Konsten att se på tvären

 

Teck­n­ing: Ulf Sveningson

Härom dagen begravdes för­fattaren Lennart Hells­ing som blev 96 år gam­mal. I sam­band med att Hells­ing och tecknaren Fibben Hald skulle vara jury i GP:s sat­sning “Bar­net, ordet och bilden” träf­fade jag och Ulf Sven­ing­son dem. Tex­ten jag skrev var rik­tad direkt till bar­nen.
Här är en något förko­r­tad version.

JAG SKA BERÄTTA FÖR er om en far­bror som heter Lennart. Han skriver böcker. För barn, säger de vuxna men det är inte sant. Lennart Hells­ing skriver böcker för alla män­niskor. Krakel Spek­takel och Banan­bo­ken och alla de andra är gen­uina män­niskoböcker.
Två sidor har varenda sil­ver­slant.
En bok har sina sidor, det är sant
har goda sidor och har min­dre goda
- med män­nisko­rna är det likadant.
Lennart har sil­ver­glän­sande hår på större delen av huvudet, som han brukar ha en stor svart hatt på. Hans ögon är lite kine­siska, näsan stadig och munnen ser ut som den spelade trum­pet — eller blåste i sil­ver­horn ibland.
Han talar tyst och sakta. Han smakar lik­som på orden innan han släp­per ut dem i det fria mel­lan mus­taschen och det lilla läpp­skägget.
När man läser hans böcker förstår man att han skriver som han talar. Orden är grundligt provs­makade innan de trycks.
Det ter sig där­för naturligt att han gärna skriver om ätande och drickande, om rot­fruk­ter och grön­saker, om lem­mar, munnar, näsor och magar. Skrim­mel och skralta — pep­pra och salta.
Han har en humor som är len och varm. Den bub­blar långt nere i magen. Tup­par och kalkoner/ champinjoner/ostron och mel­oner. Det var gott.

NÄR LENNAR HELLSING var liten hade han inte lika många barn­böcker som du har. Där­för ville han skriva för barn när han bestämde sig för att bli för­fattare.
Han trä­nade sig först genom att skriva dock­teater­pjäser och göra skoltid­ningar med elaka verser om lärarna. Men snart insåg Lennart att om han någon­sin skulle bli en rik­tig för­fattare måste han veta något om män­nisko­rna. Först då kunde ha något intres­sant att berätta. Han bestämde sig för att pröva alla yrken som fanns.
Han utbil­dade sig till ingen­jör, job­bade i fab­rik, var skogshug­gare, stod i bokhan­del och arbe­tade på kon­tor. Vid det laget hade han förstått att det inte var möjligt att pröva alla yrken som fanns. Dessu­tom hade det gått bra att skriva en bok ändå.
Den gick han upp med till ett bok­för­lag som aldrig tidi­gare hade givit ut en barn­bok. Men Lennart sa att det var vik­tigt att satsa på den nya gen­er­a­tio­nen, som barn kallades lite högtidligt ibland. För det hade just varit krig och nu var bar­nen vik­ti­gare än någon­sin.
“Kom igen i mor­gon”, sa för­laget och sedan kom “Kat­ten blåser i sil­ver­horn”. Det var 1945.
Solen sjönk så rund och röd
som ett Nor­rlands lin­gonbröd
och på himlen hängde månen
som en giffel.

SEDAN DESS HAR han skrivit böcker i 47 år. Det har blivit tret­tio­fyr­tio sty­cken eller kanske fyr­tiofem­tio. Lennart är för­resten 73 år. Men han bor antagli­gen i Annor­lunda stad för, där är alla gub­bar unga.
Hans böcker heter så lustigt. En heter Summa sum­marum. En annan Den krång­liga kråkan. Och Kanal­jen i Ser­al­jen, Sju fikon eller sand i san­dalerna, Daniel Dopp­sko, Boken om Bagar Bengts­son, Banan­bok, Den under­bara pumpan, Gås med krås, Kung Kul och en bok heter bara Vitt.
Hans fig­urer är många. Krakel Spek­takel till exem­pel, som bor i ett torn­hus i Näp­pelunda, hvu­ud­stad i Alle­mans­land. I ett annat hus bor Kusin Vit­a­min och vid tor­get bor Opsis Kalop­sis.
Lennarts senaste bok heter “Att handla är nöd­vändigt”. Den hand­lar om att handla. Om hur man med lite fan­tasi kan få en van­lig livsmedel­saf­fär att för­vandla sig.
Den boken har han gjort till­sam­mans med sin kom­pis Fibben Hald. Jo, han heter Fibben. Det är näs­tan så att man kan tro att det är Lennart som hit­tat på det.
När Lennart och Fibben gör böcker till­sam­mans brukar de upp­söka de platser som boken hand­lar om. Där­för var de och hand­lade på Åhléns i Stock­holm när de gjorde den nya boken.
Vår kund­vagn glider tyst förbi ett smör­berg och ett mejeri med röd– och grön– och blåmjölk i. Bland fil och yoghurt van­drar vi.

HÄR SÄGE Lennart om dig som är barn:
- Bar­nen är poeter av sig själva. De har en sann poet­isk ådra.
Och Fibben berät­tade om när han första gån­gen fick beröm för något han ritat. Det var ett päron som han skulle sätta in i en ram. Han satte den på tvären och alla tyckte det var så fint och påhit­tigt.
Att sätta saker och ting på tvären är också Lennart Hells­ings spe­cialitet. För det är så, att den som ser hela världen på tvären ser så mycket mer än andra.
Den för­må­gan brukar de flesta barn ha, även om många tap­par den när de blir vuxna. Men hos några enstaka finns den kvar länge. Till och med hos far­bröder som är 73.
Fast det är dessvärre  mycket ovan­ligt.
Kringel krån­gel kråkas
roligt att få råkas.
 

GP 12 april 1992

 

Allvarligt samtal med Rifbjerg

Den danske för­fattaren Klaus Rif­b­jerg är död. En gång för längesedan hade jag över­satt en text av honom och ringde upp för att fråga om vi fick pub­licera den på Världens gång (som av som­liga på den tiden kallades GP:s bästa kul­tur­sida). Jag fick god­känt direkt. Han var på gott humör, av bak­grund­slju­den att döma befann han sig på en fest.Flera år senare träf­fade jag och Ulf Sven­ing­son honom på Gylden­dals för­lag i Köpen­hamn. Här är det reportaget som hand­lade om dansk humor. 

Humoris­tiskt fyr­torn. Bild: Morten Holtum/Gyldendals

FÖLJANDE DAG TOG vi en prom­e­nad i Vester­bro. Vi diskuter­ade var­ifrån uttrycket ”Det danske smil” kom ifrån, när vi stötte på ett antik­variat som verkade högin­tres­sant. Böck­erna låg i dri­vor, höga som Him­mel­b­jer­get, men det fanns upp­tram­pade sti­gar som man kunde ta sig fram genom. Från en av dessa kom innehavaren ilande så fort vi trätt över tröskeln, en tunnhårig mager­lagd man i grå kavaj och med läs­glasö­gon på näsan.
”Vad söker ni?” frå­gade han ils­ket och spände sina grum­liga ögon i oss.
”Vi vill bara titta oss omkring lite”, sva­rade vi för­bluffade.
”Om ni ikke vet vad ni söker har ni inget här att göra!” blev det inte min­dre för­bluffande svaret.
”Ja… illus­tr­erade böcker då”, försökte vi.
”Pah! Det var det dum­maste jag hört! Titel og namn vill jag ha!”
Vid det laget ansåg vi det lug­nast att retir­era. I dör­ren mötte vi en ung flicka som motades redan på trap­pan. Hon sökte kok­böcker.
”Titel og namn!” hördes det från antik­vari­atet när vi snabbt smet över gatan. ”TITEL OG NAMN!”

NÅGOT SÄTT påminde han om herr Traubert, para­noik­ern som sprängde sjukhus­toalet­ten i Leif Pan­duros Rend mig i tra­di­tion­erne — Skit i tra­di­tion­erna. Boken, en av de roli­gaste romaner man kan läsa på dan­ska, skrevs 1958 och blev Pan­duros genom­brott som för­fattare. Den hand­lar om 17-årige Davids vis­telse på en psyki­a­trisk klinik. Den prä­glas av samma tema som återkom i det mesta Pan­duro skrev: van­vet­tet som nor­maltill­stånd. Det typiskt dan­ska i Pan­duros humor är den lätt anark­istiska mis­stron mot auk­toriteter.
Leif Pan­duros mor var men­talt sjuk och hans far var nazist. Han var med i mot­stånd­srörelsen under kriget; blev skadad av ett vådaskott två dagar efter befrielsen; arbe­tade en tid som tan­dläkare i Sverige; skrev som besatt de sista 22 åren av sitt liv — romaner, revyer, tv-pjäser och krönikor; dog 1977, tjugo år för tidigt.
Det finns ett porträtt i olja av Pan­duro. Det målades av en kon­st­när som tänkte slå sig på porträttmål­ning. Han målade ett tio­tal för­fat­tar­porträtt på speku­la­tion och gick upp till Gyldedals med dem. Det stora bok­för­laget tack­ade emeller­tid nej med motiverin­gen att de inte kunde hänga upp en levande för­fattare på väggen för då skulle andra komma springande och fråga var­för inte de förärades denna hed­er­s­be­tygelse. Detta var mer än den hårt prö­vade kon­st­nären kla­rade av. Han tog sitt liv.

VID TIDEN FÖR VÅR humorun­der­sökn­ing hängde Pan­duros porträtt på Klaus Rif­b­jergs tjän­sterum i det vackra Gylden­dal­ska huset med adress Klare­boderne i cen­trala Köpen­hamn.
”När Leif såg mål­nin­gen utbrast han: Jag lik­nar ett mel­lant­ing mel­lan Balzac och en stran­dad val!” berät­tade Rif­b­jerg när vi besökte honom för att tala om den dan­ska humorn.
”Humor är ett begrepp som inte är allde­les lätt att definiera”, sade han och kas­tade ett öga mot Pan­duro på väggen, som för att söka hjälp av sin för­lorade vän. ”Men jag tycker till exem­pel att två sven­skar som reser till mig i Köpen­hamn för att fråga vad humor är, det är humor. Ta mig fan! Ha, ha!”
”För att tala all­var så har många verk inom värld­slit­ter­a­turen en klar och djup humoris­tisk dimen­sion: till­varons stora komik.”
Klaus Rif­b­jerg, som lik­nats vid ett ”fyrtårn i det lokale ånd­sliv”, är inte i första hand känd som humorist. Men humor är en vik­tig ingre­di­ens i allt han skriver och satiren och ironin finns redan i blicken och det sar­doniska leen­det. Han har haft stor framgång som revyför­fattare och flera av hans romaner innehåller mycken rolig satir. Rif­b­jergs för­fat­tarskap är anark­istiskt och provo­cerande, han har en träff­säker iak­t­tagelse­för­måga och skif­tar ständigt posi­tion.
”Dan­mark är ett litet land” sade Rif­b­jerg i ett försök att närma sig frå­gans kärna. ”Men vi har över 700 öar och en 7.000 kilo­me­ter lång kust. Det sät­ter naturligtvis prägel på det andliga kli­matet. Vi har alltid uppfört oss klumpigt på värld­sare­nan och för­lorat de flesta krig. 1864 miste vi till exem­pel halva Jyl­land. Trots alla bak­slag har vi ändå lyck­ats behålla vår ege­nart. Vi har visat prov på stor över­lev­nad­skraft och klarat påfrest­ningarna med humöret i behåll. Men det ´dan­ska smilet´ som ni sven­skar talar om är en kliché. Det är ett mycket sam­mansatt smil, lika enty­digt som Mona Lisas. Trots den muntra fasaden kan det vara svårt att komma oss in på livet. En ironiker måste hålla avstån­det. I Sverige tycks humorn vara mer organ­is­erad. Man visar upp en skylt: ´Nu kom­mer något roligt, varså­god och skratta!´ Är man med ett intellek­tuellt säll­skap sven­skar så talas det mycket all­varligt. Det är en omöj­lighet i Dan­mark. Vi kan över huvud taget inte ta någonting högtidligt. Men jag tycker mycket om svensk humor. Jag älskar Albert Engström! Och Fin­gal Ols­son är hur rolig som helst. Det hand­lar ju om abso­lut ingent­ing!”
”Det är den absurda dimen­sio­nen i till­varon. Som Storm P:s gub­bar på bänken, där den ene säger: — Jag skrev en dikt idag. Och den andre svarar kort: — Var­för det?”.
”I dansk lit­ter­atur finns många exem­pel på en under­fundig sub­til form av humor, som Knud Sön­derby och Jacob Palu­dan. Och Kierkegaards intellek­tuella ironi. Men dansk humor när den, enligt mitt tycke, är som bäst står ändå H.C.Andersen för. Han är enastående uppfinningsrik och nyan­srik i språket och har en naturlig munter­het. Han etablerar en förtro­lighet mel­lan för­fattaren och läsaren.”
Med en anek­dot om Sandemose — för blodig för att åter­berät­tas här — bjöd fyr­tor­net Rif­b­jerg farväl: ”Husk att humor er en meget allvorlig sak!”