SPRÅKBRÅK: Textinläsningsfel

FÖRE DATORERNAS intåg var tele­mot­tagnin­gen en vik­tig avdel­ning på redak­tion­erna. Som utsänd ringde man upp mot­tagnin­gen och fick klartecken när band­spelaren var på, så läste man högt och tydligt med bok­staver­ing av varje namn, noterande av skil­jetecken och “ny utgång, prat­mi­nus…“
Sedan viss­lade man och tele­mot­ta­garen kom till­baka och stängde av band­spelaren. Det inlästa skrevs ut med runor på sten­tavlor… nej, på manus­lap­par. Det låter som rena stenåldern men det är bara 25 år sedan.
I hastigheten kunde det bli lite galet ibland när stres­sade repor­trar extem­por­erade in allde­les före dead­line. På GP spa­rades de märk­li­gaste fel­sägningarna. Min per­son­liga favorit är den om biloly­ckan: “Samtliga i bilen var på väg söderut.“
Här är ytterli­gare några exem­pel på jour­nal­ist­prosa som ham­nat i diket:

  • På min­dre än en vecka har Karl­stads BK:s möj­ligheter att bli allsven­skt drastiskt försäm­rats till det sämre.
  • Bäcken åkte på en smäll. Det bör­jade med att Kjell-Rune Mil­ton fick en klubba på näsan så att benet gick av.
  • Denne tog då skriftli­gen och skrev till taxeringsnämnden.
  • Över en miljon kro­nor är den värderad till. — Den är ovärderlig, säger domprosten.
  • Detta enligt ett brev från led­nin­gen för SKAB till kom­mu­nal­rådet Hen­ning Svens­son som numera finns i kom­munens arkiv.
  • Den all­varli­gaste mis­shan­deln avsåg en buss­förare som trädde emel­lan då han mis­shand­lade sin hund. Busshand­laren blev all­varligt mis­shand­lad och dessu­tom mycket svårt hund­biten och var sjuk­skriven i cirka tre veckor.
  • Nu sli­par krö­garna i Markaryd smörknivarna.
  • Däre­mot är uppgifterna om att kungsör­nen tagit små barn i klorna och flugit iväg med dem helt gripna ur luften.
  • Hem­malaget mis­sade föru­tom de fyra målen också en straffspark.

Det räcker inte med bara fakta

ETT NYTT ÅR STÅR för dör­ren. Vad önskar jag mig av det nya året i jour­nal­is­tiskt hänseende?
Jag hop­pas att man mitt i det snabba nyhets­flödet också hin­ner ägna läsaren en liten tanke. Att det inte bara hand­lar om att vara först, utan att även få nyheterna att hänga ihop. Ge läsaren/tittaren/lyssnaren en chans att bilda sig en egen upp­fat­tning om vad det hela hand­lar om.
Då måste redak­tio­nen iden­ti­fiera sin pub­lik och veta vilken infor­ma­tion som bäst relat­erar till dess verk­lighet. Inse att infor­ma­tion inte automa­tiskt leder till kun­skap. Den måste sät­tas in i ett sam­man­hang.
Vi måste alltid göra ett urval av fakta. Men det gäller att bät­tre förstå vilka fakta som är rel­e­vanta. Inte bara välja dem som talar för mitt feta avs­lö­jande, utan ge hela bilden. Alltid hela bilden.
Inte låta en poli­tiker komma undan med: “Vi måste se till att fler kom­muner tar emot fly­k­tin­gar.” Utan att få följd­frå­gan “Hur ska det gå till?“
Eller en ans­varig för sky­dds­boende för invan­drarkvin­nor som är hotade av sina män, när boen­det hotas av stängn­ing säga: “Efter­frå­gan har tyvärr inte varit till­räck­lig.” Tyvärr?
I stort och smått ge bästa under­lag för pub­liken. Plöt­sligt med­de­las att Orust inte län­gre är lan­dets tredje största ö, utan ersatts av den nyup­p­täckta ön Södertörn-Nacka. SCB har gjort en ny def­i­n­i­tion av vad en ö är. Men hur ser den def­i­n­i­tio­nen ut? Gan­ska vik­tig infor­ma­tion för mig som läsare.
Rock­sånger­skan Kajsa Grytt ställer in sin turné efter att ha drab­bats av näthat när hon med­verkat i tv-programmet Så mycket bät­tre. Jaha, men vad hade hon gjort för fel? Hade det ens hjälpt om jag tit­tat på pro­gram­met för att förstå?

OCH TÄNK OM INTE varje utspel om fly­k­t­ingfrå­gan från Alliansen och vän­sterblocket direkt kop­plades till det tak­tiska spelet kring Sverigedemokra­terna. Utan hand­lade om vad övriga partier vill och behöver göra.
Vore det inte bra när nästa utspel kom att helt tänka bort SD och i stäl­let kon­cen­tr­era sig på vad försla­gen verk­li­gen innebär? Alltså min­dre poli­tisk tak­tik och mer vilka förslag till lös­ningar som finns på prob­le­men. Detta är min önskan inför det stun­dande nyvalet.
Mediekon­sumenterna i fokus hela tiden. Besvara läsarens frå­gor. Inte lämna hän­gande frågetecken efter artikeln, inslaget.
Inom sporten inte bara skriva om sven­ska medaljhopp utan sätta in dem i sitt sam­man­hang. Jaha, det är tio sty­cken som har bät­tre års­bästa visar det sig, hur kan han då vara medaljkan­di­dat?
Vid ett stre­jk­varsel inte enbart skriva om hur det drab­bar tredje part, utan även om vad tvis­ten egentli­gen hand­lar om.
Det är aldrig fel att få hela bilden. Folk vill inte bara ha infor­ma­tion utan även kun­skap. Det ger alla makt att bilda sig egna kun­skaps­baser­ade åsik­ter. Inte bara veta. Utan även förstå.
Ett gott nytt sig­nifikant jour­nal­is­tikår önskas!

Historien om mitt första löp

Bild:Anna-Lena Ahlström c kungahuset.se

APROPÅ DROTTNING Sil­vias magsjuka i Paris, som av rap­porterna att döma kan ha berott på mat­förgift­ning, erin­rar jag mig mitt första löp.
Jag var prak­tikant på kväll­stid­nin­gen GT, hösten –76. En hård skola. Mer än en gång höjde jag på ögonbry­nen inför åsy­nen av hur lättvin­digt man hand­skades med jour­nal­is­tiken. Den var tydli­gen inte alltid lika ser­iös som jag trodde att den var när jag sökte till jour­nal­isthögskolan för att förän­dra världen.
Klockan 01.20.
Nattchefen: “Vi måste ha en kom­men­tar av en pros­tituerad till det här!“
Den Gar­vade Kväll­sre­portern: “Jag fixar det.“
Min tanke: “Ska han sticka ner till Götabergs­gatan nu? Hin­ner han det?“
Den Gar­vade Kväll­sre­portern satt dock lugnt kvar på sin stol, drog i ett manus­blad i skriv­mask­i­nen och bör­jade skriva: “Anneli, 23, har gått på gatan i två år…”

EN ANNAN GÅN hade Den Gar­vade fått tag i ett rik­tigt scoop. Dessvärre hade han ett annat jobb inbokat och denna gång måste han verk­li­gen sticka iväg.
Under svår vånda läm­nade han över job­bet till prak­tikan­ten. Jag fick alltså hugga tag i nyhet­stipset om att en kock vid Ste­nungs­baden i Ste­nung­sund insjuk­nat i sal­mo­nella.
Ingen större nyhet om det inte varit kop­plat till kun­ga­paret. De hade kom­mit till Ste­nung­sund inför den högtidliga sjösät­tnin­gen av den första sven­ska Amer­i­cas Cup-båten.
På kvällen var det ban­kett med mat lagad av en sal­mo­nel­lasjuk kock…
Jag kunde inte få någon bekräf­telse på att någon av gästerna drab­bats men skrev på vad jag hade.
Nästa dag såg jag löpet, mitt allra första, som sam­tidigt var ytterli­gare en lek­tion i hur slip­ste­narna dras på en kväll­stid­ning: “HUR SJUK ÄR SILVIA?”

SPRÅKBRÅK: Ansvar — ordet för dagen

En av de ansvariga

VECKANS ORD ÄR onek­li­gen “ans­var”. I poli­tiska kret­sar verkar innebör­den inte vara helt kristal­lk­lar.
För Allianspartierna tycks det betyda att den som sit­ter i regerin­gen har allt ans­var, övriga partier inget. Men måste inte i en kris­si­t­u­a­tion begrep­pet ans­var vidgas och innefatta fler?
I en hel man­dat­pe­riod och särskilt under val­rörelsen har Alliansen och de tre vän­ster­partierna ständigt deklar­erat att de inte tänker med­verka till att Sverigedemokra­terna ska få något infly­tande.
87 pro­cent av ledamöterna i Sveriges riks­dag står för detta löfte till väl­jarna. Och vad hän­der?
För att upp­fylla löftet måste det helt uppen­bart till uppgörelser över block­gränsen, men inget borg­erligt parti har velat träda fram och ta ans­var för den upp­komna sit­u­a­tio­nen.
Annie Lööf upprepar som en tröttsam pape­goja att Ste­fan Löven bär ans­varet. Hon inser inte att hon själv skulle kunna kliva fram och ta ans­var i en kris­si­t­u­a­tion. Hon håller nu på att rasera det förtroen­dekap­i­tal hon byggt upp under året.
Alliansen ville inte förhandla om bud­geten med regerin­gen. Annie Lööf fick det att låta som att de skulle ansluta sig till regerin­gens bud­get. Men det var ju om den de skulle förhandla.
Alliansen verkar helt mis­supp­fat­tat sitt utmärkta förhan­dlingsläge. Regerin­gen är ju ställd mot väggen. Här fanns stort utrymme för att få igenom vik­tiga förän­dringar. Här fanns stort utrymme att sänka Sverigedemokra­ter­nas infly­tande. Här fanns stort utrymme att klara Sverige ur en svår sit­u­a­tion. Här fanns stort utrymme att ta ans­var.
Sam­tidigt säger Annie Lööf att hon vill ha en uppgörelse om hur en minoritet­sregering ska kunna regera. Hur tro­värdigt är det?

NU LÄGGS ÅTERIGEN ans­varet på väl­jarna. Men det går inte att ställa ett helt folk till ans­var, än min­dre skuld­belägga det. Det kan man däre­mot göra med valda poli­tiker.
I nyvalet sätts partier­nas ans­vars­för­måga återi­gen på prov. Även partier utan­för riks­da­gen. Jag tänker på Fi. Det är osan­no­likt att de får över fyra pro­cent av rösterna. Med val­re­sul­tatet i hand insåg många Fi-röstare att deras valsedel inte gav några riks­dags­man­dat och kom­mer nu att byta parti.
Fi får nöja sig med de stora framgån­garna i kom­muner och land­st­ing och inse det omöjliga i att komma in i riks­da­gen. Åtmin­stone i nuläget.
Där­för bör Gudrun Schy­man säga föl­jande: “Vi ställer inte upp i nyvalet utan upp­ma­nar våra sym­pa­tisörer att rösta på några av vän­ster­partierna.“
Det är den typen av ans­var som krävs nu av alla demokratiska partier. Och lämna ans­varslösheten, lättsin­nigheten, skru­pel­fri­heten åt andra.

Faran med den enögda berättelsen

JAG LYSSNADE en TED-talk av den Nige­ri­an­ska för­fat­tarin­nan Chi­ma­manda Ngozi Adichie med titeln The dan­ger of a sin­gel story.
Den hand­lade om just det som är jour­nal­is­tikens fiende: den enögda berät­telsen.
När Adichie kom som stu­dent till USA berät­tade en studiekam­rat att hon kände medl­i­dande med henne där­för att hon kom från Afrika. Adichie hade inte tidi­gare iden­ti­fierat sig som afrikan. Hon ombads att spela lite tribe music och satte på vad hon hade, Maria Carey.
Om ett folk beskrivs på samma sätt om och om igen, då är det vad de blir. Män­niskor definieras genom his­to­rieskrivnin­gen. I medierna är mexikaner immi­granter.
Det finns alltid en annan his­to­ria. Börja med den andra his­to­rien, upp­manade Adichie. Om man bör­jar his­to­rien om USA med indi­an­er­nas pilar och inte när de första engelsmän­nen land­steg blir det en helt annan his­to­ria.
Adichie själv har, som de flesta andra, flera his­to­rier. Hon hade en lyck­lig barn­dom men hade också en far­far som dog i fängelse.

VI KÄNNER AALTFÖR väl den enögda his­to­rieskrivnin­gen: romer är tig­gare, kul­tur­min­is­tern är okun­nig, dan­skar är främ­lings­fientliga, alla bryr sig om vem som blir årets jul­värd i Svt. Och alla andra förut­fat­tade meningar: offret är alltid oskyldigt, före­tagsledare är arbet­snarko­maner, byråkrater är lata och formella, poli­tiker har alltid något att dölja, det är ensamt på top­pen, det är trist i förorten, det är spän­nande i cen­trum.
Man ska försöka lös­göra sig från klichéerna. Men notera dem som andra spot­tar ur sig.
I den utmärkta boken Story, som egentli­gen hand­lar om att skriva film­manus, skriver Robert McKee: “Fakta om vad som verk­li­gen hän­der är san­ning med litet s. San­ning med stort S finns bakom, inuti, under ytan, den håller ihop verk­ligheten eller river sön­der den och kan inte direkt observeras. Om man bara ser till det som är syn­ligt och fak­tiskt är man blind för livets san­ning.“
McKee skil­jer på fakta och san­ning. Vad som hände är fakta, inte san­ning. Den senare lig­ger dju­pare.
Där­för är det så vik­tigt att inte bara snab­brap­portera fakta, utan att också följa upp och förd­jupa. Här har den som är utrustad med en jour­nal­is­tisk näsa som kan lukta sig till den andra berät­telsen en stor fördel. Det skulle behö­vas fler sådana näsor i jour­nal­is­tiken.
Till en bör­jan är det vik­tigt att inse faran med bara en story.