Konsten att ställa till en scen

SCENER ÄR SMÅ ELLER stora hän­delser som hjälper den stora berät­telsen. De kan ha utspelats fram­för reporterns ögon men kan också vara något åter­berät­tat, efterkon­struerat. En scen rör sig för det mesta i kro­nol­o­gisk ord­ning. Men man kan stanna mitt i en scen och backa, ge en bak­grund: Hur ham­nade hon här? Var­för har han en pis­tol i fickan? Sedan fort­sät­ter sce­nen. Tricky, men värt att pröva.
Vilka scener man använ­der bör vara genomtänkt. Det slen­tri­an­mäs­siga använ­dan­det har vi redan talat om (se första posten i kat­e­gorin “3.Byggstenar Start-Slut”).
Scener är män­niskor och action, dia­log och detal­jer. Det ställer höga krav reporterns research. Det är vik­tigt att notera mycket detal­jer och se hela miljön, lyssna på vad som sägs — och hur.
Det lig­ger nära till hands att tänka som en fil­mare: kam­er­ans plac­er­ing, vinkel, när­bild, åkn­ing, zoom, ljus och ljud. Man kan skil­dra sce­nen ovan­i­från eller vara mitt i hän­delsen. Syftet är att göra sce­nen levande med action, känslor och detal­jer.
Och pre­cis som man använ­der talande detal­jer, används också en scen för att beskriva, för­ty­dliga något. Både fil­maren och skriben­ten måste kunna motivera var­för just denna scen finns just här: plac­era miljön, intro­duc­era per­soner, skapa stämn­ing, bak­grund…
Alla scener måste alltid ha en uppgift, göra ett jobb i texten.

PERSPEKTIVET ÄR vik­tigt. Ett bra grepp är att använda Joseph Conrad-metoden. Skildrin­gen bör­jar med havet och där ser man båten och i båten sit­ter kapte­nen. Hav, båt, män­niska. En slags inzoomn­ing.
Beskriv gatan sedan affären och därefter kvin­nan som står och tit­tar i skylt­fön­stret. Land­skapet — bondgår­den — kos­san osv.
Den för­sik­tige skriben­ten väl­jer alltid medeld­is­tans, halv­bild.
För­fattare skrev filmiskt långt innan fil­men fanns. Redan på Beowulfs tid faktiskt:

Med mjöd­kan­nor gick hän genom salen Häreds dot­ter, vän­lig mot folket, satte dryck­eskär­let i hjäl­tar­nas hand.

Först salen, sedan kvin­nan och därefter en deltalj­bild på en hjältes hand.
För att ta ett senare exem­pel, drygt tusen år senare: Björn af Kleens långa reportage från Bergsla­gen (DN 10/5 2015). Det innehåller förvå­nans­värt få scener men bör­jar ändå med en:

Det är fredag kväll i Sun­nan­sjö.
I bad­hus­förenin­gen har man som van­ligt badat bastu.
Sex kar­lar, krop­par märkta av hårt arbete i Bergsla­gens indus­tri­land­skap.
De har scham­pon­erat sig och filat ned lik­tornar. Klippt tånaglar och ätit fettsprängd Gustafskorv. Druckit 2,8:or från Spendrups, det lokala bryg­geriet.
Nu knäar en medlem på gol­vet för at rulla ihop halk­sky­d­det, en randig plastmatta.

Också en slags inzoomn­ing från byg­den till tånaglar.

PERSPEKTIVET ÄR ALLTID avgörande vid allt skri­vande, inte bara vid valet av scener. Ibland kan man plöt­sligt befinna sig mitt i en scen. En bra reporter ska ha tur.
Men en bra reporter ska också kunna förutse var det hän­der. Lär av fotograferna! De vet näm­li­gen att tillfäl­let gyn­nar den som för­berett sig.
Vid ett even­e­mang kan det vara bra att för­fly­tta sig runt för att se hän­delsen från olika vin­klar. Eller tvär­tom: bestämma sig för att skil­dra det som sker från en punkt. Kanske till och med förutbestämd. Vid Vic­to­rias och Daniels bröl­lop valde jag en bestämd kulle vid Vasamuseet där de skulle kliva ombord på slu­pen.
Plat­sen hade jag sett ut dagen innan (eller egentli­gen långt innan genom att stud­era en karta av kor­te­gevä­gen). Och mycket rik­tigt, på bröl­lops­da­gen just där på gräskullen satt några damer på en filt med cham­pag­ne­glasen i han­den.
Tom Wolfe menade i sitt man­i­fest i antolo­gin The New Jour­nal­ism (1973) att real­ism byg­ger på scen-för-scen. Den ena sce­nen skulle avlösa den andra.
Det är att från­hända sig det som en skri­vare har men inte alltid en film­regis­sör. Som skri­vare kan man växla mel­lan scener och sum­meringar. Att visa och att berätta. Show och tell.
Scener ska givetvis berätta de också men med sum­mer­ing kan man dra ihop tiden och knyta ihop scener. Det ger ett driv framåt. Sum­merin­gen är kortare, min­dre speci­fik, mer generell. Ger läsaren infor­ma­tion som inte måste förmed­las genom scener. Eller ger nöd­vändig infor­ma­tion inför en kom­mande scen.
Den amerikan­ska jour­nal­is­ten och skriv­coachen Lau­rie Hertzel ger rådet att man ska tänka på en språng­bräda: “Think of step­ping stones rather than a side­walk. The reader will fol­low you. You dont have to show them every step of the way.“
Hitta en bra bal­ans mel­lan scener och sam­man­drag, bestämma vad som pas­sar bäst för en scen och vad som bara ska sam­man­fat­tas. Inte bra med anti­n­gen eller. Man kan jäm­föra med abstrak­tion­sste­gen. Konkreta scener längst ner, abstrakt sum­mer­ing överst. En rörelse upp och ned­för ste­gen hela tiden.
Använd denna vik­tiga ingre­di­ens i skri­van­det. Bekämpa scenskräcken.

Ett vanligt kungahus

Varumärkesin­trång? Foto: Mat­tias Edwall

Med anled­ning av det kung­liga bröl­lopet återut­sän­der jag en bear­be­tad ver­sion av det jag skrev i GP i sam­band med kro­n­prins­ess­bröl­lopet 2010.

PRINS CARL PHILIPS OCH Sofia Hel­lqvist bröl­lop är ännu en uppvis­ning i kun­gahusets försök till folk­lighet. Så nära under­så­tarna kom­mer inte ens sul­ta­nen i Brunei.
Prob­lemet för vår kun­gafamilj är att upprät­thålla bal­ansen mel­lan upphöjd­het och van­lighet. Monarkin behöver mys­tiken kring sin utvald­het, men denna är sam­tidigt väldigt omod­ern.
Större öppen­het mot mass­me­dia har varit med­i­ci­nen. Den har skingrat mys­tiken. Faran är att det slår över åt andra hål­let. Kun­gahuset som varumärke (i studier värderat till mel­lan en och fem mil­jarder) kan ta stryk när mediebe­vaknin­gen triv­i­alis­eras till det uthärdli­gas gräns.
Kun­gen star­tade processen med öppen­heten och Vic­to­ria har fort­satt. Hon har lyck­ats väldigt bra med denna svåra bal­ans­gång mel­lan närheten till kro­nan och folket.
Valet av man stärker folk­ligheten, en van­lig idrottsnörd från Ock­elbo. Tren­den finns också i andra kun­gahus. Van­liga famil­jer får släk­t­skap med den ypper­sta upphöjda insti­tu­tio­nen i samhäl­let, kunga­mak­ten.
Det som visar på det rev­o­lu­tionerande i detta är att Vic­to­ria blev den förste regen­ten i den Bernadotteska släk­ten som gifte sig med en svensk.

MEN DET KUNDE slu­tat redan 1971. Det var då riks­da­gen klub­bade igenom det som kallas Torekovkom­pro­mis­sen och som gjorde kun­gen mak­tlös. Ett tag. I dag är mak­ten till­baka i annan skep­nad.
1911 kunde socialdemokra­terna fira ett hun­draårsju­bileum. Det var då som de skrev in i par­tipro­gram­met att monarkin skulle avskaf­fas.
Som bekant har de inte lyck­ats särskilt bra. Monarkin är kvar. Iro­niskt nog kan kun­gen tacka just socialdemokra­terna för det. Det var dåvarande statsmin­is­tern Olof Palme som drev på grund­lags­bered­nin­gen när kunga­mak­ten blev enbart en rep­re­sen­ta­tiv insti­tu­tion.
Det var på Hotell Kat­te­gatt i den skån­ska badorten Torekov som förhan­dlin­garna ägde rum den 16–20 augusti 1971. (Fast en dag åkte grund­lags­bered­nin­gen till Hal­lands Väderö och badade.)
Det fanns en allmän poli­tisk önskan att und­vika en strid kring statss­kicket. Repub­likkravet avvisades. Kun­gens poli­tiska makt beskars kraftigt. “Nu har vi för­vand­lat kun­gen till en plym”, sa Palme.
Socialdemokra­terna kunde ha kvar kravet på repub­lik men det var en lågen­ergifråga efter­som man nu kunde säga att kun­gen var helt avlö­vad på makt. Monarkin kunde avskaf­fas med ett pennstreck, som Palme uttryckte det.
Kung Gustaf VI Adolf var själv inte intresserad av per­son­lig makt och accepter­ade uppgörelsen i Torekov utan knot.
Från vän­ster­håll rasade man över den för­sut­tna chansen att en gång för alla avskaffa monarkin. I dag finns åter en växande opin­ion för repub­lik.
Men kung Carl XVI Gustaf har via sin opin­ion­spåverkan en större makt i dag än Palme kunde drömma om. Monarkins ställ­ning byg­ger på hur kun­gahuset agerar. Opin­io­nen kan svänga snabbt: från Tsuna­mi­tal till försök att vända blad.
När Vic­to­ria gifte sig ham­nade monarkins framtid i hennes knä. Daniel har med liv och lust gått in i rollen som staffage­figur och är med­veten om att det är hus­trun som står i cen­trum.
Vic­to­ria vet att hon tvin­gas leva i en dokusåpa som styrs av mass­me­dia. Hon vet att hennes ställ­ning är stark men att hon måste jobba för att behålla den.
Hennes roll blir annor­lunda än pappa kun­gens. Men på vilket sätt vet vi inte. Med en egen familj ökar kraven på att forma monarkin i framti­den.
På det sät­tet står Vic­to­ria ensam. Hon kom­mer att för­föl­jas av hård granskn­ing och har inte ens en plym att dölja sig bakom.

Korridorsnack nya trenden i Svt

Kor­ri­dorsnack i Agenda

HAR NI LAGT MÄRKE till den nya tren­den på Svt-nyheter: kor­ri­dor­in­ter­vjun. Ständigt ser man den numera i Rap­port och Aktuellt, inter­vjuer med en per­son som sit­ter på en stol i en kor­ri­dor. Det kan vara på Livsmedelsver­ket, i ett kom­mu­nal­hus eller var som helst där det finns en kor­ri­dor med kon­tors­dör­rar i långa rader och det får gärna passera en tjän­ste­man i bak­grun­den.
Inter­vjun inleds alltid med att vi får se hela upprigget med kam­era, lamp­sta­tiv, slad­dar och reportern på en stol och inter­vju­per­so­nen på en annan mit­te­mot.
(En par­al­lell är de nya söndagsin­ter­vjuerna på mor­gonen i P1 — som tyvärr ersatt Stil — som är en ängslig efter­ap­n­ing av pod­cast­for­matet med lite dös­nack innan själva inter­vjun bör­jar.)
Kor­ri­dor­in­ter­vjuerna har antagli­gen hit­tats på för att “förnya” nyhets­for­matet sedan den förra tren­den, att ståorna ersattes av rörliga repor­trar som pre­cis när de pratat färdigt van­drar ur bild. Alla dessa traskande män­niskor med en mikro­fon i han­den blir ju bara töntiga till slut.
Och nu kor­ri­dor­for­matet. Är detta resul­tatet av de många, långa och dyra kurs­erna med inter­vjugu­run John Sawatsky som Svt investerat i? Eller det var ju några år sedan och de har väl fal­lit i glöm­ska.
Klart är ändå att själva inter­vjuerna inte blir bät­tre av att de utförs i en kor­ri­dor.
Det är aldrig bra när ytan blir vik­ti­gare än innehål­let. Som i sönda­gens Agenda med inslaget om upproret mot (Vem fick för­resten den korkade idén att döpa den till Decem­beröv­eren­skom­melsen och förse kri­tik­erna med en satirisk förko­rt­ning, Decem­beruppgörelsen, DU, hade varit min­dre självmål.)
Fyra mod­er­ata skån­ska kom­mu­nal­råd som vill riva upp pre­sen­ter­ades snyggt när de kom från fyra håll i en park och häl­sade på varan­dra. Sedan stod de runt ett bord och fick säga samma sak fyra gånger i inklippta när­bilder.
Men frå­gorna? Inte en enda mot­fråga fick de. Ska Alliansen fälla regerin­gen och skapa nytt poli­tiskt kaos? Och vad säger de efter nästa val om Alliansen är i samma sit­u­a­tion som vän­ster­regerin­gen idag? Är lika oön­skvärd då?
Inslaget kom­plet­ter­ades med en inter­vju med SvD:s poli­tiske chefredak­tör Tove Lifven­dahl.
Som, just det, satt i en korridor.

Allvarligt samtal med Rifbjerg

Den danske för­fattaren Klaus Rif­b­jerg är död. En gång för längesedan hade jag över­satt en text av honom och ringde upp för att fråga om vi fick pub­licera den på Världens gång (som av som­liga på den tiden kallades GP:s bästa kul­tur­sida). Jag fick god­känt direkt. Han var på gott humör, av bak­grund­slju­den att döma befann han sig på en fest.Flera år senare träf­fade jag och Ulf Sven­ing­son honom på Gylden­dals för­lag i Köpen­hamn. Här är det reportaget som hand­lade om dansk humor. 

Humoris­tiskt fyr­torn. Bild: Morten Holtum/Gyldendals

FÖLJANDE DAG TOG vi en prom­e­nad i Vester­bro. Vi diskuter­ade var­ifrån uttrycket ”Det danske smil” kom ifrån, när vi stötte på ett antik­variat som verkade högin­tres­sant. Böck­erna låg i dri­vor, höga som Him­mel­b­jer­get, men det fanns upp­tram­pade sti­gar som man kunde ta sig fram genom. Från en av dessa kom innehavaren ilande så fort vi trätt över tröskeln, en tunnhårig mager­lagd man i grå kavaj och med läs­glasö­gon på näsan.
”Vad söker ni?” frå­gade han ils­ket och spände sina grum­liga ögon i oss.
”Vi vill bara titta oss omkring lite”, sva­rade vi för­bluffade.
”Om ni ikke vet vad ni söker har ni inget här att göra!” blev det inte min­dre för­bluffande svaret.
”Ja… illus­tr­erade böcker då”, försökte vi.
”Pah! Det var det dum­maste jag hört! Titel og namn vill jag ha!”
Vid det laget ansåg vi det lug­nast att retir­era. I dör­ren mötte vi en ung flicka som motades redan på trap­pan. Hon sökte kok­böcker.
”Titel og namn!” hördes det från antik­vari­atet när vi snabbt smet över gatan. ”TITEL OG NAMN!”

NÅGOT SÄTT påminde han om herr Traubert, para­noik­ern som sprängde sjukhus­toalet­ten i Leif Pan­duros Rend mig i tra­di­tion­erne — Skit i tra­di­tion­erna. Boken, en av de roli­gaste romaner man kan läsa på dan­ska, skrevs 1958 och blev Pan­duros genom­brott som för­fattare. Den hand­lar om 17-årige Davids vis­telse på en psyki­a­trisk klinik. Den prä­glas av samma tema som återkom i det mesta Pan­duro skrev: van­vet­tet som nor­maltill­stånd. Det typiskt dan­ska i Pan­duros humor är den lätt anark­istiska mis­stron mot auk­toriteter.
Leif Pan­duros mor var men­talt sjuk och hans far var nazist. Han var med i mot­stånd­srörelsen under kriget; blev skadad av ett vådaskott två dagar efter befrielsen; arbe­tade en tid som tan­dläkare i Sverige; skrev som besatt de sista 22 åren av sitt liv — romaner, revyer, tv-pjäser och krönikor; dog 1977, tjugo år för tidigt.
Det finns ett porträtt i olja av Pan­duro. Det målades av en kon­st­när som tänkte slå sig på porträttmål­ning. Han målade ett tio­tal för­fat­tar­porträtt på speku­la­tion och gick upp till Gyldedals med dem. Det stora bok­för­laget tack­ade emeller­tid nej med motiverin­gen att de inte kunde hänga upp en levande för­fattare på väggen för då skulle andra komma springande och fråga var­för inte de förärades denna hed­er­s­be­tygelse. Detta var mer än den hårt prö­vade kon­st­nären kla­rade av. Han tog sitt liv.

VID TIDEN FÖR VÅR humorun­der­sökn­ing hängde Pan­duros porträtt på Klaus Rif­b­jergs tjän­sterum i det vackra Gylden­dal­ska huset med adress Klare­boderne i cen­trala Köpen­hamn.
”När Leif såg mål­nin­gen utbrast han: Jag lik­nar ett mel­lant­ing mel­lan Balzac och en stran­dad val!” berät­tade Rif­b­jerg när vi besökte honom för att tala om den dan­ska humorn.
”Humor är ett begrepp som inte är allde­les lätt att definiera”, sade han och kas­tade ett öga mot Pan­duro på väggen, som för att söka hjälp av sin för­lorade vän. ”Men jag tycker till exem­pel att två sven­skar som reser till mig i Köpen­hamn för att fråga vad humor är, det är humor. Ta mig fan! Ha, ha!”
”För att tala all­var så har många verk inom värld­slit­ter­a­turen en klar och djup humoris­tisk dimen­sion: till­varons stora komik.”
Klaus Rif­b­jerg, som lik­nats vid ett ”fyrtårn i det lokale ånd­sliv”, är inte i första hand känd som humorist. Men humor är en vik­tig ingre­di­ens i allt han skriver och satiren och ironin finns redan i blicken och det sar­doniska leen­det. Han har haft stor framgång som revyför­fattare och flera av hans romaner innehåller mycken rolig satir. Rif­b­jergs för­fat­tarskap är anark­istiskt och provo­cerande, han har en träff­säker iak­t­tagelse­för­måga och skif­tar ständigt posi­tion.
”Dan­mark är ett litet land” sade Rif­b­jerg i ett försök att närma sig frå­gans kärna. ”Men vi har över 700 öar och en 7.000 kilo­me­ter lång kust. Det sät­ter naturligtvis prägel på det andliga kli­matet. Vi har alltid uppfört oss klumpigt på värld­sare­nan och för­lorat de flesta krig. 1864 miste vi till exem­pel halva Jyl­land. Trots alla bak­slag har vi ändå lyck­ats behålla vår ege­nart. Vi har visat prov på stor över­lev­nad­skraft och klarat påfrest­ningarna med humöret i behåll. Men det ´dan­ska smilet´ som ni sven­skar talar om är en kliché. Det är ett mycket sam­mansatt smil, lika enty­digt som Mona Lisas. Trots den muntra fasaden kan det vara svårt att komma oss in på livet. En ironiker måste hålla avstån­det. I Sverige tycks humorn vara mer organ­is­erad. Man visar upp en skylt: ´Nu kom­mer något roligt, varså­god och skratta!´ Är man med ett intellek­tuellt säll­skap sven­skar så talas det mycket all­varligt. Det är en omöj­lighet i Dan­mark. Vi kan över huvud taget inte ta någonting högtidligt. Men jag tycker mycket om svensk humor. Jag älskar Albert Engström! Och Fin­gal Ols­son är hur rolig som helst. Det hand­lar ju om abso­lut ingent­ing!”
”Det är den absurda dimen­sio­nen i till­varon. Som Storm P:s gub­bar på bänken, där den ene säger: — Jag skrev en dikt idag. Och den andre svarar kort: — Var­för det?”.
”I dansk lit­ter­atur finns många exem­pel på en under­fundig sub­til form av humor, som Knud Sön­derby och Jacob Palu­dan. Och Kierkegaards intellek­tuella ironi. Men dansk humor när den, enligt mitt tycke, är som bäst står ändå H.C.Andersen för. Han är enastående uppfinningsrik och nyan­srik i språket och har en naturlig munter­het. Han etablerar en förtro­lighet mel­lan för­fattaren och läsaren.”
Med en anek­dot om Sandemose — för blodig för att åter­berät­tas här — bjöd fyr­tor­net Rif­b­jerg farväl: ”Husk att humor er en meget allvorlig sak!”

Skavlan som grillare

DET HÖJDES EN DEL fördö­mande röster om Skavlans kom­mande inter­vju med Jimmi Åkesson som förut­spåd­des bli ett gul­lande med SD-ledaren.
Nu efteråt verkar kri­tiken tyst­nat, åtmin­stone om gul­lan­det. Det blev näm­li­gen grill i stäl­let för gull. Skavlanredak­tio­nen är ju inte dum­mare än att förstå att gul­ligull med Åkesson inte var rätt väg att gå.
Inter­vjun varade i 20 minuter, dubbelt så lång tid som övriga gäster fick i snitt. Den inledande utfrågnin­gen om sjuk­skrivnin­gen varade i 8 minuter och 30 sekun­der. Grillde­len av inter­vjun varade i 11 minuter och 30 sekun­der.
Men var det en bra inter­vju? Här är den andra delen av intervjun.

Skavlan: - Medan du har varit borta så har det varit ett himla liv i svensk poli­tik. Sverigedemokra­terna har varit cen­tralt i detta efter­som man rös­tade på oppo­si­tio­nens bud­get och därmed ska­pades en kris som fick statsmin­is­tern att… han skulle utlysa ett nyval. Men det blev inte av.
Åkesson: — Det blev inget nej.
S: - Jag undrar, vad var din roll i detta medan det påg­ick? (Intres­sant fråga som senare beta­lade sig bät­tre än Skavlan kunde ana.)
Å: — Det var en av få saker jag sa till dom som tog över tillfäl­ligt efter mig att nu sjuk­skriver jag mig och jag kom­mer att bryta. Jag måste göra det, jag måste… jag kom­mer att isol­era mig från par­tiet. Men, om ni tänker fälla regerin­gen så vill jag gärna veta det.
S: - Du hade kon­troll på det här trots allt?
Å: — Jag kan ju inte veta om dom hade gjort det här om jag hade sagt tvärstopp, det vet jag inte. Men det var inte så att jag mis­sty­ckte på något sätt. Jag höll med. Mitt … par­tisekreter­aren Björn Söder skick­ade till mig ett sms där han frå­gade en sista gång, vad tycker du om det här? Och då skrev jag “Giv ‘em hell”. Det var min… (Här gör Åkesson kväl­lens största mis­stag — som Skavlan förstår att utnyt­tja.)
S: - Giv ‘em hell?
Å: — Ja där­för att jag tyckte att hela den här debat­ten blev så bis­arr. Nu fick det räcka. Någonting…
S: — Är det ett bra sätt att ta ans­var för Sveige? Giv ‘em hell! (Skavlan har hit­tat guld­ko­r­net.)
Å: — Jag vill inte påstå att jag är i det läget att jag var inblandad i att ta ans­var för Sverige på det sät­tet. Utan jag menar bara att… (Kanske är det redan här som Åkesson inser sitt mis­stag.)
S: - Det tror 13 pro­cent av väl­jarna att du var.
Å: — Ja, men jag säger det att jag var inte inbladad i något beslut. Det var min utgångspunkt att nu gör vi detta. Poli­tiken har varit väldigt starkt… på väg starkt utför när det gäller invan­dringspoli­tiken inte minst och vi slår rekord på rekord, någonting måste hända.
S: - När det gäller invan­dringspoli­tiken så ställde Sverigedemokra­terna ett ulti­ma­tum medan du var borta. Att de skulle fälla varje regering…
Å: — Nej… ja. (Åkesson visade rik­tig ringrostighet vid flera tillfällen under inter­vjun.)
S: — De skulle fälla varje regering som var för en ökad invan­dring. Gäller detta ulti­ma­tum fort­farande? (Frå­gan sät­ter fokus på hur mycket Åkessons vikarier kört sitt eget race och hans ställ­ning i par­tiet nu.)

Å: — Vi kom­mer att fort­sätta på det här sät­tet om det nu är så att man ba…
S: - “Vi ska fälla varje regering”, sa de. Det var ju det de sa.
Å: — Ja om de inte är beredda att förhandla om invan­dringspoli­tiken, ja. Och jag menar någon­stans att det var den enda sig­nal vi kunde ge efter det här val­re­sul­tatet.
S: — Kom­mer du att vilja fälla varje regering som vill ha en ökad invan­dring till Sverige? (Biter sig fast, vill ha ett klart besked.)
Å: — Allt­ing är alltid en förhan­dlings­fråga men självk­lart är det så att när sit­u­a­tio­nen är så extrem som den är idag… Sverige sticker ut något oer­hört i förhål­lande till andra län­der i Europa. Då måste det vara så att vi som fått en väldigt tydlig sig­nal från väl­jarna om att man vill ha en förän­dring, då måste vi göra allt vad vi kan för att förhin­dra det här. De andra partierna kan inte bara fort­sätta att tro att man kan ignor­era oss. Om dom fort­sät­ter att ignor­era oss då kom­mer de att få ett hel­sicke, det är det jag säger. Kalla det ett ulti­ma­tum om du vill men det är min…
S: - Jag bekla­gar att jag håller på… men jag vill återge det orda­grant. Jag har det här. “Sverigedemokra­terna kom­mer att agera för att försöka fälla varje regering som väl­jer att verka för en ökad invan­dring.“
Å: — Ja, det ställer jag upp på att försöka fälla varje regering som verkar för en ökad invan­dring ja. Alltså det är ju det man… (Till slut är Åkesson med. Han hade väl knap­past något val utan att såga sina vikarier. Men löftet ger förstås inte större förut­sät­tningar att de andra partierna ska komma till förhan­dlings­bor­det.)
S: - Hur länge gäller det här?
Å: — Tills vi har förän­drat poli­tiken naturligtvis. Det, det är ju det man­dat vi har fått av väl­jarna att utföra. Jag tycker inte det är något kon­stigt. Det är det som förvän­tas av oss.
S: - Va…eh…
Å: — Det kan ju lösas… det har varit min… det har varit hela valåret… och jag säger det nu igen och jag vet att alla mina partivän­ner också sagt så här under lång tid att: Prata med oss! Förhandla med oss! Sluta ignor­era oss sluta kalla sven­ska folket som rös­tade på oss, de tret­ton pro­cent som rös­tade på oss för rasis­ter och att låt­sas som att de inte finns. Sluta med det.
S: — Men den här utsträckta han­den kom­bin­erad med Giv ‘em hell, det går inte ihop. (Där kom det igen.)
Å: — Ja fast nu är det ju en… en skulle jag vilja påstå två olika sit­u­a­tioner här…
S: - Om din gamle vän och nu ställföreträ­dare Mat­tias Karls­son har ju sagt att han ställer sig till för­fo­gande som par­tiledare. Om han skulle fått så mycket smak på det att han utmanade dig, skulle det varit ett svek? (Återi­gen den intres­santa frå­gan om vikari­erna kon­tra par­tiledaren.)
Å: — Utifrån vad han sagt till mig och inte till media av olika slag så, ja då skulle det vara det naturligtvis. I så fall så har han ljugit för mig. Men jag tror inte att det är så fak­tiskt.
S: — Jimmi, är kli­matet i svensk poli­tik för hårt?
Å: — Ja, delvis är det det.
S: — Om man säger att kli­matet har blivit för hårt är det inte ditt parti som mest har påverkat det? Varit den starkaste pådri­varen på detta sätt? (Mesig fråga, lätt att komma undan. Bätte: “Hur stort ans­var har ditt parti?”)
Å: — Nej det tycker jag inte.
S: - Jag tänker på det språk­bruk som har kom­mit fram och som du själv kän­ner till allt­för väl från rep­re­sen­tan­ter för ditt eget parti, både före och efter din så kallade noll­tol­er­ans mot rasism. Man har använt ord som “par­a­siter”, “judesvin”, “gräshop­por”, “kack­er­lackor”. Det är ord man använ­der om män­niskor från andra folk­grup­per.
Å: — Men det är ju inget som jag står bakom och det vet ju du och det vet de allra..
S: - Nej, men det är ditt folk, som rep­re­sen­terar dig. De rep­re­sen­terar dig.
Å: — Nej det gör de inte, defin­i­tivt inte.
S: - Men de är ju rep­re­sen­tan­ter för Sverigedemokra­terna.
Å: — Nej har de sagt så, så är de inte det län­gre, det kan jag garan­tera.
S: — Några är utes­lutna, andra är kvar. Ska vi se? Du har fått utes­luta en del. Drygt 60, 65 per­soner under 2014.
Å: — Ja vi har jät­temånga män­niskor i par­tiet.
S: - Jonas Åker­lund, vice par­tiledare skriver unge­fär han vill “slänga ut unge­fär en halv miljon av de mest uppen­bara och värsta par­a­siterna.” Det sa han i radion 2002. Det säger kanske något.
Å: — Det är inget språk­bruk som vare sig jag eller han står bakom. Han står inte bakom. Jag tyckte att han förk­la­rade på ett väldigt bra sätt att han var led­sen för det.
S: - Att han var led­sen för det?
Å: — Ja att han inte står bakom det och någon­stans… det är ju väldigt lätt i de här sam­man­hangen…
S: - En av era EU-jurister i EU-parlamentet kallar en känd akademiker för “judesvin”.
Å: — Ja han är just tjän­ste­man och inte poli­tiker och så vitt jag vet, nu har ju jag varit sjuk­skriven ett halvår men jag läste i någon tid­ning i alla fall att han inte skulle jobba där län­gre. (Åkesson på reträtt.)
S: — Och helt nyli­gen “De rumän­ska zige­narna är som Egyptens gräshop­por”. Sagt av en kom­mun­fullmäk­tigekan­di­dat i Vet­landa.
Å: — Ja… men jag vet inte vem det är som…
S: -“Bät­tre att Sverige blir invaderat av kack­er­lackor än av afrikaner.” Kom­mun­fullmäk­tige… han fick avgå. Han är utes­luten.
Å: — Ja så får man hantera det. Man kan ju alltid lyfta fram enskilda tok­stol­lar som väl­jer att uttrycka sig på ett sådant här sätt och som uppen­barli­gen inte till­hör samma parti som jag, åtmin­stone inte i teorin. Eller så kan man ju välja att diskutera de prob­lem vi har…
S: — Hur många enskilda exem­pel behövs för att det ska vara en kul­tur? (Bra att frå­gan ställs, men alla vet­tiga män­niskor har redan insett att det är en kul­tur, inte “enskilda tok­stol­lar”.)
Å: — Men det är ingen kul­tur. Kul­turen är snarare att om du uttrycker dig på ett sätt som gör att du inte står bakom par­tiet…
S: - Hur många enskilda exem­pel ska du ha för att se att det här är ett uttryck för en par­tikul­tur?
Å: — Par­tikul­turen är att de inte är välkomna i par­tiet om man uttrycker sig på ett sådant sätt som det här till exem­pel. Det är det som är par­tikul­turen. (Åkesson har fått dessa frå­gor tusen gånger.)
S: — Helt ärligt, har du tagit på dig ett hop­plöst upp­drag att försöka göra par­tiet rum­srent? (Svag fråga, mer ett påstående.)
Å: — Nej det hop­plösa upp­draget är snarare att slippa den här typen av diskus­sioner i olika medi­ala sam­man­hang i stäl­let främst diskutera… (Mycket rik­tigt, Åkesson vän­der lätt frå­gan till sin egen fördel.)
S: - Men förstår du att jag rea­gerar på språk­bruket? Det är väldigt starkt. (Men Skavlan ger sig inte.)
Å: — Det är ju så att det inte är något unikt, att det aldrig diskuter­ats tidi­gare, det är i prin­cip varenda gång man är med i en inter­vju så pratar man om det här och jag har sagt vid åtskil­liga tillfällen exakt samma saker att står man inte bakom vår socialkon­ser­v­a­tiva utgångspunkt, ställer man inte upp på självk­lara värderingar kring alla män­niskors lika värdighet och lik­nande då ska man inte vara med i vårt parti och svårare än så är det inte. Och jag kan säga det här nu till alla dem som eventuellt till­hör mitt parti och som tycker så, då kan ni vara med i ett annat parti. Svårare än så är det inte. (Jo, han sa “värdighet”.)
S: — Låt oss ta något du själv har stöt­tat. Det är en kam­pan­j­film som ni pro­duc­er­ade år 2010 som Tv4 vägrade att visa. Vi tit­tar på den.
(“Den 19 sep­tem­ber kan du välja invan­drings­broms mot pen­sions­broms. Rösta på Sverigedemokra­terna!”)
S: - Vad tänker du när du ser den?
Å: — Eh… jag har ju sett den några gånger tidi­gare. Den har jag diskuterat i ett antal inter­vjuer i många år och så. Det här…
S: - Skulle du kunna använda den idag?
Å: — Alltså jag är inte kom­mu­nikatör i par­tiet och jag… jag bestäm­mer inte om…
S: - Men som par­tiledare?
Å: — Sit­u­a­tio­nen har ju inte för­bät­trats till det bät­tre…
S: - Jag vet inte vad tanken är men mus­limerna beskrivs som en hord med barn­vagnar.
Å: — Nej, som jag sa, den här fil­men beskriver den här kon­flik­ten. Det kan man göra på massa olika sätt. Jag är, som sagt, ingen kom­mu­nikatör, det finns dom i vårt parti som tycker den här fil­men var jät­te­bra. (Åkesson rik­tigt svag här. Par­ti­ets kom­mu­nikatörer sträcker sig efter burken med anti­de­pres­siva.)
S: - Men du fick väl ge ditt god­kän­nande? De frå­gade väl dig innan?
Å: — Jag säger naturligtvis att jag…
S: — “Jät­te­bra, kör på! Giv ‘em hell!”(En iro­nisk kom­men­tar från under­hål­laren Skavlan. Jour­nal­is­ten Skavlan borde avstått. Men nu är uttrycket i varje fall etablerat och kom­mer att för­följa Åkesson ett bra tag.)
Å: — Ja den här fil­men gjorde ju att frå­gan upp­märk­sam­mades på ett sätt som den för­mod­li­gen inte hade gjort om vi inte hade visat den här fil­men, så är det ju.
S: - Men du får ingen dålig efters­mak av den här fil­men?  (Vad tror han att Åkesson ska svara på det?)
Å: — Nej, det får jag inte. (Just det.)
S: - Men du förstår att “gräshop­por” och “par­a­siter”, det är inte bra? Det förstår du?
Å: — Ja, det förstår jag. Så uttrycker man sig inte. Jag såg inga gräshop­por i den här fil­men i alla fall. (Försök till en lustighet? Eller bara den gamla van­liga smak­lösheten?)
S: - Jim­mie Åkesson, tusen tack för att du kom.
Å: — Tack.

SKAVLAN VAR HELT enkelt piskad att genom­föra en grill-intervju. Han körde, mot for­matet, ut de andra gästerna och var ensam med Åkesson (eller var det ett krav från SD-ledaren?)
På så sätt fick Åkesson en sta­tus som han inte förtjä­nar. Å andra sidan hade det varit en absurd sit­u­a­tion med Åkesson till­sam­mans med Mark Knopfler och två kvin­nor ur köksper­son­alen på  Down­ton Abby.
Viss kri­tik finns kvar, den går ut på att Åkesson bara genom att vara med vun­nit en pro­pa­gan­daseger. Det förut­sät­ter en inställ­ning att tit­tarna inte kan tänka själva och inte på egen hand avs­löja ihåliga argu­ment.
Skavlanredak­tio­nen plock­ade fram lät­tköpt kri­tik mot Åkesson som inte gav så mycket nytt. Men Fredrik Skavlan gjorde sitt jobb. Och Åkesson fick sig en konkret påmin­nelse om hur det är att vara par­tiledare för Sverigedemokra­terna. Möjli­gen även en tankeställare.