Den danske för­fattaren Klaus Rif­b­jerg är död. En gång för längesedan hade jag över­satt en text av honom och ringde upp för att fråga om vi fick pub­licera den på Världens gång (som av som­liga på den tiden kallades GP:s bästa kul­tur­sida). Jag fick god­känt direkt. Han var på gott humör, av bak­grund­slju­den att döma befann han sig på en fest.Flera år senare träf­fade jag och Ulf Sven­ing­son honom på Gylden­dals för­lag i Köpen­hamn. Här är det reportaget som hand­lade om dansk humor. 

Humoris­tiskt fyr­torn. Bild: Morten Holtum/Gyldendals

FÖLJANDE DAG TOG vi en prom­e­nad i Vester­bro. Vi diskuter­ade var­ifrån uttrycket ”Det danske smil” kom ifrån, när vi stötte på ett antik­variat som verkade högin­tres­sant. Böck­erna låg i dri­vor, höga som Him­mel­b­jer­get, men det fanns upp­tram­pade sti­gar som man kunde ta sig fram genom. Från en av dessa kom innehavaren ilande så fort vi trätt över tröskeln, en tunnhårig mager­lagd man i grå kavaj och med läs­glasö­gon på näsan.
”Vad söker ni?” frå­gade han ils­ket och spände sina grum­liga ögon i oss.
”Vi vill bara titta oss omkring lite”, sva­rade vi för­bluffade.
”Om ni ikke vet vad ni söker har ni inget här att göra!” blev det inte min­dre för­bluffande svaret.
”Ja… illus­tr­erade böcker då”, försökte vi.
”Pah! Det var det dum­maste jag hört! Titel og namn vill jag ha!”
Vid det laget ansåg vi det lug­nast att retir­era. I dör­ren mötte vi en ung flicka som motades redan på trap­pan. Hon sökte kok­böcker.
”Titel og namn!” hördes det från antik­vari­atet när vi snabbt smet över gatan. ”TITEL OG NAMN!”

PÅ NÅGOT SÄTT påminde han om herr Traubert, para­noik­ern som sprängde sjukhus­toalet­ten i Leif Pan­duros Rend mig i tra­di­tion­erne — Skit i tra­di­tion­erna. Boken, en av de roli­gaste romaner man kan läsa på dan­ska, skrevs 1958 och blev Pan­duros genom­brott som för­fattare. Den hand­lar om 17-årige Davids vis­telse på en psyki­a­trisk klinik. Den prä­glas av samma tema som återkom i det mesta Pan­duro skrev: van­vet­tet som nor­maltill­stånd. Det typiskt dan­ska i Pan­duros humor är den lätt anark­istiska mis­stron mot auk­toriteter.
Leif Pan­duros mor var men­talt sjuk och hans far var nazist. Han var med i mot­stånd­srörelsen under kriget; blev skadad av ett vådaskott två dagar efter befrielsen; arbe­tade en tid som tan­dläkare i Sverige; skrev som besatt de sista 22 åren av sitt liv — romaner, revyer, tv-pjäser och krönikor; dog 1977, tjugo år för tidigt.
Det finns ett porträtt i olja av Pan­duro. Det målades av en kon­st­när som tänkte slå sig på porträttmål­ning. Han målade ett tio­tal för­fat­tar­porträtt på speku­la­tion och gick upp till Gyldedals med dem. Det stora bok­för­laget tack­ade emeller­tid nej med motiverin­gen att de inte kunde hänga upp en levande för­fattare på väggen för då skulle andra komma springande och fråga var­för inte de förärades denna hed­er­s­be­tygelse. Detta var mer än den hårt prö­vade kon­st­nären kla­rade av. Han tog sitt liv.

VID TIDEN FÖR VÅR humorun­der­sökn­ing hängde Pan­duros porträtt på Klaus Rif­b­jergs tjän­sterum i det vackra Gylden­dal­ska huset med adress Klare­boderne i cen­trala Köpen­hamn.
”När Leif såg mål­nin­gen utbrast han: Jag lik­nar ett mel­lant­ing mel­lan Balzac och en stran­dad val!” berät­tade Rif­b­jerg när vi besökte honom för att tala om den dan­ska humorn.
”Humor är ett begrepp som inte är allde­les lätt att definiera”, sade han och kas­tade ett öga mot Pan­duro på väggen, som för att söka hjälp av sin för­lorade vän. ”Men jag tycker till exem­pel att två sven­skar som reser till mig i Köpen­hamn för att fråga vad humor är, det är humor. Ta mig fan! Ha, ha!”
”För att tala all­var så har många verk inom värld­slit­ter­a­turen en klar och djup humoris­tisk dimen­sion: till­varons stora komik.”
Klaus Rif­b­jerg, som lik­nats vid ett ”fyrtårn i det lokale ånd­sliv”, är inte i första hand känd som humorist. Men humor är en vik­tig ingre­di­ens i allt han skriver och satiren och ironin finns redan i blicken och det sar­doniska leen­det. Han har haft stor framgång som revyför­fattare och flera av hans romaner innehåller mycken rolig satir. Rif­b­jergs för­fat­tarskap är anark­istiskt och provo­cerande, han har en träff­säker iak­t­tagelse­för­måga och skif­tar ständigt posi­tion.
”Dan­mark är ett litet land” sade Rif­b­jerg i ett försök att närma sig frå­gans kärna. ”Men vi har över 700 öar och en 7.000 kilo­me­ter lång kust. Det sät­ter naturligtvis prägel på det andliga kli­matet. Vi har alltid uppfört oss klumpigt på värld­sare­nan och för­lorat de flesta krig. 1864 miste vi till exem­pel halva Jyl­land. Trots alla bak­slag har vi ändå lyck­ats behålla vår ege­nart. Vi har visat prov på stor över­lev­nad­skraft och klarat påfrest­ningarna med humöret i behåll. Men det ´dan­ska smilet´ som ni sven­skar talar om är en kliché. Det är ett mycket sam­mansatt smil, lika enty­digt som Mona Lisas. Trots den muntra fasaden kan det vara svårt att komma oss in på livet. En ironiker måste hålla avstån­det. I Sverige tycks humorn vara mer organ­is­erad. Man visar upp en skylt: ´Nu kom­mer något roligt, varså­god och skratta!´ Är man med ett intellek­tuellt säll­skap sven­skar så talas det mycket all­varligt. Det är en omöj­lighet i Dan­mark. Vi kan över huvud taget inte ta någonting högtidligt. Men jag tycker mycket om svensk humor. Jag älskar Albert Engström! Och Fin­gal Ols­son är hur rolig som helst. Det hand­lar ju om abso­lut ingent­ing!”
”Det är den absurda dimen­sio­nen i till­varon. Som Storm P:s gub­bar på bänken, där den ene säger: — Jag skrev en dikt idag. Och den andre svarar kort: — Var­för det?”.
”I dansk lit­ter­atur finns många exem­pel på en under­fundig sub­til form av humor, som Knud Sön­derby och Jacob Palu­dan. Och Kierkegaards intellek­tuella ironi. Men dansk humor när den, enligt mitt tycke, är som bäst står ändå H.C.Andersen för. Han är enastående uppfinningsrik och nyan­srik i språket och har en naturlig munter­het. Han etablerar en förtro­lighet mel­lan för­fattaren och läsaren.”
Med en anek­dot om Sandemose — för blodig för att åter­berät­tas här — bjöd fyr­tor­net Rif­b­jerg farväl: ”Husk att humor er en meget allvorlig sak!”