Slentrian att inleda med scener

MUSPEKAREN RÖR SIG oroligt över skär­men. Klickar på en mapp. Nej, inte här. Klickar på en annan mapp som det står “Blog­g­tex­ter” på. Nej, inte här heller.
Kanske har jag inte skrivit om det ändå.  Jag letar efter ämnet scenin­led­ningar, har bestämt för mig att jag berört ämnet i någon blog­g­text tidi­gare.
Det jag vill säga är att det inte alltid är så lyckat att börja ett reportage med en scen. Det har gått slen­trian med denna form av inled­ning. Många inser inte vilka krav som ställs på sce­nen för att den ska försvara sin plats.
Det kan ofta vara bra med en sug­ges­tiv scen, läsaren kas­tas in i ämnet och fån­gas. Men en scen eller anek­dot i bör­jan av en text ska­par förvänt­ningar. Den kan bli för­bryl­lande om den inte är bety­delse­bärande för sto­ryn.
Inled­nin­gen på den här tex­ten till exem­pel är inte särskilt lyckad efter­som det helt enkelt inte är intres­sant för läsaren att få reda på att jag inte vet om jag skrivit om ämnet förut. Det hör lik­som inte till ämnet.
Van­liga fel är en miljöbeskrivn­ing som bara är en miljöbeskrivn­ing. Den kan vara hur levande som helst men har ingent­ing att göra med själva sto­ryn. Eller att den kände skåde­spelaren kom­mer för sent och beställer ett glas min­er­al­vat­ten. Om nu inte per­so­nen fått sparken från en filmin­spel­ning på grund av alko­hol­prob­lem. I annat fall är jag inte intresserad av vad inter­vjuof­fer beställer när de träf­far reportern.
Sce­nen måste peka framåt och måste vara rel­e­vant för det som ska komma. Efter sce­nen bör det komma något som på engel­ska heter “nut-graph”, alltså att man:
1) talar om för läsaren vad detta hand­lar om.
2) förk­larar nyck­elfakta läsaren behöver förstå.
3) talar om var­för tex­ten är vik­tig.
Jag är förtjust i scener som sät­ter lite myror i huvudet på läsaren, men förvir­rin­gen får inte pågå för länge. Snabbt in med en “nut-graph”.
Till sist, något många glöm­mer: det kan vara effek­t­fullt att avs­luta tex­ten med en scen också. En upplös­ning där allt förklaras.

Inte allt genast!

EN VANLIG SJUKA i nyhet­s­tex­ter är reporterns ängs­lighet över fak­tauppgifter. Man måste säga så mycket redan i inled­nin­gen.
Lyd ett gott råd: ta det lugnt, läsaren behöver inte alls veta allt genast. Por­tion­era ut fak­ta­ma­te­ri­alet.
Ibland har folk långa namn och ännu län­gre tit­lar. Det tar halva ingressen om man måste skriva: ”, säger Ulla-Stina Berntsson-Fröberg, samord­ningsans­varig för individ-och famil­jeom­sorg på socialkon­toret”.
Här kanske man ska nöja sig med ”säger en ans­varig” och återkomma till namn och titel län­gre ner i tex­ten —  eller strunta i citatet.
Efter ingressen ska man förk­lara vad det hela hand­lar om. Då blir tex­ten ofta fram­tung, eller front­loaded (var­för låter ofta engel­ska uttryck så mycket bät­tre?)
För mycket hän­der för snabbt och läsaren tap­par intres­set. Det gör också vinkeln dif­fus och då hjälper det inte hur skarp den var i ingressen.
Var inte rädd att vänta med att tala om vad skolan heter, vilken bak­grund en per­son har, från vilken sta­tion räddningsstyrkan kom och så vidare.
Gen­er­alis­era i bör­jan, bli mer speci­fik län­gre ner i tex­ten. Por­tion­era ut fakta i den takt som läsaren behöver den. Då är chansen större att läsaren inte bläd­drar vidare.
Att använda fak­taru­tor till tråkiga siffror är inte heller en dum idé.

 

Tagga ner ingresshetsen!

VAR BÖRJAR MAN skriva en text? Från bör­jan så klart, med ingressen. Så svarar nog de flesta repor­trar. Antagli­gen för att det är så man lärt sig.
Tra­di­tio­nens makt är stor, för att inte tala om allt hokus-pokus och all övervärder­ing av ingresser. Många tror att hela artikeln hänger på hur bra ingressen är. Tagga ner!
Som tidi­gare näm­nts här går läsarens öga över tid­ningssi­dan i föl­jande ord­ning: bild, rubrik, bild­text och ingress. Det bety­der att när läsaren äntli­gen nått din ingress finns redan en gan­ska klar upp­fat­tning om vad som kan förvän­tas av tex­ten. Tanken “Det här vill jag läsa” är redan etablerad.
Det finns en del repor­trar som bör­jar någon annanstans i tex­ten. Det kan vara ett avs­nitt man kan bra eller ett där man finner särskild skrivlust.
Textcoachen Don Fry berät­tar i sin bok Writ­ing your way om en reporter som använde Från — Till –meto­den. Slutet (Till) var målet som sik­tas in i starten (Från). Tex­ten skrevs sedan i ord­nin­gen slut, start, mitt.
Om man är en dykare (se tidi­gare post) så kan man börja skriva var som helst efter­som man ändå plockar ihop bitarna vid tex­tredi­gerin­gen.
Denna metod kan också ha den förde­len att dis­po­si­tio­nen blir mer öppen långt fram i skrivprocessen. Bör­jar man tra­di­tionellt med ingress och sedan resten, blir ofta också dis­po­si­tio­nen tra­di­tionell. Vissa avs­nitt ten­derar att blir fast­spikade och svåra att fly­tta — helt enkelt för att man inte tänker tanken att tex­ten skulle kunna se annor­lunda ut. Man blir min­dre benä­gen att göra förän­dringar.
Att skriva i en annan ord­ning kan innebära att man blir mer öppen för att ta risker med nytänkande kring dis­po­si­tion och dra­maturgi.
Själv skriver jag ofta ingressen sist. En av förde­larna är att man då vet exakt vad man kan utlova och läsaren behöver inte bli besviken. Allt för ofta läser man tex­ter som inte infriar vad ingressen lovade.
Jag säger inte att ingresser är ett onödigt ont. De ska naturligtvis vara vassa och väl­for­muler­ade. Men det vore bra om vi plock­ade ner dem från den tra­di­tion­styn­gda piedestalen.
Tagga ner ingresshet­sen och skriv i den ord­ning som pas­sar dig.

Chuck Berry-ingresser

NÄR MAN PRATAR med repor­trar är det många som har mycket bestämda meningar om hur ingresser skall skri­vas. Och fram­förallt vad man inte får göra. Man får inte skriva län­gre än sex satta rader, man får inte använda prat­mi­nus, man får inte ha några utgån­gar osv.
Som­liga tid­ningar har strikta regler för hur ingresser ska skri­vas. En sak är säker: de var län­gre förr — och mer vari­a­tion­srika. När såg någon en gam­mal hed­erlig punk­t­ingress senast? Alltså starta med en uppräkn­ing av det vik­ti­gaste med svarta punk­ter fram­för varje rad.
Per­son­li­gen tycker jag sexrad­sregeln är till stor hjälp. Den tvin­gar mig att i kon­cen­tr­erad form for­mulera vad som är vik­tigt i artikeln. Alltså, den bekäm­par det van­li­gaste och all­varli­gaste felet med våra tex­ter: vi har inte gjort klart för oss vad vi vill säga innan vi bör­jar skriva.
Jag använ­der ingressen som en fristående sammanfattning/ingång. Och det är givetvis en sport att försöka komma ner på sex rader. Jag skriver aldrig ett prat­mi­nus och jag tycker att den bör vara utan utgån­gar.
Men ibland blir den till och med kortare än sex rader. Som den här om kvin­nomord:
De flesta kvin­nor gifter sig med män. Några gifter sig med gärn­ingsmän.
Sedan kom­mer det vik­tiga: efter ingressen måste man starta om igen! Då bör­jar artikeln och man måste anstränga sig lika mycket som med ingressen för att fånga läsaren. Jag kallar detta för “lill-ingressen”. Det är den som trycker ner läsaren i tex­ten, om uttrycket tillåts.
Chuck Berrys slagkraftiga gitarr-riff i introt till Johnny B Good (ingressen) måste givetvis föl­jas av det lika slagkraftiga öset som föl­jer sedan: “Deep down in Louisiana, cross the New Orleans…” (artikeln). Inte kan man sjunga “Man skall leva för varan­dra” efter en sådan ingress.
Vi har lärt oss att en ingress måste vara en krok som fån­gar läsaren. Man måste få in läsaren i tex­ten och allt hänger på den där snär­tiga och med hullingar försedda ingressen.
Men under­sökningar av läsar­vanor visar att läsandet sker i föl­jande ord­ning: bild, rubrik, bild­text, ingress.
Alltså den omhul­dade ingressen kom­mer först på fjärde plats, varav reportern bara kun­nat påverka den tredje i ord­nin­gen — i bästa fall. Men om nu läsaren gått igenom de tre första ste­gen och ham­nat i ingressen, så måste ju dessa ha varit allde­les utmärkta. Och då kan man inte sabba allt­ing med en medioker ingress. Den måste svara upp!
Så måste man tänka varje gång man skriver en ingress.

P.S. Lyssna gärna på Chuck Berrys ingresser, men de är gan­ska enformiga i läng­den. Variera!

Ingen glömmer ett gott slut

ALLT KRUT ingressen. Så brukar det vara för de flesta repor­trar.
Men tänk efter, inte många läsare åter­vän­der till den där bril­janta ingressen du skrev, men slutet är det sista de läser. Spara lite krut till det också.
För att lägga ihop två citat jag läst: Om inled­nin­gen kan vara en blixt som lyser upp sto­ryn, kan ett slut vara en brin­nande låga som lyser länge inom läsaren.
Bläd­dra igenom några tid­ningar och kolla hur tex­terna slu­tar. Då ska ni göra en snabb upp­täckt, näm­li­gen att de flesta slu­tar med ett prat­mi­nus.
Kan vara en bra utväg om dead­line när­mar sig allt för hastigt (vilket den alltid gör som bekant). Men det har blivit lite klichéar­tat.
Det kan vara bra, om det är ett bra citat som sam­man­fat­tar eller ger en väg ut. Det ger åtmin­stone reportern en väg ut och läm­nar sista ordet till den inter­vjuade.
Själv är jag en sån som helst vill ha sista ordet och det enda tillfälle där jag garan­terat kan få det är i min egen text. Där­för mis­sar jag säl­lan chansen. Jag brukar under researchen inte bara fråga mig var inled­nin­gen finns utan också om jag har något bra slut.
Det sägs att när K.J. Rowl­ing plan­er­ade sin Harry Potter-serie bör­jade hon med att skriva det sista kapit­let. Det är bra att veta var man ska landa.
Även om slutet är vik­tigt ska man inte slå knut på sig själv för att finna det. Om det inte finns något naturligt slut så okej, sluta med “Dom faller den 4 april”. Bät­tre att fimpa än att låta cig­a­ret­ten ligga och självdö i askkop­pen.
Ibland kan slutet bli lång­draget som en slud­drig mid­dagsta­lare. Man vinkar åt läsaren: “Adjö, nu är det snart slut. Ajö, ajö”. Håll-för-metoden är bra. Täck över sista menin­gen och se om slutet sit­ter där i stäl­let. Eller i menin­gen innan. Om ni ham­nar uppe i ingressen kanske ni ska fun­dera på om det inte är läge att skriva om från bör­jan.
Slutet ska vara dis­tinkt. Hellre ett pis­tol­skott än att rida bort i skymnin­gen. Det ska ha res­o­nans och eka i läsarens huvud långt efter att tid­nin­gen lagts ner.
Det ska lämna läsaren med en stark känsla eller något att fun­dera över eller bli förar­gad över eller ett glatt leende eller en tår.
Några slut­vari­anter:
* Slut cirkeln. Knyt ihop säcken genom att åter­vända till vad du skrev i inled­nin­gen. Det kan till och med vara samma ord.
Som Peter Englund i ett reportage från Irak i DN 2005 när han åkte en hel dag med en amerikansk pansar­bil. Han bör­jar i grynin­gen: Mörker. Borta över horison­ten hänger en brandgul aura. Det är Bag­dad. Och när de är till­baka i skymnin­gen avs­lu­tar han: Mörker. Borta över horison­ten hänger en brandgul aura. Det är Bag­dad.
* Framtid­sut­sik­ter. Låt läsaren gå vidare i sina tankar med vad som kan hända härnäst.
* Sam­man­fatta. Förstärk sto­ryns cen­trala tema.
Här ett exem­pel ur en egen text, om det tillåts. Under Knutby-rättegången vit­tnade Åsa Wall­dau i rättssalen med barn­flickan allde­les intill sig. Mitt tema i krönikan var hennes gåt­full­het,  var hon Kristi brud eller en häxa?
Åsa Wall­dau miste den där blodiga nat­ten i jan­u­ari sin lil­lasys­ter. I ett känslo­lad­dat ögonblick utbrast hon: ”Hur kunde någon skjuta henne? Hon var ju så fin. Hon var inte värd att behand­las på det här sät­tet!“
Strax därpå sträckte hon ut sin arm mot kvin­nan som satt intill henne. Och kra­made den hand som hål­lit i pis­tolen.
* Över­raska. Kom med något ovän­tat som du sparat till sist. I bästa fall något som vän­der his­to­rien som i en klas­sisk nov­ell.
* Lämna huvud­spåret. Låt till exem­pel någon biper­son dyka upp, som i en kort nyhet­s­text som Jan Ander­s­son skrev i GP efter en drama­tisk skot­t­loss­ning på ett café på Hisin­gen 2011. Han upp­täckte ett säll­skap som i en fly­ttpaus satt på en gräs­plätt och åt smörgåstårta.
De hörde också skot­t­loss­nin­gen men valde att fort­sätta med sina fly­t­tbestyr och säger nu att de vill äta i fred och helst inte bli störda.
Men fly­t­tar ni in eller ut?
- Vi fly­t­tar härifrån.“
Där satt ett citat­slut per­fekt.
Till sist ska vi komma ihåg att det är läsaren som har mak­ten. Läsaren kan välja vilket slut den vill. Genom att helt enkelt sluta läsa var som helst i tex­ten och bläd­dra vidare.
Men har skriben­ten en gång gett läsaren ett bra slut är chansen större att hen fort­sät­ter fram till belöningen.