En olydig politiker

Om prat­mi­nus­fria tex­ter: här.
VÄNERSBORG: Hans hjärta finns mer hos aktion­s­grup­per än poli­tiska partier. Men det håller inte för hur mycket som helst. Rune Lanes­trand vill nu trappa ner och lämna sjukvårdspar­tiet. Han har dessu­tom tröt­tnat på regionen.

HAN SÄGER att häl­san bestäm­mer. De många upp­dra­gen har tagit på krafterna. Hjär­tat har sagt ifrån. Inte minst region­poli­tiken är slit­sam med mycket resor. Han tar den smäleken att avsäga sig upp­drag, säger han. Men om han slu­tar med regio­nen finns ändå till­räck­ligt att göra. Han har en tred­jedels tjänst som kom­mu­nal­råd i Vän­ers­borg, är redak­tör för tid­skriften Småbrukaren, över­förmyn­dare, vice ord­förande i Fyrstads fly­g­plats AB och har ett skogsjord­bruk att sköta. Han är 63 år och vill dessu­tom ha mer tid att dreja och släk­t­forska.
Rune Lanes­trand har tröt­tnat på regio­nen. En tung­fo­tad byråkratisk appa­rat utan folk­lig förankring. För stort. Det är som en rese­byrå. Poli­tiker och tjän­stemän far kors och tvärs. Det funger­ade bät­tre när land­stinget skötte sjukvår­den.
Möjli­gen hade han en tro på Väs­tra Göta­land region­alpoli­tiskt. Men det har blivit en stor besvikelse. Utfly­t­tnin­gen från Dal­s­land till exem­pel har snarare ökat. Och när det krisade i  Bengts­fors så var det land­shövdin­gen och näringsmin­is­tern som fick gripa in.
Nej, det låter bra med aktiv region­poli­tik men det är ändå staten som sit­ter på pen­garna. Regio­nen har inte mer resurser till lands­byg­den nu än tidi­gare, trots att pen­gar tag­its från skat­te­höjnin­gen som oavko­r­tat skulle gå till vården.

SJUKVÅRDSPARTIET rub­bade ord­nin­gen med sina sex man­dat i förra valet. Våg­mäs­tar­rollen tvin­gade de andra partierna att söka kon­takt. Par­ti­ets ord­förande, Mar­gareta Bjälkemo, har sagt att hon hade känslan av att Sjukvårdspar­tiet behand­lades som “något som kat­ten slä­pat in”.
Men inte Rune Lanes­trand. Abso­lut inte! Inte den min­sta ani­mositet. Tvär­tom, socialdemokra­terna Roland Ander­s­son och Lars Johans­son var till och med hemma hos honom på Nyt­torp och förhand­lade. Han fun­derar om det inte är så att poli­tiker mer än andra har för­må­gan att skilja på sak och per­son.
En av dem han kom bäst överens med var mod­er­a­tledaren Cecilia Wide­gren. Bra per­son­kemi. Hon är rak. Hon är en frisk fläkt. Mod­er­a­terna har hela tiden upp­trätt schysst mot oss, säger han. Även efter att den borg­erliga koali­tio­nen fal­lit.
Att den sprack bekla­gar han. Det hade bör­jat fungera bra. Självständiga sjukhus var nära. De var näs­tan framme när Folk­par­tiet och Cen­tern hop­pad av.
Egentli­gen var det Rune Lanes­trand som star­tade den slut­liga processen som ledde till mak­t­skiftet: skattehöjningen.

HAN HADE VARIT sjuk­skriven och gått hemma och grun­nat. De väldiga nedläg­gningarna på 90-talet var orim­liga. Per­son­al­bris­ten var akut. Att skat­ten dessu­tom sänk­tes med 35 öre när regio­nen bil­dades var givetvis fel. Nu såg han ingen annan utväg än att höja den. Lön­erna måste upp, arbetsmiljön bli bät­tre. Han frå­gade sig om det var orim­ligt höga kost­nader i vår­den. Nej, folk blir äldre och de med­i­cin­ska fram­ste­gen större. Det är kosty­men som är för liten.
Det plöt­sliga utspelet kom i en inter­vju i Väst­nytt. Cecilia Wide­gren blev inte glad. Men de andra var inte främ­mande. En efter en anslöt de sig till skat­te­höjnin­gen. Till och med Mod­er­a­terna, åtmin­stone på pap­peret.
Lanes­trands utspel fick effekt. Kanske hade han miss­bedömt Mod­er­a­terna. Dem som han fått att tala om småsjukhusen. En av de två saker han är mest nöjd med hit­tills i regionar­betet är att han fått Mod­er­a­terna att ändra sig på den punk­ten. (Möjli­gen håller de själva inte med om den his­to­rieskrivnin­gen.)
Det andra är att Sjukvårdspar­tiet givit aktion­s­grup­perna för sjukhusen tron på att de kan förän­dra. Man skulle kunna säga att dessa grup­per är Sjukvårdspati­ets livsnerv.

OCH FÖR RUNE Lanes­trand är den utom­par­la­men­tariska verk­samheten san­nerli­gen inget nytt. Han har en lång och gedi­gen erfaren­het av aktion­s­grup­per. Under sin tid i Stock­holm på 70-talet, där han satt i land­stinget för Cen­tern, var han med och star­tade Mat­fron­ten och Folket i bild, var aktiv i Sydafrikakom­mit­tén och Viet­namkom­mit­tén, organ­is­er­ade Barse­bäck­marschen 1976 och slogs för almarna i Kungsträdgår­den. Och nyli­gen var han i Öster­sund och pro­test­er­ade mot EU:s byråkratiska jord­bruk­spoli­tik, organ­is­er­ade namnin­sam­ling mot plågsamma djur­trans­porter och en hel dags sem­i­nar­ier.
Kanske är det denna tra­di­tion i ryg­gsäcken som gör Rune Lanes­trand till en så obekväm poli­tiker. Han säger själv att han aldrig pas­sat in i politikerrollen.

HAN HADE slu­tat med poli­tiken och fly­t­tat till­baka till går­den i Lane-Ryr utan­för Vän­ers­borg. Så drogs han in i nya aktion­s­grup­per, mot en stor­fly­g­plats och mot sjukhus­sam­manslagningar. Pro­tester räckte till en viss gräns men sedan måste man in på poli­tikens plan­halva. Det är den erfaren­heten han dragit.
Men nu vill han åter begränsa det poli­tiska arbetet. Åtmin­stone på det region­ala planet. Vad som skall hända med sjukvårdspar­tiet i nästa val är han inte bekym­rad om. Det finns många bra krafter som kan ta vid.
Men lite bekym­rad borde han vara. Hur var det den löd, den där 70-talsparollen: “Lär av his­to­rien”. Lokala partier med en ton­gi­vande ledare som försvin­ner brukar ha svårt att hålla ihop.
För Rune Lanes­trand är det kanske aktuel­lare att lyssna till sitt hjärta.

Bild­text: Rune Lanes­trands far sa alltid: Säg vad du tycker! I det fal­let har han varit ovan­ligt lydig. I övrigt har en viss olyd­nad präglat hans poli­tiska gärn­ing. Han har aldrig släppt sitt underifrån-perspektiv, säger han.

GP 23 april 2001

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>