Anteckna, anteckna!

Kil­skrift?

UNDER MÅNGA ÅR mis­skötte jag mina anteck­ningar. Jag kunde komma till­baka till redak­tio­nen med någon svår­tydd kil­skrift på bak­si­dan av ett kvitto.
Och dessa skulle bilda stom­men i en artikel på 3.000 tecken, insåg jag något kallsvet­tig. På något sätt ord­nade det sig alltid. Antagli­gen beroende på att jag skrev direkt. Och man kom­mer ihåg mer än man tror.
“The story is not in your notes, it´s in your head”, är ett amerikan­skt uttryck.
Det ord­nade sig, men mycket talar för att tex­ten hade blivit bät­tre med ordentliga anteck­ningar.
Numera skriver jag så mycket jag kan. Men det är inte alltid så lätt att läsa vad det står.
Egentli­gen borde alla repor­trar kunna stenografi. Vi erb­jöds en kurs på jour­nal­isthögskolan minns jag, men tror inte det var någon som anmälde sig.
Vis­serli­gen utveck­lar man någon slags egen stenografi med olika förko­rt­ningar: ”ngn” är någon och ”mkt” mycket.
Jag har bara träf­fat på en jour­nal­ist under min kar­riär som kun­nat stenografi. Han var kul­turskribent (Sune Örn­berg).
Kän­ner ni någon jour­nal­ist som kan stenografi?
Den vik­tiga och svåra kon­sten att anteckna talas det väldigt lite om. Har ni någon gång hört en kol­lega fråga en annan: ”Hur gör du när du anteck­nar?”
Men gör det! Jag tror att det finns lika många sätt att anteckna på som det finns jour­nal­is­ter.
Som­liga har stora kol­legieblock, andra små reporterblock. De senaste åren har jag haft ett A4, vikt två gånger.
På rät­tegån­gar brukar jag anteckna på ena sidan av ett långs­malt kol­legieblock.
Under de oin­tres­santa pas­sagerna skriver jag rent och sovrar anteck­ningarna på mot­stående sida. Då har jag fullt läs­liga anteck­ningar och kanske till och med färdiga for­mu­leringar när jag ska sätta mig att skriva.
Vid större jobb är det bra att göra egna fot­nöt­ter eller små par­enteser under researchen, en koll på var­ifrån fak­tauppgifterna kom­mer. Ibland kan man plöt­sligt fråga sig: ”Hur vet jag detta?”
En tid­saxel är också bra att ha. Det ger överblick och struk­tur.
Alla har sina tips och tricks. För att inte tala om favorit­pen­nor.
Hur gör du när du antecknar?

 

 

Den förgrymmade bandspelaren

Kun­gen som frös­vann (Bild: kungahuset.se)

JAG HAR GENOM åren väldigt säl­lan använt band­spelare vid inter­vjuer. Med mitt förhål­lande till teknik har det varit svårt att kop­pla av och inte ständigt snegla på någon lampa som ska blinka.
Nu är det så mycket enklare med mobil­tele­fo­nen. Fast jag glöm­mer ofta bort denna utmärkta researchap­pa­rat. Man kan anteckna miljöer och män­niskor med bilder, man kan lagra ljud­miljöer och prat, man kan googla ute på fäl­tet.
Senast jag använde en gam­mal hed­erlig band­spelare var när vi fick en exk­lu­siv inter­vju med kun­gen inför hans 60-årsdag.
Jag ville fånga hans sätt att prata. Ni vet ”sjelv­fal­let” och de där svä­vande svaren i det blå.
Inter­vjun gick bra och jag hade gott om tid och kunde lyxa mig med att skriva ut hela inter­vjun från ban­det.
Jag job­bade kväll och det var lugnt. Satte igång ban­det och bör­jade skriva. Efter ett tag ringde tele­fo­nen och jag stängde snabbt av band­spelaren och sva­rade.
Det hand­lade om någon vat­ten­läcka som jag fick sticka emel­lan med. Nattchefen stack in huvudet och reson­er­ade lite om läckan.
Jag öpp­nade ett nytt doku­ment och bör­jade skriva en kort nyhet­s­text. Efter en stund upp­fat­tade jag i vän­ster ögonvrå något som rörde sig. Band­spelaren!
Jag hade inte stängt av den. Jag hade tryckt på ”rec”!
Hur mycket var försvun­net? Jag spo­lade till­baka och hörde: mig själv prata i tele­fo­nen om en vat­ten­läcka, länge, länge och sedan med nattchefen. Därefter hördes knat­tret från tan­gent­bor­det — länge, länge.
Jag hade hun­nit en bit in i kun­gain­ter­vjun när min nya inspel­ning star­tade, just den mest intres­santa delen var för­lorad.
Mina anteck­ningar var brist­fäl­liga för jag hade beslu­tat mig för att lita till band­spelaren.
Jag skyn­dade mig att ringa fotografen Mag­nus Sund­berg för att reka­pit­ulera vad kun­gen hade sagt.
Det blev givetvis en inter­vju i tid­nin­gen, men jag grämde mig länge över vad den skulle kun­nat bli (antagli­gen hade den inte blivit så mycket bät­tre ändå, men man tar ju alla chanser till att skylla på något).
De som är emot band­spelare brukar peka på att reportern blir en dålig lyssnare när den är på, inte lika alert. Och vi vet att en god lyssnare också har bät­tre följd­frå­gor.
Band­spelaren kan även stjäla mas­sor av tid. Man frestas att sitta och lyssna på den i stäl­let för att skriva.
Dessu­tom lockar den till fler och mer pratiga prat­mi­nus och det är aldrig till fördel för läs­barhet och förståelse.
Men visst är den till stor hjälp också, särskilt vid inter­vjuer där man kan mis­stänka att det kan bli vik­tigt att ha bevis för vad som sagts. Där­för har ofta poten­tater med sig en med band­spelare utrustad pressekreter­are.
Jag såg ingen annan band­spelare än min under kun­gain­ter­vjun, men fotograf Sund­berg tyckte sig ha sett något mikro­fon­mis­stänkt i golvlam­pan bred­vid oss.
Jag ringde fak­tiskt till hovet och hörde efter om de hade någon inspel­ning att låna ut, men fick beskedet att det inte fanns någon.
Kun­gen kanske hade raderat den av misstag.