Tio råd från en skrivnarkoman

Elmore Leonard i god formJAG HAR JUST BÖRJAT läsa Elmore Leonard och rep­liken längst ner på första sidan, det är en grov giss­ning men jag tror att den på något vis sam­man­fat­tar hela hans för­fat­tarskap.
Elmore Leonard (1925 – 2013) skrev skam­lösa urbana noird­eckare med mycket bitande humor i. Han kallades ”Dick­ens of Detroit”. Den staden läm­nade han aldrig. Han satt i ett käl­larkon­tor som mer lik­nade en cell och skrev mel­lan 10 och 18 utan lunch­paus.
Jag har inte läst honom tidi­gare däre­mot hans tio skrivråd (vilken amerikansk för­fattare har inte förmed­lat sina tio skrivråd?). Elmore Leonards är bland de mest cit­er­ade.
För Leonard är det vik­ti­gaste att inget får avbryta ryt­men i berät­telsen. Hans mål­sät­tning är att för­bli osyn­lig, att inte störa läsaren med självk­larheter. Joseph Con­rad sa någonting om att ord kan komma i vägen för vad du vill ha sagt.
Det är mycket dia­log. Leonard skrev i scener och alltid med utgångspunkt från en särskild per­son i roma­nen – den vars posi­tion bäst gav liv åt scenen.

HÄR ÄR LITE kor­tat Elmore Leonards tio skrivråd:
Börja aldrig med vädret. Om det endast är för att skapa atmos­fär och inte en per­sons reak­tion på vädret, ska du inte hålla på för länge. Läsaren blir benä­gen att bläd­dra framåt för att leta efter människor.

Und­vik pro­loger. De kan vara irriterande, särskilt en pro­log som kom­mer efter en intro­duk­tion som föl­jer ett förord. Men detta förekom­mer mest inom non­fic­tion. En pro­log i en roman är bak­grund som du kan peta in var du vill.

Använd inget annat verb än ”sa” i dialoger. Rep­liker i dialoger till­hör per­son­erna i roma­nen, ver­bet är för­fattaren som sticker in sin näsa. Men ”sa” är mycket min­dre störande än kla­gade, fläm­tade, var­nade, ljög.

Använd aldrig ett adverb för att mod­i­fiera ver­bet ”sa”. … för­manade han all­varligt. Att använda ett adverb på det här sät­tet (eller näs­tan på alla sätt) är en dödssynd. För­fattaren exponerar sig grovt och använ­der ett ord som dis­tra­herar och som kan avbryta ord­växlin­gens rytm. Jag låter en roll­figur i en av mina böcker berätta hur hon brukade skriva his­toriska kär­leksskildringar: ”fulla av våldtäk­ter och adverb”.

Håll dina utrop­stecken i styr. Du är inte tillåten att använda fler än två, tre per 600.000 tecken. Om du har talang för att leka med utrop­stecken som Tom Wolfe gör, så kan du kasta in en hand­full då och då.

Använd aldrig orden ”plöt­sligt” eller ”hel­vetet bröt ut”. Den här regeln kräver inte någon förk­lar­ing. Jag har noterat att för­fattare som använ­der ”plöt­sligt” har en ten­dens att utöva min­dre kon­troll när det gäller att använda utropstecken.

Var sparsam med att använda dialek­ter. Så fort du bör­jar stava ord i dialoger fonetiskt och lad­dar sidorna med citat­tecken, har du ingen möj­lighet att stoppa. Det hand­lar i stäl­let om att försöka fånga doften av olika röster.

Und­vik detal­jer­ade beskrivn­ing av roman­fig­urer. I Ernest Hem­ing­ways nov­ell Berg som vita ele­fan­ter, hur ser ”Amerika­nen och flickan som var med honom” ut? ”Hon hade tagit av sin hatt och lagt den på bor­det.” Det är den enda ref­er­ensen till en fysisk beskrivn­ing i hela boken och ändå ser vi paret och kän­ner dem genom deras sätt att tala – utan ett enda adverb i sikte.

Und­vik detal­jerad beskrivn­ing av platser och saker. Om du inte är Mar­garet Atwood och kan måla scener med språk. Men även om du är bra på det, vill du inte ha beskrivningar som med­för att fly­tet i sto­ryn stannar.

Försök att utelämna de delar som läsare ten­derar att hoppa över. Detta är en regel som jag kom att tänka på 1983. Tänk på vad du hop­par över när du läser en roman: långa sty­cken av prosa som du ser består av allde­les för många ord. Vad för­fattaren gör är att gå in i roll­fig­urens huvud och du får veta vad per­so­nen tänker och att du inte bryr dig. Jag slår vad om att du inte hop­par över dia­log.
Det finns en elfte regel, den allra vik­ti­gaste, den som sum­merar ihop alla tio: om det låter som lit­ter­atur, skriv om.

DEN DÄR REPLIKEN längst ner på första sidan finns i Freaky Deaky. Polisen Chris  Mankowski får upp­draget att desarmera en bomb hemma hos en den ökände gang­stern Booker.
Denne hade legat i sin jacuzzi när tele­fo­nen ringde. Säk­ert fem­ton sig­naler hade gått fram innan han lyfte på luren. Det är hans kvinna som vill berätta något men först måste han sätta sig ner. Hon insis­terar på att han måste sitta ner när han ska få höra vad hon har att säga. Till sist sjunker Booker motvil­ligt ner i sin gröna favorit­fåtölj. Och kvin­nan säger: ”I´m sup­pose to tell you that when you get up, honey, what´s left of your ass is gonna go clear through the ceiling.”

Det talade ordet

VIKTIGA TAL BRUKAR delas ut i förväg till pressen, med brasklap­pen “Det talade ordet gäller”. Även fel­sägningar som “Kära Öre­broare”? Antagli­gen inte.
Men vad är det i övrigt som gäller för det talade ordet? Alltså hur vi pratar. Alla har vi våra superkänsliga uttal­san­ten­ner pås­lagna. Visst pratar som­liga väldigt under­ligt ibland? De säger inte teve utan tevä.
Det där med anten­ner kom­mer från pro­fes­sorn i fonetik Olle Engstrand, vars nya bok jag läst. Den heter Kan du säga Schweiz? Alltså schve­jts inte sve­jtsch. Var det inte någon som sa ausvitsch också, i stäl­let för auschvits?
Engstrand visar att tal och skrift är mycket väsensskilda. Talet lever sitt eget liv på sina egna vil­lkor.
Och det går inte att skriva talad text direkt: åss´kurar eller ´sengke´tere. Åsksku­rar och Så enkelt är det. 

ENGSTRANDS BOK ger val­uta för pen­garna. Han reder bland annat ut hur man ska uttala ordet euro.
Gan­ska många säger jorå, pre­cis som i engel­skan. Men ordet ska utta­las som bör­jan på Europa. Där­för heter det ö´rå i Frankrike, åjrå i Tysk­land och jorå i Eng­land. Men på sven­ska blir det eurå eller evrå.
Jag hörde en annan språkvetare förk­lara det med att ordet euro inte kom­mer från engel­skan utan från latinet. Jäm­för med pseudo eller neu­rol­o­gisk.
Själ­vaste statsmin­is­tern har också kon­strat till det. Ste­fan Löfven har tagit bort accen­ten på e:et men ändå utta­lar han sitt namn som om den vore där (men accen­ten lär ska finns kvar i folk­bok­förin­gen).
Däre­mot utta­las inte fv som fv utan som v. Pre­cis som före 1906-års stavn­ingsre­form, fv i slutet på ord blir f, som Annie Lööf eller hand­boll­slaget Säve­hof. Utta­las Lööv och Säve­hov.
Men alla vet väl att Putin heter Vladi´mir i för­namn och inte Vla´dimir, som nam­net utta­las i övriga Östeu­ropa.
Och Anggela Merkel med tydligt g efter­som hon är tyska, ej And­jela.
Den allt­mer utbredda u-dialekten är ett intres­sant fenomen: bucker, mun­ster, fun­ster, durr. dum­stol, murkt. För att inte tala om den elääändiga Ä-dialekten: Läääsa, läääkare, räääkna.

EN INTRESSANT sak som Engstrand tar upp är ändrade betoningar. För inte så längesedan sa man inter´nett och  insta´gramm. Nu är betonin­gen på sista stavelsen.
Men Engstrand borde gjort en större affär av detta för det är en allmän ten­dens som brett ut sig.
Jag säger fort­farande effekt´iv. Men alla andra, verkar det som, säger numera eff´ektiv. Just detta ords förän­drade uttal la jag märke till första gån­gen i tv-reklam för tvättmeldel: “eff´ektiv mot fläckar”. Det låter kraft­fullare på något sätt.
Detta har fram­för allt poli­tiker tagit fasta på med alla möjliga kon­stiga betoningar. “Vi måste värna demokrat´in” var nor­malt förr. Nu säger alla demo´kratin.
In´tensiv i stäl­let för inten´siv är ett annat av många exem­pel. Olle Engstrands giss­ning är att engel­skans ljud och ton­fall kom­mer att påverka allt mer i framtiden.

DE DÄR UTTALSANTENNERNA är pås­lagna varje gång jag lyssnar på radio. Ibland undrar man om de avskaf­fat språkvår­darna på SR. Men de finns tydli­gen kvar.
En uppgift är väl att det blir enhetliga uttal, till exem­pel av geografiska namn. Men nu har tydli­gen kul­turredak­tio­nen ensidigt bestämt att det ska heta Belarus medan man i övrigt hör Vit­ryssland.
Utrikesko­r­re­spon­den­ten i Kina Hanna Sahlberg är en favorit när hon utta­lar kine­siska namn på per­fekt kine­siska. Engstrand är skep­tisk till detta och ser hellre uttal mer anpas­sade till sven­skan. Men då mis­sar han tro­värdigheten. Sahlberg kan kine­siska.
Å andra sidan är jag kon­stigt nog inte lika förtjust i Cecilia Uddéns ara­biska. Hon bör­jade dessu­tom tidigt säga “Daesh” i stäl­let för IS, vilket förvir­rar. Här är ett typiskt exem­pel på något som borde vara gemen­samt för alla i eter­me­dierna.
“Det talade ordet gäller” i alla sam­man­hang fort­farande, eller fot-tjatt som man säger numera.

 

Dylan är ingen genre — han är en poet

ÅRETS NOBELPRISTAGARE i lit­ter­atur kom in från en helt annan dörr än alla hade vän­tat sig. Som David Rem­nick skriver i The New Yorker: “God is a colos­sal joker, isn’t She?“
Som van­ligt finns miss­belåtna kri­tiker — de finns alltid. Men man kan inte kri­tis­era sven­ska akademin för vilka de inte ger priset. Lis­tan på kval­i­fi­cer­ade kan­di­dater är lång och bara en får priset varje år.
Däre­mot kan man ifrå­gasätta om den belö­nade är kval­i­fi­cerad. I Bob Dylans fall går det inte att avfärda honom med att han är musiker. Som många redan sagt finns det gott om lit­ter­atur som inte i första hand är skriven för att läsas: Home­ros, Sapfo, Bell­man — och Win­ston Churchill fick priset bland annat för sina tal.
Blir Fröd­ings lyrik sämre av att den ton­satts? Karin Boyes? 
Utan sina tex­ter vore Bob Dylan en hyf­sad låt­makare. Hans poesi tål en granskn­ing med de största.

The guilty under­taker sighs
The lone­some organ grinder cries
The sil­ver sax­o­phones say I should refuse you
The cracked bells and washed-out horns
Blow into my face with scorn
But it’s not that way
I wasn’t born to lose you …
I want you, I want you . . .

I van­liga fall bet­onar lit­ter­aturvetare vik­ten av att inte låta för­fattaren stå ivä­gen för tex­terna (se mitt förra blog­gin­lägg om Fer­rante). Nu talar många om Dylan som en genre och att akademin har bred­dat begrep­pet lit­ter­atur. Det är ju non­sens. Bob Dylan är en poet. Gå till tex­terna innan ni kri­tis­erar valet av nobel­prista­gare!
Och han har fak­tiskt skrivit böcker också, roma­nen Taran­tula 1971 och den självbi­ografiska Memo­arer del:1 2004, över­satt av Mats Geller­felt.
Dylan skriver om män­sk­lighetens stora frå­gor, den språk­liga kreativiteten öpp­nar sig mot vårt inre och de episka insla­gen är drab­bande (The Bal­lad of Hol­lis Brown).
Nu vevas den kända fil­men till låten Sub­ter­ranean Home­sick Blues där Dylan slänger lap­par med ord ur sån­gen: Home­sick, Pave­ment, Gov­ern­ment… Och vem står i bak­grun­den? Allen Gins­berg. Det är i beatnik-traditionen med Gins­burg, Bur­roughs och Fer­linghetti 
som Bob Dylan har sina lit­terära rötter.  

NÅGRA ORD om att inter­vjua Bob Dylan. Det är ingen lätt sak har det visat sig genom åren. Hans enstaviga svar är legio.
Men då och då bry­ter han ut i klarhet. David Rem­nick påmin­ner om en inter­vju förra året:


These songs of mine, they’re like mys­tery sto­ries, the kind that Shake­speare saw when he was grow­ing up. I think you could trace what I do back that far. They were on the fringes then, and I think they’re on the fringes now. And they sound like they’ve been on the hard ground.

Värre har det gått för andra som ställt frå­gor till Dylan. En av dem kan lätt kval­i­fi­cera sig till punkt num­mer tre i inter­vjuan­dets sju dödssyn­der enligt John Sawatsky. Näm­li­gen “Över­las­tade frå­gor”.
När Bob Dylan kom till Stock­holm någon gång på 60-talet hej­dades han på fly­g­plat­sen av en svensk jour­nal­ist som ställde denna fråga:
A major part of your audi­ence belong to your own gen­er­a­tion I think and I don´t think it would be intierly wrong to assume that they are dri­ven to your con­certs by a cer­tain ele­ment of nos­tal­gia. But when you sing your old songs you sing them in new ver­sions. Is that an effort from your part to avoid bee­ing caught by nos­tal­gia. Do you want to avoid over­in­ter­pre­ta­tions by singing your old songs in new ver­sions?“
När äntli­gen frågeteck­net dök upp sva­rade Bob Dylan: “Yeah”.
Sedan läm­nade han snabbt platsen.

 

Förlaget triggade Ferrante-avslöjandet

JAG HADE HUNNIT till sidan 123 i Elena Fer­rantes andra del av Neapelk­vartet­ten, Hennes nya namn. Jag var mitt i den ekfra­siska pas­sagen där Lila för­vand­lar sitt bröl­lop­sporträtt till ett kon­stverk, när nyheten om den världs­berömda pseu­do­ny­mens verk­liga namn bris­er­ade.
Hon heter alltså Anita Raja, en över­sättare på Fer­rantes för­lag. Detta påstår åtmin­stone jour­nal­is­ten Clau­dio Gatti efter att ha under­sökt saken, gan­ska noga verkar det som.
Avs­lö­jan­det har väckt stor indig­na­tion bland kul­tur­jour­nal­is­ter, för­fattare och läsare. Det beskrivs som ett över­grepp mot Raja, nära nog fysiskt. Hon hade uttryck­li­gen sagt att hon ville för­bli anonym och detta borde respek­teras.
Elena Fer­rante debuter­ade redan 1992 men det var först med Neapelk­vartet­ten 2011–2014 som pseu­do­ny­men spreds över världen och speku­la­tion­erna om vem som stod bakom den kom igång på all­var.
Man kan sym­pa­tis­era med Fer­rantes alter ego Raja (låt oss kalla henne så), att inte vilja delta i den allt van­li­gare mass­me­di­ala karusellen kring bokut­givningar, något som för­la­gen mer eller min­dre kräver av sina för­fattare idag.
Man ska väl kunna få sitta under sin korkek och skriva böcker utan att störas av per­son­liga frå­gor.
Hon har dessu­tom visat att en bok kan bli en best­seller utan att för­fattarens ansikte är en del av mark­nads­förin­gen.
Dock är det efter Fer­rantes enorma framgån­gar naivt att tro på anonymitetens fortlev­nad. Avs­lö­jan­det skulle skett förr eller senare. Kanske är det bät­tre att det kom­mer i en väl under­byggd artikel i stäl­let för ryk­ten på sociala medier.

ATT CLAUDIO GATTI varit särskilt trig­gad av att Fer­rantes alter ego var en kvinna tror jag inte på. Det hade ju fak­tiskt kun­nat visa sig att det var en man. Sådana speku­la­tioner har fun­nits.
Och om Gatti är på rätt spår kan det mycket väl vara så att Raja skrivit roman­erna till­sam­mans med sin man för­fattaren Domenico Starnone, som är från Neapel.
Tex­t­analyser har tidi­gare indik­erat likheter med Starnones stil men även influ­enser från den tyska för­fat­tarin­nan Christa Wolf, god vän med sin ital­ien­ska över­sättare Anita Raja.
Rep­re­sen­tan­ter från för­laget har varit bland de indign­er­ade efter Gat­tis avs­lö­jande. Men de har tidi­gare själva eldat på intres­set för pseu­do­ny­men Fer­rante genom att upp­muntra (upp­mana?) för­fat­tarin­nan, som kan heta Raja, att göra anonyma inter­vjuer om sig själv.
Dessa och annat mate­r­ial om Elena Fer­rante finns pub­licer­ade i boken Fran­tu­maglia. Där finns bland annat ett brev från en av för­lagscheferna, San­dra Ozzola, där hon menar att det finns ett naturligt önskemål från läsarna att lära känna för­fattaren bakom böck­erna bät­tre.
Inter­vjuerna tycks mer bygga en fik­tion kring Elena Fer­rante än komma med infor­ma­tion om den verk­lige för­fattaren. Vad som sägs pas­sar i alla fall inte in på Anita Rajas liv.
För­laget har inte varit rik­tigt nöjd med total tyst­nad. På något sätt måste ändå för­fattaren ut på banan, anonym eller inte.

I NÅGON INTERVJU har Anita Raja sagt att pseu­do­ny­men hänger sam­man med en önskan om att för­fattaren inte ska stå mel­lan tex­ten och läsaren. Vem som skrivit en bok är inte vik­tigt, det är tex­tens möte med läsaren som är vik­tig. Ingent­ing annat.
En inställ­ning som man kan ha lätt att sym­pa­tis­erar med. Men, och här kom­mer min poäng, för­fattaren Elena Fer­rante stod i så fall redan i vägen för läsandet (i den mån för­fattaren över huvud taget gör det).
Just tack vare att de fyra böck­erna blivit en sådan for­mi­da­bel världssuccé och omskrivna framträder Fer­rante extra starkt när man läser dem. Man undrar givetvis vem hon är.
Man tänker inte min­dre på för­fattaren om det är en pseu­do­nym. Snarare tvär­tom. För­fattaren Elena Fer­rante är mer när­varande än om roman­erna haft nam­net Anita Raja på ryg­garna.
En mer omta­lad för­fattare just nu än Elena Fer­rante får man leta efter, just av den anled­nin­gen att hon är en pseu­do­nym. För­fattaren försvin­ner inte ur läsarens huvud bara för att det är påhit­tat, tvär­tom, det framträder än mer.
Nu får Anita Raja leva med detta. Det enda hon kan göra är att använda sig av det kanske mest effek­tiva försvaret mot påträn­gande jour­nal­is­ter: att göra sig så oin­tres­sant som det över huvud taget är möjligt.
Raja har sagt att om hennes namn avs­lö­jas kom­mer hon att sluta skriva böcker. Det framg­ick dock inte vem som slu­tar skriva, är det Elena Fer­rante eller Anita Raja? 

Konsten att se på tvären

 

Teck­n­ing: Ulf Sveningson

Härom dagen begravdes för­fattaren Lennart Hells­ing som blev 96 år gam­mal. I sam­band med att Hells­ing och tecknaren Fibben Hald skulle vara jury i GP:s sat­sning “Bar­net, ordet och bilden” träf­fade jag och Ulf Sven­ing­son dem. Tex­ten jag skrev var rik­tad direkt till bar­nen.
Här är en något förko­r­tad version.

JAG SKA BERÄTTA FÖR er om en far­bror som heter Lennart. Han skriver böcker. För barn, säger de vuxna men det är inte sant. Lennart Hells­ing skriver böcker för alla män­niskor. Krakel Spek­takel och Banan­bo­ken och alla de andra är gen­uina män­niskoböcker.
Två sidor har varenda sil­ver­slant.
En bok har sina sidor, det är sant
har goda sidor och har min­dre goda
- med män­nisko­rna är det likadant.
Lennart har sil­ver­glän­sande hår på större delen av huvudet, som han brukar ha en stor svart hatt på. Hans ögon är lite kine­siska, näsan stadig och munnen ser ut som den spelade trum­pet — eller blåste i sil­ver­horn ibland.
Han talar tyst och sakta. Han smakar lik­som på orden innan han släp­per ut dem i det fria mel­lan mus­taschen och det lilla läpp­skägget.
När man läser hans böcker förstår man att han skriver som han talar. Orden är grundligt provs­makade innan de trycks.
Det ter sig där­för naturligt att han gärna skriver om ätande och drickande, om rot­fruk­ter och grön­saker, om lem­mar, munnar, näsor och magar. Skrim­mel och skralta — pep­pra och salta.
Han har en humor som är len och varm. Den bub­blar långt nere i magen. Tup­par och kalkoner/ champinjoner/ostron och mel­oner. Det var gott.

NÄR LENNAR HELLSING var liten hade han inte lika många barn­böcker som du har. Där­för ville han skriva för barn när han bestämde sig för att bli för­fattare.
Han trä­nade sig först genom att skriva dock­teater­pjäser och göra skoltid­ningar med elaka verser om lärarna. Men snart insåg Lennart att om han någon­sin skulle bli en rik­tig för­fattare måste han veta något om män­nisko­rna. Först då kunde ha något intres­sant att berätta. Han bestämde sig för att pröva alla yrken som fanns.
Han utbil­dade sig till ingen­jör, job­bade i fab­rik, var skogshug­gare, stod i bokhan­del och arbe­tade på kon­tor. Vid det laget hade han förstått att det inte var möjligt att pröva alla yrken som fanns. Dessu­tom hade det gått bra att skriva en bok ändå.
Den gick han upp med till ett bok­för­lag som aldrig tidi­gare hade givit ut en barn­bok. Men Lennart sa att det var vik­tigt att satsa på den nya gen­er­a­tio­nen, som barn kallades lite högtidligt ibland. För det hade just varit krig och nu var bar­nen vik­ti­gare än någon­sin.
“Kom igen i mor­gon”, sa för­laget och sedan kom “Kat­ten blåser i sil­ver­horn”. Det var 1945.
Solen sjönk så rund och röd
som ett Nor­rlands lin­gonbröd
och på himlen hängde månen
som en giffel.

SEDAN DESS HAR han skrivit böcker i 47 år. Det har blivit tret­tio­fyr­tio sty­cken eller kanske fyr­tiofem­tio. Lennart är för­resten 73 år. Men han bor antagli­gen i Annor­lunda stad för, där är alla gub­bar unga.
Hans böcker heter så lustigt. En heter Summa sum­marum. En annan Den krång­liga kråkan. Och Kanal­jen i Ser­al­jen, Sju fikon eller sand i san­dalerna, Daniel Dopp­sko, Boken om Bagar Bengts­son, Banan­bok, Den under­bara pumpan, Gås med krås, Kung Kul och en bok heter bara Vitt.
Hans fig­urer är många. Krakel Spek­takel till exem­pel, som bor i ett torn­hus i Näp­pelunda, hvu­ud­stad i Alle­mans­land. I ett annat hus bor Kusin Vit­a­min och vid tor­get bor Opsis Kalop­sis.
Lennarts senaste bok heter “Att handla är nöd­vändigt”. Den hand­lar om att handla. Om hur man med lite fan­tasi kan få en van­lig livsmedel­saf­fär att för­vandla sig.
Den boken har han gjort till­sam­mans med sin kom­pis Fibben Hald. Jo, han heter Fibben. Det är näs­tan så att man kan tro att det är Lennart som hit­tat på det.
När Lennart och Fibben gör böcker till­sam­mans brukar de upp­söka de platser som boken hand­lar om. Där­för var de och hand­lade på Åhléns i Stock­holm när de gjorde den nya boken.
Vår kund­vagn glider tyst förbi ett smör­berg och ett mejeri med röd– och grön– och blåmjölk i. Bland fil och yoghurt van­drar vi.

HÄR SÄGE Lennart om dig som är barn:
- Bar­nen är poeter av sig själva. De har en sann poet­isk ådra.
Och Fibben berät­tade om när han första gån­gen fick beröm för något han ritat. Det var ett päron som han skulle sätta in i en ram. Han satte den på tvären och alla tyckte det var så fint och påhit­tigt.
Att sätta saker och ting på tvären är också Lennart Hells­ings spe­cialitet. För det är så, att den som ser hela världen på tvären ser så mycket mer än andra.
Den för­må­gan brukar de flesta barn ha, även om många tap­par den när de blir vuxna. Men hos några enstaka finns den kvar länge. Till och med hos far­bröder som är 73.
Fast det är dessvärre  mycket ovan­ligt.
Kringel krån­gel kråkas
roligt att få råkas.
 

GP 12 april 1992