek­nar? Om det hän­der var tolfte minut? Om det blir par­o­diskt? Fot­bollen vill inte kän­nas vid någon par­odi.
Då hän­der det som skett med Ubb­hult. Medl­i­dan­det för­vand­las till beun­dran. Argentina i VM-finalen var mer ett sab­o­tage mot fot­bollen än Ubb­hults divi­sion VI-säsong i Kinnaserien.

SVERIGES SÄMSTA lag? Kanske. Men också ett av de mer beun­drans­värda. När halva laget läm­nar klubben. Någon hin­ner inte för job­bet. En annan skall bygga ett hus. En tredje blir vär­vad till en division-III-klubb.
Kvar blir de yngsta och mest oru­ti­n­er­ade. Frå­gan väcks på all­var om klubben skall läg­gas ner. Men de sam­lar ihop ett lag och fort­sät­ter. De vet att de är slagna på för­hand. Men spelar på. 22 matcher i uppförs­backe och motvind. Ibland får de ringa runt för att få ihop fullt lag. Men de spelar på. Det finns ingen tränare. Ute­spelare får altern­era i målet. Men de spelar på.
Ekås­vallen blir en sam­lingspunkt varan­nan lördag. Ett 30-tal bybor. Korvförsäljn­ing. Hem­bakt kaf­febröd. Ord­föran­den går lin­je­man och sköter lin­i­mentväskan. Bilarna står på rad längs långsi­dan. Höga trasiga nät bakom målen. Landsvä­gen går förbi det ena och sko­gen stu­par brant bakom det andra.
Sven Mag­nus­son köper en korv med bröd i pausen. Han var tolv år när förenin­gen bil­dades 1934. Han spelade cen­ter­halv på 40-talet. Det har gått upp och ner genom åren men klubben har alltid spelat i lägsta divi­sio­nen. Så här dåligt kan han inte min­nas att det gått något år.
Bara för ett par år sedan kom allsvenske mål­vak­ten Kjell Uppling till klubben som tränare. Han var trevlig och kom i kostym till match­erna. Trä­nade upp en ung mål­vakt som gick till Kinna i divi­sion III och for sedan vidare.
Mag­nus Pih­lqvist var spelande tränare i bör­jan av den här säsongen. Så köpte han ICA-affären uppe vid kyrkan och fick inte tid för trä­narsysslan. Laget drev vind för våg i den skvalpiga division-VI-sjön och gick på grund i varje match. Men de har spelat på. Och mot Viskafors kla­rade de 1–2.
Men mot Kin­nahult förra lörda­gen blev det tvåsiffrigt igen. 0–8 i paus, som sagt. Minst ett par självmål. 0–9 fem minuter in i andra halvlek. 0–13 i 81:a minuten.

HÄNDER DET otroliga. Domaren har redan bör­jat snegla på klockan. Det är bara två minuter kvar av matchen. Kjell Nils­son, som kom­mit direkt från lumpen i Öster­sund, hit­tar Per-Erik Bengts­son med en pass­ning till höger. Vinkeln är inte den bästa men Per-Erik får på ett bra skott som smiter in mel­lan Kin­nahults mål­vakt och stolpen.
Mål!!! Ubb­hult har gjort mål! Att det bara är det fjärde på 21 matcher, att mot­stån­darna gjort tret­ton sty­cken tidi­gare i matchen är glömt i ett saligt ögonblick. Per-Erik jublar. Någon i pub­liken ropar förtjust. Kanske är det lin­je­man­nen.
Att skill­naden på 13–0 och 13–1 kan vara så oer­hört stor, är det bara Ubb­hult­spelarna själva som förstår. Fot­bollen är full av mys­terier.
Nu åker de ner till reservlagsse­rien. Men spelarna är unga, den äld­ste 21 och den yng­ste 15. Dessu­tom finns ett 60-tal lovande pojkar. Ubb­hult kom­mer igen. Nästa år skall de lära sig vin­nan­dets svåra konst. Ubb­hults IF är ett lag på uppåt­gående. Sämre kan de näm­li­gen inte bli.

P.S. Det rådde delade meningar efter matchen om den slu­tat 13–1 eller 14–1.


  • Tret­ton år efter reportaget om Sveriges säm­sta fot­boll­slag, ringde de från Ubb­hults IF. Något stort höll på att hända…

UBBHULT: För­lorar­laget har äntli­gen blivit vinnare. Efter näs­tan 70 år i de lägsta region­erna tar nu Ubb­hults IF steget upp i divi­sion fem. Klubben är mer än fot­boll. Den är en samhällsinstitution.

DET VAR RONNY Ehrn­berg som ringde: ”Nu får ni komma hit igen för nu vin­ner vi serien!” Och efter tret­ton år stod vi åter på Ekås­vallen. Tors­dagskväll och trän­ing under de sista soltrålarna som letade sig fram mel­lan gra­narna på andra sidan vägen.
Ronny sköter kansliet, pla­nen och det mesta. Han finns alltid på plats och sedan affären slog igen för några år sedan har klubb­huset blivit en träff­punkt i byn.
I Ubb­hult, mel­lan Hällingsjö och Kungs­backa, bor 900 per­soner och antalet växer. Det finns en byg­gfirma och Kläd­bo­den samt ett kapell. Byn har två föreningar, UIF och Kråk­ereds hem­bygds­fören­ing. Samma medlem­mar i båda. Det är 35 minuter till Göte­borg och ”en kvart till hela världen” (Land­vet­ter).
Ubb­hults IF är en klubb som inte bara spelat i gärds­gårdsse­rien, dess exis­tens har dessu­tom hängt på gärds­går­den några gånger. Svårigheten att få ihop ett fullt lag har tid­vis varit stor: ”Ställ hästen och kom med!”
Sam­tidigt är det klubben som knyter ihop byn. Den är en social tryg­ghets­fak­tor kon­stat­erar Ronny Ehrn­berg.
– När vi ren­over­ade klubb­huset kom 65 pers. På något jädra sätt stan­nar de kvar i klubben. Det går två bilar från Göte­borg varje trän­ing. Det är någonting som drar.
Han är själv ett bra exem­pel på den rika klubb­tra­di­tio­nen. Pappa Göte var med och bil­dade Ubb­hults IF 1934 och var en  ”slit­stark halvback”, enligt jubileumsskriften från 1994. Ronny och bror­san Kenth spelade till­sam­mans 605 matcher i den gula trö­jan och nu är Ron­nys son, Johan, en av målspot­tarna i laget: 23 mål den här säsongen. Klub­breko­rdet har dock Ronny själv: 38 mål 1972.
Årets skyt­tekung heter dock Håkan Lind­bäck med 29 mål. Han är till­sam­mans med Mag­nus Pih­lqvist kvar från ”Sveriges säm­sta lag” 1990 och var med om att åka ner i reservlagsse­rien då. Nu blir det spel i divi­sion fem.
– Det här har jag vän­tat på i tret­ton år. Jag tror inte att det är någon större skill­nad att vinna allsven­skan. Det är stort. Det var en euforisk känsla när vi säkrade seriesegern mot Ols­fors.
Ronny håller med. Han var tvun­gen att gå undan. Känslorna blev för starka.
– Kil­larna är verk­li­gen värda det här. Det är mycket slit bakom. Trän­ing på en snöig grus­plan i jan­u­ari, prob­lem med kors­band och kanske skäll därhemma för alla trän­ingstim­mar.
En av de tre trä­narna, och den som har sista ordet, Pierre Lek­brant, kom till klubben för tre år sedan. Han har job­bat mycket vin­narkänslan.
–  Jag såg direkt att de vek ner sig varenda gång, säger han. För­lorarkul­turen har präglat hela förenin­gen ända ner till pojk­fot­bollen. De spelade bra men kla­rade inte att vinna måste-matcherna. Nu kan vi föra matcher. Men det har varit mycket jobb.
– Inställ­nin­gen till att träna har också ändrats, alla ställer upp. Anfal­let har utveck­lats mest. Antalet pass till avs­lut är litet. Det går oer­hört fort för den här divi­sio­nen. Och vi är starka fysiskt.
Nu finns en vin­narkul­tur i Ubb­hult. Seriesegern i divi­sion VI Kinna var klar med två matcher kvar att spela. Och vin­narkänslan har även spridit sig ner. P12-laget har inte för­lorat en match i år.
Nästa säsong hand­lar det om divi­sion V SV Göta­land med mot­stån­dare som Sätila, Älekulla och Bolle­bygd. Men Ubb­hult räds inte. I år har man slagit division-IV-lagen Örby och Torestorp.
Solen har gått ner och spelarna går in för ett gym­pa­pass. Månen kom­mer fram från Hal­land­shål­let. Någon frå­gar Ronny vilka planer som finns för avs­lut­nings­matchen mot Viskafors hemma på lördag.
– Sam­ling tret­ton och hem­färd på söndag, blir svaret.
Ubb­hult har äntli­gen något att fira. Och Ronny skickar en tack­samhetens tanke till kil­larna i det där för­lorar­laget från 1990.
– Utan dem hade klubben inte fun­nits i dag. Det var nära att den lades ner. Men tack vare att de bet ihop och käm­pade sig igenom svårigheterna står vi där vi är idag.

P.S. Ubb­hult vann sista matchen, mot Viskafors, med 6–2. Titeln som Sveriges säm­sta lag har övertag­its av Bullarens Goif i div VI N Bohus­län. De har enligt uppgift inte vun­nit en match på tre år. 13–103 i mål­skill­nad i år.

GP okto­ber 2003

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>