Konsten att ställa till en scen

SCENER ÄR SMÅ ELLER stora hän­delser som hjälper den stora berät­telsen. De kan ha utspelats fram­för reporterns ögon men kan också vara något åter­berät­tat, efterkon­struerat. En scen rör sig för det mesta i kro­nol­o­gisk ord­ning. Men man kan stanna mitt i en scen och backa, ge en bak­grund: Hur ham­nade hon här? Var­för har han en pis­tol i fickan? Sedan fort­sät­ter sce­nen. Tricky, men värt att pröva.
Vilka scener man använ­der bör vara genomtänkt. Det slen­tri­an­mäs­siga använ­dan­det har vi redan talat om (se första posten i kat­e­gorin “3.Byggstenar Start-Slut”).
Scener är män­niskor och action, dia­log och detal­jer. Det ställer höga krav reporterns research. Det är vik­tigt att notera mycket detal­jer och se hela miljön, lyssna på vad som sägs — och hur.
Det lig­ger nära till hands att tänka som en fil­mare: kam­er­ans plac­er­ing, vinkel, när­bild, åkn­ing, zoom, ljus och ljud. Man kan skil­dra sce­nen ovan­i­från eller vara mitt i hän­delsen. Syftet är att göra sce­nen levande med action, känslor och detal­jer.
Och pre­cis som man använ­der talande detal­jer, används också en scen för att beskriva, för­ty­dliga något. Både fil­maren och skriben­ten måste kunna motivera var­för just denna scen finns just här: plac­era miljön, intro­duc­era per­soner, skapa stämn­ing, bak­grund…
Alla scener måste alltid ha en uppgift, göra ett jobb i texten.

PERSPEKTIVET ÄR vik­tigt. Ett bra grepp är att använda Joseph Conrad-metoden. Skildrin­gen bör­jar med havet och där ser man båten och i båten sit­ter kapte­nen. Hav, båt, män­niska. En slags inzoomn­ing.
Beskriv gatan sedan affären och därefter kvin­nan som står och tit­tar i skylt­fön­stret. Land­skapet — bondgår­den — kos­san osv.
Den för­sik­tige skriben­ten väl­jer alltid medeld­is­tans, halv­bild.
För­fattare skrev filmiskt långt innan fil­men fanns. Redan på Beowulfs tid faktiskt:

Med mjöd­kan­nor gick hän genom salen Häreds dot­ter, vän­lig mot folket, satte dryck­eskär­let i hjäl­tar­nas hand.

Först salen, sedan kvin­nan och därefter en deltalj­bild på en hjältes hand.
För att ta ett senare exem­pel, drygt tusen år senare: Björn af Kleens långa reportage från Bergsla­gen (DN 10/5 2015). Det innehåller förvå­nans­värt få scener men bör­jar ändå med en:

Det är fredag kväll i Sun­nan­sjö.
I bad­hus­förenin­gen har man som van­ligt badat bastu.
Sex kar­lar, krop­par märkta av hårt arbete i Bergsla­gens indus­tri­land­skap.
De har scham­pon­erat sig och filat ned lik­tornar. Klippt tånaglar och ätit fettsprängd Gustafskorv. Druckit 2,8:or från Spendrups, det lokala bryg­geriet.
Nu knäar en medlem på gol­vet för at rulla ihop halk­sky­d­det, en randig plastmatta.

Också en slags inzoomn­ing från byg­den till tånaglar.

PERSPEKTIVET ÄR ALLTID avgörande vid allt skri­vande, inte bara vid valet av scener. Ibland kan man plöt­sligt befinna sig mitt i en scen. En bra reporter ska ha tur.
Men en bra reporter ska också kunna förutse var det hän­der. Lär av fotograferna! De vet näm­li­gen att tillfäl­let gyn­nar den som för­berett sig.
Vid ett even­e­mang kan det vara bra att för­fly­tta sig runt för att se hän­delsen från olika vin­klar. Eller tvär­tom: bestämma sig för att skil­dra det som sker från en punkt. Kanske till och med förutbestämd. Vid Vic­to­rias och Daniels bröl­lop valde jag en bestämd kulle vid Vasamuseet där de skulle kliva ombord på slu­pen.
Plat­sen hade jag sett ut dagen innan (eller egentli­gen långt innan genom att stud­era en karta av kor­te­gevä­gen). Och mycket rik­tigt, på bröl­lops­da­gen just där på gräskullen satt några damer på en filt med cham­pag­ne­glasen i han­den.
Tom Wolfe menade i sitt man­i­fest i antolo­gin The New Jour­nal­ism (1973) att real­ism byg­ger på scen-för-scen. Den ena sce­nen skulle avlösa den andra.
Det är att från­hända sig det som en skri­vare har men inte alltid en film­regis­sör. Som skri­vare kan man växla mel­lan scener och sum­meringar. Att visa och att berätta. Show och tell.
Scener ska givetvis berätta de också men med sum­mer­ing kan man dra ihop tiden och knyta ihop scener. Det ger ett driv framåt. Sum­merin­gen är kortare, min­dre speci­fik, mer generell. Ger läsaren infor­ma­tion som inte måste förmed­las genom scener. Eller ger nöd­vändig infor­ma­tion inför en kom­mande scen.
Den amerikan­ska jour­nal­is­ten och skriv­coachen Lau­rie Hertzel ger rådet att man ska tänka på en språng­bräda: “Think of step­ping stones rather than a side­walk. The reader will fol­low you. You dont have to show them every step of the way.“
Hitta en bra bal­ans mel­lan scener och sam­man­drag, bestämma vad som pas­sar bäst för en scen och vad som bara ska sam­man­fat­tas. Inte bra med anti­n­gen eller. Man kan jäm­föra med abstrak­tion­sste­gen. Konkreta scener längst ner, abstrakt sum­mer­ing överst. En rörelse upp och ned­för ste­gen hela tiden.
Använd denna vik­tiga ingre­di­ens i skri­van­det. Bekämpa scenskräcken.

Berättande reportage: en kritisk röst

I BÖRJAN 80-TALET gick jag en reportagekurs på Fojo, bland annat med Ameila Adamo som då var fea­turechef på Afton­bladet. Kursledaren kom från Norge och hette Jo Bech-Karlsen. Det var han som lärde mig att reportaget i första hand inte är en stilis­tisk övn­ing för de lit­terärt begå­vade utan en arbetsme­tod.
Bech-Karlsen har skrivit mycket klokt om reportaget som genre. Hans senaste bok heter Åpen eller skjult och syf­tar på berättaren i en text. Den är kri­tisk till mycket inom det lit­terära reportaget, särskilt den amerikan­ska vari­anten som i Nor­den främst anam­mats i Dan­mark. Bech-Karlsen menar att man inte kri­tik­löst kan använda fik­tio­nens språk­liga verk­tyg utan att det påverkar den verk­lighet man ska berätta om.
Det berät­tande reportaget rör sig i gräns­lan­det mel­lan jour­nal­is­tik och skön­lit­ter­atur. På senare tid har det mot­satta också diskuter­ats, där för­fattare lånar från jour­nal­is­tiken, gör research och skriver en roman som byg­ger på verk­liga hän­delser.
Gränsen mel­lan fik­tion och verk­lighet har blivit fly­tande. Men, anser Bech-Karlsen, hybrider fungerar bät­tre inom lit­ter­a­turen än inom jour­nal­is­tiken. Inom den senare är fakta och san­ningskrav det väsentliga. Läsaren måste lita på reportern.
När Tom Wolfe intro­duc­er­ade begrep­pet New Jour­nal­ism 1973 fanns fyra grundtekniker: 1) Scen-på-scen 2) Full­ständig dia­log 3) Tredje per­son 4) Sym­bol­iska detal­jer.
För Jo Bech-Karlsen är det mest kon­tro­ver­siella använ­dan­det av tredje per­son. Då göm­mer sig berät­tar­rösten för läsarna och ska­par en illu­sionsvärld som inte hör hemma inom jour­nal­is­tiken, menar han. Det kan till förväxling likna fik­tion.
Tolkad verk­lighet fram­står som rik­tig verk­lighet. Det upp­står en sit­u­a­tion där allt fly­ter. Skriben­ten vill heller inte ha något illu­sions­brott med prat­mi­nus eller kri­tiskt resone­mang kring källor.

DEN HOLLYWOOD-DRAMATURGI som används i dessa sam­man­hang är extremt kon­flik­t­styrd. Här krävs hjäl­tar och skurkar. Risken för att både god­heten och ond­skan över­drivs är över­hän­gande.
Den som är skurk i dra­mat demonis­eras. Per­son­fram­ställ­nin­gen blir fören­klad. Tv-dokumentären har gjort demonis­erin­gen till grund­form, anser Bech-Karlsen: “God jour­nal­is­tik kan stå i kon­flikt med god etik.“
Det finns liten plats till bak­grund, fakta, och vidgade vyer och samhäl­leligt sam­man­hang. Verk­ligheten beskrivs endi­men­sionellt utan den kom­plex­itet som alltid finns.
Förde­len med öppen reportage­form, med ett tydligt jag i berät­telsen, är att det inte råder någon tvekan om var rösten kom­mer ifrån. Skriben­ten kan också vara öppen kring det som är osäk­ert i fram­ställ­nin­gen och låter läsaren göra sina egna bedömningar.
Den amerikan­ska for­men nar­ra­tive writ­ing har tydliga ten­denser att sam­man­blanda fik­tion och fakta. Där­för är den främ­mande för den nordiska reportage­tra­di­tio­nen, skriver Bech-Karlsen. Och den sät­ter jour­nal­is­tikens ege­nart på sin spets: fik­tion­sspråk kan strida mot jour­nal­is­tikens doku­men­tära pro­gram, och skill­naden mel­lan verk­lighet och fan­tasi blir lud­digt. Det gör något med innehål­let och med läsarna.
Mer om Jo Bech-Karlsens kri­tik i nästa inlägg.